26 april 2007



Med stövlar som handtag på en skottkärra

När hösten blötte ner vårt vackra Högklint djupnade dofterna och mättnaden ökade. En underton av multnande löv och oplockad svamp hängde i luften. Markens allt dovare färger fick lyster där de upplystes av övermogna blad. Brunt och svart, rött och guld.

Höstbesöken på landet var äventyrliga på ett annat sätt än sommarvistelsen. Alla hemtama gömställen hade något främmande över sig, som om någon osynlig besökare använt dem. Gjort dem ovänliga och svagt hotfulla.

Bortom det rödmålade dasset låg vedboden. Snett bredvid låg den vilda och obrända högen av stockar, grenar, kvistar och löv. Ännu längre in i skogen, mitt på stigen, en djup grop. För de vuxna var denna grop inget viktigt. Sommartid en fördjupning att hoppa över. Nu hade höstgropen förvandlats till insjö. En liten insjö, en meter tvärs över och en halvmeter djup. Men ändå: ett minimalt innanhav. En skogstjärn med brunt klarvatten. Med en botten lövklädd och mjuk.

Vattenfylld lockade gropen på oss. Barkbåtar och pinnar skickade vi på farliga uppdrag, vådliga seglatser på väg mot främmande hamn. Krusningar och vågor, stormar och orkaner, allt kunde ordnas, inget var omöjligt.

Min storebror och jag hade fått följa med pappa till landet. Han skulle laga något som krånglat länge. När han jobbade gick vi på upptäcktsfärd för att se vad hösten hade ställt till med. Nu fanns i alla fall ingen grannens tax som kunde dyka upp bakom närmaste träd ilsket attackerande byxben och anklar. Inget skällande svart streck att fly undan. Det var tyst i skogen.

Gropen låg vattenfylld i väntan på vattenlek. Storebror Olle bar sin fina gröna jacka, tjock och varmfodrad, med stora slag och band om midjan. Han viftade undan mig som en senkommen mygga och ställde sig bredbent på gropkanten med stövlarna djupt nedkörda i backen. Här ska du få se vad jag kan, utropade den djärve brodern och kastade sig framstupa med armarna utsträckta.

Jag insåg direkt vad han skulle göra. han skulle spänna ut sig som ett tält, en grön himmel över insjön. Av himmelens fyra hörn hade två stövlar. Beundran sköt som en stöt genom mig. Det där skulle jag vilja kunna. Tänk att ha en så påhittig och modig storebror!

Livet brukade ordna sig för Olle. Han var en usel fotbollsspelare, men för det mesta kunde han fixa saker bättre än alla andra. Men något gick helt fel, beräkningarna stämde inte. Händerna gled undan. Som en meteor från rymden slog han ner i vattnet. Jag frös fast en bråkdel av en sekund, sedan instinkt och handling. Jag vräkte mig fram och greppade hans stövlar, en under varje arm. Heroiskt lyfte jag den iplumsade och fallne broderns ben och vrålade för allt jag var värd: Hjälp!!

Benen sprattlade hemskt. All min energi var inriktad på att hjälpa honom, upp ur gropen. Att det bubblade förskräckligt och att han inte fick upp huvudet över vattenytan nådde inte riktigt fram. Jag var helt fokuserad på att hjälpa min storebror undan katastrofen, så jag var upptagen.

Jag skrek igen och hade inte far kommit störtande hade jag nog dränkt min äldre bror i den där gropen. Pappa vräkte bort oss bägge i ett enda svep. Spottande och pipande, hostande och fräsande återvände storebror till fasta landet och livet. Han var alldeles för medtagen för att bråka med mig.

När han låg där som en slak och uppblött ormbunke klarnade min tanke, världen vacklade. Min resoluta insats hade gått förfärligt fel. Skräcken ilade genom kropp och sinne, alla kraft rann bort. Det var som om någon stängt av mig.

På hemresan i Ford Anglian, med en fuktig broder insvept pappas en gammal rutig arbetarskjorta vågade jag fråga Olle hur han mådde. Bra, sa han uttömmande och kliade sig i den spretiga rödblöta kalufsen.

Ska vi köra med mitt Märklin, frågade han. Då visste jag att ingen hämnd skulle komma. Jag var förlåten och skräckupplevelsen avklarad. Det kan vi väl, sa jag lagom avmätt för att inte avslöja hur roligt jag tyckte det skulle bli.

I åratal kunde vi skratta åt eländet. När jag tänker efter ser jag händelsen någonstans uppifrån. Jag står lika kavat som Olle med benen brett isär och med två stövlar som sticker ut under mina armar. Som handtagen på en skottkärra. Under vattnet skymtar en storebror som på inga villkors vis kommer loss eller över ytan. Vilken illustration till det goda människohjärtats vilja att göra gott men inte förmå. Nackens gångjärn knakar när jag böjer huvudet bakåt och vrålar: Hjälp! Så står jag staty i minnets förråd.

Oftast skrattar vi så vi kiknar. Så jagar vi bort skräcken över vad som kunde ha hänt. När storebror någon gång beter sig som översittare säger jag bara: ska vi leka skottkärra? Är hans kamrater med tiger han. Annars flinar han lite snett och inser att även små bröder vid enstaka tillfällen har makt. Till och med över liv och död. Mycket mer än vad de önskar och vill ha.


Andra bloggar om: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar