11 april 2012

Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?

Nu till något helt annat. Från det roliga till ondskan. Ondskan och det onda hanteras gärna som ett randfenomen. Något i utkanten av tillvaron som inte behöver eller tillåts påverka människosyn och världsbild. Många skulle behöva glasögon med progressiva glas för att kunna se skarpt det som ligger nära och det som finns långt borta.

Det finns till och med politiska rörelser som hävdar att människan som varelse är alltigenom god. Det onda finns inte riktigt på riktigt utan är en avart, en defekt, en sjuka.

I Bagdad och Kabul finns ondskan. På avstånd. Så tänker somliga. I bombdåd och militära övergrepp. Eftersom det är så långt borta kan man bibehålla sin idealistiska människosyn. Det hemska utförs av människor som kan betraktas som förstörda, de ingår i grupper som är lättare att demonisera, som talibaner, självmordsbombare och soldater. Men självklart hoppas man att barnen inte ska titta när inslagen dyker upp under nyheterna i rutan.

På historiskt avstånd möter oss det onda. Inte här och nu. Nazismens, maoismens och stalinismens illdåd och folkmord blir under alla omständigheter svåra att hantera. Om ondskan inte är verklig, egentligen inte finns, inte utövas av vanliga människor – hur gör man då? Man tvingas sjukförklara det onda. Hitler kan inte ha varit riktig frisk. Det är sjukt det nazisterna gjorde. Sådana repliker är inte ovanliga.

Diskussionen i Norge om massmördaren Breivik, där experterna kommer till olika slutsatser, blir intressant. Var han, ska han betraktas som, frisk eller sjuk? Kan en frisk människa verkligen göra det Breivik gjorde? Det beror väl delvis på om man menar att en frisk person kan göra något så ont. Eller om gärningen ses som så sjuk att personen inte kan ha varit fullt frisk. Sedan kan det ju ha varit så att han faktiskt gjorde allt det onda under ett sjukdomstillstånd. Men det måste inte vara så! Skulle han sjukförklaras som psykist otillräknelig, öppnar det för den bekväma förklaringen att ondskan hör hemma hos och utförs av sjuka männsikor.

När kristendomens mer realistiska uppfattning förtvinar, insikten om att synd och ondska inte ligger långt ifrån någon enda av oss eller till och med finns i oss, då blir det svårt att få plats med det onda i en sammanhållen åskådning. Människor hävdar emfatiskt det goda i alla människor men varnar sina barn för alla möjliga faror. Man argumenterar för människors genomgoda läggning men vågar inte gå ut på kvällar och nätter eftersom man är rädd för allt våld och alla övergrepp…?

Hur ska vi kunna uppmuntra det goda och bekämpa det onda om vi har svårt att se och hantera det ondas plats i tillvaron? Vad gör vi med ondskan om alla är snälla och goda?