30 oktober 2020

Vad är en prost?

 

En repris från 2015:

Ett prosteri i Närke

En prost är en präst

I byrålådan, dvs i en mapp i datorn, hittade jag nedanstående kompilation som jag sammanställt från källor jag inte längre minns. Detta skrevs som en kort information för att någon gång läggas ut på nätet. Men texten kan lika gärna publiceras här för att lyfta fram en  mindre känd del av Svenska kyrkan...

Ordet prost (av latinets praepositus, med betydelsen överordnad eller förman) är ålderdomligt och uppdraget mycket gammalt. Få är de som vet något om prostar eller om kontrakt. Dessa kyrkliga termer väcker därför ofta förvåning och leder till undran och förundran. Frågorna kan bli många. Vad är egentligen en kontraktsprost? Vad gör en sådan? 

En kontraktsprost är en präst som på biskopens uppdrag ska stödja och ha tillsyn över det kyrkliga arbetet i ett kontrakt. Ett kontrakt består av ett geografiskt område med antal sammanhängande församlingar. Uppgiften som kontraktsprost har beskrivits som en vördnadsvärd institution med gamla anor. Under långeliga tider har prosten varit kyrkoherdarnas i kontraktet förman. Idag ser det annorlunda ut.

Svenska kyrkans stift är än så länge  indelade i kontrakt. Till Strängnäs stift under biskop Vilhelm fördes Närke genom ett påvebrev någon gång 1171-72. Från första början var hela Närke ett prosteri. Den förste prosten över allt Närke som man känner till, Gerardus, verkade i övergången mellan 12- och 1300-talet. Under 1500-talet delades detta stora prosteri i fyra mindre. Örebro omfattade före storpastoratets införande följande församlingar: Almby, Längbro, Mikael, Nikolai, Adolfsberg, Mosjö-Täby och Olaus Petri.

I varje kontrakt ska det finnas en kontraktsprost enligt Kyrkoordningen
(KO 6 kap 3§). Prosten utses av biskopen efter det att kontraktets präster har hörts. Ofta genom någon form av enkät. 

Kontraktsprostens uppgifter anges bland annat i kyrkoordningen på följande sätt:
Kontraktsprosten skall i sitt kontrakt
1. biträda biskopen med ledningen och tillsynen,
2. biträda biskopen vid visitationerna i församlingarna,
3. på biskopens uppdrag visitera församlingar, samt
4. i övrigt fullgöra de uppgifter som kontraktsprosten enligt kyrkoordningen skall utföra. (KO 8 kap 6 §)

De övriga uppgifterna betyder bland annat att prosten ska inviga en ny begravningsplats eller en utökad begravningsplats. När en ny biskop ska väljas är prosten valförrättare i sitt kontrakt. Prosten har också till uppgift att samla präster och diakoner i kontraktet till gemensamma konvent. Sådana samlingar lär ha förekommit sedan medeltiden.  Dessa möten har nu för tiden ofta formen av samtal över aktuella kyrkliga, teologiska eller andra angelägna ämnen av vikt för församlingarna och samhället. De syftar till fortbildning och förkovran och kan självklart ske i form av föreläsningar eller studiebesök.

I Svenska kyrkan finns också ett antal domprostar. Så tituleras kyrkoherdarna i stiftens domkyrkor. Domprostarna har uppgifter i stiftet, där de bland annat tillhör domkapitlet (vice ordförande) och stiftstyrelsen (ersättare för biskopen).

Prosttiteln kan dessutom delas ut av biskopen till dem som anses vara särskilt förtjänta präster. Förr kunde en kyrkoherde bli prost över egen församling och undantogs då från kontraktsprostens tillsyn. Så sker inte idag. Nu för tiden kan man istället bli utnämnd till prost honoris causa. Dessa präster blir hedersprostar och får titeln för ärans och hederns skull. Titeln prost h.c. är alltså ett offentligt erkännande för viktiga insatser i kyrkans tjänst.

Vilka har då varit kontraktsprostar i Örebro sedan slutet av 1800-talet?

Karl Erik Edlund (1847-1915)
Blev kpr 1886 och var det fram till 1914

Gustaf Wilhelm Andersson (1852-1925)
Kontraktsprost 1914-1922

Carl Lönroth (1866-1941)
Blev kpr 1922 och var så fram till sin död 1941

Carl Stenbeck (1879-1969)
Kontraktsprost 1941-1952

Benny Benktsson (1892-1973)
Blev kpr 1952 och var så fram till pensioneringen 1958

Bernt Bäcklund (1903-1982)
Kyrkoherde i Längbro. Blev kpr 1959 och var så fram till pensioneringen 1971

Carl Erik Ekström, f. 1933
Komminister i Nikolai. Blev kpr 1971 och var det fram till 1976

Inge Blomquist, f. 1923
Kyrkoherde i Almby. Blev kpr 1976 och var det fram till pensioneringen 1988

Björn Svärd f. 1938
Kyrkoherde i Mikael. Var kontraktsprost 1988 fram till sin pensionering 2003

Lars B Stenström, f 1948
Kyrkoherde i Olaus Petri. Var kpr 2003 fram till pensioneringen 2013

Ingemar Söderström, f 1952
Kyrkoherde i Nikolai och därefter den förste kyrkoherden i det nybildade Örebro Pastorat. Han har diktat om Örebro kontrakt. Var kpr 2013-2017

1 Januari 2018 förändrades kontraktsindelningen i Närke så att det istället för tre kontrakt blev två, ett norra och ett södra Närke kontrakt. Till gamla Örebro kontrakt fogades följande församlingar: Knista, Glanshammar, Tysslinge och Axberg.

Tomas Rådehed, f 1965
Kyrkoherde i Axberg. Tidigare kpr i Glanshammars kontrakt. Kpr 2018-

29 oktober 2020

Ingenting "great" med förakt

 Att skilja på sak och person tillhör de lärdomar skolan och hemmet försökte inpränta. De använde inte repliken från filmer om brott och våld: det är inget personligt, det är bara affärer (it´s nothing personal, it´s business). Istället fick man höra att åsikter är en sak och personen en annan, vilket ibland lät misstänkt. Hur skulle man kunna sära på personen och dennes uppfattningar och åsikter? Tanken var förstås att det borde vara möjligt att umgås även om man inte hade samma idéer eller ideologi. Man kunde förakta åsikterna men respektera människan...

I USA blir det allt svårare att upprätthålla den linjen. Politik har i och med Trump blivit totalt personlig. Han har inte förmågan att ideologiskt angripa sina motståndare, han väljer istället förolämpningar och personliga angrepp. Sleepy Joe som gömmer sig i en källare, kan han häva ur sig. Hela Joe Bidens karriär har varit en skänk till Kinas kommunistiska parti,, slänger han ur sig. Lock her up, var smädelserna mot Clinton, ett sätt att i allas ögon försöka förvandla henne till brottsling. 

Att landets evangelikala ledare stöder en person som så till den grad glömt bort kärleken och respekten för sina motståndare är förvånande. Hur får man det att gå ihop att någon som ständigt smädar, förlöjligar och försöka förminska demokraterna och deras presidentkandidat samtidigt skulle vara Guds gåva, sänd av Gud för att göra Amerika great again? Det finns ingenting "great" med sådan respektlöshet och ett sådant förakt!


28 oktober 2020

Rättmätig journalistisk behandling

 Miljöaktivisten Greta Thunberg ska som chefredaktör för en dag få ta över delar av det redaktionella ansvaret på Dagens Nyheter. Beslutet försvaras av chefredaktör Wolodarski bland annat med argumentet att miljö- och klimatfrågorna har inte fått adekvat behandling och uppmärksamhet: Skälet till att vi bjöd in Greta Thunberg är att de flesta redaktioner, inklusive DN:s, under lång tid har misslyckats med att ge klimatet en rättmätig journalistisk behandling. Frågan hanteras inte som en kris, trots att forskarsamhället är överens om att den globala uppvärmningen allvarligt undergräver livsbetingelserna på jorden. 

Visst är det intressant. Samtidigt påpekar Wolodarski att SvD tar emot mängder av miljoner från det politiska systemet genom press- och distributionsstöd. Det betyder inte att deras oberoende och journalistiska integritet är övergiven anser han. Men släpper man in en aktivist för att rätta egna journalistiska tillkortakommanden har man öppnat en dörr där fler kan göra anspråk på att få passera.

Livsåskådning, tro och kyrka är ett anat och mycket väsentligt område där dagstidningarna inte fullgör sitt uppdrag. För berodde det på bristande resurser, har det sagts. Man har inte haft råd med en särskild person med ansvar för att bevaka detta vida fält, rapporteringen blir därefter och ofta behäftad med fel när den alls förekommer. Idag kan man utan att gå till överdrift säga att det beror på ointresse och lathet. Man saknar kompetens på området och vet till exempel knappast ens hur Svenska kyrkan är uppbyggd och organiserad. Därför står man också helt handfallna inför de laddade frågorna om församlingarnas självbestämmande och förskjutningen av makt uppåt i organisationen. Inte heller förstår man komplikationerna med det partipolitiska inflytandet över kyrkans alla områden, även tro, bekännelse och lära! 

Tidningarna har varit i samstämmighet med de politiska krafter som vill förskjuta religion och livåskådning till en diffus privat sfär för att förhindra att sådana krafter får inflytande över politik och samhälle. Det vore hög tid att släppa in ett par kompetenta personer t ex på DN för att försöka något återställa att man inte lyckats ge kyrka, religion och livsåskådning "rättmätig journalistisk behandling"!

27 oktober 2020

Att skilja på journalistik och åsikter

Malin Ekman skriver i en kolumn i SvD idag om hur journalister alltmer, särskilt tydligt i USA, tar ställning. Den opartiska journalistiken som ser till att objektivt sanningssökande står i fokus. Ingen ska hängas ut utan att kunna ge sin bild av ett förlopp så ska t ex verbala angrepp motsvaras av möjligheten till försvar.

Svårigheten är förstås att när felaktigheter och osanningar galopperar behålla och försvara journalistikens oberoende. Då kan risken att halka över i avståndstagande ständigt stå på lur. kan då oberoende journalistik inte ta ställning? Inför lögn, förvrängning och påhitt är det inte orimligt att journalister i sina texter tar avstånd trots att de riskerar att höra och utsättas för talkörerna om "fake news". När mäktiga personer i stat och länder är obalanserade kan den neutrala vinkeln bli alltför svag. Att lära sig hantera den starka anstormning av publika förvrängningar och rena lögner är idag en  otroligt viktig uppgift. Inte för att det är något nytt. Diktatorer och härskare har i andra tider förföljt och hotat de röster som kunna säga emot dem och ge en annan bild. Faran idag ligger i att journalisterna snart glider över i att ständigt framhäva sin egen position inför de fenomen de ska skildra.

På ett sätt är journalisterna skyldiga till att journalismen kommit att bli dominant. Journalister frågar journalister, de intervjuar varandra och framstår alltmer som upphöjd orakel, samtidigt slipper de då besvären med expertutlåtanden. En strid ström av ledarkommentarer, debatt, kåserier och kolumner gör det allt svårare att skilja på journalistik och åsiktsmaterial.

Jäktet att ständigt leverera braskande nyheter gör att faktakontroll och bakgrunder som kan sätta in aktuella skeenden i ett större sammanhang får stå tillbaka. Rapporteringen blir situationsanpassad och dominerad av enskilda händelser. Vi får därför alltmera sällan syn på vad som sker i det som synes ske.


26 oktober 2020

Koreansk serie: Rookie Historian

Koreanska serier finns det många på streamingtjänsten Netflix. En raltivt färsk sådan är Rookie Historian (Shinibsagwan Goohaeryung) om Koreas kungahus och palats. Den utspelar sig under 1800-talet. I drygt timslånga avsnitt (ihopslagna två och två från den ursprungliga serien) får man följa en kvinna som blir en av de första kvinnliga historikerna, ett ämbete med uppgift att notera allt som sker i kungahuset för att historieskrivningen inte ska kunna förändras eller förfalskas.

Kostymer och miljöer är utomordentligt vackra och bildskapandet frossar ibland i det estetiska. Särskilt de romantiska scenerna blir utdragna långt utöver vad som känns rimligt, men fotografiet är så fint att det blir möjligt att stå ut. Annars är serien laddad med politiska motsättningar och intriger, samtidigt är det kvinnor som reser sig och vågar ta plats i ett extremt patriarkaliskt samhälle.

Kungamord och en smittkoppsepedemi stärker dramatiken och fängslar tittaren än mer. 


25 oktober 2020

Mer, fler och brett

Det händer att jag ser Babel i Sveriges Television. Där kan det hända att läsning blir lockande och att författarnamn etableras i mitt sinne. De må vara hur erkända som helst, men landar de inte på min man kanske skulle läsa-lista är det föga troligt att de hamnar på mitt nattduksbord.

Den som sällan eller aldrig ser på Go´kväll eller läser litteraturrecensioner i dagspressen har få möjligheter att få reda på vad som finns att välja mellan för sin hemmaläsning. Rea-katalogerna är ganska tynande publikationer, men om de kommer får man ett visst urval att ögna igenom. Böckerna har blivit ganska anonymiserade. Reklamen, den som alls når några läsare, är ointressant och stereotypisk. Min tro är att det man viskar om vänner emellan är den kanske främsta drivkraften för läsning av böcker som själv skaffar.

Nätjättarna Adlibris och Bokia erbjuder litteratur till så billiga priser att många bokhandlare slagit igen butiken. Därmed blir det färre som fysiskt kan betrakta en bok och läsa baksidestexterna innan de köps in. Några tips får jag förstås via sociala medier. På Facebook till exempel ser jag när några nya detektivromaner kommit ut, mest för att de författarna redan finns i mitt flöde.

Letar jag efter teologisk eller kyrkorelaterad litteratur får jag kunskap via regelbundna reklamblad från något förlag. För den typen av böcker är reklamen om möjligt ännu mera begränsad. Kyrkans tidning och Dagen ger enstaka recensioner, men för det mesta ligger de förlagen lågt. Någon spridning till en livåskådningsintresserad allmänhet märker åtminstone inte jag av.

Samtidigt märks en betydande läshunger i ganska breda kretsar. Där skulle säkert även de "religiösa" förlagen ha en chans, bara de vågade utmana och ropa lite högre på de mediala torgen. Hur får alla vi, de flesta av oss, faktiskt reda på vad som är intressant, läsvärt och av betydande kvalitet? Hur hamnar de böcker Du läser i ditt hem? Planerat inköp? Gåva? Impulsköp? Lån av vän eller från bibliotek?

Till sist en uppmaning: Läs mer! Läs fler! Läs brett! 

23 oktober 2020

Var finns ni?

Varför är det så viktigt för politiska partier att gå in i Svenska kyrkan för att styra den? Och varför tycks hela den statsvetenskapliga expertisen vara så sällsynt ointresserad av denna otidsenliga modell?

För partierna är det ett sätt att kontrollera en än så länge ganska tung institution så att den inte får ett eget och stort inflytande i den politiska sfären. Då skulle kyrkan kunna bli en oönskad kritisk instans som liksom andra organisationer och folkrörelser vill vara med och påverka. Påverka alltså, inte styra. Rädslan är utbredd att kyrkan då skulle fungera som en återhållsam och moralkonservativ kraft. Därför växer en underhållningskyrka fram med syfte att tona ner den profilerade tron och käckt se till att "alla ska med". Kyrkan riskerar bli en allmänning där inget fattas, vare sig dansbandsmusik eller entertainers. Luther och reformatorerna skulle ta sig för pannan.

De akademiska kretsarna har i stort redan bedömt kristendomen och Svenska kyrkan som passé och ägnar den inget intresse. Inte ens det otroliga systemet där livåskådningsmässigt neutrala partier är med och bestämmer om alltifrån nattvardsliturgier, böner och allmänna regler för kyrkan tycks uppröra även om liknande system i odemokratiska och totalitära delar av världen aldrig skulle få goda omdömen. Men hemma i Sverige går det an eftersom religion är klassad som helt ointressant och irrelevant.

Var finns ni alla experter? Har ni fått munhäfta? Var finns ni alla medier? Har ni glömt vår historia? Var finns ni frihetstörstande liberaler i flera partier? Frihet, jämlikhet och broderskap (numera syskonskap) står trots fina slagord inte högt i kurs...