09 december 2016

Fredag 9 december

Dagens vykort hör samman med gårdagens. Det var inte alls ovanligt att vykort kom ut i små korta serier med samma huvudpersoner men med förändringar av uppställning och positioner. Kort som dessa kunde användas för att uppvakta någon och visa sitt intresse för en mer stadigvarande relation.

Utan att riktigt veta hur det gick till hamnade ena parten på dagens kort i en sparkliknande gungstol. Medarna är så konstruerade att det är lätt att välta bakåt men nästan omöjligt att tippa framåt. Det är väl därför en vanlig spark har så långa medar. Och en vanlig gungstol även den har rejäla dito. 

Det är på denna bild ömsesidigheten farit all världens väg. Ser man på minspelet kan man förledas att tro att här finns uppskattning och förtroende. Men belägenheten och placeringen av personerna talar ett annat språk. Det kan kanske kännas som att man är omhuldad och framburen. I själva verket kan den som sitter flyttas runt hur som helst. Någon, oftast och faktiskt i detta fall en man,  har tagit makten och utövar kontrollen. Och kan bjuda på riktiga åkningar åt vilket håll som helst. Äve inför detta kort kan man fundera över hur det står till i Svenska kyrkan med den dubbla ansvarslinjen. Den verkar ha blivit enkelspårig och styrd av en part. 

Bilden av paret är fotografisk men is och bakgrund är uppenbarligen tecknade. Skuggan från den ena meden är överdrivet tydlig. Träden och mannen kastar skuggor. Men kvinnan i stolen verkar ha förlorat även sin skugga. Då är det allvarligt. 

Kortet är sänt till Söderhamn i början av förra seklet.

08 december 2016

Torsdag 8 december

Skridskoåkning förutsätter balans. Här samsas två personer på isen tätt länkade genom att hålla varandras händer. Paråkning är en intressant gren i skridskosammanhang. Synkronisering och samspel ska fungera tillsammans med svårighetsgrad i figurer och hopp.

Det var länge sedan paråkningsdräkterna såg ut som på vykortet. Långkjol hjälper knappast om man vill göra lyft, kast och piruetter. Att snurra tre varv i en trippel eller fyra i en kvadruppel är bara att drömma om.  Skridskorna är av en gammal modell och begränsar möjligheterna att fara ivåg alldeles fritt.

Kortet borde ha haft rubriken: Den dubbla ansvarslinjen. Ingendera parten bestämmer och avgör. Det handlar om samspel och ömsesidighet. De kyrkligt bevandrade vet nog med sig att den linjen sedan länge är bruten. Inte ens uppdelningen i styrning och ledning löser dilemmat eftersom den ena parten tillskansat sig alltmer makt på partnerns bekostnad. I beslutssammanhangen råder en sådan demokrati att man inte behöver ha någon större kyrklig förankring eller leva ett församlingsliv med gudstjänst och bibelläsning och bön för att kunna bli mäktig beslutsfattare.

På församlingsnivå i de nya pastoraten har det svängt åt ett annat håll. Där har mellancheferna som nu ska leda församlingen ingen förtroendemannagrupp med beslutsförhet att resonera med. Delegationsordningar har lagt det lokala ansvaret i mellanchefens händer. Den med superlatyiver överösta demokratiska folkkyrkan har tappat stinget och sin dubbla ansvarslinje.

Vi ska inte ha någon prästkyrka heter det, trots att prästerskapets inflytande i kyrkans hela beslutsapparat begränsats och allt färre präster kan numera få ett sådant ansvar. De övriga reduceras till religionsverkets tjänstemän och betraktas som vore de kommunala tjänstemän och de kallas dessutom allt oftare för just tjänstemän. Paråkningen har upphört. Det hävdas i somliga sammanhang att det beror på att den ena parten ibland har det lite si och så med sin skridskoåkning. Ibland gäller det nog båda parterna. Och elitåkare vill många inte veta av. Bara de kommer från en klubb som har en stor och omfattande egen elitverksamhet...

Kortet  är avsänt i januari 1904 från och till Söderhamn.

06 december 2016

Onsdagen 7 december

Rödluvorna är i farten. Skövlar skogen. Hugger ner träden. Bär bort dem. Vilket inte är bra för atmossfären utan bara leder till ytterligare utsläpp.

De små följer i de storas fotspår. Man lär sig av exemplet och inte av uppställda regler man inte ens själv vill leva efter. Sådant oroar när man ser på partipolitiken i Svenska kyrkan, det enda trossamfund i Sverige som partierna har lust att styra. En ny generation borde ha möjlighet att bryta mönstret. Göra ett annat vägval. Att skilja på världsligt och andligt regemente. Inte förfoga över dem, blanda dem och ta makten i bägge. Gör er fria, släng granarna och ägna er åt världens angelägenheter. Låt inte världens mönster styra kyrkan...

Kortet är avsänt 1904 härstädes i Tanto. Dvs för 112 år sedan. Innan Svenska kyrkan politiserades mot kyrkans uttalade önskan i samband med kyrkofullmäktigevalen vid 1920-30-talet.






05 december 2016

Tisdag 6 december

Ingen jul utan hårt arbete! Ty julen trollas inte fram med några magiska gester, den kräver planering, förberedelser och genomförande. Genom sekler har det hårda kvinnoarbetet lagt grunden för helgdagsfirandet. Vykortet från Sveriges bygder, Skåne och Hekeberga visar hur det gick till att tvätta. På rad nedstigna i vattnet, ofta bedövande kallt, skrubbades mattor och gnuggades kläder dagarna i ända. Hela kroppen tog stryk!


På samma vis vilar stora delar av Svenska kyrkans basarbete på idogt arbetande kvinnor och ett mindre antal män. Männen, åtminstone en hel del av dem, tycks ha nog med att delta i sina hemliga sällskap och får på så sätt utlopp för sin övertygelse som ofta kallas tro. De är glömska om nya testamentets betoning av församlingsgemenskapen, av gemenskapen och de trägna bönerna och brödsbrytelsen. Slutna sällskap kan man naturligtvis roa sig med, men om de får ta församlingens plats undergräver de något de ofta påstår sig vilja gynna. Så skärpning alla medlemmar i loger och slutna sällskap - slut upp i församlingens gudstjänstfirande och dess gemenskap!

På bilden ser det nog så idylliskt ut. Kortet är avsänt 1905 till Villan Marieberg belägen i Drottningholm. Som ett vittnesbörd om ojämlikhet tronar ett slott eller ett herresäte på andra sidan sundet. Kvinnorna påminner mig om de kämpande kvinnor jag för mycket länge sedan såg i Sydafrika. I slummen och hemländerna kämpade särskilt kvinnorna för att hålla förnedring, förtryck och smuts stången. Överallt hängde tvätt som upproriska fanor vittnande om att man ännu inte givit upp!

Måndag 5 december


Vi firar jul varje år
så man kan säga att det har blivit en vana
alla vanor ger inte en tradition
En vana är något man gör så ofta 
att det blivit en del
av ens eget sätt att vara
Riktigt var vana övergår till tradition
kan vi kanske inte få fatt i
men tradition är något vi gör
i samband med firande och högtidlighållande
 
Vare sig besöken i en näraliggande kyrka
under de stora helgerna ar en tradition
eller en vana så förs i kyrkorummet
traditionen från Jesus via lärjungarna vidare
i den apostoliska tron 
Att vi vill höra om Jesusbarnet
på nytt och igen visar
att det fins mer att utvinna och förstå
av julnattens uder
Men i jäktet runt köpfesterna
och längtan efter förströelse
underhållning och håll i gång
kan julens centrum, Jesus
försvinner bland allt julklappspapper
bakom grytor och fat fyllda med mat
Då är då det är så bra att vi har hängt upp
stjärnan i våra hem
den som lyser över inkarnationen
kastar ljus över Guds födelse i människan
så hela skapelsen kan, om den inte är totalt
fördärvad och förvriden
fylkas runt krubba
uttrycket Guds födelse i människan
är hämtat från en bok om kristen
kontemplation och meditation

Vi hänger själva upp en påminnelsens stjärna
som en sentida replik av den
som fäste på himmelen över Betlehem
över platsen där Jesus föddes

När eller om vi glömt
vad allt ihop handlar om
advent, jul och trottonhelgen
påminner stjärnan oss...


04 december 2016

Söndag 4 december

Adventstiden hann sätta full fart, likt en oceanångare, innan jag insåg att någon adventskalender med gamla vy- och julkort knappast skulle hinnas med. De första tre decemberdagarna var redan avklarade.

I dessa dagar när expertflykten från handboksarbetet tagit ny fart kan bilden bli symboliskt relevant. Likt en ostoppbar båt ångar handboksarbetet på alldeles oavsett vad som händer. Av bilden att döma stävar skeppet i full fart mot land. På kajen betraktar människor, de som inte haft särskilt stora möjligheter att påverka eftersom deras varningar inte hörsammats.

Tänkbart är förstås att det handlar om något helt annat. Ett skepp kommer lastat med julgåvor och gäster. Träpiren saltbestänkt och våt med spegelbilder och skuggor ger karaktär åt kortet. Vykortet är avsänt från Fiskinge till Odensbacken med en inbjudan i advent.




01 december 2016

Felräkning i Skatteverket påverkade begravningsavgiften

Idag är det cirkus! På Kammarkollegiets hemsida ligger pressmeddelandet kvar som hävdar att begravningsavgiften för 2017 ska bli 29,6 öre per hundralapp. Samtidigt kommer kontraorder på Svenska kyrkans hemsida där följande besked står att läsa:

den exakta avgiftssatsen

Avgiftssatsen för 2017 blir 24,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 615 kr per år, eller knappt 51 kr per månad. Läs mer om begravningsavgiften på Kammarkollegiets webb.

I meddelanden frånSvenska kyrkan har tydligen Skattverket räknat fel vad gäller underlaget för beräkningen av begravningsavgiften. Så nu har siffran justerats ner till 24,6. Fortfarande en stor
ökning för alla som haft en betydligt lägre begravningsavgift tidigare.

Uj, uj, uj som man säger i Närke!

30 november 2016

Dyr gemensam begravningsavgift


Kammarkollegiet har fastställt den begravningsavgift som ska gälla i hela landet med undantag av Stockholm och Tranås. Varför kan man undra är några inte medtagna? Jo, där är begravningsverksamheten driven av kommunerna och inte av Svenska kyrkan. Därmed slipper Stockholmarna (och Tranåsborna) att solidariskt bidra till att de små kyrkogårdarna på landsbygden kan nyttjas och hållas snygga. Någon matematiskt sinnad person kanske kunde räkna ut vad begravningsavgiften hade stannat på om Stockholmarna hade funnits med.
Naturligtvis kommer det att bli starka reaktioner. I Örebro fördubblas begravningsavgiften - från 15 öre per hundralapp till 29,6 öre! Tydligen går det an i Örebro men inte i Stockholm. Att det är Svenska kyrkan som kommer att få skulden för denna på många håll dramatiska ökning av avgiften behöver man inte tvivla på. Att det i själva verket beror på ett riksdagsbeslut och på ett avgörande i Kammarkollegiet lär hamna i skymundan när enskilda människor, särskilt i stora tätorter, noterar sina ökade kostnader.

Kammarkollegiet informerar på sina hemsidor om begravningsavgiften på följande vis: Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en avgift för begravningsverksamheten. Avgiften har inte någon direkt koppling till den egna begravningen.
Du betalar avgiften via skattsedeln. Beloppet baseras på din inkomst.
Kammarkollegiet bestämmer avgiftens storlek för alla som ska betala begravningsavgiften, förutom för dem som bor i Stockholm och Tranås kommuner. Där är det kommunerna som bestämmer avgiftens storlek.

I sitt pressmeddelande om den nu fastställda begravningsavgiften skriver man:
 Avgiftssatsen för 2017 blir 29,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 740 kr per år, eller knappt 62 kr per månad.
Vilka blir följderna?
Kyrkan får bära hundhuvudet för samhällets krav på enhetlighet och utjämnade kostnader. Resultatet blir ökade utträden där ett antal människor tröttnar på att betala dryga avgifter för medlemskap och vill kompensera sig för utgiftshöjningarna i den gemensamma begavningsavgiften.
Starkare krav på förstatligande av begravningsväsendet. Men hur det ska gå till lär ingen kunna lösa eftersom så många begravningsplatser ägs av kyrkan och hör samman med en kyrkobyggnad.
Kritik mot de många små och i drift dyrbara små begravningsenheterna. Det lär i sin tur leda till ökade krav på stordrift och storskalighet något som går stick i stäv mot kyrkans väsen som självstyrande gemenskaper runt Ord och sakrament i en församlingskyrka.
Att bära varandras bördor uppfattas som en kristen plikt och dygd. Men man får nog övertolka den bibliska tanken rejält om man på så sätt ska kunna försvara en fördubbling av sin begravningsavgift. Det handlade nog om andra och mera existentiella bördor…
Svenska kyrkan bör protestera mot den modell av en gemensam begravningsavgift som nu presenteras. En för alla, Stockholm för sig är en undermålig lösning.