18 september 2017

S och medierna såg till att SD vann valet

Kyrkovalet är över. Det är bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.

Så har partipolitiken majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51 för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %.  Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.

Partiernas ekonomiska och personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.

I detta val fick S och SD en ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD fick i jämförelse med de övriga.

Hur länge denna partipolitiska och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?

Ogenerat greppar det världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.



15 september 2017

Påhitt och konstruktioner inför kyrkovalet

Häromdagen stod följande artikel att läsa i Nerikes Allehanda inför kyrkovalet:


Här är min replik som fanns införd i dagens NA:
Ibland är det bäst att inget säga. Det rådet borde någon gett Maria Lagerman som i NA svingar vilt inför kyrkovalet. Hon vill inte att ”Svenska kyrkan blir en kyrka för de redan frälsta, styrd av de som är trogna gudstjänstbesökare och personal, utan styrd av dess medlemmar…oavsett om man kallar sig frälst, troende eller bara medlem”.

Maria Lagerman skulle aldrig komma på tanken att man i arbetarrörelsen vore en merit att man är ointresserad av politik. Man väljer företrädare på arbetarkommuner där de allra mesta medvetna och rörelseengagerade deltar. Inte heller skulle hon föreslå att fotbollsförbundet ska ledas av sådana som aldrig går på fotboll eller som inte bryr sig om fotboll. Då går det an med kunskap och aktivitet. Men just i kyrkan görs det till en merit att inte dela kyrkans kristna tro eller delta i kyrkans liv och arbete!

Lagerman vet naturligtvis att ingen driver tanken att kyrkan ska bli en kyrka för de redan frälsta! Svenska kyrkans styrs genom ett gemensamt ansvarstagande, fastställt i Kyrkoordningen, i samverkan mellan förtroendevalda och präster. Kyrkoordningen ställer också upp regler för valbarhet som t ex innebär att man ska vara döpt. Dessutom finns vissa hinder för anställda att bli förtroendevalda.

Maria Lagerman vill att många ska rösta ”så att vi blir fler än de som vill styra kyrkan mot tjänstemannastyre för redan frälsta, eller utifrån mörkbruna värderingar…”. Första delen av meningen är rent påhitt! Och vad gäller risken för mörkbruna värderingar är evangeliets budskap ett fantastiskt vaccin. Att SD alls kan ställa upp i kyrkovalet beror ju på det Lagerman inte vill diskutera – att politiska partier som ska forma vårt samhälle, stat och kommun vill bestämma över ett enda trossamfund (trots att det finns många andra).

I valrörelsen har främst politiska partier hävdat att kyrkan är utsatt för hot som det egna partiet kan avvärja. Detta trots att t ex frågan om samkönade vigslar, kvinnor som präster etc sedan länge är hanterade och beslutade. Det man sedan säger sig vilja med kyrkan förvandlar den till vilken sekulär rörelse som helst. Kyrkan ska genomsyras av partiets ideologi, som om evangeliet inte vore nog.

I vårt samhälle är stat och kommun sekulära. De politiska partierna som styr via regering och riksdag framträder falskeligen som religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. Vore de på allvar neutrala – vad har de då som partier i Svenska kyrkan att göra där beslut tas i kristna trosfrågor, om nattvardsböner och psalmer?

Lars B Stenström









31 augusti 2017

När blev röstkortet ett hjälteintyg?

Svenska kyrkan i Örebro publicerade nyligen en blänkare på Facebook med en bild på röstkorten som sänds ut. Den beledsagande texten löd:

På ett sätt är det här inte bara ett röstkort, utan också ett hjälteintyg. Du som får det är speciell. För förutom ett rikt gudstjänstliv, 15 kyrkor och kapell, 35 körer och ett stort musikutbud är du även med och möjliggör ett omfattande socialt arbete på din hemmaplan, i Örebro. Tack för att du gör skillnad. ❤️Läs mer på svenskakyrkan.se/orebro/kyrkoval.

Svenska kyrkan kan naturligtvis se till att valet uppmärksammas och berätta att röstkorten sänds ut. Det som är mera tveksamt är påståendet att röstkortet på ett sätt också är ett hjälteintyg. Vad i består då den hjälteinsats där röstkortet förvandlas från en handling inför valet till ett intyg till någon som sägs vara speciell? Av textens fortsättning att döma är det berömvärda och hjältemodiga att man är med och möjliggör (finansierar?) kyrkan och dess verksamhet.

Hur speciell och hjältemodig man är om man gör som majoriteten av medborgarna kan ifrågasättas. Det är dessutom självklart i en kyrka att dess medlemmar är med och på olika sätt möjliggör kyrkans liv och arbete. Det är bra att ha positiva förväntningar på kyrkans medlemmar, men det kan knappast vara så att medlemmar är hjältar till skillnad från dem som inte står i kyrkans matriklar. För en kyrka är det dessutom självklart att räkna med att de som tillhör också delar kyrkans tro och liv.

Det är inte heller ovanligt att det utgår budskap från kyrkan i stil med den uppmärksammade reklam: Tack för att du betalar din TV-avgift! Detta tackande, och nu med ett röstkort som ett hjälteintyg, går det inflation i uttryckssätten. Det blir överord som inte har täckning. Och vad ska man ta till nästa gång? Därtill behöver någon sansad person fråga sig vem som tackar vem? Är det de anställda och de förtroendevaldas sak att tacka sig själva (de får ju också röstkort och är därmed speciella) och alla andra?

Ibland hävdas det att det finns grupper som utifrån någon slags elitism vill gradera de tillhöriga som mer kristna om de går i ofta kyrkan. Något sådant sades senast i den direktsända kyrkovalsdebatten i Örebro. Tanken att man klarar att vara kristen på egen hand utan att höra förkunnelsen ur och om Guds ord och utan att delta i sakramentsfirandet har inte mycket gemensamt med den evangelisk lutherska tron och läran. Sådant kan kyrkans texter hävda utan att de kyrkotillhöriga behöver sätta etiketter på varandra som mer eller mindre av det ena eller andra. Att kyrkans mål är att fler ska finna tro och delta i den kristna församlingens gemenskap är dock ovedersägligt och bekräftas även Svenska kyrkans Kyrkoordning! Att påstå att det har med elitism att göra är fullständigt nonsens.




28 augusti 2017

Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan

Ett uppmärksammat debattinlägg i Nerikes Allehanda sprids nu även på Facebook. Det är skrivet av Maria Lagerman, Ramsberg som kandiderar för Socialdemokraterna i Linde bergslags församling, i Västerås stift och i Kyrkomötet.

I sin artikel hävdar hon att valet handlar om ett faktiskt behov av mindre tjänstemannavälde.
I Svenska kyrkan reglerar Kyrkoordningen noga hur balansen mellan de som valts och arbetsorganisationen under prästerlig ledning ska fungera. Den som tror att det finns ett "tjänstemannavälde" har knappast satt sig in i det delade ansvaret, den dubbla ansvarslinjen, mellan förtroendevalda och kyrkoherden. Troligen är det så att debattören menar att inga präster inte ska ha något inflytande alls över hur en församling eller ett pastorat styrs och har fått för sig att valet handlar om att tränga tillbaka och undan. Det vore i så fall ett brott med kyrkans långa tradition och med vigningstjänstens löftesbundna kyrkolojalitet.

Debattören fortsätter: Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer, resten har alltid tolkats av sin samtid och lett till olika riktningar och prioriteringar. 
En sådan formulering om Guds ord är att göra det ofattbart enkelt för sig och innebär en total brist på samstämmighet med det kyrkan tror, lär och bekänner. Kyrkoordningens portalparagraf slår fast kyrkans syn på Guds ord och visar att det inte går att reducera till de i Gamla testamentet omtalade stentavlornas budord.  


Här ett längre citat ur debattartikeln: Det vore nog en lätt underskattning att antyda att jag är rätt less på alla utrop om att: I kyrkan är det bara Guds ord som ska styra – ingen politik. Alltså, har somliga totalt missat själva grejen?
För min del har jag inte hört någon utropa att det bara är Guds ord som ska styra i kyrkan. Att Bibelns ord innehåller Guds vilja för och med kyrkan är däremot en allmänt omfattad och bekänd övertygelse. För att översätta Guds vilja i handling och liv behövs överlåtna och engagerade människor. Politik löser inte tolkningsfrågorna!

Därefter hävdas att: För det första blir det ingen förkunnelse över huvud taget om det inte finns människor av kött och blod som tar ansvar och kandiderar till de beslutande instanser som formats. Formade i demokratiska val av demokratiskt valda ledamöter.
Här är vi överens - det behövs människor som tar ansvar och kandiderar. Vilken roll demokratiska val ska spela behöver diskuteras. Demokratiska val behöver inte se ut som de gör i Svenska kyrkan som kopierat det svenska samhällets valmodell. Organisationen är också möjlig att förändra och då är det knappast speglingen av valorganisationen som är viktig utan att man formar kyrkan så att den blir ett redskap för Guds vilja med oss.

Argumenteringen fortsätter: För det andra blir det ingen förkunnelse av en gemensam lära, tolkad i en gemensam nutid, om varje församling blir sig själv nog, där de anställda svarar för prioriteringar, tolkningar och fördelning av andras pengar (kyrkoavgiften).
Förkunnelsen ska stå oberoende till vilken politisk färg de förtroendevalda har. Ingen, absolut ingen, driver tanken att enbart de anställda ska svara för ekonomin och fördelning av medel. Än en gång kan man hänvisa till Kyrkoordningen som ger den modell som ska råda just nu.

För det tredje blir det ingen förkunnelse med fokus på tolkningar som förordar öppenhet, tolerans, kärlek och allas lika värde, om de förtroendevaldas värderingar inte är just sådana.
Bibeltolkning och förkunnelse bygger INTE på de förtroendevaldas värderingar. Däremot grundas den i vår gemensamma tro, den vi varje söndag i gudstjänsten och högmässan bekänner oss till!

Sedan talar partilojaliteten högt: Vår svenska kyrka behöver mer av den slags tydlighet som partipolitiskt engagemang mejslar fram.
Vad slags tydlighet det handlar om här kan man undra. Det politiska livet och spelet är inte särskilt tilltalande med tanke på aktuella händelser. Kyrkan behöver inte mer av grupper som baktalar varandra och överdriver sina egna fördelar. Och kyrkan behöver inte fler vars lojalitet ligger i organisationer vid sidan om kyrkan och som grundar sig i egna ideologier och partiprogram. Kyrkan behöver förtroendevalda efter Kristi sinne och anda som vill att evangeliets och trons glädje ska delas av allt fler.

Fler avskräckande exempel syns nu i debatt och artiklar när kyrkans val rycker närmare. En före detta minister som i sitt kyrkliga sammanhang tonat ner och vill omtolka missionsuppdraget verkar avskräckande. Liksom de värmländska socialdemokraternas antidemokratiska och prästfientliga aktion att utesluta präster från valbara platser på listorna. Slutsatsen blir därför: Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan!


22 augusti 2017

Var samtalas det?

Ur ny predikan på ordrik:

I en folkkyrka har varje döpt och troende
ett ansvar för sin församling och sitt samfund
Nog är det både en kallelse och plikt
att tala när så behövs
Inte bara om sina egna älsklingsfrågor
utan om kyrkans och trons liv:
gudstjänst, mission, undervisning
och diakoni…


Här blir dessvärre så att den som yttrar sig
lätt får motstånd och verbala påhopp
och riskerar då att både tröttna och tystna
Det kan också bero på att inte ens i kyrkan
finns det bra forum där vi respektfullt kan mötas
för att samtala om våra erfarenheter,
om tro och liv
och gemensamma angelägenheter
utan att det snabbt blir till en tävling
där starka individer eller grupper ställs mot varandra...

17 augusti 2017

Ihåligt försvar för storpastorat


Läser en debattartikel i Dagen av avsuttne domprosten i Lund, Kerstin Hesslefors Persson, om att Storpastorat är rätt väg att gå för Svenska kyrkan. På Facebook får hon också instämmande av ganska många. Det som står i debattartikeln i Dagen gör mig matt. Hör hon inte invändningarna från massor av avlövade kyrkoråd som blivit församlingsråd? Hör hon inte protesterna mot brister på lokalt inflytande över den egna verksamheten? Hör hon inte frustrationen och kritiken? Hör hon bara muntergökar och blomsterspråkliga lovsånger till storpastoraten huvudsakligen från dem som fick makt och inflytande?

Vilka argument anför Kerstin Hesslefors Persson (KHP) för sin ståndunkt? Sammantaget kan sägas att de inte är så tydliga.

Storpastoraten ger en signaturmelodi, lätt att känna igen, lätt att hitta.
Detta är tveklöst ett argument för storskalighet. Människor ska känna igen Svenska kyrkan som en enhet omfattande fler människor och gällande större områden. Att den lokala identifikationen och tillhörigheten samtidigt försvagas är givet. Man kopplas till samfundet och samhörigheten med den egna församlingen mister en hel del av sin kraft när dop, vigslar, konfirmationer och begravningar blir en tjänst som utförs i lokaler (kyrkor) man väljer.

Svenska kyrkan i Lund - ett större vi.
Så kändes det säkert här och där. Det kan också bero på att möjligheterna att samverka över församlingsgränserna tidigare var begränsade. Det hindrade ändå inte att man kunde framträda gemensamt när så var påkallat och behövt. Jag kan hålla med om att sammanhållning inom kyrkan är av fundamental betydelse. Men ingen ska tro att storpastoratet lyckats upphäva spänningar och konkurrens om ekonomiska resurser och tjänster.

Unikt församlingsengagemang och pastoratsgemensamma satsningar växte fram sida vid sida.
Så var det kanske i Lund. Det finns många exempel på motsatsen där församlingsengagemanget försvagats, synligt genom starkt vikande gudstjänstliv och uppgivenhet på grund av problemen med att den lokala församlingen förlorat inflytande och bestämmanderätt över delar av sitt eget liv och den egna verksamheten.

KHP skriver: I utredningen ”Närhet och samverkan” framgår att syftet var att skapa bästa möjliga organisatoriska förutsättningar för församlingarna att fullgöra sin grundläggande uppgift. Det var viktigt att den nya organismen fick förutsättning för bred delaktighet, tydlig ansvarsfördelning, god arbetsmiljö och långsiktig ekonomisk bärkraft.
Detta är en förskönande beskrivning. Motiven för utredningens förslag stämmer, men realismen i denna tanke brast. Den breda delaktigheten skulle uppnås genom att beslutsmakten lämnade församlingsnivån och placerades på pastoratsnivå. Att alla med säte och stämma på pastoratsnivån förutsätter att det blev ökad delaktighet kommer nog med den partiella partiskhet som oundvikligen uppstår beroende på vilken utgångspunkt man använder.
Ta bara arbetsmiljön. Det är en illusion att den skulle blivit bättre när besluten och befogenheterna flyttats högre upp i systemet. Man kan visserligen ordna fler kurser och ge gemensam utbildning. Men det lokala kontinuerliga arbetsmiljöarbetet kräver både befogenhet att snabbt åtgärda arbetsmiljöproblem och resurser att genomföra nödvändiga åtgärder. Något som inte förstärkts i alla storpastorat!

Utmaningarna med storpastoraten är många, möjligheterna är fler.
Om utmaningarna skriver KHP så gott som ingenting. Att möjligheterna är många låter naturligtvis lovande och uppmuntrande. Men de utgör inget argument för att storpastoraten fungerar eller är den bästa tänkbara lösningen på organisatoriska problem inom Svenska kyrkan. Särskilt som storpastoraten mestadels är gamla samfälligheter som strukturerats om. Myriader av mycket små och självständiga församlingar som ”reformen” inte rörde vid talar för att den egentligen inte ville ge sig i kast med problemen i sin helhet utan blev en inskränkt åtgärd. Dessutom - möjligheter man inte gör något av, förutsättningar som inte tas tillvara är ett nog så talande argument emot storpastoratens lösning som givit ett demokratiskt underskott i de gamla församlingarna med brett självstyre. Försvaret för storpastoraten är dessvärre ihåligt...


15 augusti 2017

Kyrkans resor på tapeten


Likabehandling har länge varit ett viktigt argument inom kyrkan så att man inte oskäligt erbjuder somliga förmåner som andra inte kommer i närheten av. Så har till exempel avgifter vid uthyrningar och kostnader för deltagande i vissa aktiviteter och grupper, till exempel inom ett pastorat, blivit allt mer jämförda och kontrollerade så att tanken på likabehandling kan upprätthållas.

I sin extrema utformning har principen uttolkats som att om inte alla ges en och samma möjligheter ska ingen få det. På det sättet kan man, om man vill, bygga in rejäla stoppklossar eller fallgropar för kyrkans liv och verksamhet.

Kyrkoordningen stadgar i kap 2 om församlingarna  i den 4 § att: En församling ska behandla dem som tillhör församlingen lika om det inte finns sakliga skäl för något annat. Formuleringen sakliga skäl öppnar för att en extrem tolkning inte ska tillämpas. Tydligt är att mannamån inte ska tillämpas och inga gunstlingssystem finnas.

Bakom upprördheten över excesser vid anställdas förmåner och resor som skakade kyrkan för inte så länge sedan fanns dels uppfattningen o att kyrkan bör fungera som föredöme och dels tanken att kyrkan inte ska behandla människor olika beroende på om de är anställda, volontärer eller förtroendevalda. När media granskade olika resor lämnade de konfirmandresorna utanför. Förts nu börjar frågorna stiga upp till ytan hur det förhåller sig med det myckna utlandsresandet med konfirmandgrupper.

Svenska dagbladet lyfte nyligen frågan om utlandsresorna som ett sätt att försöka bromsa och mildra flykten från konfirmandläsningen. Solresor ska locka konfirmander, skrev tidningen, och angav att resor till Italien, Spanien och USA står högt i kurs och erbjuds dessutom ”gratis” till konfirmanden. En representant för Skarpnäcks församling, kommunikatören Linn Wiesser, inser problemet och påtalar att det kan se ut som om man försöker ”köpa” sig medlemmar.

Säkert kan det irritera att ställa kritiska frågor till det myckna resandet, särskilt som det inte kommer alla till del. Men församlingarna behöver nog rannsaka sig själva och tänka igenom argumenten för att ge just konfirmander sådana fria utlandsresor. Dessutom behöver de regelbundet granska resandet och se om kostnaderna för detta regelbundna resande (en enda resa med 20-40 konfirmander kan gå på många hundra tusen kronor) är skäligt ur flera olika aspekter. Dessa kostnader brukar sällan ifrågasättas.

Likabehandling är svårt. I politiken har det kunnat handla om vägningar mellan om människor möjligen ska få var och en ska efter sina behov eller efter vad var och en bidrar med eller att man ska få alldeles oavsett?
 
I en kyrka borde det vara andra värden än resor och det pekuniära som står i centrum. Tron kan knappast byggas genom billiga eller fria resor utan genom att människans andliga väl och ve tas på allvar. Vilket inte hindrar att människor bemöts med respekt och behandlas värdigt!