05 december 2006

Ge mig namn på personer som kan ha goda ledaregenskaper och som har lätt att umgås med alla, så någon häromdagen. Diskussionen gällde vad som krävs för att bli duktig och framgångsrik som förtroendevald, eller kyrkogårdsföreståndare, prost, biskop, chef eller ordförande. Typ.

Det var inte enkelt. Nämner man namn i kyrkan kan det tas som att man nominerar dem till något. Och då blir de säkert inte valda. Det är inte roligt om de av någon anledning skulle vilja bli det man egentligen inte alls hade tänkt nominera dem till. Ska namn nämnas får det bli sent en natt i ett slutet sällskap. Och då har flera av oss redan gått och lagt oss.

Dagen efter är det ändå ingen som vill nämna några namn. Men snart vet även vi som gått och lagt oss att alla talar om att man talar om den och den. Alla som talar kan vara ganska få, två eller så. De talar och pläderar, övertygar och ringer flitigt. Lågintensivt. Det betyder att de som satt igång sin aktion ligger lågt men agerar synnerligen intensivt. Men kampanjer driver ingen i kyrkan.

Det har hänt att människor blivit frustrerade över att det är så svårt att komma fram öppet med namn så de har brutit med traditionen och sagt att de nog kan tänka sig ställa upp när nu ingen annan verkar vilja. Denna vågade djärvhet belönas. Alla blir extra mycket glada att ha fått ett namn. Det var ju så svårt att få fatt på ett bra sådant, och när valet äger rum väljer man genast någon annan. Det fanns ju så många bra namn att välja mellan och då ville man naturligtvis ha någon som inte så hett åstundade att bli ett namn.

Ett namn gör man sig genom att uppmanas att söka något eller att stå till förfogande, det vill säga att bli kallad. Många kallelser handlar om att någons moster i förbigående undrat om man inte ska söka – och från att inte ha tänkt finnas med i det sammanhanget är man plötsligt både uppmanad och kallad.

Ålder är en plastisk egenskap. Den kan man dribbla hur som helst med. Det finns namn som har haft en aktningsvärd ålder. De har varit mer än medelålders enligt sekulär tideräkning. Men tänker man på kyrkans värld där man inte så ofta bekymrar sig om sådant tjafs kan personen betraktas som alldeles för ung. Ur evighetens perspektiv kan man påbörja sina publika åtaganden sent i livet. Vid den ålder då våra gamla biskopar går i pension har de unga biskoparna i katolska kyrkan just börjat få fart på sin karriär.

Unga personer kan säkert stå på tillväxt några år. När tillväxten väl är genomförd är ålderspensionären inte längre bedömd som så intressant. Andra har redan vid späd ålder visat sig vara för gamla att gå vidare till nya utmaningar. Gamla och unga erbjuds ibland att möjligen bli ett namn som någon kan nämna om tillfället infinner sig. Du borde bli, säger man då.

Det finns ett smalt åldersegment i kyrkan då personer på ungefär ett års tid övergår från att vara för unga till att bli för gamla. Just då och där ligger vägen till nya uppgifter vidöppen. Men först måste man bli ett namn som nämns. Så det är bäst att ringa någons moster.