Inte längre röd präst!

Nu har jag bytt parti. Trött, fruktansvärt trött, på det retoriskt högstämda talet om demokrati när man egentligen menat fåvälde. Folkrörelsen var den rörelse de få åstadkom i folket. Småpåvar och röda patroner tog över. Patriarker höll inte sällan folket framför sina egna övertygelser och gjorde folket till argument. Som en gisslan.

Vi som varit kristna socialdemokrater har haft ett h-vete bland de kristna för vår övertygelse och i rörelsen dess mer för vi varit kristna. Och när det gällt fanns inget stöd. Hur mycket socialdemokrat du än är så spelar det ingen roll. Tron blev en black om foten. Tron blev hämsko. Tron sänkte dig!

När ingen partiföreträdare förstått det allvarliga i att sekulära krafter bestämmer i kyrkan får det faktiskt vara. Jesus - hur tänker de? 40 års engagemang slutar i ett snöpligt ingenting! Nu är det slut! Ajö!

Utslagningen i kyrka och föreningsliv

Genom åren har kritiken mot idrottsrörelsens utslagning varit sällsynt hård. Kanske mest för att den drabbar tidigt i barn- och ungdomsåren. Kritikerna har inte så sällan hört hemma i politiska rörelser eller i annat föreningsliv. Att det även i de sammanhangen finns en betydande utslagning brukar ingen kännas vid.

Alla får ju inte plats vid beslutsfattarnas bord. Då finns det modeller för att låta många finnas med. Man kan ha en storsamling beslutsfattare som man till exempel har där det finns fullmäktigeförsamlingar, arbetarkommuner, stormöten eller konferenser eller liknande. Men inte ens där får alla rum. Och för att några ska utväljas för att hamna på elitnivå sållas och sorteras det hela tiden längs vägen. Några får större förtroende och andra får mindre. Och vill det sig illa får ett antal ganska intresserade allt mindre och mindre förtroende (och utrymme).

I kulisserna sitter valberedningar som lyssnar på gnisslet från intriger och maktkamp. Men många personfrågor når inte ens dit. Ibland finns det nomineringsförfarande - men det är inte ovanligt att positioner bestäms i annan ordning.

Talanger och förmågor tas helt enkelt inte tillvara. Utslagningen har gjort sitt. Kyrka, partiväsende, demokratisk apparat - inom dem alla finns en utslagning av gigantiska mått. Det är bara det att ingen talar om det. Det är enklare att kasta sig över idrotten.

Den borttappade människan

Min byrålåda är bloggen. Där hamnar en hel del texter som kanske inte borde nått dagens ljus. Men lusten och driften att uttrycka sig är svår att kuva. Till och med en och anna dikt pressar på för att bli till. Betraktar mig som trivialpoet - skriver med vanliga ord om det som är vardagligt och ibland riktigt allvarligt. Som detta stycke från min diktblogg trosviss:

Bländad
Händerna släppte varandra
och ditt här och mitt här
gränsade inte längre
till varandra

Ett barn, var det du
försvann i främlingars dagljus
Den höga skyddsfaktorn
var inte nog

Bländad och förlorad
är inte bara du

Måste man med till himlen?

Ur en ny predikan på ordrik:

På nytt uppstår den viktiga frågan:
får man följa med?
Måste man stanna hemma?

Finlandsbåten har stängt entréerna
och dragit in landgångarna –
är det ändå möjligt att följa med?

När biljetterna till Bruce Springsteens
konsert tagit slut, eller till
Svenska Kammarorkesterns framträdande
eller till Olaus Petri Vocalis in concert
(då borde det verkligen vara utsålt)
- kan man då med framgång
kräva att bli insläppt?
Utan biljett?

I den vanliga världen finns det gränser,
sådana man inte ruckar på.
Ingen vänlighet i världen öppnar
de stängda dörrarna
om man inte betalar vad det kostar
Om man försöker utan biljett
eller kommer mycket för sent
då kommer man vare sig med
eller in.

Är det på något annat sätt
med Himlen, med Guds rike?
Är Guds nåd sådan att det
inte spelar någon roll
om vi försökt leva efter de bud
Han har gett oss om kärleken
till Gud och medmänniskan?
Har Gud sänt hem spärrvakten
och öppnat portarna på vid gavel?

Om Alla ska med, ska de ointresserade
och likgiltiga motvilligt fösas och motas
in i en evig härlighet de absolut
inte vill veta av?
Håll med om att det är en väldig skillnad
på att Alla ska med och
att Alla är inbjudna!

Bokmässa i Örebro

Bokmässan i Örebro ger goda möjligheter att vandra runt i Örebro slott. I stora rum, i prång och torn finns utställare som gärna vill visa sina produkter och sälja. Lokalerna är inte optimala för den här typen av verksamhet. Men den historiska platsen ger många tillfällen till närmare bekantskaper. Man stöter liksom samman i de smala prången och trapporna. Både med gamla bekanta och med fullständiga främlingar...

En person som verkade bekant nickade jag åt, under flera timmar vid olika tillfällen, tills han slutligen frågade om vi kände varandra. Det visade sig vara en gammal SvD-medarbetare med vilken jag debatterat i det förflutna. Men vi har aldrig tidigare träffast i realtid. Under ömsesidiga hedersbetygelser skildes vi åt - utan att ha dragit oss till minnes vad vi fordomdags använde våra extra vässade pennor till...

Seminarierna är också här ganska många och ett pärlband av små samtal i en soffa bereder oftast god underhållning. Men nog kunde man tänka sig att bokmässan fick växa till på fler sätt. Större lokal, fler föreningar och deras bokproduktion kunde finnas med bland utställarna.

Undrar varför ingen från min värld tänkt på att flera kyrkliga förlag kunde samsas i någon monter. Strängnäs stift har ju en egen bokproduktion som kunde visas, Cordia som funnits i Örebro och det kyrkliga förlaget Verbum, som inte är någon flitig mässdeltagare, kunde väl halka med in? Och visst kunde bokförlaget Artos förnämliga produktion väcka intresse även i den nerkingska metropolen? Även kyrkans värld har gamlöa och nya böcker värda mer uppmärksamhet. Läsare är vi ju fortfarande!

Mer om Bokmässan: här om Johannes Källström, och här från Svensk Bokhandel, och från Tvärsnytt.

Mindre egen frispråkighet

Orden som lämnar läpparna bär en liten behållare med engagemang och drivkraft så att de ska nå ut, nå fram. Ju fler ord som flyger desto mera energi måste talaren besitta. När många, som jag uppfattar det, viktiga ord är sagda - så behöver man fylla på med ny inspiration och själv få hämta kraft. Så är det när jag deltar i ett samtal eller predikar eller håller föredrag utan manus. Mer går åt av den inre styrka som finns.

För mig är det så att ett förberett manus kan föredras, även livligt och animerat, och ändå bär ord och språk inte alls på samma sätt iväg med den energi och kraft jag besitter. Så länge jag håller mig till det skrivna är det riktigt enkelt och lättsamt. Men så fort talet övergår till frispråk arbetar kreativiteten och formuleringsmaskineriet på högvarv. Det kostar, åtminstone för mig.

Hur andra tänker kring detta vet jag egentligen inte. Funderar någon över att orden i olika sammanhang kostar mer eller mindre? Att i det svåra samtalet har orden olika vikt. Ibland är de så lättviktiga att de flyger sin kos och ändå kräver de sådan ansträngning? Och ibland när de springer direkt ur de egna djupaste erfarenheterna så kostar de märkligt nog mindre, kan det bero på att ansträngningen minskar i relation till hur många gånger de kommit i svang?

Att lyssna och vänta blir därför en konst att öva. Och att säga det som ska sägas kort och koncist. Att därtill ha tänkt i förväg kan underlätta. Så denna dags många möten får nog känna på att en ny ordransonering införts. Ett visst antal ord tilldelar jag mig i förväg, och när de är sagda återstår dialogen. Och den kan man till och med utvinna ny kraft ur. Så färre egna påståenden och mera möte...

Fars dag och kanelbullar

Fars dag infaller på söndag. Och det... det är ju idag. Fars dag liksom Mors dag och varför inte Kanelbullens dag tjänar faktiskt andra syften än att bara tacksamt hylla någon eller något. Det finurliga är att vi skall handla mer och sedan lite till. Till exempel presenter till föräldrar som många känner en tacksamhet till. Deras föräldragärning kan sällan återgäldas. Pilla lite på skuldkänslorna så rusar många hundra tusen människor iväg till närmaste affär och skaffar tårtor, slipsar, tofflor, DVD-skivor, blommor, grytlappar, Trisslotter, förkläden, ostbrickor eller vantar...



I Helsingborgs dagblad kan man läsa att: Nästan sex av tio män, eller 2,3 miljoner pappor, kan bli firade på söndag då det är fars dag.
Men superpappan och barnläkaren Lars H Gustafsson förväntar sig inte några slipsar och kalsonger.
Han tillhör dem som tycker att fars dag har blivit lite väl kommersiell.

Tidningen Dagen berättar om en slipsinstallation: i Sankt Johanneskyrkan i Kalmar. På golvet framför altaret har konstnären Raine Navin placerat ut hundratals slipsar och kyrkoherden är spänd på hur gudstjänstbesökarna kommer att reagera. .Annat kan man läsa i Göteborgsposten och i Göteborgsposten.

Ett enkelt och uppskattande samtal eller möte är lika mycket värt och en fullgod tacksägelse för omsorg och närhet. Det som sägs och menas behöver inte förstärkas med tusen ting inhandlade i hungriga butiker. Så: Tack till Far!!

Vi som är kyrkligt lagda och därtill vill vara trons människor kan naturligtvis försöka dra nytta av denna dag som en Guds dag. Men då har vi förträngt att VARJE Söndag är Guds dag. Och tänker vi efter får vi nog tillfoga måndag, tisdag, onsdag och veckan som går. Så någon gratisritt på Fars dag är bäst att låta bli. Man utlämnar Gudsbilden till jordiska jämförelser som riskerar att leda vilse.

Och hur mycket konsumtionen av kanelbullar stiger på Kanelbullens dag vore ett vetande av rang. Då kunde man få en ny siffra varje år, kompletterad med den okontrollerade gråzon av hemmabakning som i sig är ett bekymmer (okontrollerat bruk av socker och fett?) och så småningom kan man upprätta ett kanelbulleindex. Denna statistik utvecklar man sedan och kostnadsberäknar och, vill det sig väl, kan man ersätta Big Mac som mätsticka på svåra eller goda tider. Vilka framtidsutsikter!

Öppna dörren

Hösten hänger utanför fönstret i dimmiga slöjor. Fukten väntar på att någon ska röra sig så att den kan lämna sitt avtryck på kläder och hud. Denna lördag ligger ännu stilla. Få har stigit upp och ännu färre har vågat steget ut i den nya okända dagen.

Vad den ska innebära är ännu inte givet. Men den bär både löfte och osäkerhet, har oro och förväntan i släptåg. Under tiden skvalar den musik som någon kom på den senaste veckan. Nu stänger jag av datorn, öppnar dörren och...