18 februari 2012

Småpratets teologi

Småpratets teologi är på modet. Envar sin egen teolog. På ett sätt alldeles riktigt. Teologi är inte bara det som står i akademiska böcker. Eller produceras i fackteologernas skrivarverkstäder. Orden och tänkandet om Gud kan inte fjättras. Kedjas fast vid professorernas skrivbord.

Många har gjort alldeles egna erfarenheter av Gud och Guds väsen. Och det är nödvändigt och klokt att sätta ord på sådana erfarenheter. Men tror någon att man skulle kunna ersätta kyrkans teologiska tradition, dess insikter och kunnande, med smågruppers samtal har man gått vilse. Ta bara den systematiska teologin, dogmatiken. Den är en nödvändighet för en levande kyrka. Annars kan vi lätt få för oss att vi var och en kan uppfinna och konstruera en bättre mera kundanpassad kristendom. Utan hänsyn till det kyrkan redan genom sekler brottats med och tänkt ikring.

Alldeles sant är att samtiden ställer andra frågor än den tidiga medeltiden. Lika sant är att vår tids stora utmaningar är annorlunda än de som 16- och 1700-talet färgades av. Trots det rymmer teologin genom sekler en myckenhet av tankestoff som inte kan negligeras. Därför är en kyrkas lärotradition inte något som började alldeles nyss. Inte heller är den något som vi kan eller ska bortse ifrån. Det allvarliga är att det börjar bli trendigt att tycka att det bästa vore att hitta på nytt.

Jag skulle önska att fackteologerna oftare och tydligare stod upp för sina discipliner, och att kyrkan (här tänker jag mest på Svenska kyrkan) genom sina biskopar talade med större tydlighet, om hur det egentligen förhåller sig med kyrkans lära. Nu infinner sig inte sällan ett mummel vad man än talar om, frälsning, synd, försoningslära... En ny katekes med klara verba, det är en nåd att stilla bedja om. För det är väl fortfarande så att det är den apostoliska kristna tron som är norm? Den kan ju inte gärna ersättas av tillfälliga grupparbeten eller mysiga samtal, hur uppbyggligt äkta och nära de än må vara...