25 februari 2017

Kyrkans rätta medlemmar, skrev Luther

Artikel 7 borde varje anställd och varje förtroendevald i Svenska kyrkan kunna utantill. Nöjer man sig med att säga artikel 7 så börjar räkneverket snurra och man tänker att det skulle kunna vara ett bud i dekalogen  eller en artikel ur deklrationen om mänskliga rättigheter, ja, kanske något ur barnkonventionen?

Det som avses är en artikel om kyrkan och den står i den Augsburgska bekännelsen. En text som inte bara ett dokument bland andra utan som tillhör Svenska  kyrkans bekännelse och därför har en betonad och framhävd betydelse. Fast kanske skulle man idag använda ett tempus för förfluten tid eftersom den kyrkosyn som där hålls fram är så lite hävdad och omfattad.

Artikeln inleds med orden:
Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdlig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilken evangelium förkunnas och sakramenten rätt förvaltas...

Här är kyrkan något annat än en formell organisation eller förening. Uttrycket de heligas samfund är hämtat ur den Apostoliska trosbekännelsen. I Lilla katekesen frågar Luther: Varför kallas kyrkan de heligas samfund? 
Kyrkan kallas de heligas samfund, emedan endast de människor är hennes rätta medlemmar, som äro helgade i en rätt tro. Sedan anförs två bibelstäällen: Rom 8:9 och 2 Tim 2:19.

Det är många år sedan jag var med om att frågan diskuterades. Då anfördes uppfattningar om den synliga och den osynliga kyrkan för att lösa folkkyrkans breda anslag där man kan vara med alldeles oavsett tro och livsåskådning. Det blev ju problematiskt att hävda att alla skulle med oavsett ro och åskådning bara man erlagt medlemsavgiften (på den tiden hette det kyrkoskatt). Andra menade att man inte skulle bekymra sig om sådant eftersom det låg på Guds domän och eftersom Gud kan avgöra vem som är salig och har tro. Inte ens vid de tillfällena anfördes Luther eller luthersk kyrkosyn eftersom de nordiska folkyrkorna seglat vidare med sina nationella lösningar.

Men det kan så här i reformationsminnestider finnas skäl att på nytt närma sig frågan om kyrkosyn. Särskilt som storskaligheten flyttat gränser och makt högt upp i apparaten kyrkan. Det har ibland sgats att kyrkan har en bekännelse och därför kan man vara med även om man inte själv ser sig som kristen eller själv vill vara kyrka. Kyrkotillhörig uppfattas som något kvalitativt annat.

Även om kyrkan har en bekännelse så är det kyrkans människor som tror. De som är helgade i en rätt tro. Och kyrkan är där Ordet förkunnas och sakramenten rätt förvaltas, vilket inte sker på nationell nivå. De är fortfarande kyrkan, vilket betyder församlingarna, som ska fira gudstjänst. Det är där det förkunnas och undervisas, missioneras och det är där diakonin verkar.

 

24 februari 2017

Aktuella ämnen

Det finns ingen hejd på angelägna ämnen: om tystnadsplikt, avidentifierad litteratur, "de heligas" arbetsmiljö, om en kyrkoledning som inte vill träda fram, om byråkrati och handboken,... Fler ämnen anmäler sig alldeles själva: invandring och brottslighet, synen på Sverige i världen, att försvara det man är kritisk mot, att ljuga offentligt.

Vad gäller arbetsmiljö kan man undra varför inte Arbetsmiljöverket gör en av sina berömda inspektioner på nå¨några kyrkliga arbetsplatser som låter tala om sig?  Verket kan kan ju ta sådana initiativ själva om det kommer signaler om att det finns risker. Eller också efter hänvändelse från ett skyddsombud. Men ibland sover de Törnrosas sömn djupare än vanligt...

Det är som om de för stunden tar ut varandra. Jag vet inte var jag ska börja. Och inte heller för vem jag skulle skriva. Vad nyttjar det till? Så jag försjunker alldeles själviskt istället i en synnerligen intressant bok: Glimtar från gotländskt kyrkoliv i Gotlands kyrkohistoriska sällskaps serie. Gotländskt kyrkoliv är ju på flera sätt på tapeten även i det dagsaktuella. Nej, för stunden får historien göra mig sällskap.

17 februari 2017

Skryter kyrkan med sina goda gärningar?

Kyrkans satsning på reklam och information har vuxit långt utöver vad man trodde var möjligt. Visserligen var de gamla predikoturerna dyrbara, men de kompletterades sällan med extra radannonser och än mindre med kampanjer på annonspelare eller bussar. De gamla informatörerna blev snart uppgraderade till kommunikatörer vilket nog fungerade mest som en övertalande definition. Man skulle få intrycket att det handlade om någon slags utbyte när det i de flesta fall gick ut på att tydligare försöka forma och gestalta den positiva bild man önskade att människor (den sk allmänheten) skulle ha av kyrkan.

Med stor beundran har jag sett mängder av uppfinningsrika och ganska festliga annonser och blänkare både i press och på internet. Kreativiteten är det inget fel på. Eller också är det så att den kreativa förmågan övergår och därmed går utöver eller vid sidan om vad en kyrka egentligen är och borde vara.

Det är en svår konst att arbeta för den folkrika kyrkan och önska att människor skall stanna kvar som medlemmar. Betalande medlemmar i första hand tycks det. Möjligen i andra hand aktiva deltagare och i tredje hand möjligen som trons människor. Alla ska med på något sätt och då tycks det räcka att man behåller de formella banden ett passivt och distanserat medlemskap innebär.

Själv har jag fallit i den gropen där jag samsas med en och annan kommunikatör och informatör, förtroendevalda och en massa andra anställda. Mina fall har skett många gånger. Och det utan att vara ledd vid handen av någon med begränsat synsätt. Tio eller femton skäl att vara medlem i kyrkan har jag formulerat i artiklar där jag lovordat allt fint och gott kyrkan åstadkommer. Det har gällt allt ifrån stöd åt ensamma och avsidestagna, till besök på fängelser och häkten, fint ungdomsarbete, olika verksamheter för alla åldrar. Trots att jag själv inte gjort allt det där. Jag harförsökt få kyrkan att inhösta beröm för sina många företräden och goda gärningar (!).

Allt egentligen för att vädja till människor att låta bli att ta steget ut ur medlemsmatrikeln (kyrkotillhörighetsregistret). Tron och gudstjänsten har fått vara med i argumentationen, men eftersom människor inte fylkas kring detta har det blivit styvmoderligt behandlat, lite i skymundan.

Det har slagit mig att det är en ny slags gärningslära när kyrkan basunerar ut alla sina goda gärningar och fina insatser. Inte för att gärningarna ska behaga Gud utan för att de ska tillfredsställa människor. Att göra det goda för att det är ett utflöde av den kärlek från Gud i Kristus man själv och församlingsgemenskapen fått del av behöver inte sättas på reklampelare eller visas för världen. Applåderna och uppskattningen kan även om de ibland är välförtjänta (!) leda bort från evangeliets budskap om frälsning och befrielse. Det är trots allt inte det goda vi tror att vi gör som är vår första kallelse utan att älska Gud först och främst och därefter människor lika mycket som vi älskar oss själva. Hur var det med förträffligheten och att stå i gathörnen för att människor skulle se…?

Det är inte det vi gör som leder människor rätt i livet utan det Kristus har gjort och gör för oss!




16 februari 2017

Behövs det en ny Mose för att få en fri kyrka?

På mail har stillsam fått två frågor om kritiken mot partipolitiken i kyrkan. Brevskrivaren var ganska trött på argumenten som inte besvarade just den frågan. Här kan det erkännas att efter alla kritiska artiklar som stillsam producerat under många år riktade mot de sekulära partiernas inflytande i Svenska kyrkan blir argumenten både välkända och näst intill slitna. Vilket inte hindrar att de kan ha fog för sig.

Frågan lydde: Varför dras ett motsatsförhållande upp mellan en demokratiskt styrd kyrka och en tydlig och missionerande kyrka?

För det första dras inte ett sådant motsatsförhållande upp. Den förutsätter att enda sätet för en kyrka att vara demokratiskt styrd är att ha politiska partier representerade i beslutsförsamlingarna. Det är, vilket ofta påpekats, att förvirra frågeställningen. Demokrati i en kyrka förutsätter INTE att politiska partier finns med. Om politiska partier vore förutsättningen för kyrkors demokratiska styrning skulle ju de flesta av all världens kyrkor per definition inte vara demokratiskt styrda! De nordiska folkkyrkorna är en anomali, ett sorgligt undantag.

De flesta trossamfund har andra och demokratiska strukturer. Skillnaden är at inga sekulära organisationer och definitivt inte politiska partier har formellt inflytande över kyrkors beslut. Man får nog leta efter kyrkor i odemokratiska stater och i diktaturer för att hitta sådana exempel. Motfrågan blir enkel: varför översätts partipolitikens inflytande i kyrkan alltid lika med ”en demokratisk styrd kyrka”?  

Ta till exempel det sekulära inflytandet från partiväsendet. Där uppstår en motsättning till kyrkans missionskallelse. Bara läs de politiska partiernas program och tron, bekännelse och lära är så gott som osynligt! Kyrkans herre, Jesus, nämns inte! Jag frågar ofta efter hur många av de partipolitiska representanterna i kyrkan som ser sig som kyrkans företrädare i partierna och där verkar för tro, gudstjänstdeltagande och dop? Via partierna får även andra, agnostiker, ateister eller andra religioners företrädare möjlighet till inflytande över Kristi kyrka. En tydlig sammanblandning mellan kyrka och värld.




Fråga två handlar om varför kritiken mot partiväsendet blommar upp nu igen. Svaren är ganska enkla. Det beror bland annat på att flera av partierna redan insett det som kritikerna hävdar och de har därför dragit sig tillbaka ett steg och deras sympatisörer har fått ta över själva. Det steget behöver följas av ännu tydligare partipolitiska reträtter så att ingen misstanke om att politiska rörelser är de som egentligen styr Svenska kyrkan. Ett annat skäl är att fler inom de kvarvarande politiska partierna är tveksamma eller kritiska till partiernas inblandning i kyrkan. Partiernas nuvarande företrädare kan gärna fortsätta vara engagerade och förtroendevalda, men då på andra och kyrkliga plattformar. Det har sagts ibland att om partierna drog sig tillbaka då skulle även en hel del av dess företrädare sluta – vilket innebär att partiet är viktigare än kyrkan. Att partiets påverkan på kyrkan betyder mer än det kyrkan kan ge till partifolket!


Till slut växer kritiken därför att vi befinner oss i en sekulär stat där samma partier ofta påpekar att kristen tro och religion är en privatsak. Man kan undra varför denna angelägenhet i den privata sfären då är så intressant att Arbetarpartiet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna ser det som nödvändigt att som parti styra och ställa i kyrkan? Det världsliga och andliga regementet är så sammanblandat att förvirring uppstår och profetisk samhällskritik blir svår för att inte säga omöjlig.

Ska det behövas en ny Mose för att kyrkan ska kunna frigöras och lämna den statliga och politiska fångenskapen? 
  

15 februari 2017

Präst och tjänsteman

Det blir som det blir. Och blir det inte så, blir det väl på något annat sätt. En inte ovanlig inställning bland många av det Gudomliga Ordets tjänare. Så benämns nämligen de prästvigda i Svenska kyrkan. Kanske kan det förhållningssättet förklara prästernas svala reaktion på handboksdebacklet i Svenska kyrkan.

Visst har åtskilliga präster varit med i någon försöksverksamhet och tragglat med nya melodier och försökt leva sig in i nya formuleringar. Deras församlingar eller pastorat har avgivit ett yttrande där deras egen insats inte alltid har tillåtits bli stor. Slutligen har reaktionerna och åsikterna formulerats i ett kyrkoråd. De förtroendevalda har ofta vetat någorlunda hur den egna gruppen eller politiska partiet ställt sig, åtminstone till vikten av att förslaget ska gå i mål. Kyrkoherdarnas betydelse har varit stor. De har själva eller i någon arbetsgrupp bidragit med de flesta formuleringarna och slutsatserna. För detta har jag inga belägg annat än god kännedom om hur det brukar gå till i sådana sammanhang (egna och andras erfarenheter).

De påtagligt lågmälda och försiktiga reaktionerna från många av prästerna har märkts på att de inte deltagit i någon namninsamling, sparsamt, om alls, uttryckt sig i tal eller skrift om handboken, har i grunden förhållit sig ganska fritt till kyrkans gudstjänst och handbok, så varför engagera sig…?

Naturligtvis är det dumt att formulera sådana svepande påståenden. De träffar alla och ingen. Blir därmed verkningslösa. Men att anpassligheten är stor bland oss präster har jag sett, ibland hos andra och ofta hos mig själv. Man kompromissar hela tiden och blir efterhand utpräglad pragmatiker för att inte stöta sig för ofta och mycket med begravningsföljen, grupper med starka synpunkter, människor med krav, förväntningar på att det kyrkan gör inte ska vara på det ena eller andra viset, inte så ”religiöst” och plocka bort både Jesusnamnet och psalmer och så vidare. Allt kan man inte gå med på. Men risken är att man tappar orientering när det hela ska vara så öppet och varmt, tillgängligt och i en hel del fall när människor vid dop, vigsel och begravning inte önskar alltför tydlig kristen profil. Små avsteg och eftergifter kan bli avgörande uppbrott från tro, tradition och lära.

Ofta har jag protesterat ljudligt och tydligt när präster kallats för tjänstemän. De är kallade att vara Ordets tjänare i gemenskapen, löftesbundna till kyrkan och dess tro och liv. Kan det vara så att vi sett ett paradigmskifte där de kallade och vigda blivit organisationens tjänstemän som mestadels lojalt utför sin uppgift? Skär några hörn när det behövs och anpassar det man anser behöver justeras. Som jobbar enligt schema snarare än uppgiftsorienterat och behovsinriktat utifrån Ordet, tron och bekännelsen? Schemalagda och infogade i apparaten kyrkan. Styrda av arbetsbeskrivningar och tjänstebeteckningar. Var och en vet om det stämmer eller inte just för honom eller henne!

Ärligheten mot den egna och kyrkans tro kräver omvändelse innan pragmatismen suddar ut det vi fått oss berättat och uppenbarat. Daglig bön och levande tro kan göra under. Då råkar det inte bara bli som det blir.





11 februari 2017

Om kyrkan i Expressen

Expressen har länge låtit publicera debattinlägg som handlar om Svenska kyrkan. En av de senaste är skriven av Bengt Olof Dike. Han ondgör sig över kyrkokritik som ”tv-kändisarna” Marcus Birro, Göran Skytte och Ann Heberlein fört fram och skriver att de ”behöver läxas upp”. Det är inte mycket till lektion som erbjuds.
Dike går direkt till ett försvar för att politiska partier deltar i kyrkans val. Han hävdar att friheten för enskilda och partier att söka sin lycka i allmänna val är demokratins kärna. Av detta påstående drar han slutsatsen att det är upp till andra nomineringsgrupper att ändra på styrkeförhållandet i kyrkans beslutsorgan. Som om allmänna val vore en nödvändig modell för ett trossamfund?! Kyrkans demokrati kan ordnas på många sätt. Tiden för sekulära politiska partier att kontrollera Svenska kyrkan är förbi och de politiska partierna som hållit sig kvar i kyrkans beslutsapparat borde ha anständigheten att låta kyrkan hantera sin egen organisation. Alla andra trossamfund för ju göra det!
Frågan om partipolitik i kyrkan kan inte hängas upp på hur medlemssiffrorna förändrats. Istället gäller frågan kyrkosyn och ifall samma partier som styr nationen och stiftar dess lagar samtidigt ska styra ett trossamfund. Det bör finnas en åtskillnad mellan partier som styr stat och kommun och de som beslutar om kyrkans liv, dess tro, bekännelse och lära. På spel står kyrkans frihet att tolka evangeliet och forma sitt eget liv. För hur ska kyrkan kunna bli ett verkligt korrelativ, ett salt, en profetisk röst, om samma partier har makt att styra Svenska kyrkan såväl som stat och kommun?
Att ordningen med politiska partier i kyrkan går tillbaka många decennier är ingen vägande invändning, det hindrar inte att det är galet och fel. Politiken kom, mot kyrkans uttalade vilja, in i fullmäktigevalen ett par årtionden in på 1900-talet. Idag borde alla som ivrigt omhuldar den sekulära staten inse att det är inkonsekvent om de som hanterar det sekulära samtidigt styr en kristen kyrka.
Partipolitiken i kyrkan är faktisk och inte förment, dvs påstådd och uppfunnen. Det märkliga är att massmedierna numera aldrig bryr sig om att sätta sig in i frågeställningarna. De borde till exempel granska hur mycket parti- eller mandatstöd som s, c och sd får. Eller undersöka hur mycket av trons frågor som ryms i de kyrkopolitiska programmen. Partierna har en fördel i kyrkans val genom sin valapparat för de allmänna valen, vilket borde granskas. Vilken roll de politiska partistyrelserna (med alla möjliga livsåskådningar inom sig) spelar för kyrkopolitiken är ett annat viktigt ämne. Medierna borde fråga Löfven, Lööf och Åkesson om deras och partiets ställningstagande i de kyrkliga frågorna och om partifolket i kyrkan företräder kyrkan i sitt parti och talar för dop och kristen tro. Man kunde gott undersöka vilken roll partierna spelar när nya biskopar ska utses. 
Svenska kyrkan är en kristen kyrka i den meningen att den anger vad som är dess tro, bekännelse och lära. Men eftersom kyrkan är en folkkyrka har den inga klara krav eller förväntningar att dess medlemmar ska omfatta tron och dela församlingsgemenskapen i gudstjänst och diakoni. Ibland går det så långt att kyrkan inte ens vågar tala trons språk utan använder andra uttryck. Tilltron till kyrkans eget språk är urholkat och avvisas allt oftare till förmån för "världens" språk. Experter "utifrån" har högre status än egna föredömliga exempel. Konferenser fylls av näringslivsgurus och ledarskapsentreprenörer. Diakoni blir samhällsengagemang eller välgörenhet. Mission blir öppen verksamhet och kontaktytor. Innehållsfrågorna trängs undan av allt sysslande med den egna organisationen. Partipolitiken kan inte skyllas för allt detta men utgör sannerligen ett hinder, ett betydande hinder, för att Svenska kyrkan blir en fri kyrka som råder sig själv.

10 februari 2017

Ovärdig flyttkarusell

Det pågår en enorm flyttkarusell där välfungerande asyl- och flyktingförläggningar läggs ner och människors som just påbörjat sin anpassning till nya livsomständigheter på nytt rycks upp och flyttas. Det finns flera sådana exempel från Gotland som har väckt frustration och ilska. Många andra exempel finns:

Exempel 1

Exempel 2

Exempel 3

Exempel 4

Exempel 5

Exempel 6

Exempel 7

Att antalet boenden under det stora inflödet väckte relativit okontrollerat leder nu till en åtstramning och vissa nedläggningar. Det kan man förstå. Men misstanken att det inte är enda skälet för omflyttningar gnager. Det har varit ett mönster under många år att familjer och ensamkommande i början förflyttas efter 3 månader. Danjin Malinovic berättar om hur det var honom och hans familj i monologen Var är mitt hem. Han ställer där frågan om varför man måste flytta efter 3 månader till ett nytt boende? Ingen förklaring ges. Det bara kommer beslut om förflyttning. Ett skäl som sällan diskuteras är väl att man på så sätt försökt förhindra anknytning om och utifall flyktingarna skulle behöva utvisas.

Psykologer, sociologer och annan samhällsvetenskaplig expertis borde stå enade kring invändningen att nya uppbrott bara ytterligare komplicerar tillvaron för de nytillkomna. Lagom när barnen börjat få nya kamrater eller de vuxnas börjar orientera sig rycks de upp. Igen! Ovärdigt är vad det är!

Se där en fråga som Uppdrag granskning kunde ägna sig åt: förflyttningarna från asyl- och flyktingboenden.