Moderat kyrkopolitik

Moderaten och kyrkopolitikern Olle Reichenberg får också utrymme i dagens nummer av Kyrkans Tidning. I en avslöjande och intressant artikel säger han sådant som är avslöjande och behöver diskuteras.

Här ett utdrag: Men att de politiska partierna är med och fattar beslut i kyrkan ser han inte som något problem. Tvärtom.– Man har ju värderingar även om man inte tillhör ett riksdagsparti. Också nomineringsgrupper som Posk och Frimodig kyrka är politiska, även om de inte är partipolitiska. Och att en del politiska partier dessutom väljer att kalla sig något annat i kyrkopolitiken är konstigt.

Skillnaden mellan att företräda ett sekulärt politiskt parti och att ha politiska uppfattningar inom en kyrka är milsvid. Partiet står inte för kyrka. De andra växer fram inom kyrkan som ett uttryck för att en kyrka inte kan styras av externa organisationer och partiprogram.

Inför tanken att partierna skiljs från kyrkan säger han: Att de politiska partierna skulle lämna kyrkopolitiken ser han som avlägset och talar om ”stor acceptans” i Moderaterna.– En reträtt skulle bli svår. Då måste vi, Socialdemokraterna och Centern göra den gemensamt.

Så blir den politiska makten i kyrkan tydlig. Ingen annan ska tillåtas ha den - om man inte själv finns med. Men något parti måste börja och flytta in sin verksamhet i den moderna tiden. Gustav Vasas tid bör vara över! Inga utomstående organisationer ska kontrollera Svenska kyrkan. Nu måste vi låta partierna odelat ägna sig åt stat och kommun, inte åt böner, gudstjänstordningar och tro, såvida partiet inte vill beteckna sig som religiöst och kristet! Men inför att förlora röster från dem som tillhör andra samfund och religioner är tanken utopisk.

Kyrkan och Mona Sahlin

Mona Sahlin exponeras inför kyrkovalet den 20 september i en artikelserie i Kyrkans Tidning. Hon säger några minnesvärda saker som jag gärna för vidare som en liten citatsamling:

- Det är viktigt att göra kyrkovalet till en angelägenhet för hela partiet. Inte bara för aktivt troende.

- Folkkyrkan har alltid varit viktig i och för arbetarrörelsen.

- Att inte rösta är oerhört provocerande. Det där att säga att jag tror inte på Gud så jag röstar inte - det är fel!

- Mojoriteten av de aktiva står nog inte bakom att församlingar läggs ned och vårt gäng i kyrkan arbetar för att hitta andra former.

I intervjun som Tom Hansson gjort radar Sahlin upp skäl för att rösta i kyrkovalet: Skälen att rösta är många, menar hon, och räknar upp en del av det som finns i valmanifestet. Det handlar om sådant som att vårda kulturarvete, erbjuda deremonier, stärka kyrkan som social kraft och bidra till utvecklingen av ett mångreligiöst samhälle. Och så, förstås, att se till att samkönade par får gifta sig i kyrkan.

Och sedan lägger hon till att kyrkan inte ska gå i fel riktning genom att Sverigedemokraternas representation ska öka.

Varför hela partiet ska engagera sig runt kyrkan behöver man ju få reda på. Men det bekräftar invändningarna att partierna utövar ett inflytande som går utöver dem som är medelmmar. Också icke-medlemen Mona Sahlin påverkar i hög grad Svenska kyrkans inre angelägenheter.

Folkkyrkan har varit viktig i arbetarrörelsen att styra och hålla koll på så att samhällsbyggarna inte fått kämpa mot en kritiks kyrka. Och arberarrörelsen har varit källan till den mest utpräglade och svidande kyrkokritiken. Det har sannerligen inte varit lätt för alla att inom partiet vara kyrkligt aktiva och troende genom åren.

Håll koll på godispåsarna

Samtiden behöver man hålla ett öga på. Även om det så här i sommartider inte tycks hända lika mycket som annars. Papperstidningarna är mycket tunna. Men så behöver ju även journalister och reportrar semestrar.

Nog kunde man önska sig att denna årstid få kompensation! Inte som ekonomisk återbäring. Men det som saknas större delen av året kunde man nu ge sig till att fylla tidingarna med: bakgrundsmaterial! Och analayser som ger mer av sammanhang och förklaring utöver den enklaste nyhetsgrafiken.

Varendaste dag står det lakoniskt kortfattade artiklar. Det är inte som en sås som reducerats och förtätats, snarare är det så att det blir mer förenklat och uttunnat, ju kortare text man ger utrymme.

I Sverige tror man inte längre på det skrivna ordet. Artiklarna kortas till det dumdristigas gräns. Följdfrågor och konsekvenser blir inte belysta. Istället ökar bildmaterialet eftersom man har en övertro på bildernas förmåga att berätta - och det i en tid när varje datorinnehavare kan förvränga och göra bildkollage!

Svenska dagbladet hyllar ännu ordet - men eftersom tabloidformatet vunnit över fullformat ryms det inte så mycket som tidigare i den tidningen heller. Annonserna måste nämligen ha plats. Och bilderna. Och underhållningen och sporten får verkligen alltmera sitt...

Sålunda försöker jag vara alert och hålla koll på vad som skrivs. Inte för att det gör mig lyckligare eller så särskilt mycket mera allmänbildad. Nej. Men alltid lär man sig något nytt, ett ord som man aldrig tillförne hört eller läst behöver man nu memorera och infoga.

Märkte i en av Sveriges televisions kanaler, också värda att ha ett öga på, att många av oss ligger ljusår efter med det sexistiska språket. Man får väl hålla koll och lära sig. Män kan nu beskrivas som små godsaker och godispåsar, och det av andra män med klingande dialekt, och därtill mitt i en kunglig födelsedagsfest. H.C. Andersen hade ingen liten parvel som kunde peka finger den här dagen, där på Öland. Och det var ju inte kungen som dummade sig. Det som sägs trevligt tycks hur som helst bara passera. Särskilt som det bara slinker med ett par gånger under 90 minuter. Småaktigt att notera. Och man vill ju inte störa stämningen. Men inte heller bara låta det passera...

Teologi och kyrka i samverkan

Högskoleverkets kritik av teologin som avnämarkurser (så hette det förr) kommenteras i dag i UNT av Mikael Stenmark, Teologiska fakultetens dekanus. För att ge den överdrivna kritiken rimliga proportioner berättar han att: Kurser för att öka anställningsbarheten hos våra studenter är också ett nytt och ganska begränsat fenomen. Teologiska fakulteten i Uppsala ger ungefär 200 kurser, fem av dessa är yrkesrelaterade kurser. Tre av dessa fem genomförs i samarbete med Svenska kyrkan och två i samarbete med skolan. Vår förhoppning är dock att denna typ av samarbete ska kunna utökas till andra grupper i framtiden: imamer, rabbiner, katolska och ortodoxa präster, journalister, socialarbetare, poliser, politiker, osv. Vi vill absolut försöka tillgodose arbetsmarknadens behov på denna punkt.

Det var inte värre. Och det är alldeles rimligt och klokt tänkt och sagt av Stenmark!

Kring sådant blåser man upp till kritkerstorm om konfessionalism och orimlig samverkan med kyrkor och trossamfund. Märkligt land vi lever i. Här kan man ha samverkan med många aktörer och utbilda till de mesta. Vi har gymnasier för hockeyspelare, skidåkare, simmare. Och man kan ha högre utbildning som gynnar sådana förmågor och egenskaper. Men handlar det om kyrka och präster får det inte längre vara så. Ändå är det osannolikt många som funnit stor likhet mellan idrott och sport å ena sidan och tro och religion å den andra.

Nej, jag vidhåller - det är dags att kyrkan skaffar sig eget universitet! Så kan det samverka med universiteten och utbildningar i Harvard, Cambridge, Oxford, Göttingen, Frankfurt etc.

Teologi ifrågasatt som konfessionell

Temperaturen i diskussionen om religionsvetenskap och teologi höjdes rejält idag med ett inlägg i Uppsala Nya Tidning (UNT). Peter Schalk, professor i religionshistoria,vid den teologiska fakulteten är tydligen inte alls på samma linje som sina kollegor. Dem beskyller han: Inte minst bör man beakta den administrativa organisationen, som vid teologiska fakulteten i Uppsala kan beskrivas som en sluten enhet. I över tio år har en kärna av samma personer valt och väljer varandra att sitta på olika administrativa poster och skydda varandra.

Han går till strid mot det han betecknar som en konfessionalisering. Han summerar: Vi känner till teologins historia bakåt som ett bestående och oavbrutet uttryck för skiftande former av konfessionalism. Jag har tillbragt 45 år som student och forskare vid de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala och andra teologiska fakulteter utomlands och kommit fram till att de teologiska fakulteterna i Lund och Uppsala förblivit sin historia trogen fram till idag. Högskoleverkets konstateranden har långa retrospektiva dimensioner som sträcker sig över århundraden.

Teologin breder ut sig på religionshistoriens bekostnad, menar Peter Schalk. Och man söker kontakt med trossamfund och sekter!

Bakgrunden är de rapporter som Högskoleverket frambringat. Om dessa kan man bland annat läsa här!

Vad som föranleder detta utbrott kan undra över. Ty i den akademiska världen är det inte alltid så att orsakssambanden är uppenbara för oss på avstånd. Men ilskan över sakernas tillstånd kan man inte ta miste på. Och genmälet som bara måste komma blir därför av extra stort intresse!

Skvaller och förtal

Läser att Storasyster i Vassen drabbats av en av de sämre företeelser som dessvärre även grasserar i Svenska kyrkan: skvaller. I sina värsta former blir det illasinnat och gränsande till förtal. Så håll ut Storasyster. Gör motstånd! Säg ifrån!

Jag har tidigare haft personlig anledning att påtala förekomsten av tröttsamt skvaller. Då tänkte jag mig en egen skvallersöndag på kyrkoåret. Gav några "predikotankar" och raljerade med allt snack för att själv försöka stå ut.

På min blogg finns också återgivet ett äldre kåseri från Nerikes Allehanda som jag skrev en gång för att försvara en då mycket frispråkig ung präst som baktalades å det värsta. Numera dväljs han visst i skuggan av en domkyrka.

Och ytterligare ett inlägg har publicerats här på stillsam. Man anar under raljans och halvironiska slängar en drabbad och på eländet tämligen trött person.

Så många tycker sig veta hur någon är. Eller hur det är i en bestämd församling. Detta trots att de endast undantagsvis, om alls, mött personen eller besökt kyrkans gudstjänster och verksamheter. Och alla som utsätts, eller de som arbetar i en sådan etiketterad och brännmärkt församling, drabbas av baktaleriet. Så får smygkritiker och snackare det att framstå som viktigare i kyrkan att ta avstånd från dem man uppfattar som annorlunda än att tacka Gud för trossyskon som tar sina uppgifter på allvar.

Viktigare verkar vara att markera avstånd än att förespråka egna framgångsrika modeller. Och inte sällan höjer man sig själv genom att nedsättande ifrågasätta andra i demokratins namn eller i framstegssyfte! Men en organisation eller kyrka där det blir viktigare att kasta sig över dem som inte tänker likadant i alla frågor blir så småningom smal och får nya murar - hur mycket man med ord än hyllar öppenhet och allas rätt till hemvist.

Dags att hyfsa klimatet. Och att sluta prata bakom ryggen på andra. Kan man inte stå ut med olikheter så kan man åtminstone ha den anständigheten att tala direkt med den utpekade! Möt dem direkt som man beskyller för än det ena i åsiktsväg eller för det andra i dogmatiskt eller liturgiskt hänseende. Anständigheten kräver ett stopp för krypskytte. Hellre en tydlig offentlig attack så chansen att gå i svaromål finns. Kommentarer och rykten som likt rök och dimma sveper in - förgiftar.

Det fanns vishet i orden som tidigare yttrades i den engelska världen vid bröllop. Speak now or forever hold your peace! Tala nu, invänd i denna stund, och gör det offentligt eller håll tyst, håll fred!

I Londons stift lärde jag mig nyligen att de anglo-katolska och de evangelikala inte (längre?) ger sig på varandra: uppgiften att vara kyrka är för viktig. Man har inte råd att öda krut på inre splittring. Istället vill man tala om Jesus in i samtiden. Och man vill finna vägar till trovärdig handling. Något att ta efter?

Trasigt liv

Idag på trosviss:

Nära trasigt liv
vacklar även psalmorden.
Någon är där, bär!

Sångarfest i Stockholm

Ungdomar från många länder drar sjungande genom Stockholms gator! En nyhet så god som någon! Några enstaka rader, några bilder och något höjt ögonbryn senare har de flesta glömt betydelsen av att ungdomar möts över gränser och sjunger sig samman.

Pueri Cantores är en internationell katolsk sammanslutning för att föra samman unga människor. På den svenska hemisdan står om denna fest att Stockholm kommer att: krylla av små körsångare! Det är svenskar, invandrare, barnkörer från grannländer och mer långväga gäster. Både från Europa och från andra kontinenter; ja, från Sri Lanka, Korea, Brasilien, Gabon och USA kommer det körer, det vet vi redan. Det är den svenska federationen för sjungande barn och ungdomar i katolska kyrkan, Pueri Cantores Sverige, som på den internationella federationens uppdrag arrangerar en internationell och ekumenisk kongress för unga körsångare. Körfesten har som tema "Redskap för fred" och står under H.M. Drottningens beskydd. (Vill man läsa mer om organisationen kan man besöka den internationella hemsidan för Pueri Cantores.)

Att det var katolska ungdomar gör det hela mer udda och exotiskt för dem som inte uppfattar att kyrkan är en kraft att räkna med. Eller som fastnat i och störs av att en katolsk livssyn får etiska konsekvenser på uppfattningar inom många områden. Och om några av dessa hållningar känns stötande avfärdas ALLT. Och man glömmer den mångfald som ryms i den världsvida katolska kyrkan. Med svepande gester och argument som liknar slagord avfärdas därför religion, kyrka och tro.

Avfärdandet sker naturligtvis lika slarvigt i delar av den Svenska kyrkan, som i världen utanför. Det mesta som påminner om vårt katolska arv avfärdas som reaktionärt, förlegat och oanvändbart. Det är som på Fältskärns tid...

Nej, i vår Svenska kyrka vet vi väl bättre på livets alla områden?! Uttrycket kritisk solidaritet har tidigt använts av kristna stuentrörelsen för att beskriva relationen till trossamfunden. Man understryker att trots tveksamheter och viossa invändningar man har svårt att förlika sig med, så finns en grundläggande samhörighet och solidaritet. Men i förhållande till den katolska, och för den delen den ortodoxa och den anglikanska kyrkan, finns en utbredd bristande samhörighet och knappast någon respekt.

Vi reformationens barn, protestanter och dessvärre alltför många modernister, vet märkligt nog alltid bäst. Och för att understryka det skall alla, oavsett tro, bara man har formellt medlemsskap, inte bara sätta sin prägel på kyrkan utan ha rätt att bestämma...

Och humanisterna som älskar att dra fram det värsta hos sina symbiotiska religiösa grannar kan inte heller glädja sig över de positiva effekterna av religion, kyrka och tro. De ser bara avarter och bestämmer sig för att undantagen är regel. Undrar hur man tänker kring de unga katolska sångarna som har fest i Stockholm. En sak vet man i alla fall - det lär dröja innan 4ooo sjungande unga livåskådnings-humanister samlas i Stockholm för att knyta vänskapsband och verka för freden.

Mer körsång! Mer ekumenik! Mer kyrka och tro!

Gud har svårt att skilja på höger och vänster

Tidsangivelser är komplicerade preciseringar. I Aftonbladet på kulturen skriver Inga–Lina Lindqvist om att kristna börjat agera i det som varit vänsterfrågor. Hon anger fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. Den minnesgode kan tänka att fattigdomsbekämpning fanns redan i den urkristna församlingen, med det man ibland övertalande försökt beskriva som ”urkommunismen”. Man har då tänkt på skildringen i Apostlagärningarna där man får veta att alla gav av sitt och var och en fick efter sina behov. Men fattigdomsbekämpning har Lutherhjälpen ägnat sig åt sedan 2:a världskrigets efterdyningar och dit hör också det berömda biskopsbrevet från 1993 om Rika och fattiga!

Fredsarbete, ja det var ju en av anledningarna till att det Ekumeniska mötet 1925 ägde rum. Också då i tiden efter ett stort och förödande krig. Långt innan dess och senare har det funnit insatser för freden. Kampen mot apartheidregimen i Sydafrika var en insats för freden, liksom åratal av samtal och dialoger i aktuella konflikter.

Miljömedvetandet fanns tidigt och en av de stora insiktsfulla personerna var den helige Franciskus. Och med modern skapelseteologi grundad i första trosartikeln (om himmelens och jordens Skapare) fick miljökampen luft under sina gamla vingar. Jämställdhet är genom historien något annat än det man avser idag, men nog har emancipation och värde och värdighet funnits med sedan Jesu samtal vid Sykars brunn; tänk även på de starka kvinnorna runt Jesus.

De medlemmar som samfunden tappar tillhör sällan den inre cirkel där man möjligen skulle kunna tänkas vilja vara aktivister. Och kärnan är på sina håll mycket stark, men farligt svag på andra håll.

Kyrklig aktivism är inte enfråge-engagemang, handlar inte om enstaka frågor hit och dit, utan bör förstås som ett uttryck för den tro man lever i och praktiserar. Ett problem är väl att både höger och vänster försökt lägga beslag på kristen tro, eller åtminstone velat framställa sin egen uppfattning som "mera kristen". Exempel finns det gott om i Svenska kyrkan. Inte bara i maktmening, utan även i uttolkningen av vad Jesus kan ha menat, i förståelsen av vad en kyrka är.

Om enbart vänstern kan syssla med fattigdomsbekämpning och de andra uppräknade frågorna - har då alla de många värdekonservativa människorna hela tiden varit vänster? Eller har de blivit lurade? Knappast. Kampen i sådana frågor har burits upp av kristna ur alla läger! Människor som inspirerat av Jesus och utrustats och närts i gudstjänst och givit sig ut i samhälle och värld för att stå till tjänst.

Tiden är för knapp och vi är för få i kyrkans (nordliga) sammanhang för att ha råd att strida med varandra om vi ska kalla oss höger eller vänster längre. Vi behöver inte falla in i färdiggrävda diken och gilla s och avsky kd, eller tvärt om. Men vi kunde ha nytta av att köra den splittrande partipolitiken på porten och låta oss inspireras av det som är Evangeliets uppfodrande budskap: att älska Gud OCH medmänniskor! Utmaningarna i omvärlden är för stora för att vi även i kyrkan bara ska gilla dem som har samma färg på sina politiska västar. Gud har nog ganska svårt att skilja på höger och vänster. Men frågar efter vem som gör den himmelske Faderns vilja!

Det är farligt att bland religion och politik, hävdar Mona Sahlin

Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:

Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.

- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.

Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?

- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.

Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.

Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!

Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!