- Gäller det detta nummer? Tryck ett. Gäller det...? Tryck två. Och så håller det på en stund när man ringer Glocalnet. Trevliga Olle, Ingvar, Robin och allt vad de heter ler med rösten så man ska vara lite mindre ilsken. Lungna, vänliga, trankilt och plågsamt förstående.
- Bredbandet ligger nere, säger jag med svart kontur runt rösten. Ni måste göra något. Jag vädjar och övertalar, förklarar och suckar. - Ja, vänta ett ögonblick, säger den vänlige unge mannen, jag ska se vad de har skrivit. Sedan blir man bortkopplad i 7 minuter under den tid då rösten nog dricker kaffe, tuggar tuggummi och sakta stavar sig igenom den växande datajournal jag numera har hos Glocalnet. - Kan man få läsa journalen, undrar jag för mig själv, och får därför inget svar. På sjukhusen får man minsann läsa vad de skriver i sina datorer om en, tänker jag. Och de är nog vänligare än det Ni klottrar ner. Någonstans måste ju dessa lågmälda personer avreagera sig.
Jag kan tänka vad det står. Redan dag tre hotade jag med att byta leverantör. Hjälpte inte. Jag sa att jag hade datorn som arbetsredskap och MÅSTE kunna komma ut på nätet. Det båtade föga, som man plägade uttrycka sig före nätets tid. Det står nog att jag är en besvärlig, otrevlig och förtvivlad typ som desperat längtar efter att komma ut på nätet. Nätmissbrukare, bloggberoende som inte kan göra något meningsfullt utan sin bredbandskrycka.
Efter en vecka får jag rådet at skaffa ett nytt modem för att pröva om det gamla ändå inte gått sönder. Efter en rundresa till stadens datorhandlare där alla ler medlidsamt mot idioten som tror att de i affären lånar eller hyr ut modem. Kräv att de skickar ett nytt.
Jag går hem henom snön och slår en signal till Glocalnet. - Om det gäller... Tryck ett. Jag slår näven i fönsterbrädan så det värker. Något måste jag bara göra för att avreagera mig. Jag har nämligen för länge sedan passerat böenestadiet. Till slut svarar en Nisse eller Pelle eller vad han nu heter. - Det var inget krav att Du skulle skaffa ett annat modem, försöker han inbilla mig nu. -Jasså och varför sa Du inte det förra gången, undrar jag med gråten i rösten. Det har tagit mig mer än en timme ute i ovädret för att försöka få fatt på det där...jämrans...modemet. Och just då får jag lust att med våld köra in telefonsladden i eluttaget. Lite fyrverkeri kanske kan få fart på andarna.
Dagen efter, en fredag, får jag ett SMS att man sänt modemet till mig. På måndag har det inte kommit än så jag ringer mina telefonsupportrande pojkvänner. - Nej, jag ser här att det inte är sänt än. - ÄR DET INTE SÄNT ÄN. DET ÄR JU MÅNDAG, skriker jag förtvivlat. Ni SMS:ade ju i fredags att det var skickat. - HM, jaha, hmpf, nej det var nog bara så att..att en beställning lämnats du vet till dem som sänder ut modem. Det gör vi ju inte själva. Ridån går ner för det samtalet.
Nu har jag väntat på att teknikerna ska göra vad de skulle ha gjort i förr veckan. De skulle ha ringt tillbaka idag, men gjorde det inte. Jag fick ringa själv, men då hade teknikerna slutat att svara i interntelefonen, sa den unge mannen.
Vilket bolag är det som jag nu inte haft bredband ifrån i mera än 14 dagar? Trots att jag betalar för varje megabyte. Glocalnet. GLOCALNET! Snart ropar jag ut det på taken och ber på mina bara knän att telia ska ge mig ett hyfsat erbjudande.
Nu fattas det bara att någon varit i vårt hus för att koppla in någon annans bredband och helt utan att veta det kopplat bort oss. Bredvid datorn blinkar modemet grönt i sina försöka att förgäves hitta internet... Jag dunkar mitt huvud i väggen. Det gör ont. Men värken får det hela att te sig lite mindre surrealistiskt. För stunden. Snart är det dags att ringa igen...
Vi måste nog göra slut med varandra, eller vad säger Du Glocalnet?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar