03 juli 2018

Är scoutbön uttryck för religiös extremism?

Besökte under måndagen i Almedalsveckan Equmeniakyrkans seminarium om: är scoutbön ett uttryck för religiösa extremism? Bönen har i Göteborg föranlett avslag på sedvanligt aktivitetsbidrag som kommunen stöder meningsfull barn- och ungdomsverksamhet med. Någonstans måste man sätta ner foten har ett kommunalråd angett. Och så satte man ner foten i scouternas bön som lyder med de gamla orden:

Käre fader i din himmel
du som alltid hjälper mig.
Vart jag går i världens vimmel
hör min bön som söker dig.
Hjälp mig leva dig till ära
hedra Sverige, mor och far.
Min och andras bördor bära
hjäp mig lyda scouters lag.

En ny version har formulerats av Caroline Krook:

Livets Gud, som söker alla
du som ser till var och en,
till vad än du vill mig kalla
är jag redo bli din vän.
Tack för staden och naturen
och för glädje varje dag.
Tack för människor och djuren.
Hjälp mig följa scouters lag.

Politikerna i diskussionen (David Lega, KD, och Daniel Bernmar, V) var tydliga med att man ur kommunal synvinkel behöver skilja på aktiviteterna och på den regelrätta religiösa verksamheten. Diakonalt arbete sett som utåtriktat socialt arbete nyttigt för samhälle och kommun kunde tänkas få uppbära bidrag. Däremot kunde man inte tänka sig ge till den religiösa verksamheten.

Synpunkterna mötte motstånd eftersom man knappast kan ta bort själen ur kyrkors verksamhet. Kyrkor kan inte förvandlas till kommunala stödtrupper med aktiviteter som frigjorts från kyrkans och församlingens drivkrafter! Lektor Joel Halldorf och generalsekreterare Carin Dernulf var mycket tydliga med att i framtiden behöver stat och kommun övervinna sin beröringsskräck och istället se till helheten av de insatser som sker. Gynnar de ett gott samhälle, är de gemenskapsbefrämjande, så kan de inte uteslutas från samtal och samverkan enbart för att de klassats som ”religiösa”.

Steget från statskyrkan och dess roll som officiell religion till dagens mångreligösa palett med allt starkare offentliga gränsdragningar kan tyckas långt. Men de som går i bräschen för den hållningen där all utövad religion utesluts från det offentliga gör det alltför lätt för sig. Då drar de jihadistiska salafister och fredliga frikyrkogrupper över en kam. Alla riskerar att just för sina religiösa övertygelser buntas ihop och diskvalificeras som diskriminerande sammanslutningar som inte ska främjas utan stävjas.
 
I framtiden lär man behöva klara att göra betydligt mera nyanserade och insiktsfulla bedömningar. Risken är annars att den sekulära staten och kommunen blir verktyg för att osynliggöra och kväva samhällsnyttiga och goda krafter. Ett religionslöst samhälle är inte vad en sekulär stat ska försöka åstadkomma. Tvärt om behöver stat och kommun ideologiskt levande trossamfund. Då kan det också behövas nya möjligheter för samverkan mellan trossamfund, kyrka och stat, kommun.

Idag kan exemplen mångfaldigas för hur man alltmer begränsar sin samverkan med trossamfunden. Familjecentraler där kyrkan medverkat drar sig kommun och landsting ur. Församlingars och kyrkors kulturaktiviteter får knappast något statligt eller kommunalt stöd. Trossamfundens kontaktytor gentemot skola och universitet begränsas på sina håll radikalt. För att inte nämna kampanjen mot de konfessionella friskolorna. Sammantaget är tendensen otvetydig!

Man kan märka att inom kyrkor och församlingar sker en anpassning till det staten och kommunerna vill att de ska göra och vara. Styrmedlet är pengar och olika åtgärder att isolera trossamfunden. Särskilt upprörande är då den partipolitiska inblandningen i svenskt kyrkoliv genom Svenska kyrkan. Det blir till en kniptång i den utveckling som inskränker trons frihet att vara och verka!

25 juni 2018

Ur Strix år 1900


Några skämt hämtade från Strix år 1900. Skämten är ibland grova och därtill inte främmande för att driva med det mesta. Så här bör en så kallad disclaimer infogas, en sådan som snart nog varje långfilm från US of America är utrustad med för att undvika att bolaget ska ställas till svars för åsikter och synpunkter som man inte står bakom. Min ser ut ungefär så har: The comments and opinions expressed in this article do not reflect the views of the blog stillsam...etc.

Den nye pastorn till prosten: Hur länge bör man ligga kvar på knä, sen man läst välsignelsen?
Prosten: Hm, ja, - jag brukar räkna till femton. Somliga räkna nog till tjugofem, men det tycker jag är fjäsk.

Joan Agust i Basebo (efter provpredikan): - Kal Efraim, hva töckte I om prästen?
Kal Efraim i Mosaröjera: - Jo dä va allt fasen te präst te predike. Han predikte om hälseke änna som han hade vore barnfödd där.

Den nye pastorn: -Hvem var det som skrek så ohyggligt i psalmsången idag?
Klockaren: -Dä va Efraim i Hästhagen. Han är så vindögd så han måste ha två likadana psalmböcker å titta i, men i da hade han fått två olika å därför sjongde han falskt.

Kapten (som vinglat om): - Kors, sju tunnor tusan. – Detta bär ju ända ini själfsvedda helvette..
Pastorn: -Det går väl an för bror som kan språket.         

 -        Tycker du inte själf, Olagus, att dä ä syndit å sitta å bälja i dej toddi midt på blanka söndasförmiddan?
-        En ska ha rolit mens en lefver, för en a dö möcke längre än en lefver.

 Den blifvande makan: - Det är så ledsamt med Adolf – han är skeptiker… drifver med allting… tror ingenting1
Den blifvande svärmodern: - Var du lugn, barn lilla, vi båda ska nog få honom att tro på ett helvete åtminstone

Kistsnickar´n Jöklund (som länge varit ogudaktig och nyttjat svordomar, i synnerhet då någon kommit åt hans onda fötter, men som nu omvänt sig och blivit en bättre människa, utbrister, efter att ha blifvit trampad på foten): Gud välsigne dej mitt barn - - - du förstår väl hva ja menar.

Konfirmationsundervisning.
Pastorn: Hvad var Josef i Egypten?
Efraim: ???
Pastorn- Han kom i stor härlighet och - - - nå?
Efraim: ???
Pastorn: - och blef näst kungen. Då kan du väl gissa hvad han var för en karl.
Efraim: Då va han la e´ dam.

 

 

 

31 maj 2018

Öppna bank

Riksbanken verkar förtvivlad över kronans dåliga värde eftersom den förstärker kassan med
311 500 kronor i gamla sedlar som sonen till en för länge sedan avliden hittade i faderns garderob. Ska nog också öppna bank och behålla folks pengar! Lukrativt!

29 maj 2018

Organisationens immunförsvar


Varje organisation med självaktning ser till att ha ett starkt immunförsvar. Det förhindrar att beslutsapparaten angrips eller urholkas. Försvaret inriktas på att bevara strukturen för att på så vis även garantera det lilla liv som kan råka finnas inne i formen.

Om organisationen hamnar i kris genom att man agerar utanför organisationsplanens små boxar ordnar immunförsvaret genast ett möte. Där samtalar man inte bara om den aktion som verkar rubba ordningen utan man går verkligen på djupet. Genom att man tar sig an frågor om varför organisationen finns till vidgas diskussionen så långt att det som uppfattats som ett hot krymper. Diskussionen suger upp överskottsenergi och ger utrymme för alla slags visioner. Snart nog blir det alldeles obegripligt varför man ska ägna sig åt det som nyss verkade så omstörtande och farligt.

Dessutom uppdagas att det där initiativet tillkommit mer av slump, så att säga nästan av sig själv. Ett antal blanketter saknas som behövs för att säkra ekonomin. Dessutom var ju saken inte påtänkt en eller ett par år i förväg och finns alltså inte med i budgeten. Ännu mindre finns rimliga formuleringar i en välstrukturerad verksamhetsplan. Så saken får skrinläggas. Ska den alls tas upp får det gå den demokratiska vägen och kommas på av dem som sägs ha förtroende. Flera volontärer och anställda vill inte heller befatta sig med saken och är mycket undrande inför mening och syfte eftersom de inte själva kommit på idén.

I gamla folkrörelser och organisationer blir immunförsvaret inte sällan överaktivt och bidrar till förstelning genom en förstorad administration som kloggar igen olika flöden. De interna mötena tar allt mer av verksamhetstiden och det blir allt mindre tid över för utåtriktade möten. Man nöjer sig med att projicerar bilder av hur man tycker att organisationen borde uppfattas. De olika verksamhetsgrenarnas särdrag undertrycks till förmån för vård av det gemensamma varumärket. Särdrag och olika ingångar gråmålas efterhand alltmer så att allt ter sig lika trist för alla. Så uppnås något som liknar jämlikhet.

Organisationen står stark och kan rulla och gå alldeles oavsett om det finns så mycket innehåll eller liv att ägna sig åt. Apparaten finns kvar och behöver än mer framförhållning, planläggning och tillsyn. Ty någon ”välsignad” ordning måste det ju finnas även i en kyrka.

 

 

 

28 maj 2018

Är förhindren viktigare?


Det påstås, ibland maliciöst, att allt färre präster enbart går i kyrkan om de får betalt. Med det syftar man på att de huvudsakligen är där om de är i tjänst och får lön. Andra tillfällen blir mera sällsynta. Beteendet sägs även vara spritt bland övriga anställda i Svenska kyrkan. Stillsamt har denna blogg många gånger påpekat sådana tendenser och citerat präster, ja, även andra kyrkligt anställda, som beklagar sig över gudstjänsten som tråkig, oengagerande, överdrivet fokuserande på synd och skuld. Att beskriva församlingens möte med kyrkans Herre i högmässan i sådana termer avslöjar mycket av den egna distansen till församlingens centrum.

Tankarna drabbade mig på nytt i gårdagens högmässa i en församling i staden. Där avtackades en person som tjänat sin församling i 19 år bland annat som kyrkoherde och sedemera, efter pastoratsreformen, som församlingsherde. Denne herde har under många år tagit stort ansvar för det gemensamma bästa för kyrkan och församlingarna. Han har varit chef och ledare för åtskilliga.
 
Ändå var det påfallande hur mycket avtackningen var en affär för pastoratet i sin helhet (kyrkofullmäktige och kyrkoherde). De skötte det bra. Och för den egna församlingen. Som uppriktigt och rörande visade sin stora tillgivenhet för sin herde. Men - få andra församlingar var på plats med representanter för att säga sitt tack och farväl. Då ska man betänka att personen som avtackades är älskad av åtskilliga och därtill allmänt omtyckt, uppskattad och respekterad. Ändå uteblev kollegor från de flesta andra församlingarna.
 
Jag har själv ibland lämnat återbud till liknande avtackningar och vet att det finns förhinder som inte lätt kan flyttas undan. Ibland har det varit viktigt att finnas i den egna församlingen. Men under senare tid tycker jag mig skönja ett mönster. Man säger sitt tack vid någon privat tillställning, eller samfällt i ett sammanträde, och känner att man därmed gjort sitt. Hur det ser ut för dem som eventuellt kunde ha varit där, men inte var det, vet jag inte. Det skulle samtidigt firas gudstjänster i de egna församlingarna. Det fanns säkert andra legitima hinder. Men ändå... 

I gårdagens gudstjänst poängterades den världsvida kyrkan och att personen som nu går vidare till en annan församling inte flyttar sin väg. Det finns egentligen inte hemma och borta i den världsvida kristna kyrkan. Sas det. Men om samhörigheten och kollegialiteten inte poängteras och synliggörs vid de speciella tillfällen som dyker upp, så försvagas hela kyrkan.
 
Från de tidiga präståren minns jag hur kyrkoherdarna, och även andra av församlingarnas anställda, slöt upp vid installationer och avtackningar. Det var en självklarhet att de andra herdarna skulle delta i gudstjänsten och liturgiskt klädda gå i processionen som ett synligt uttryck för gemenskapen och enheten i kyrkan, Kristi kropp. Är det den som vittrar? Eller är förhindren nuförtiden så mycket viktigare?  

 

  

25 maj 2018

De heliga räknas inte

Lokal kyrkohistoria är underskattad. Tänk på 1900-talets dokument som numera huvudsakligen tagits över av staten och arkiverats centralt. Som om kyrkorådsprotokoll och kyrkböcker berättar särskilt ingående om livet i en församling...

Här och där i något församlingshem kan det ligga en fotopärm. De jag har sett har från början varit ambitiösa så att även tidningsurklipp fått plats. Efterhand glesar bilderna ut och man förstår att de är inklistrade av någon som inte vetat vad bildernas föreställt eller vilka som funnits med. Decennierna blandas och det hoppar och far som på en illa underhållen byväg. Dessutom - fotografierna har sällan uppgifter på vilka bilderna föreställer. Upprörande är att inga personer är utsedda att samla ihop sådant material för att vårda och dokumentera. De lokala arkiven är skingrade och material, som borde samlas in och tas om hand, glöms bort!

Personer på bilder från 1900-talets mitt är redan bortglömda och anonyma. Av dem som minns är inte så många kvar i församlingen eller livet. Jag undrar hur det kan komma sig att vi hanterar arvet så vårdslöst? Ett skäl har nog varit påståenden om att livet och verksamheten nu är så angelägen och viktigt att annat får stå tillbaka. Så har församlingar ett fläckvis fungerande minne. Men det håller knappt samman. Hålrummen är desto fler.

Det finns församlingar där man inte ens dokumenterat och sparat konfirmationsbilderna, utan de är nu spridda för vinden. I samband med ett jubileum för några år sedan i Olaus Petri församling försökte jag mig på uppgiften att samla in gamla konfirmationsbilder och föremål (t ex souveni
rer, målningar, sniderier, vykort etc) som föreställde eller hörde samman med kyrkobyggnaden och församlingens liv. Ett par trätallrikar med kyrkan som motiv inkom liksom ett par konfirmationsfoton. Uppgiften väntar ännu på att bli utförd.

Kyrkans minnesförlust betyder att kunskaper och lärdomar går förlorade. Livsöden och föredömen tappas bort. Det är som om de heliga inte räknades...

24 maj 2018

Gör upp med kyrkopolitiken


Förhållandet mellan kyrka och politik har ibland uppfattats som relationen mellan eld och vatten. De är oförenliga. Men om politik är de goda gärningar som en kristen kan åstadkomma som en följd av sin tro så är politik helt enkelt något oundvikligt. Särskilt när handlingarna har konsekvenser för det gemensamma och inte bara det personliga och privata blir det politiska påtagligt. Tron har och måste få ha sådana politiska konsekvenser.

Men när vi börjar godta kyrkopolitik som en variant av allmän politik, den som berör hur samhället organiseras och styrs, har vi godtagit att det sekuläras ordningar kan tillämpas i och på kyrkan. Kyrkopolitik blev ett sätt för dem som har makten i det världsliga (regementet) att ta greppet om kyrkan.

Vi fick kyrkopolitiker som också kunde vara aktiva församlingsmedlemmar, men inte alltid. Somliga såg det som lika hedervärt och rimligt att människor som inte delade kyrkans tro kunde vara med och styra och ställa i kyrkans värld. Kyrkomötet har en del ledamöter som nästan berömmer sig av den hållningen. Är de ateister eller agnostiker? Osäkert. Men det händer att tron på något ersätter den klassiska kristna tron.

Kyrkopolitikern placerar inte sällan tonvikten på det politiska ledet. Det är inte tankarna på den gudstjänstfirande aktiva församlingen som blir referensen utan annat såsom den politiska ideologin. Den svenska reformationen handlade om en kyrka beskyddad av regenten och med självständighet och eget styre. 500 år senare är det världsliga inflytandet så institutionaliserat att den som kritiserar det skylls för illojalitet och ränksmiderier.

Att politiken har makt att styra i kyrkan är egendomligt med tanke på att politiker annars ofta ifrågasätts. Förtroendet för de politiska partierna är inte heller på topp. Ändå tycks Svenska kyrkans medlemmar föredra att politiker och partier har avgörande inflytande i kyrkan – annars skulle de väl låta bli att rösta in dem? Ett första steg vore att säga nej till kyrkopolitik och bejaka att en kristen kyrka har sina egna utgångspunkter som hör samman med teologi, bekännelse och tro!