17 augusti 2017

Ihåligt försvar för storpastorat


Läser en debattartikel i Dagen av avsuttne domprosten i Lund, Kerstin Hesslefors Persson, om att Storpastorat är rätt väg att gå för Svenska kyrkan. På Facebook får hon också instämmande av ganska många. Det som står i debattartikeln i Dagen gör mig matt. Hör hon inte invändningarna från massor av avlövade kyrkoråd som blivit församlingsråd? Hör hon inte protesterna mot brister på lokalt inflytande över den egna verksamheten? Hör hon inte frustrationen och kritiken? Hör hon bara muntergökar och blomsterspråkliga lovsånger till storpastoraten huvudsakligen från dem som fick makt och inflytande?

Vilka argument anför Kerstin Hesslefors Persson (KHP) för sin ståndunkt? Sammantaget kan sägas att de inte är så tydliga.

Storpastoraten ger en signaturmelodi, lätt att känna igen, lätt att hitta.
Detta är tveklöst ett argument för storskalighet. Människor ska känna igen Svenska kyrkan som en enhet omfattande fler människor och gällande större områden. Att den lokala identifikationen och tillhörigheten samtidigt försvagas är givet. Man kopplas till samfundet och samhörigheten med den egna församlingen mister en hel del av sin kraft när dop, vigslar, konfirmationer och begravningar blir en tjänst som utförs i lokaler (kyrkor) man väljer.

Svenska kyrkan i Lund - ett större vi.
Så kändes det säkert här och där. Det kan också bero på att möjligheterna att samverka över församlingsgränserna tidigare var begränsade. Det hindrade ändå inte att man kunde framträda gemensamt när så var påkallat och behövt. Jag kan hålla med om att sammanhållning inom kyrkan är av fundamental betydelse. Men ingen ska tro att storpastoratet lyckats upphäva spänningar och konkurrens om ekonomiska resurser och tjänster.

Unikt församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid sida.
Så var det kanske i Lund. Det finns många exempel på motsatsen där församlingsengagemanget försvagats, synligt genom starkt vikande gudstjänstliv och uppgivenhet på grund av problemen med att den lokala församlingen förlorat inflytande och bestämmanderätt över delar av sitt eget liv och den egna verksamheten.

KHP skriver: I utredningen ”Närhet och samverkan” framgår att syftet var att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö och långsiktig ekonomisk bärkraft.
Detta är en förskönande beskrivning. Motiven för utredningens förslag stämmer, men realismen i denna tanke brast. Den breda delaktigheten skulle uppnås genom att beslutsmakten lämnade församlingsnivån och placerades på pastoratsnivå. Att alla med säte och stämma på pastoratsnivån förutsätter att det blev ökad delaktighet kommer nog med den partiella partiskhet som oundvikligen uppstår beroende på vilken utgångspunkt man använder.
Ta bara arbetsmiljön. Det är en illusion att den skulle blivit bättre när besluten och befogenheterna flyttats högre upp i systemet. Man kan visserligen ordna fler kurser och ge gemensam utbildning. Men det lokala kontinuerliga arbetsmiljöarbetet kräver både befogenhet att snabbt åtgärda arbetsmiljöproblem och resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Något som inte förstärkts i alla storpastorat!

Utmaningarna med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.
Om utmaningarna skriver KHP så gott som ingenting. Att möjligheterna är många låter naturligtvis lovande och uppmuntrande. Men de utgör inget argument för att storpastoraten fungerar eller är den bästa tänkbara lösningen på organisatoriska problem inom Svenska kyrkan. Särskilt som storpastoraten mestadels är gamla samfälligheter som strukturerats om. Myriader av mycket små och självständiga församlingar som ”reformen” inte rörde vid talar för att den egentligen inte ville ge sig i kast med problemen i sin helhet utan blev en inskränkt åtgärd. Dessutom - möjligheter man inte gör något av, förutsättningar som inte tas tillvara är ett nog så talande argument emot storpastoratens lösning som givit ett demokratiskt underskott i de gamla församlingarna med brett självstyre. Försvaret för storpastoraten är dessvärre ihåligt...


15 augusti 2017

Kyrkans resor på tapeten


Likabehandling har länge varit ett viktigt argument inom kyrkan så att man inte oskäligt erbjuder somliga förmåner som andra inte kommer i närheten av. Så har till exempel avgifter vid uthyrningar och kostnader för deltagande i vissa aktiviteter och grupper, till exempel inom ett pastorat, blivit allt mer jämförda och kontrollerade så att tanken på likabehandling kan upprätthållas.

I sin extrema utformning har principen uttolkats som att om inte alla ges en och samma möjligheter ska ingen få det. På det sättet kan man, om man vill, bygga in rejäla stoppklossar eller fallgropar för kyrkans liv och verksamhet.

Kyrkoordningen stadgar i kap 2 om församlingarna  i den 4 § att: En församling ska behandla dem som tillhör församlingen lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Formuleringen sakliga skäl öppnar för att en extrem tolkning inte ska tillämpas. Tydligt är att mannamån inte ska tillämpas och inga gunstlingssystem finnas.

Bakom upprördheten över excesser vid anställdas förmåner och resor som skakade kyrkan för inte så länge sedan fanns dels uppfattningen o att kyrkan bör fungera som föredöme och dels tanken att kyrkan inte ska behandla människor olika beroende på om de är anställda, volontärer eller förtroendevalda. När media granskade olika resor lämnade de konfirmandresorna utanför. Förts nu börjar frågorna stiga upp till ytan hur det förhåller sig med det myckna utlandsresandet med konfirmandgrupper.

Svenska dagbladet lyfte nyligen frågan om utlandsresorna som ett sätt att försöka bromsa och mildra flykten från konfirmandläsningen. Solresor ska locka konfirmander, skrev tidningen, och angav att resor till Italien, Spanien och USA står högt i kurs och erbjuds dessutom ”gratis” till konfirmanden. En representant för Skarpnäcks församling, kommunikatören Linn Wiesser, inser problemet och påtalar att det kan se ut som om man försöker ”köpa” sig medlemmar.

Säkert kan det irritera att ställa kritiska frågor till det myckna resandet, särskilt som det inte kommer alla till del. Men församlingarna behöver nog rannsaka sig själva och tänka igenom argumenten för att ge just konfirmander sådana fria utlandsresor. Dessutom behöver de regelbundet granska resandet och se om kostnaderna för detta regelbundna resande (en enda resa med 20-40 konfirmander kan gå på många hundra tusen kronor) är skäligt ur flera olika aspekter. Dessa kostnader brukar sällan ifrågasättas.

Likabehandling är svårt. I politiken har det kunnat handla om vägningar mellan om människor möjligen ska få var och en ska efter sina behov eller efter vad var och en bidrar med eller att man ska få alldeles oavsett?
 
I en kyrka borde det vara andra värden än resor och det pekuniära som står i centrum. Tron kan knappast byggas genom billiga eller fria resor utan genom att människans andliga väl och ve tas på allvar. Vilket inte hindrar att människor bemöts med respekt och behandlas värdigt!

05 augusti 2017

160 miljoner kostar valet, men vad är mandaten värda?

Kyrkans tidning vet att berätta att kyrkovalet kostar 160 miljoner kronor. Man slår dessutom ut det per år och får det då till 6:35 kr per medlem och år.

Siffrorna i övrigt är också intressanta. Valsedlarna med tryck och distribution kostar i runda slängar 24 miljoner! En annan siffra som nämns är kostnader för IT vid kyrkoval vilket innefattar valsystem, mandatsystem och valdistriktsindelning. Vid kyrkovalet 2013 kostade valnämndernas arbete totalt 76,6 miljoner kronor.

När Kyrkans tidning nu lagt ner ett sådant arbete på att plocka fram valets kostnader är det märkligt att några av de mesta intressanta siffrorna inte redovisats. Det mörkas här och brukar traditionellt förbigås med total tystnad. Svenska kyrkan ersätter nämligen de nomineringsgrupper som tar plats i olika beslutsförsamlingar. Kyrkomötet brukar särskilt valår ge generösa bidrag till de nomineringsgrupper som sitter i kyrkomötet. Men även övriga år kan det utgå ett sådant "partistöd". Hur det politiska partistödet används är ofta debatterat och med krav på redovisning av hur medlen används. Där önskar man också få reda på större bidragsgivare vilket inte alltid redovisas.

I Svenska kyrkan förkommer det motsvarande stöd även lokalt i församlingar och pastorat. Ingen har någonsin redovisat det samlade stödet till nomineringsgrupperna. Men man vet med visshet att mandatstödet i Svenska kyrkan bland annat gav Sverigedemokraterna luft under vingarna så att de även kunde etablera sig som politiskt parti i andra val.

Det borde vara en självklarhet att kyrkan berättar hur mycket man subventionerar de grupper som redan tagit plats i beslutsförsamlingarna på nationell nivå, på stiftsnivå och lokalt. Dessutom borde det vara en självklarhet att nomineringsgrupperna är så pass transparenta att de öppet redovisar hur de använder bidragen (som ju tas av medlemsavgifterna).

Nu väntar jag med intresse på Kyrkans tidnings redovisnings av hur stort och omfattande de olika nomineringsgruppernas ekonomiska stöd från Svenska kyrkan har varit och är. Men det är förmodligen alldeles för mycket begärt eftersom det då kan bli en diskussion om kyrkans val som inte bara handlar om huruvida det är dyrt eller billigt. Man skulle då behöva jämföra de nuvarande direkta valen med indirekta val. Blev det indirekta val skulle förmodligen behovet av mandatstöd kunna minskas rejält!




04 augusti 2017

Medeltidskyrkan ställer en fråga

Medeltida kyrkor står som stolta utropstecken längs vägarna. De berättar om storverk av människor som gripits av tron och ville ge den en hemvist. Det tog decennier att fullborda byggnationerna med tjocka väggar av huggen sten och smäckra pekare där valven kunde vila sig. Ett rum som gav skydd i orostider och en plats för det heliga mysteriet.

Tanken brottas med frågan om vad tron sätter igång hos oss sentida kyrkomedlemmar? Hur djupt går engagemanget? Påverkas vi på samma sätt av mötet med kyrkans Herre?

03 augusti 2017

Intryck från loppissommaren

Denna sommar har jag bevistat ett otal loppisar och antikhandlare. Något ska man ju göra. När det blåser snålt. Och värmen inte riktigt orkar med att bereda oss en skön sommar. Så då har det blivit små utflykter till udda rum som blir som små museer eller installationer med sina många prylar. Dessutom finns det tallrikar och glas som behöver få nya kamrater eftersom en och annan pjäs blivit kantstött eller trasig.

Väl inne i lador, butiker, garage eller tält är det svårt att låta bli att leta igenom bokhyllorna. Inte för att det saknas böcker därhemma  utan för att om möjligt hitta någon av de böcker som ännu inte anskaffats trots att de finns på en imaginär lista över sådant som bör läsas. Dit hör också Staffan Tjärnelds ungdomsbok De små hästarna (1956) som jag har för mig berättade om strandridare på Gotland.

Bara för några år sedan kostade pocketböcker mellan 20 och 30 kronor. Men den strida strömmen av nya böcker bidrar till att priserna är på väg ner. På flera ställen har knappt begagnade pocketböcker kostat 5 kronor! De flesta är naturligtvis deckare men en hel del andra böcker har funnits för samma pris. Följden är att nya travar av böcker sakta växer till. Så småningom hamnar de i någon kyrklig andrahandsaffär eller på någon församlings loppmarknad. Men för tillfället får de ligga i högar...

Annars slås jag av att många loppisar inte har så mycket att erbjuda. Slitet och trasigt blandas med massproducerat och ointressant. Det kan låta som snobbism, men när även de sämst formade glaspryttlarna prissatts så att en eventuell kund ryggar tillbaka och skakar på huvudet då tappar man snart både lust och ork. Det enda föremål jag egentligen burit hem med viss glädje från en loppis denna sommar var en emalj som uppskattas i Örebro men än så länge endast sparsamt på andra ställen. Den ska faktiskt få en plats i vardagsrummet och slipper ligga nerpackade. Alltid något.

30 juli 2017

Om sanning och säkerhet

De senaste veckornas inhemska politiska dramatik har engagerat. Presskonferenserna har avlöst varandra och utspelen likaså. Den som försöker ta ett steg tillbaka för att betrakta det som sker med viss distans kan lägga märke till ett märkligt fenomen. Det är som om frågan om vad som riktigt och sant avgörs utifrån vilket politiskt block man tillhör eller sympatiserar med. När till och med biskopar låter sina partisympatier slå igenom finns det goda skäl att tänka efter vad som är vad.

Tillhör man det rödgröna konglomeratet så är det mesta av det som skett Alliansens fel. De ville lägga ut myndighetsutövning på privat entreprenad. Alltså är det de som borde granskas av KU och hållas ansvariga. Tillhör man Alliansen är det regeringens och flera statsråds försummelser som har orsakat all turbulens i denna politiska kris och därför bör de ta sitt ansvar och entledigas eller avgå.

Illavarslande är det när man så till den grad blir fången i sina egna föreställningar att allt som är galet beror på dem som har en annan politisk inställning. Sanningsfrågan är alldeles för viktig för att enkelt avgöras utifrån partipolitiska tillhörigheter och sympatier. Att det blir så kan också bero på att minsta erkännande om egna tillkortakommanden drabbar partiet och/eller det egna blocket. Därför vill ingen egentligen kliva fram och säga sitt mea culpa!

Dessutom är det så att i politiken saknas det som för en kristen är en grundbult: förlåtelsens möjlighet. Eftersom de olika sidorna föreställer sig att de äger sanningen ska man istället peka finger och utkräva ansvar. Ibland måste det förmodligen bli så. Men för tillfället verkar det fördjupa klyftor och motsättningar istället för att lösa problemen med säkerheten.




29 juli 2017

Bönor förändrar livet

Livsstil och hälsokost håller ställningarna på bokhandelsdiskarna. Till det som just nu är högaktuellt är att äta bönor. De kan näst intill göra under och få kilona såväl som midjemåttet att decimeras. De gör under med oroliga magar och ordnar till tarmfloran så att de goda bakterierna får bästa tänkbara miljö.

För några dagar sedan bestämde sig en mig närstående att göra slag i saken. Vi har nyligen bjudits på en bönsallad som gav smaklökarna goda vibrationer. Så vad kunde väl vara bättre än att skaffa sig lite insikter i bönornas kraft. En bok som särskilt omtals är Låt bönor förändra ditt liv av Lars-Erik Litsfeldt och Patrik Olsson (Bladh & Bladh).

Den välsorterade bokhandeln fick ett besök. Expediten log tillmötesgående inför frågan om den populära bönboken fanns. Javisst, sa hon, den har vi. Jag går och hämtar den. Blixtsnabbt pilade personen iväg bort bland hyllorna och kom snart triumferande tillbaka. Jo, sa hon, det var precis som jag trodde, den hade vi! Och höll triumferande fram Viktorias bönbok.

När saken väl retts ut och man skrattat klart blev det en ny snabb promenad mellan bokhyllorna. Se, där fanns boken om bönor som förändrar ditt liv. Men expediten hade egentligen inte haft så fel. Låt böner förändra ditt liv, hade varit en lika adekvat som bra titel på en verklig bönbok!