Systematisk teologi – det låter organiserat och strukturerat. Det är den gamla dogmatiken i ny dräkt. Troslära och livsåskådning med etik och många andra angränsande frågor kan hamna där. Den som ägnar sig åt dessa ämnen har ofta en betydande låda verktyg att använda. Det kan man ana när man läser en understreckare i SvD av docenten i systematisk teologi, Jayne Svenungsson. Hon utgår från Simon Critchleys bok The faith of the faithless: Experiments in political theory. Artikelns rubrik påstår utmanande att Politiken behöver fiktion i brist på tro.
Hon lyfter fram en av de viktigaste frågorna för ett postreligiöst samhälle. Hon skriver: För att få människan att underkasta sig högra samhälleliga värden och alltjämt uppleva sig som en fri varelse behövs något mer än politik, något som formar, motiverar och mobiliserar människan att välja det goda. Detta något kallar Critchley… för tro – en civil eller medborgerlig religion som (i bästa fall) förmår människan att handla i enlighet med det gemensamma bästa.
Frågan som väcks hos mig handlar om vad som formar och inspirerar människor i den nya tiden? Monokulturens begränsade urval för folkflertalet innebar att Bibeln, och ännu mer Psalmboken, bar en ramberättelse som både tolkade verkligheten och gav inspiration till rimligt handlande. Hur man skulle vara och vad man skulle göra blev någorlunda tydligt.
Långt in i 1900-talet fungerade skolan som en ideologisk apparat som tillhandahöll dessa verktyg. Där fanns utantillärning av psalmer, obligatorisk morgonbön och kristendomsämnet med bibelkunskap och kyrkohistoria. Så gott som alla ungdomar deltog dessutom i en konfirmationsundervisning där mönstren ytterligare förstärktes.
Stålmannen (Superman), Läderlappen (Batman) eller Spiderman kunde med sina goda ideal lätt passas in i dessa mönster. Mångfalden av alltfler nya och snabbproducerade böcker, serietidningar, filmer och radioprogram signalerade inledningen av en omvälvande medial revolution som förmodligen bara börjat. Alla dessa medier berättade historier som började överskugga och tävla med kyrkans och trons berättelse.
Den tolkande berättelsen som Bibeln erbjudit blev nu en bland många andra. Trons överordnade ramberättelse avsattes när Sverige ömsade skinn och steg fram som livåskådningsmässigt neutral. Trots visst motstånd med namninsamlingar och demonstrationer mot kristendomsämnets avskaffande löpte förvandlingen på med en växande acceptans inom kyrkor och samfund. Därmed försvagades alltmer det bibliska mönster som under lång tid tillhandahållit moraliskt-etiska mönster att älska Gud och tjäna sin nästa, att bistå den misshandlade och förtryckte, att klä den nakne och mätta de hungriga. Religionskunskapsämnets neutralitet ledde i själva verket till att alla religioner är grå. Kristendomen blev utbytbar, valbar och dessvärre bortsorterad.
Nu har konfirmationsseden brutits och Svenska kyrkan förmår inte längre på bredden tillhandahålla sin ramberättelse och de strukturerande mönsterberättelserna ur Bibeln. Inte heller ”frikyrkorna” klarar den uppgiften. Vilka berättelser är det som för barn och ungdomar ersätter dessa etiskt-moraliska hjälpmedel? Den barmhärtige samraiten pensioneras och istället formas de unga av andra intryck som World of Warcraft? Pokémon? Är det sådan fiktion som ersätter tron?
Mycket bra skrivet.. Men jag har bara en fråga. "Vad är ett postreligiöst samhälle"? =) Tack på förhand!
SvaraRadera