29 januari 2012

Dags att knäppa händerna i KD

Människan är obotligt fast i sina föreställningar. Förutfattade meningar kastar sitt ljus, elle snarare sin skugga, över det som ligger framför. När KD omvalt sin partiordförande med dryga två tredjedelar av rikstingets röster undrar man hur långa skuggor "fiendebilderna" har. Pläderingarna, särskilt dem för Mats Odell, var i vissa stycken inte långt från helgonlegendernas bildspråk: stor förebild, alltid nära, lyssnande, har ensam gjort stordåd, uppmuntrande, ingjuter mod...

En av dem som villa ha Mats Odell uttalade sig i morse och menade att nu vilar ett stort ansvar på Göran Hägglund. Han borde samla sina kritiker, hävdade hon. Som om kritikernas åsikter vore mera faktiska. Skulla tas mera hänsyn till. Problemet är väl att de uppfattar sig själva som förnyare som får mothåll från ett antal bakåtsträvare. Nu behöver alla besinna sig och se sin egen roll i KD:s kräftgång. Fingerpekandet har haft sin tid. Kanske dags att knäppa händerna?

Det är naturligtvis klokt att lyssna till kritik, åtminstone i viss utsträckning. Risken är att man övervärderar interna åsiktsskillnader och undervärderar väljarnas frågor. Fenomenet är välkänt från det stora röda partiets konvulsioner.

Det kanske inte är Göran Hägglund som ska samla sina kritiker, utan kritikerna som skall samla sig. Istället för att driva personkampanjer borde de se till att driva politiska frågor. In i partiet och ut till väljarna. Så åstadkommer man verklig förändring. Genvägen via en ny ledare är sällan den mest effektiva vägen till förnyelse.