20 juli 2018

Att höra till genom att hålla sig borta


Efter högmässan i Ardre kyrka härförleden kommenterar en gudstjänstdeltagare det märkliga i att man måste åka långa vägar för att hitta en kyrka där en vanlig högmässa firas. Den miljömedvetenhet som kyrkan berömt sig av är som bortblåst eftersom det bildas små karavaner av människor som hungrar och törstar efter gedigna högmässor. Men så blir det om man inte finner det tillfyllest att sitta på uttorkade ängar och gulnande hagar under lovsång till sommarens grönska. Klen tröst är den medhavda matsäcken eller kaffekorgen som dukas upp efter det att striden med flugor och getingar avklingat.

Firas mässa är det vanligt med någon kortform som inte ber Herren förbarma sig eller sjunger lovsång med den himmelska härskaran. Kort ska det vara. Dessutom bjuds man till altarbordet för att få del av så kallat kommunionsvin, en saft som kan tillhandahållas av någon specerihandlare. Vin är det inte. Ja, drycken är inte ens avlägsen syssling till vin. Visst var det så att Laurentius Petri förhindrade mässfirandet i Sverige när importen av vin inte fungerade. Några vattniga substitut dög inte!

Detta har till exempel diskuterats i en artikel av Markus Hagberg (SPT, No 7, 2014). Han skriver:
Understödda av Erik XIV var kalvinisterna på frammarsch, och flera av riktningens företrädare blev biskopar, bl.a. Johannes Ofeegh i Västerås. Denne menade att nattvardens materia saknade betydelse. Under det Nordiska sjuårskriget (1563–1570), då man fick problem med vinimporten, menade han – konsekvent utifrån sin kalvinistiska grundsyn – att man lika väl kunde använda öl eller vatten. Så kallade vattenmässor firades också, bl.a. i Västerås domkyrka. Mot detta opponerade sig ärkebiskop Laurentius Petri våldsamt. Han menade, att saknades bröd eller vin, då var det bättre att låta bli – någon nattvard blev det i alla fall inte om man bytte ut bröd och vin mot något annat. Laurentius Petri, som jämte Gustaf Vasa, är den som mer än någon annan påverkat den efterreformatoriska kyrkan i Sverige, menar, att det alkoholhaltiga vinet är en pars substantialis, dvs. en substantiell del i nattvardens instiftelse, och därmed en substantiell och tvingande del i nattvardens firande. Så långt Laurentius Petri.

Även om frågan är överkurs för de flesta kyrkotillhöriga, där den avgörande. För den som nöjer sig att höra till genom att hålla sig borta blir det en ickefråga. Varför de ska ha representanter som kan avgöra sådana frågor i kyrkomötet övergår allt förstånd, är bortom rim och reson!


Under sommaren är det smärtsamt påtagligt att obotfärdiga förhinder drabbar vitt och brett. Jag ska bara... Vi ska bara... Nej, inte kyrkan en dag som denna (solig, regnig, blåsig, avslagen, håglös, upptagen). En  ökenvandring kunde tillståndet liknas vid när alltfler viker av, håller sig borta, förkastar via sacra och blir sin egen måttstock och stigfinnare.



 

18 juli 2018

Missbruk av kyrkklockor

När domprosten i Visby ringde i klockorna för att han uppfattade att det var fara å färde hördes klangen för en gångs skull till och med på landets ledarsidor. Ringningen som avsåg att tysta ett möte och en talare, Thomas Gür, som nyttjade kyrkbacken så som den genom tiderna använts - för att ventilera aktuella spörsmål. Kyrkklockor har visserligen använts för olika ändamål utöver att kalla till gudstjänst. Tidens gång markeras när ett nytt år rings in. Man har ibland ringt för att minnas Hiroshima och för freden. Men det är ett nytt bruk att använda klockorna för att överrösta och tysta.

Domprost Hermansson lät undslippa sig en kommentar som få har lagt märke till eller brytt sig om. 4 Juli berättade Dagen om ett samtal med Mats Hermansson:
Han förklarar att det budskap som framfördes utanför kyrkan inte alls rimmade med det som kyrkan står för, utan att det han hörde handlade om "hur svenska kvinnor våldtogs av utländska män."
– Det var ett otrevligt och konfrontativt budskap, säger han.

Skälet till den starka reaktionen sägs vara att det som hördes på kyrkbacken stod i strid med det som förkunnas inne i kyrkan. Men att det som Hermansson hörde inte alls yttrades påpekades av föredragshållare och seminariedeltagare. På vad sätt ett påstående om att svenska kvinnor våldtas av utländska män strider mot kyrkans förkunnelse förklarade Hermansson inte. Våldtäkter begås av svenska män, av män med utländsk bakgrund, av alla möjliga sorters män. Våldtäkter är förkastligt och upprörande, vilket var föredragshållarens ståndpunkt som hävdade att straffen bör skärpas för detta vedervärdiga.

Hur domprost Hermansson snabbt kunde avgöra, dessutom felaktigt, att det som  sades stred mot kyrkans förkunnelse är en gåta. Intuitiva och känslomässiga reaktioner leder lätt fel, vilket hela incidenten är en bekräftelse på. Domprost Hermansson dömer snabbt ut innehållet i ett seminarium lett av en borgerlig debattör utifrån "det kyrkan står för" och gör därigenom sig själv till måttstock för kyrkans lära. Innebär det att präster med borgerliga sympatier med samma argument framgent skulle kunna ringa ner vänsterpolitiska åsikter? Vilket liv det skulle bli om det hände!

Aftonbladets skruvade ledare med rubriken Visby domprost är ett föredöme klumpar ihop seminariet utanför domkyrkan med nazisternas beteende under Almedalsveckan. Ledaren påstår: Händelseutvecklingen under Almedalsveckan visar tvärtom att fler borde ha antirasistiska reflexer som domprosten. Aftonbladet klassar alltså domprostens agerande som antirasistiska reflexer och utropar honom dessutom som föredöme. Därmed visar Aftonbladet att ledarsidan själv inte alls är något föredöme. Man insinuerar nämligen att seminariet var rasistiskt och ska kopplas till nazismens härjningar under veckan. Dumt så det förslår. Det är så enkelt och lätt att klistra etiketter på dem som tänker annorlunda och att utdefiniera dem genom att fösa in dem i rasismens fålla. Att argumentera i sak faller inte ledarskribenten in.

Hermansson har halvhjärtat gjort avbön med att klassa ringningen som överilad. Klockringningen var ett rejält misstag, en maktdemonstration med avsikt att stämpla och tysta. Kort sagt, ett missbruk!

03 juli 2018

Är scoutbön uttryck för religiös extremism?

Besökte under måndagen i Almedalsveckan Equmeniakyrkans seminarium om: är scoutbön ett uttryck för religiösa extremism? Bönen har i Göteborg föranlett avslag på sedvanligt aktivitetsbidrag som kommunen stöder meningsfull barn- och ungdomsverksamhet med. Någonstans måste man sätta ner foten har ett kommunalråd angett. Och så satte man ner foten i scouternas bön som lyder med de gamla orden:

Käre fader i din himmel
du som alltid hjälper mig.
Vart jag går i världens vimmel
hör min bön som söker dig.
Hjälp mig leva dig till ära
hedra Sverige, mor och far.
Min och andras bördor bära
hjäp mig lyda scouters lag.

En ny version har formulerats av Caroline Krook:

Livets Gud, som söker alla
du som ser till var och en,
till vad än du vill mig kalla
är jag redo bli din vän.
Tack för staden och naturen
och för glädje varje dag.
Tack för människor och djuren.
Hjälp mig följa scouters lag.

Politikerna i diskussionen (David Lega, KD, och Daniel Bernmar, V) var tydliga med att man ur kommunal synvinkel behöver skilja på aktiviteterna och på den regelrätta religiösa verksamheten. Diakonalt arbete sett som utåtriktat socialt arbete nyttigt för samhälle och kommun kunde tänkas få uppbära bidrag. Däremot kunde man inte tänka sig ge till den religiösa verksamheten.

Synpunkterna mötte motstånd eftersom man knappast kan ta bort själen ur kyrkors verksamhet. Kyrkor kan inte förvandlas till kommunala stödtrupper med aktiviteter som frigjorts från kyrkans och församlingens drivkrafter! Lektor Joel Halldorf och generalsekreterare Carin Dernulf var mycket tydliga med att i framtiden behöver stat och kommun övervinna sin beröringsskräck och istället se till helheten av de insatser som sker. Gynnar de ett gott samhälle, är de gemenskapsbefrämjande, så kan de inte uteslutas från samtal och samverkan enbart för att de klassats som ”religiösa”.

Steget från statskyrkan och dess roll som officiell religion till dagens mångreligösa palett med allt starkare offentliga gränsdragningar kan tyckas långt. Men de som går i bräschen för den hållningen där all utövad religion utesluts från det offentliga gör det alltför lätt för sig. Då drar de jihadistiska salafister och fredliga frikyrkogrupper över en kam. Alla riskerar att just för sina religiösa övertygelser buntas ihop och diskvalificeras som diskriminerande sammanslutningar som inte ska främjas utan stävjas.
 
I framtiden lär man behöva klara att göra betydligt mera nyanserade och insiktsfulla bedömningar. Risken är annars att den sekulära staten och kommunen blir verktyg för att osynliggöra och kväva samhällsnyttiga och goda krafter. Ett religionslöst samhälle är inte vad en sekulär stat ska försöka åstadkomma. Tvärt om behöver stat och kommun ideologiskt levande trossamfund. Då kan det också behövas nya möjligheter för samverkan mellan trossamfund, kyrka och stat, kommun.

Idag kan exemplen mångfaldigas för hur man alltmer begränsar sin samverkan med trossamfunden. Familjecentraler där kyrkan medverkat drar sig kommun och landsting ur. Församlingars och kyrkors kulturaktiviteter får knappast något statligt eller kommunalt stöd. Trossamfundens kontaktytor gentemot skola och universitet begränsas på sina håll radikalt. För att inte nämna kampanjen mot de konfessionella friskolorna. Sammantaget är tendensen otvetydig!

Man kan märka att inom kyrkor och församlingar sker en anpassning till det staten och kommunerna vill att de ska göra och vara. Styrmedlet är pengar och olika åtgärder att isolera trossamfunden. Särskilt upprörande är då den partipolitiska inblandningen i svenskt kyrkoliv genom Svenska kyrkan. Det blir till en kniptång i den utveckling som inskränker trons frihet att vara och verka!

25 juni 2018

Ur Strix år 1900


Några skämt hämtade från Strix år 1900. Skämten är ibland grova och därtill inte främmande för att driva med det mesta. Så här bör en så kallad disclaimer infogas, en sådan som snart nog varje långfilm från US of America är utrustad med för att undvika att bolaget ska ställas till svars för åsikter och synpunkter som man inte står bakom. Min ser ut ungefär så har: The comments and opinions expressed in this article do not reflect the views of the blog stillsam...etc.

Den nye pastorn till prosten: Hur länge bör man ligga kvar på knä, sen man läst välsignelsen?
Prosten: Hm, ja, - jag brukar räkna till femton. Somliga räkna nog till tjugofem, men det tycker jag är fjäsk.

Joan Agust i Basebo (efter provpredikan): - Kal Efraim, hva töckte I om prästen?
Kal Efraim i Mosaröjera: - Jo dä va allt fasen te präst te predike. Han predikte om hälseke änna som han hade vore barnfödd där.

Den nye pastorn: -Hvem var det som skrek så ohyggligt i psalmsången idag?
Klockaren: -Dä va Efraim i Hästhagen. Han är så vindögd så han måste ha två likadana psalmböcker å titta i, men i da hade han fått två olika å därför sjongde han falskt.

Kapten (som vinglat om): - Kors, sju tunnor tusan. – Detta bär ju ända ini själfsvedda helvette..
Pastorn: -Det går väl an för bror som kan språket.         

 -        Tycker du inte själf, Olagus, att dä ä syndit å sitta å bälja i dej toddi midt på blanka söndasförmiddan?
-        En ska ha rolit mens en lefver, för en a dö möcke längre än en lefver.

 Den blifvande makan: - Det är så ledsamt med Adolf – han är skeptiker… drifver med allting… tror ingenting1
Den blifvande svärmodern: - Var du lugn, barn lilla, vi båda ska nog få honom att tro på ett helvete åtminstone

Kistsnickar´n Jöklund (som länge varit ogudaktig och nyttjat svordomar, i synnerhet då någon kommit åt hans onda fötter, men som nu omvänt sig och blivit en bättre människa, utbrister, efter att ha blifvit trampad på foten): Gud välsigne dej mitt barn - - - du förstår väl hva ja menar.

Konfirmationsundervisning.
Pastorn: Hvad var Josef i Egypten?
Efraim: ???
Pastorn- Han kom i stor härlighet och - - - nå?
Efraim: ???
Pastorn: - och blef näst kungen. Då kan du väl gissa hvad han var för en karl.
Efraim: Då va han la e´ dam.

 

 

 

31 maj 2018

Öppna bank

Riksbanken verkar förtvivlad över kronans dåliga värde eftersom den förstärker kassan med
311 500 kronor i gamla sedlar som sonen till en för länge sedan avliden hittade i faderns garderob. Ska nog också öppna bank och behålla folks pengar! Lukrativt!

29 maj 2018

Organisationens immunförsvar


Varje organisation med självaktning ser till att ha ett starkt immunförsvar. Det förhindrar att beslutsapparaten angrips eller urholkas. Försvaret inriktas på att bevara strukturen för att på så vis även garantera det lilla liv som kan råka finnas inne i formen.

Om organisationen hamnar i kris genom att man agerar utanför organisationsplanens små boxar ordnar immunförsvaret genast ett möte. Där samtalar man inte bara om den aktion som verkar rubba ordningen utan man går verkligen på djupet. Genom att man tar sig an frågor om varför organisationen finns till vidgas diskussionen så långt att det som uppfattats som ett hot krymper. Diskussionen suger upp överskottsenergi och ger utrymme för alla slags visioner. Snart nog blir det alldeles obegripligt varför man ska ägna sig åt det som nyss verkade så omstörtande och farligt.

Dessutom uppdagas att det där initiativet tillkommit mer av slump, så att säga nästan av sig själv. Ett antal blanketter saknas som behövs för att säkra ekonomin. Dessutom var ju saken inte påtänkt en eller ett par år i förväg och finns alltså inte med i budgeten. Ännu mindre finns rimliga formuleringar i en välstrukturerad verksamhetsplan. Så saken får skrinläggas. Ska den alls tas upp får det gå den demokratiska vägen och kommas på av dem som sägs ha förtroende. Flera volontärer och anställda vill inte heller befatta sig med saken och är mycket undrande inför mening och syfte eftersom de inte själva kommit på idén.

I gamla folkrörelser och organisationer blir immunförsvaret inte sällan överaktivt och bidrar till förstelning genom en förstorad administration som kloggar igen olika flöden. De interna mötena tar allt mer av verksamhetstiden och det blir allt mindre tid över för utåtriktade möten. Man nöjer sig med att projicerar bilder av hur man tycker att organisationen borde uppfattas. De olika verksamhetsgrenarnas särdrag undertrycks till förmån för vård av det gemensamma varumärket. Särdrag och olika ingångar gråmålas efterhand alltmer så att allt ter sig lika trist för alla. Så uppnås något som liknar jämlikhet.

Organisationen står stark och kan rulla och gå alldeles oavsett om det finns så mycket innehåll eller liv att ägna sig åt. Apparaten finns kvar och behöver än mer framförhållning, planläggning och tillsyn. Ty någon ”välsignad” ordning måste det ju finnas även i en kyrka.

 

 

 

28 maj 2018

Är förhindren viktigare?


Det påstås, ibland maliciöst, att allt färre präster enbart går i kyrkan om de får betalt. Med det syftar man på att de huvudsakligen är där om de är i tjänst och får lön. Andra tillfällen blir mera sällsynta. Beteendet sägs även vara spritt bland övriga anställda i Svenska kyrkan. Stillsamt har denna blogg många gånger påpekat sådana tendenser och citerat präster, ja, även andra kyrkligt anställda, som beklagar sig över gudstjänsten som tråkig, oengagerande, överdrivet fokuserande på synd och skuld. Att beskriva församlingens möte med kyrkans Herre i högmässan i sådana termer avslöjar mycket av den egna distansen till församlingens centrum.

Tankarna drabbade mig på nytt i gårdagens högmässa i en församling i staden. Där avtackades en person som tjänat sin församling i 19 år bland annat som kyrkoherde och sedemera, efter pastoratsreformen, som församlingsherde. Denne herde har under många år tagit stort ansvar för det gemensamma bästa för kyrkan och församlingarna. Han har varit chef och ledare för åtskilliga.
 
Ändå var det påfallande hur mycket avtackningen var en affär för pastoratet i sin helhet (kyrkofullmäktige och kyrkoherde). De skötte det bra. Och för den egna församlingen. Som uppriktigt och rörande visade sin stora tillgivenhet för sin herde. Men - få andra församlingar var på plats med representanter för att säga sitt tack och farväl. Då ska man betänka att personen som avtackades är älskad av åtskilliga och därtill allmänt omtyckt, uppskattad och respekterad. Ändå uteblev kollegor från de flesta andra församlingarna.
 
Jag har själv ibland lämnat återbud till liknande avtackningar och vet att det finns förhinder som inte lätt kan flyttas undan. Ibland har det varit viktigt att finnas i den egna församlingen. Men under senare tid tycker jag mig skönja ett mönster. Man säger sitt tack vid någon privat tillställning, eller samfällt i ett sammanträde, och känner att man därmed gjort sitt. Hur det ser ut för dem som eventuellt kunde ha varit där, men inte var det, vet jag inte. Det skulle samtidigt firas gudstjänster i de egna församlingarna. Det fanns säkert andra legitima hinder. Men ändå... 

I gårdagens gudstjänst poängterades den världsvida kyrkan och att personen som nu går vidare till en annan församling inte flyttar sin väg. Det finns egentligen inte hemma och borta i den världsvida kristna kyrkan. Sas det. Men om samhörigheten och kollegialiteten inte poängteras och synliggörs vid de speciella tillfällen som dyker upp, så försvagas hela kyrkan.
 
Från de tidiga präståren minns jag hur kyrkoherdarna, och även andra av församlingarnas anställda, slöt upp vid installationer och avtackningar. Det var en självklarhet att de andra herdarna skulle delta i gudstjänsten och liturgiskt klädda gå i processionen som ett synligt uttryck för gemenskapen och enheten i kyrkan, Kristi kropp. Är det den som vittrar? Eller är förhindren nuförtiden så mycket viktigare?