19 november 2007

Ju mer känsla desto sannare tro?

På Svenska kyrkans hemsida försöker man besvara frågan om vad kristen tro är. Men särskilt lyckosam är man inte. Snarare vilseleds den som verkligen vill veta. Hemsidan avvisar trosbekännelsen, den behöver man inte säga ja till. Kan man mena att det som står i våra trosbekännelser (den apostoliska, den nicaenska och den athanasianska) är mindre lyckade uttryck för tro? Eller inte fångar det som kristen tro handlar om?

Det finns alternativa beskrivningar för den som vill jämföra. Crossnet har ett helt annat upplägg.

Kristen tro sägs på hemsidan istället bestå av att man har samma tro som Jesus Kristus hade. Och vilken tro var det? Är det en återgång till Gamla Testamentets Gud? Hur ska den som undrar egentligen veta vad Jesus Kristus trodde på? Så här lyder texten inledningsvis: Kristen tro handlar inte om att kunna säga ”ja” till allt som sägs om Gud och Jesus i trosbekännelsen. Kristen tro är att ha samma tro som Jesus Kristus hade.

Därefter sammanfattar hemsidan Jesu tro på följande sätt: Jesus trodde på, och litade på att Gud är god och kärleksfull och vill oss människor väl. Detta är väl en förkortning bortom rimlighetens gräns. Så kanske vi kan tro som barn i första klass i söndagsskolan – men att Jesus inte skulle ha haft en mer utvecklad tro i sin judiska kontext är helt osannolikt. Och utifrån Nya testamentet är påståendet inte heller korrekt.

Hemsidan påstår: Det är den tilliten, snarare än att tänka om Gud och livet på ett visst sätt, som är kristen tro. Men är inte det att blanda bort korten? Tilliten är det som växer ur en gudsrelation. Men är verkligen tillit och tro utbytbara mot varandra? Jag måste väl tänka om det jag litar på. Och att enbart ha diffusa föreställningar om Gud lär inte leda till fördjupad relation och tillit. Därför är tänkandet om Gud betydelsefullt och nödvändigt. Man kan inte glömma bort all dogmatik bara för att man vänder sig till någon man föreställer sig som totalt ovetande.

Mer finns att säga om den korta texten, men jag nöjer mig med att landa i hemsidans slutsats:
När Jesus, så som han möter oss i bibelns berättelser, talar om eller frågar efter tro, så är det oftast den känslomässiga sidan av tron som betonas, inte om saker och ting är sanna eller inte. Påståendet kan diskuteras. Jesus uttrycker ofta tro i dess konsekvenser, i handlingar. Han har ett pragmatiskt sanningsbegrepp vilket innebär att man inte bara kan tala om saker påstås saker utan att leva ansvarigt.

Men meningen ovan anspelar förmodligen på tanken att tron inte är ett antal försanthållanden. Tron är inte en teori man förhåller sig till genom att naturvetenskapligt söka svar på en sanningsfråga till exempel i fråga om formuleringar i trosbekännelserna. Men trosbekännelserna uttrycker kyrkans och församlingens tro. Man kan inte själv snickra om dem efter behag.

Tro måste formuleras och uttryckas i så pregnanta satser och påståenden som möjligt. Nöjer vi oss med upplevelser och känslor är risken uppenbar att vi snart går vilse i modernismen och godtycket. Vår tro blir subjektiv och utelämnas åt emotionerna. Men även de dagar när vi inte kan hysa tillit eller känna särskilt starkt är Gud med oss. Ju mer känsla desto sannare kan rimligen inte vara vårt credo.

1 kommentar:

  1. Mycket bra att du tar upp detta för hela stycket är ju i hög grad vilseledande och bygger inte på någon verklig insikt i evanglierna och den Jesus vi där möter. Att tron i huvudsak skulle vara känslomässig faller ju helt när vi läser Matt 16 och Petri bekännelse om Jesus, om vilken Jesus i sin tur säger "Kött och blod har inte uppenbarat detta för dig utan min Fader som är himmelen"

    Tack för din analys!

    Arne

    SvaraRadera