15 april 2018

Bokbidrag

Bidrag till elcykel är inte inom räckhåll för alla. Än mindre bidrag till elmotor för båtar. Om sådana subventioner går an kan man undra varför Rutavdraget får sådan otrolig kritik?

Efter Svenska akademins offentliga praktvurpor behöver nog den breda litteraturen få en extra dusör. Ropen skalla - ett bokbidrag till ALLA.

11 april 2018

18 "biskopar" i en litterär kyrka

Kärast bland samfund på jorden är den litterära kyrkan. Den är inte likgiltig för någon. Minsta församlingsblad diskuterar dess väl eller ve. Till och med utomrikes föreslår man att den ska reformeras. I sällskapets "biskopsmöte", som ofta samlas under högtidliga former, sitter 18 utvalda som svurit (!) på att inte röja och yppa vad som sig förevarit haver.

Intressant nog har man funnit vägar att kringgå sin tystnadsplikt. De andra har varit dumma, säger än en minoritet, än en majoritet. Vad får dessa upphöjd säga? Tydligen får man hävda att "ärkebiskopen", ständigt denna ärkebiskop, är den sämsta sedan slutet av 1700-talet. Sämst lär väl sagda "ärkebiskop" ha varit i de slutna rummen. Där det som sker är hemligt. Fördolt. Illa sedd därför att "ärkebiskopen" håller med den minoritet som inte vet sig något råd annat än att retirera offentligt. Den som förlorar ett slag gör ofta klokt i att dra sig tillbaka och omgruppera sig, har jag läst i en gammal militärstrategisk lunta. Taktik, ropar majoriteten och ett antal kommentatorer som ser sig som experter på det hemliga som försiggår. Men i krig och litterära sammanhang är allting tillåtet. Även det mest förbjudna, tydligen.

Det handlar väl om att läcka som ett såll. Att berätta det som inte kan sägas. Och hävda att det är ett mindre problem än att vara dålig krishanterare. Men det ska parnassens gudar veta att littterärkyrkans "biskopar" har så ömma tår att det värker av minsta lilla drag. Eller också är det ännu mera förbjudet att inse sin brist, sin stora brist. Därför gäller det att ihärdigt försöka få sina motståndare att skämmas. Eller framstå som utskämda redan innan någon vet vad det handlar om. De andra är, liksom i politiken, alltid värst. Sämst alltså. Bedrövligt urkassa.

Några teologiska fredskonferenser för att hitta blocköverskridande överenskommelser lär inte förekomma och har i praktiken redan förkastats. Meningsbyggnad är med andra ord redan omöjliggjord. Dagen är kommen för sällskapet att återgå till litteraturens ABC! Då kanske de upptäcker visdomen i orden: älska era fiender och bed för dem som förföljer er. Idag uttolkas det: hata era vänner och skvallra om dem som har en annan åsikt.

Förresten... Vi kommentatorer kan alltid hota med att sluta läsa och bara titta på TV. Det ska väl sätta press på aktörerna i inbördeskriget...





10 april 2018

Håll fast vid liturgins evangeliska katolicitet

Att få till en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan är ingen lätt sak. Särskilt inte som man minimerat inflytandet för den liturgiska förnyelsen i kyrkan som har högkyrkligheten som ursprung och främsta hemvist. Dag Sandahl har liksom andra påpekat att den främsta liturgiska expertisen hållits borta från kyrkohandboksarbetet, erkannerligen docenten i kyrkovetenskap Christer Pahlmblad. Tacknämligt nog gav han ändå ett bidrag genom skriften Mässa för enhetens skull. Den som ännu inte läst uppmuntras att avsätta tid för ett studium. Det är mödan värt!

Tongångarna har skärpts under resans gång. När kyrkohandboken till slut blir klar och upphovsrättsfrågorna lösta kvarstår frågan om handbokens status. Förutan Noterias och Artos missalen hade den liturgiska medvetenheten och förnyelsen, den som många omfamnar och uppskattar, knappast ha nått framgång. Nu ryktas det att det är kyrkohandboken och endast kyrkohandbokens liturgier i sin helhet som kommer att tillåtas i framtiden. Det är att oreformatoriskt upphöja en form och kräva lydnad för en form framför bekännelse.

Saken har tidigare påpekats av Tomas Appelqvist i Kyrkans tidning (12 april 2017). Då handlade det om möjligheten att även ha den tidigare handboken parallellt med den nya. Jag citerar: Kyrkans enhet ligger för Luther definitivt inte i att man följer en gemensamt antagen liturgi. Tvärtom, i den Augsburgska bekännelsen (art. 7) fastslås med emfas att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika”.

Om kyrkomötet och/eller biskopsmötet gör vad de kan för att förhindra liturgiskt nyttjande av den värlsvida kristna kyrkans liturgiska arv lär det bli många domkapitelsärenden i framtiden. Då lär de inte heller ensidigt kunna rikta bannet mot det katolska arvet som även en evangelisk kyrka har del i. Att jaga sådan brokyrkopraxis men låta modernistiska och hemknåpade varianter, al la Katarina, få finnas lär inte bli möjligt.

Tiden är förbi när man kunde åberopa biskoplig eller synodal auktoritet för att förhindra en av kyrkans mest vitala uttryck. Formell auktoritet och organisatoriska beslut är alltid underordnade bekännelsen. Om lärofrågorna behandlas lättvindigt och summariskt urholkas både legitimitet och auktoritet.

Den spiritualitet som finns i den liturgiska rörelsen är omistlig för kyrkan och kan inte pressas in i en färdigstöpt och delvis tveksam liturgi. Och den som tror att valmöjlighet inom ramen löser problemet är mer än lovligt naiv. Det rimliga är att välkomna och se värdet av kompletterande missalen som i Noterias och Artos efterföljd håller fast vid Svenska kyrkans allmänkyrkliga rötter och evangeliska katolicitet!


20 mars 2018

Hälsodeklaration och CD-spelare

Idag var det som om våren kikade fram mellan husen. Solen sken och minusgraderna lät sig tinas upp. På gatorna låg gruset i drivor. Klart att man måste gå ut en stund.

Många vänner och bekanta rörde sig också på stadens gator under eftermiddagen. Korta samtal i gathörn och utanför butiker blev det. Numera handlar de först och främst om hur man mår. Vi efterfrågar varandras hälsodeklarationer. Somliga vill berätta och vågar beskriva hur de har det. Andra vill att jag ska veta att det inte står så bra till, men detaljerna behåller de tills vidare. Själv vacklar jag mellan att det står ganska bra till och att berätta mer detaljerat om den numera trötta njuren.

För att inte var gång behöva återge hela sjukdomshistorien har jag börjat säga att jag mår lagom bra. Då granskar de mig lite extra och nickar. Hur illa är det, undrar en person. En annan säger att precis så har jag det också. En tredje kommenterar att vi är ju i den åldern.

En av mina bröder fick nyligen lunginflammation. Vid besöket hos läkaren blev beskedet att vanligtvis lägger vi in personer i din ålder för detta. I min ålder, sa min chockerade bror. Vad är det med min ålder? Han upplevde sig inte som särdeles ålderstigen eller anfrätt. Och lyckades se tillräckligt ung och pigg ut, med sin feber och raspiga andning, så att han tilläts fara hem till egen säng.

Själv fick jag vid besöket hos en bilfirma en tankeställare. En ny bil besågs. Min fråga var om det inte fanns någon CD-spelare i bilen. Säljaren granskade mig lite medlidsamt och skakade sakta på huvudet. Det är en generationsfråga, kommenterade han sedan. Men det ordnar sig nog med musik, det finns ett usb-uttag. Efteråt berättade jag episoden för en god vän som lyckönskade mig. Du ska vara glad att du inte frågade om det fanns en kasettbandspelare, sa han. Eller startvev. 

Så är det när man tillhör min generation. Vi får försöka hänga med. Lagom mycket.

(PS. Bilden är från 1950-talets början. Familjens Ford har forslat oss till viken nedanför Högklint. Från vänster syns min bror Olle. I mitten står jag. Till höger syns pappa Carl-Bertil. DS)


19 mars 2018

Är friskoleglaset halvtomt eller halvfyllt?

Bilden av vattenglaset som halvtomt eller halvfyllt är en av de mest frekvent förekommande. Bilden används för att peka på ett attiydproblem. De som har ett halvfyllt glas är positiva och förväntansfulla. De som har ett halvtomt anses vara negativa och pessimistiska. Dessa alternativa och intolkade förhållningssätt är klyschiga och bygger på felaktiga premisser. I inget av fallen tas någon hänsyn till hur man använder glaset!

Lösningen är enkel. Den som fyller på ett glas till hälften har ett halvfyllt glas. Ett halvtomt glas för den som är på väg att tömma eller dricka ur ett glas. Om glaset är halvfyllt eller halvtomt beror alltså på hur det brukas.

Vad gäller de konfessionellt grundade friskolorna så har regeringen (läs socialdemokraterna) ett halvtomt glas. Deras avsikt är att tömma det så snart de bara kan. Den lovsjungna mångfalden har sina begränsningar. Och de beror i detta fall helt på förutfattade meningar. Min åsikt däremot är att glaset är halvfullt. Det borde med andra ord fyllas på. För religionsfrihetens och barnens skull. Inte tömmas!¨

Bilden av religionens betydelse framstår som alltmera negativ. Man tycks mena att människor som utsätts för den, åtminstone i unga år, blir segregerade, isolerade, osolidariska och förtryckta. Därför ska de så långt som möjligt skyddas. Så kan det gå om man drar sina slutsatser utifrån totalitära monoreligiösa samhällen eller utifrån enstaka församlingsbildningar som delvis kan motsvara nidbilden. Men erfarenhetsbaserad och akademiskt hederlig logik gör gällande att man inte kan dra generella slutsatser av enstaka undantag!

Det blir särskilt iögonenfallande eftersom alla kommunala skolor knappast är fyrbåkar mot segregering, isolering, mobbing och utsatthet.

18 mars 2018

Varför frågar ingen barnen?


Barn och ungdomar ska själva fritt få välja religion och slippa religiös påverkan, heter det i den pågående debatten från regeringens företrädare Ardalan Shekarabi i debatten om konfessionellt grundade friskolor. Ganska sympatisk tänker nog många. Klart att de ska välja själva, menar många.

Märkligt nog frågar ingen minister Shekarabi om hur han anser att människor väljer religion. I ett modernt sekulärt samhälle präglat av konsumism kan det verka självklart att religionsval är ungefär som att välja tvål. Den som köper tvål kan i bästa fall jämföra konsistens och färg, kolla produktens namn och vilket företag som producerar och om det är en populär tvål som säljer bra. Man kan undersöka vilka olika ämnen och kemikalier som ingår. Tvålarna ligger på affärens hyllor och det är bara att titta runt lite och efter viss eftertanke plocka med sig någon hem.

Val av religion, val av livsåskådning, är något helt annat. Det är inte bara några enstaka trossatser man ska bejaka eller förkasta. Det är fråga om livsmönster där normer, moral och etik ingår. Politiska ideologier har dessvärre blivit religionssurrogat och kan bara bristfälligt erbjuda den mer omfattande och genomtänkta åskådning som t ex kristendomen och kristen tro erbjuder. Den kristna tron är ett levnadsmönster som man behöver möta som levd erfarenhet och övertygelse (i enskildas liv och i kollektiv gemenskap kring ord och sakrament i liturgin). Man behöver något att ta spjärn emot och därtill redskap och material för sin reflektion. Det räcker inte med teoretiska beskrivningar i form av sekulär neutralitet, som i realiteten utgör ett slags praktisk ateism.

Jag har vid andra tillfällen nämnt professor Anders Jeffners definition av livsåskådning och där blir frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till en grundhållning.

Även om definitionen har kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) och genom skrift och tradition och även genom kyrkoårets tematik och liturgi, som på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek, lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, solidaritet med fattiga och förtryckta, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck nära och fjärran… för att nämna några.

Så hur förväntar sig ministern och hans parti att ungdomar som inte får möta utövad religion fritt ska kunna välja om de saknar kunskap, insikt och någon form av religiös urskillningsförmåga och sensorium? Ska de välja religion som man väljer tvål?

Ingen påpekar heller hur ministern och hans parti systematiskt glömt bort barnkonventionens hållning som tar hänsyn till barnens egen vilja. Det är barnens bästa som ska stå i centrum och därtill deras rätt till andlig fostran! Men i denna fråga bryr sig ingen, allra minst ministern och det stora partiet, om att lyssna till barnen! Vad ska ske med barn som vill gå i sk religiösa friskolor. Ska de stämplas som redan förstörda och manipulerade?

13 mars 2018


Ardalan Shekarabi skriver i Aftonbladet om religiösa friskolor: så få av de barn som i dag kommer till Sverige får de möjligheter som jag fick. Skolsegregationen har förvandlat den svenska skolan till det sämre.

Vi har fått skolor som marknadsför sig genom att erbjuda en religiös uppfostran och tävlan i vem som bäst kan recitera religiösa skrifter. Själva affärsidén, oavsett trosinriktning, är ökad segregation.

Det är försåtligt. Med hjälp av några dåliga exempel fördöms sk religiösa friskolor generellt ut. Det framställs som om sådana friskolor tävlar om att recitera skrifter och har en affärsidé att öka segregation! Den överväldigande majoriteten av de friskolor som är sk religiösa håller inte på med sådant och har definitivt inte segregation som affärsidé. Shekarabis påstående är groteskt och bör självfallet ledas i bevis.  

Shekarabi fortsätter: Det religiösa förtryck som jag flytt från har letat sig in i det svenska skolsystemet. Om det är så kan man undra varför myndigheterna inte stoppat de skolor som dokumenterat förtrycker sina elever med religionens hjälp. Nu sveper man istället brett och vill förbjuda alla sådana skolor. Ett slags kollektiv bestraffning för några undantags skull.

Socialdemokraterna ska gå till val med att utplåna religiösa friskolor. Alla sådana skolor. Den tillämpade logiken är haltande: av några grå katter drar man slutsatsen att alla katter är grå. Att det finns andra ideologiskt präglade friskolor (och skolor) bortses ifrån. Deras ideologier tycks inte ifrågasättas. Särskilt generande blir det om Waldorfskolorna byggda på Steiners religionsspekulation undantas.

Varför denna massiva attack på sk religiösa friskolor? Angreppets omfattning antyder att det handlar om att religionen ses som något för samhället och medborgarna negativt och destruktivt. Därför måste religionen tyglas och tryckas tillbaka.

Shekarabi skriver vidare att man inte kan acceptera en ordning där skolor tvingar på barn religiösa dogmer. Där skolor motarbetar decennier av kamp för att Sverige ska vara ett av världens mest jämställda länder. Nu är det väl ingen som av tvång måste gå på sk religiösa friskolor. Tvärt om väljer föräldrar medvetet att sätta sina barn i skolor där det finns en medvetenhet om religionens betydelse för individ, samhälle och värld. Skillnaden mellan att tvinga på någon dogmer och att undervisa i religion och om tro tycks inte ha förståtts av ministern. Återigen borde påståenden bevisas. Vilka sk religiösa friskolor motarbetar att Sverige ska vara ett av världens mest jämställda länder?    

Shekarabi avslutar sin artikel: Religiöst förtryck är vardag i andra länder. Men det borde inte ha någon plats i svensk skola. Vi ska inte bygga några murar genom svensk skola.

Det är en ödets ironi att han nu vill bidra till religiöst förtryck i en annan betydelse. De föreslagna tvångsnedläggningarna av ALLA sk religiösa friskolor syftar till att begränsa och hålla tillbaka religiösa livsåskådningar. Det sker genom att utmåla dem som segregerande och förtryckande.

Nu blir det särskilt spännande att se hur den partipolitiskt dominerade Svenska kyrkan ska reagera. Blir det berättigade protester och kampanjer eller ska det hukas och tigas?  

Widar Andersson: Då religiös blir ett skällsord

Sveriges kristna råd: Naivt - religiösa friskolor en tillgång för samhället

Elisabeth Sandlund: Det är ayatollorna som styr svensk skolpolitik