31 januari 2012

Slår mot Sahlin med en gammal Toblerone!

SvD Näringsliv brukar inte ägna sig åt dumsnåla efterslängar. Vinklingen av dagens miniporträtt i papperstidningen, som handlade om Mona Sahlin, framstod därför som extra tarvligt. Varför i alla världen kopplar man i SvD Mona Sahlins nominering till att bli ILO:s general till Toblerone? Det duger vare sig som vinkling eller ingång. När samma fåniga eftersläng blir till en rubrik framstår det enbart som dumt. Låna inte Er journalistiska integritet till sådnat. Då spelas den snart bort.

ILO handlar om serösa saker som arbetsmiljö och arbetarskydd, om fackliga rättigheter och rätten till arbete. Då försöker Ni klippa till med en halvsmält och trött gammal Toblerone. Ni kan bättre!


29 januari 2012

Dags att knäppa händerna i KD

Människan är obotligt fast i sina föreställningar. Förutfattade meningar kastar sitt ljus, elle snarare sin skugga, över det som ligger framför. När KD omvalt sin partiordförande med dryga två tredjedelar av rikstingets röster undrar man hur långa skuggor "fiendebilderna" har. Pläderingarna, särskilt dem för Mats Odell, var i vissa stycken inte långt från helgonlegendernas bildspråk: stor förebild, alltid nära, lyssnande, har ensam gjort stordåd, uppmuntrande, ingjuter mod...

En av dem som villa ha Mats Odell uttalade sig i morse och menade att nu vilar ett stort ansvar på Göran Hägglund. Han borde samla sina kritiker, hävdade hon. Som om kritikernas åsikter vore mera faktiska. Skulla tas mera hänsyn till. Problemet är väl att de uppfattar sig själva som förnyare som får mothåll från ett antal bakåtsträvare. Nu behöver alla besinna sig och se sin egen roll i KD:s kräftgång. Fingerpekandet har haft sin tid. Kanske dags att knäppa händerna?

Det är naturligtvis klokt att lyssna till kritik, åtminstone i viss utsträckning. Risken är att man övervärderar interna åsiktsskillnader och undervärderar väljarnas frågor. Fenomenet är välkänt från det stora röda partiets konvulsioner.

Det kanske inte är Göran Hägglund som ska samla sina kritiker, utan kritikerna som skall samla sig. Istället för att driva personkampanjer borde de se till att driva politiska frågor. In i partiet och ut till väljarna. Så åstadkommer man verklig förändring. Genvägen via en ny ledare är sällan den mest effektiva vägen till förnyelse.

28 januari 2012

Kom hör min vackra visa

För ett tag sedan kom med posten en CD med inscannade gamla bilder. Några gamla diabilder hade tagits till vara för att sparas tiull eftervärlden. När nu den infaller? Nåväl, här finns en ögonblicksbild från barndomen. Jag går i klass fyra på Solbergaskolan i Visby. Strax utanför muren låg skolan. Den finns ännu kvar.

Tio år gamla sjunger Lars Stenström och Paul Norin på skolavslutningen i klassrummet. Det måste ha varit i slutet av 1950-talet. Vi sjunger ackompanjerade av skolläraren Verner Karlsson på mandolin. Dagen till ära är vi vattenkammade. Försedda med de finaste kläder. Fluga. Kostym och rutig väst. Överallt står blommor. Till och med på bänkarna. Vad vi sjunger? Solola? Uti vår hage? Nej. Troligen Zacharias Topelius små verser till en melodi av Mozart:

Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har!
Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar.
Om honom susar bäcken, Om honom talar skyn;
i röda rosenhäcken Han blomstrar för vår syn.

Och himlen är Hans höga, Hans underbara hus;
och stjärnan är Hans öga och solen är Hans ljus.
Och vida världen glädes att Honom prisa få;
och Gud är allestädes Han är i mig också.

27 januari 2012

Är det du som är snäll?

Är det du som är snäll? Kvinnan i den vinröda jackan hade ställt sig rakt framför en gammal man med käpp. Han befann sig i entréhallen på det stora sjukhuset. Uppenbarligen väntade han på någon. Eller något. Hon frågade en gång till, är det du som är snäll? Han log tveksamt och sa, ibland är jag snäll. Då vände hon sig bort. Svaret var uppenbarligen inte det hon ville höra. Men snart hade hon hittat någon ny väntande person att fråga. Det är inte du som är snäll? Än en gång ett försiktigt leende hos den tillfrågade. Det kan väl hända, kom svaret. Men det var inte heller vad hon ville höra.

När jag var på väg ut från sjukhuset, genom de stora svängdörrarna, följde hon efter mig. Och frågade mig bakom min rygg, är det du som är snäll? En sådan envis person. Jag tänkte att en dylik överrumplande samvetsfråga vill man ju inte svara på inför främlingar. Vilken egendomligt undersökande fråga att ställa. Men så bra att tvingas fundera över. Hur är jag som person? Några sekunder grubblade jag. Är jag snäll? Dumsnäll, så där som kristna ibland försöker vara? Eller är jag en elak typ? Som ger mig på försvarslösa medmänniskor, t ex kristna bröder och systrar, som tagit mod till sig och uttryckt en obekväm åsikt?

Jag vände mig mot henne och svarade efter det korta dröjsmålet, precis när vi kommit ut ur svängdörrarna. Frågar du mig är jag nog inte särskilt snäll. Inte idag, sa jag med ett leende. Hon log mot mig också. Innan hon gick fram till en tom taxibil. Hon tvekade. Jag letar efter någon som beställt en taxi, sa hon. Och log igen. Snäll skulle han heta.

26 januari 2012

Någon (välsignad?) ordning får det vara även i en kyrka

ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).

Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?

Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!


25 januari 2012

Hur tänker man?

Hur tänker man i de kyrkopolitiska grupperingarna, dvs huvudsakligen i de politiska partierna, när man i utredningen Närhet och samverkan lägger ett förslag till ny organisation för Svenska kyrkan? Som man övertalande beskriver som mera effektiv, tydlig och sammanhållande. Hur resonerar man när man gör genomförandet så hastigt (till 1 jan 2014) att de som vill söka en annan framtid än fösas ihop i stora enheter inte får tid att göra det på ett godtagbart sätt? Är det ren obetänksamhet? Eller finns det skäl man inte gärna vill få för mycket uppmärksamhet runt? Att få den kyrkliga organisationsfloran mera lättöverskådlig räcker inte till som förklaring.

Den permanenta egendomsöverföring från samfälligheter till pastorat är inte utredd i nämnvärd omfattning. De gamla samfälligheterna kan faktiskt upplösas och en församling få tillbaka sin egendom - där finns inte något oåterkalleligt. Men när församlingarnas kyrkor, församlingshem, fastigheter och kapital överförs till pastoratet är det utan någon som helst möjlighet att bryta sig loss och återvinna församlingens tillgångar.

Hur tänker man när man ger sig på att i grunden förändrade villkoren framför allt för de större församlingarna i Svenska kyrkan och ta ifrån dem den grad av självbestämmande de faktiskt haft? De har haft full kontroll över det pastorala arbetet och något mindre över det ekonomiska fältet. Hur tänker man i Malmö?Göteborg? Uppsala? Västerås?

Hur tänker man när man flyttar ansvar och makt bort ifrån den lokala församlingen och in i ett allt mäktigare pastorat?  Hur tänker man när man drastiskt vill reducera antalet kyrkoherdar i de stora städerna? Hur tänker man när man i framtiden får superkyrkoherdar som blir till förvaltningsdirektörer snarare än församlingsledare?

Hur tänker man när man inte försöker lösa det kyrkligt mest överhängande organisatoriska problemet med de små och knappt bärkraftiga församlingarnas svårigheter att klara ekonomi och juridik?
Och hur tänker alla de församlingar och samfälligheter som utan några bärande invändningar givit den egendomliga modellen sitt stöd i remissvar? Tänker de alls på vad som i så fall sker med församlingssyn, kyrkoherderoll och den närhet mellan församlingsbor och församlingskyrkan man tidigare alltid försökt värna? Hur tänker man?



20 januari 2012

En alldeles vanlig dag

Skriv inte om hur du mår. På bloggen, sa en bekant igår. På bloggen stillsam fanns nyss personliga noteringar om värk och besvär. Då tar man inte det övriga du skriver, t ex om kyrkan, på allvar. Så löd hans slutsats. Jag lyssnade och invände. Men så är väl själva livet. Ostrukturerat och sammanvävt?

Ena stunden måste man kunna fokusera på arbete eller på en diskussion om kyrkans framtid. I nästa tillåter i alla fall jag mig att sucka över sådant som vållar mig besvär rent personligt. Som värk, mediciner och deras biverkningar. Maskiner som inte fungerar. Trafik eller mat. You name it. (Fortsätt att räkna upp ämnen själv...) Eller glädjen över en morgon då solen stiger upp. Som ett hoppets tecken inte bara över horisonten, utan över min egen dag, över mig.

Idag ska jag gå på ett stort möte som ska ägnas åt Örebros kyrkliga framtid rent organisatoriskt. Då min utgångspunkt måste bli och vara den lokala församlingens pastorala verklighet. Men innan dess. Provtagning på Univesitetssjukhuset. För att undersöka halten av en medicin i blodet. Snart måste jag gå. Men först ska rakapparaten fram. Beslutet måste fattas om jag ska åka bil eller cykla till sjukhuset. Jag behöver ju hinna till heldagsmötet på en kursgården någon mil bort.
Ja, ja. En alldeles vanlig dag...

19 januari 2012

Tack och lov

Efter månader av värk är det en egendomlig erfarenhet att en morgon vakna utan att ha ont. Surrealistiskt. Visserligen kommer värken tillbaka. Under dagen. När knattrandet på tangentbordet får hålla på. När stillasittandet pågår. Men ändå.

En morgon utan värk! Lovande verkar det. Bättring på gång?! Tack och lov, som vi säger. Till den det vederbör.

17 januari 2012

Orgelpipor, minutiöst sorterade

Längs vindlande vägar, i regn och rusk, gick färden. Förväntan var hög. Skulle det finnas rätt slags orgelpipor? Hos dem vi var på väg till? Till sist nådde vi destinationen. Bilen parkerades på kyrkans för dagen alldeles öde parkering. Vi gick över vägen och fann till slut dessa verkliga orgelentusiaster. Människor som förstått att orgelpipor är till för att antingen sparas eller användas.

Efter en ljuvlig kopp kaffe i "stugvärmen" letade vi oss in genom korridorer och prång för att till sist kliva in i... vad som visade sig vara rena skattkammaren. Högt och lågt fanns orgelpipor - också sådana vi sökte. De pipor som firman Setterquist tillverkat för länge sedan. Dessa studerades och antecknades för att om möjligt kunna komma till användning vid den stora renoveringen och ombyggnaden av orgeln i Olaus Petri kyrka. I Örebro. Vilka fynd!


Här visar en nöjd organist, Mats Bertilsson, upp en av de pipor som låg lagrad. Minutiöst sorterade stämmor placerade på rad i hylla efter hylla. Man kunde inte ta miste på glädjen över alla dessa pipor!

Om allt går i lås betyder detta att orgeln i Olaus Petri i mycket hög grad blir försedd med originalpipor - tillverkade av den ursprungliga orgelbyggarens firma, berömd för sitt fina hantverk och sin höga kvalitet! Så otroligt roligt!

16 januari 2012

Jakten på orgelpipor

Idag fortsätter den stora jakten på orgelpipor! Den kyrkorgel som står på läktaren i Olaus Petri kyrka, tillverkad av orgelbyggarfirman Setterquist, skall både restaureras och byggas ut. Den fyller för övrigt 100 år år 2013 då vi räknar med att den ska stå fin och färdig!
Kan man hitta originalpipor så vore det det absolut bästa. Därför har församlingen efterlyst sådana pipor/stämmor via Kyrkomusikernas tidning.
Redan har ett antal fynd gjorts, men vi hoppas på ännu flera! Så den som vet var det finns sådana pipor evetuellt råkar finnas lagrade kan väl vara vänlig och höra av sig!

Vad stod det egentligen i debattartikeln?

Märkliga ting pågår i Svenska kyrkan, men de breda grupperna av kyrkotillhöriga känner inte till det. Med svettig brådska föreslår en nationell utredning, Närhet och samverkan (NOS), en ny lokal organisation som ska träda i kraft 1 januari 2014. Man skulle kunna kalla det för en kyrklig kommunreform. Märkligt nog är det inte de små och svaga församlingarna som ska läggas samman - utan många verkligt stora!


Trots att Svenska kyrkan inte utvärderat kyrka-statreformen ångar man på med nya förändringar. I de flesta större städer samarbetar åtskilliga bärkraftiga församlingar i samfälligheter för att få en rationell och ekonomiskt försvarbar förvaltning. NOS förslag innebär att samfälligheterna omvandlas till pastorat. I ett slag förlorar församlingarna kontrollen över styrning och ledning. De blir av med sina direktvalda kyrkoråd, sina kyrkoherdar, sina församlingsinstruktioner (ett dokument som beskriver församlingens identitet och styr dess inriktning). Som kompensation ska de få församlingsråd utan formell makt.

Allt läggs på pastoratsnivån: där finns en ny superkyrkoherde. Där placeras kyrkorådet, där finns ledning och styrning, makten över ekonomi och verksamheternas mål och innehåll, personalen, alla tillgångar i form av kapital och fastigheter. Församlingarna är inte ens garanterade platser i det gemensamma fullmäktige som ska styra pastoratet. Stora församlingar reduceras till distrikt i denna kommunalkyrka. De förlorar sin uråldriga rätt till självstyre. Man ökar inte församlingsmedlemmarnas direkta inflytande genom att flytta besluten högre upp och längre bort! Denna "reform" sätter mogna församlingar under förmyndare, den ökar kontrollen och koncentrerar makten.

Svenska kyrkans problem är inte de stora församlingarna i samfälligheterna. Svårigheterna är störst för de många små församlingarna som inte själva har de resurser som krävs för att hantera personal, förvaltning, ekonomi och juridik. De lämnas helt i sticket när NOS fokuserat på att urholka och avlöva bärkraftiga församlingar. Man hade kunnat värna församlingarnas rätt till självstyre och egna kyrkoherdar - men ville inte. Man hade kunnat utveckla modeller så att församlingarna fått hjälp med personalfrågor, ekonomi, fastigheter och förvaltning - men ville inte.

Församlingar byggs underifrån utifrån gemenskapen kring Ordet och sakramenten. Nära altaret. Så har det varit sedan urkyrkans dagar. I de nya storkommunala pastoraten byggs kyrkan uppifrån. I Örebro väljer tre av sju församlingar att göra vad de kan för att bevara och öka sin självständighet. De vill inte bli reducerade till distrikt utan begär att få arbeta som församlingar i verklig mening.

Annika Hansson, kyrkoherde i Längbro församling
Åke Sonesson, kyrkoherde i Almby församling
Lars B Stenström, kyrkoherde i Olaus Petri församling

Artikeln publicerades i Dagen 11 januari 2012

15 januari 2012

Nyvigd präst tror inte på Gud?

Alldeles nyss intervjuades en nyprästvigd ung man. I lokalnyheterna på SvT. Han hade prästvigts i Västerås domkyrka. Det märkliga var att han inte kunde svara ja på frågan om han trodde på Gud. Det lutade åt nej!!! Bara på Konsum (snabbköpet) skulle han förmodligen ha svarat ja på frågan... Så här citerar Tvärsnytt honom. På frågan om han tror på Gud dröjer han länge med svaret.
-Jag har försökt svara på den frågan många gånger, men vill inte gärna tala om min tro, dig måste jag svara nej eftersom du annars skulle få din egen bild av gud bekräftad och jag är ganska säker på att det inte är den guden jag tror på, men om någon på Konsum frågar blir nog svaret ja.


Om man inte tror på Gud kan man ju inte gärna bli antagen som prästkandidat. Än mindre bli prästvigd. Såvida man inte fejkat. Därför undrar jag ju vad det hela handlar om. Han tänkte länge i intrvjun. Så tungan kunde väl knappast ha halkat? Eller? Vad säger biskopen i Västerås? Som vigt gossen. Domkapitlet? Församlingen där han ska tjänstgöra? Kollegerna?

Hur är det psalmen som ofta används vid prästvigningsmässorna  formulerar det?
Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav mellan makternas hot
och livet i tro på Guds mäktiga Ord:
ur döpelsens hav steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn.
SvPs 62:3

Något nytt

Söndag. Om några minuter är det dags att gå till kyrkan. Där skall jag efter en stund äntra predikstolen. Idag handlar det om att Jesus förvandlar vatten till vin. Det finaste vin som tänkas kan. I vår tid kanske vanligt kranvatten kunde ha fått bli Chateau Petrus?

I vad mån kan tron, mötet med Jesus Kristus, förvandla? Det är frågan. Berättelser finns det många om livsavgörande och - förändrande möten med den kristna trons centrum. Man har kunnat bryta upp från destruktiva beroenden. Fått ett nytt liv. Är man då en annan? Än den man var innan?

Frågan är alltså vad tron gör med oss. Alldeles spårlöst förbi går den inte. Fördummande, säger belackarna. Själv tänker jag att man på en och samma gång är den man var... och något nytt, något mer. Men varje person har här sin egen berättelse, sin egen historia. Tänk om vi kunde ta oss mer tid att lyssna till dem. Berättelserna. Om livet. Hur det formats och blivit...

13 januari 2012

Mindre vanliga biverkningar

Min medicins bipacksedel har mer att berätta. Som om det inte redan räckte. Det är bara att läsa tidigare inlägg. Dagens citat kommer nu. Så står det skrivet om biverkningar:
Mindre vanliga (förekommer hos mindre än 1 av 100 patienter och mer än 1 av 1000 patienter)
muskelsmärtor
utslag
sårinfektioner
nebrytning av röda blodkroppar
låg nivå av testesteron
inflammation i lungorna
inflammation i levern
gulsot
onormla levervärden
nedsatt njurfunktion
njurinflammationer.

Dessutom kan det finnas biverkningar som du inte är medveten om, som t ex onormala laboratorievärden inklusive prover på njurfunktionen.

Flera av dess mindre vanliga biverkningar tycks mig redan vara uppräknade bland de vanliga. Undrar hur de sorterar egentligen? Kanske lyckas man hålla nere de vanliga biverkningarna genom att sortera en del av samma slag som mindre vanliga. Just för den patienten var det mindre vanligt att få just denna biverkan?

Vilken min medicin är? En medicin som hämmar immunförsvaret så att den transplanetarde njure jag så gläds över inte ska stötas bort, hamna i utanförskap. Så det finns inte mycket att välja på. Men desto mer att hoppas på. Som att slippa mycket vanliga, vanliga och mindre vanliga biverkningar.

12 januari 2012

Närhet och samverkan

Är man intresserad av kyrkliga frågor händer det just nu ett och annat. Somligt kommer att bli mera aktuellt så småning om. Som detta med Närhet och samverkan - den kyrkliga utredningen som vill göra storpastorat av de gamla kyrkliga samfälligheterna.

Några av oss skrev en debattartikel i gårdagens nummer av tidningen Dagen. Om hur vi uppfattar utredningens konsekvenser. Vill man kan man läsa inlägget på tidningens hemsida.

Ett slags Indiana Jones

Idag fortsätter läsningen. Om risker och biverkningar. Bipacksedlar är den litterära formen. Min nya medicin har ett antal vanliga biverkningar. Så här står det skrivet:
Vanliga (förekommer hos mellan 1 och 10 av 100 patienter):
infektioner (t ex lunginfektioner, urinvägsinfektioner, svampinfektioner eller blodförgiftning)
låga nivåer av röda blodkroppar och blodplättar
blödningstillstånd
njurskada med låga nivåer av blodplättar och låga nivåer av röda blodkroppar med eller utan rodnad (trombocytopi purpura/haemolytisk uremiskt syndrom)
diarré
illamående
kräkningar
buksmärta
inflammation i bukspottkörteln
generell smärta
vätskeansamling
blodpropp (trombos)
högt blodtryck
cysta innehållande lymfvätska
akne
onormal sårläkning
utslag och klåda (urtikaria) och andra allergiska symptom (angioödem) 

Nu är det bara att vänta och se. Om biverkningarna kommer. När de kommer. Vilka de är. Eller om jag tillhör de 90 som slipper? Just detta.

Men medicinen behöver jag. Som ett slags verklig Indiana Jones lever jag farligt.

11 januari 2012

Vätskeansamling i säcken runt hjärtat...

Bipacksedlar är min nya läsvurm. Spännande. Otroligt! Bättre och värre än fiction!
Skaffa därför så många bipacksedlar du kan. Samla. Byt med varandra. Sälj dem. Och framför allt: läs! På min nya medicins bipackssedel står ofattbara saker. Nämligen att...
Följande biverkningar behöver omedelbar medicinsk åtgärd:
svullnad av ansikte och tunga
svårigheter att svälja
nässelutslag
andningssvårigheter

...Andra rapporterade biverkningar inkluderar:
Mycket vanliga ( förekommer hos mer än 1 av 10 patienter):
Hög fetthalt (lipidier) i blodet
Låga nivåer av vita blodkroppar, vilket kan medföra hög infektionsrisk
Vätskeansamling i säcken runt hjärtat, som om den är allvarlig, kan minska hjärtats förmåga att pumpa blod
Vätskeansamling i lung/brösthålan, som om den är allvarlig, kan göra dig anfådd

På mig verkar det som om medicinen utgör en obegripligt stor hälsorisk. Men är man sjuk kanske man inte får vara alltför nogräknad?

Dispergera, vilket egendomligt ord

Olycksaliga ord stöter man ibalnd på. Sådana som betyder mycket utan att man begriper det. Efter 15 år med en medicin fick jag igår byta. Vilket jag tänker berätta mer om vid fler tillfällen. Nu bytte jag till ett medikament med DISPERGERBARA tabletter. På förpackningen stod det med små bokstäver. Eftersom det var första dosen behövde jag stoppa i mig 12 tabletter.

Sagt och gjort. Efteråt läste jag bruksanvisningen. Den som kallas bipacksedel. Ett mera udda ord, det också. Började då fundera över dispegerbar. Ordet störde mig. Måsta ha med utspädning att göra, tänkte jag. Riktigt tänkt. Jag skulle ha rört ut tabletterna i vatten. De var alltså vattenlösliga, kunde röras ut och upplösas i vatten. Gissa om det blev till att stjälpa i sig vatten... som jästen efter degen.

Men på havregrynspåse står det aldrig att de ska dispergeras i vatten vid grötkokning. Eller att majsmjölet vid redning ska dispergeras. Eller ens att huvudvärkstabletter ska dispergeras.

Vad är det för ljushuvuden som bestämmer vilka ord som ska stå på läkemedlen? Själv är jag inte alldeles obekant med ord. Men dispergerbar tillhör inte de ord jag tror mig någonsin tidigare ha använt. Vi äro tusenden som inte nyttjar dispergerbar. Nu tänker jag dispergera denna korkade förpackningstext. Rituellt. I kokande vatten.

Dispergera. Milde tid!

10 januari 2012

Kopimismens olyckliga förakt för religion

Kammarkollegiet drar löje över hela lagstiftningen om trossamfund. Man agerar som extrema fundamentalister som förläst sig på boksatv och inte bryr sig ett viddevitten om intention. Än mindre om religiös praktik, dvs att religiös verksamhet inte kan betyda vad som helst utan har en precis betydelse. Det har med människors livåskådning och världsuppfattning att göra. Som existerar över tid. Det handlar om värden och värderingar som man tolkar livet utifrån. Gudstjänst ska därtill självfallet betyda något som rimligen kan förknippas med ordets olika betydelsesfärer.

Nu skrattar hela världen åt den svenska flatheten. Det blir inte religion bara för att man rör ner torrentfiler, långfilmer, dataspel och nätentusiaster i en soppa och kallar den trossamfund. De fyrkantiga tillämpningarna lutar sig mot formalismen och hyllar någon slags bokstavsmässig oomkullrunkelig tolkningsprincip. Olyckligt, tänker jag. Man bidrar på detta sätt till förlöjligandet av historiska religioners seriösa verksamhet.

Det öppnar för alla möjliga religioner. En brave new world, kanske? När får vi se en Filatelismens heliga sällskap - tre skilling Banco, Vinterbadarnas kyrka, Riskkapitalisternas sällskap - the golden Bough, Byråkraternas rit - den himmelska paragrafen eller...

I Lagen om trossamfund (1998:1593) står i §2: Med trossamfund avses i denna lag en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att ordna gudstjänst.

Kopimismen som den nya "religionen" kallas vill göra digital kopiering, och fildelning får man förmoda, till någon slags helig handling. Man har redan etablerat sig med en färggrann hemsida som bevis på att trossamfundet fasktiskt finns. Där roar man sig med att förvanska Fader vår (bönen som numera inleds med orden Vår Fader). Det är inte första gången det sker att man ironiserar och prafraserar. Imitation kan vara en rolig konstart. Men så här? Tja... Ganska föraktfullt enligt min mening. Versionen ser ut på följande vis:

Our copy, thou who art in computer
blessed be thy bits.
Internet come.
Your code be done,
in torrent, as it is on the disk.
Our daily bandwidth, give us today,
and forgive us for our closed ports,
as we forgive those who stop seeding,
and do not shut us out behind a firewall
but make us a port-forward to the torrent client.
For thine is the copy, our powr and top ten downloads.
In eternity.

Är detta en humoristisk form av religionskritik? Man demonstrerar ju smartness när man på detta drar nytta av fyrkantiga byråkraters oförmåga att tolka lagen. Är det kul? Eller roligt? Beror väl på hur mycket man avskyr religion och tro och hur starkt man vill fildela på nätet.

Kanske skulle de digitala knapptryckarna istället registrerat sig som idrott? Då hade man ju rent av kunnat få in sin sport som en gren på någon Olympiad? Fått plats i Riksidrottsförbundets styrelse? Men så korkad är inte idrottsrörelsen. Där går inte vad som helst an. Där tar man idrott på allvar. Till skillnad mot Kammarkollegiet som bidrar till förlöjligandet av trossamfunden. Man anar löjet. Föraktet. Långt kraftfullare än någon humorådra... Snart vill de väl inleda religionsdialog med muslimerna, eller vill man ingå i världsreligionernas möte för fred som påven ibland ordnar i Assisi?

Varför kunde man inte försökt framstå som politiskt parti och... Men hjälp, det finns ju redan ett sådant parti. Då är detta möjligen ett exempel på partisplittring? Och nu vill man rädda det man kan - med religion som räddningsplanka? Är det så det hänger ihop?

Läs gärna tidningen Dagens ledare!
Eller Expressens laissez faire-ledare.


09 januari 2012

Stanna hemma, få besök eller resa bort och hälsa på

Här har jag tagit det lugnt. På stillsams blogg, alltså. Inte i levande livet. Utanför texten. Men nu börjar tiden efter adventskalender och nyårstankar. En viss energi har en speciell katts tillfälliga vistelse i rampljuset tagit. Man säger åt mig, vad gör man inte för att komma i tidningen. Andra vill träffa Sixten. Men han är som många människor. Smått reserverad. Det tar tid att vinna hans förtroende. Där går det inte bara att lyfta upp honom i famen för att kela med honom. Han väljer själv.

Nu har sökarljuset gått vidare. Lugnet lägrar sig runt Sixten, the cat. Helgerna är också firade och överståndna. Med mycket folk i kyrkan. Om än något glesare än vanligt vid vissa tillfällen.

Vädret kan man inte skylla på denna gång. Möjligen kan en förklaring vara att resandet under helgerna blir allt intensivare. Många har sina familjer på flera olika ställen. Det är gott att familjebanden tycks klara sig även på andra sidan familjekriser och uppbrott. Trots allt betyder vi människor något för varandra!

Förr eller senare går också reseströmmen i andra banor. Några börjar kanske stanna hemma och får besök istället för att resa bort och hälsa på. Unga familjer hittar egna mönster för sitt firande. Min övertygelse är att de även ibland då ska hitta in i sin egen församlingskyrka. Och inte vara alltför reserverade. Som katten vi bor hos. Eller rädas människorna, värmen och gemenskapen. Eller gudstjänsten, tron och hoppet som lever där.