15 juli 2015

Badanstalten som eldade på väckelsen

Många enskilda människors insatser blev helt avgörande för väckelsens framgång på 1800-talets Gotland. Ibland blev företeelser man knappast skulle kunna fantisera fram av särskilt stor betydelse.

Visby var en exotisk plats under 1800-talet. Det var nog förenat med betydligt svårare strapatser än dagens turister behöver utstå. Idag finns det bekväma fåtöljer, restauranger och kiosk, filmvisning och mycket annat. Resan tar dryga tre timmar. Under 1800-talets mitt kunde en färd med ångfartyget Gottland ta upp till 18 timmar.

En del av öns besökare kom för att kurera sin vacklande hälsa. Vid badanstalten i Visby, söder om hamnen och nedanför Palissaderna, verkade en läkare vid namn A F Melander (eller Mellander). Han var både troende och from vilket medförde att han också använde badinrättningen för att anordna möten. Det är omvittnat hur man satt i Palissadernas sluttningar ned mot havet och höll möten och sjöng psalmer.

Såsom en mycket viktig härd för den uppflammande andliga elden var vid samma tid d:r Mellanders badanstalt i Visby. Sommartid möttes där i herren brinnande män och kvinnor ur olika samhällsklasser från Nordens alla land och äfven från Norra Amerika. Doktorn själf hänvisade med sällsynt allvar de sjuka till Kristus såsom själens och kroppens sanne läkare; och i den grönklädda sluttningen mot det öppna svalkande hafvet samlade man sig till sång, bön och bibelsamtal… Här funno många sin frälsare för första gången och buro sedan med sig utåt ön och till fastlandets fridens glada budskap. (Den Inre Missionens Historia, III:2, s 2836 f)

AF Melander, PM Elmblad och AP Falk var med och grundade Visby Missionsförening år 1859. 1860 införskaffades en tomt och ett par år senare stod ett missionshus färdigt. Att det alls blev möjligt berodde på stöd från badgäster, en skänkte hela 2000 riksdaler, och på bildandet av en syförening som sålde sina alster vid samlingarna i Palissaderna. Därtill kom understöd från vänner i Stockholm.

Prästen CJ Norrby, sedemera uppsaliensisk teologiprofessor, var populär präst på Fårö. Han fick tjänst vid Visby domkyrka och kom att engagera sig mycket i Missionsföreningen. Hans hälsa vacklade och när han 1863 för hälsans skull behövde resa utomlands föreslog han vid ett möte där 400 personer deltog att föreningen skulle anta ett stadgeförslag han hade utarbetat. Som präst ville han att föreningens vardagsskola (en tidig friskola) skulle stå under Skolrådets överinseende. Men Melander, Elmblad och Falk motsatte sig förslaget till stadgar.

Norrby yttrade då följande: Emedan missionsföreningen, såsom mig nu är bekant, icke vill underordna sig de kyrkliga myndigheterna, och den sålunda är inne på en farlig afväg, måste jag i avskedets stund giva mina åhörare en allvarlig varning för denna verksamhet. Att beträda den kyrkliga söndringens väg därom kan jag under inga villkor vara med. Flyn villfarelse och söndring!

Vid nästkommande möte infann sig endast 7 personer! Allt var sålunda inte frid och fröjd. Det pågick efterhand en allt mera påtaglig kamp mellan de mera lutherska krafterna som inte ville se väckelsen bryta sig loss från Svenska kyrkan och de som kom att omfatta PP Waldenströms försoningslära.  Missions- och nattvardsföreningarna gick till slut isär. Ena grenen blev Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) och den andra blev till Svenska Missionsförbundet.

Splittringen på Gotland blev till sist ett faktum. Det definitiva brottet ägde rum under 1870-talets början. Kontraktsprosten GE Alfvegren blev anhängare till Waldenströms försoningslära. Alfvegren satt ordförande vid missionsmötet i Visby 1877 då det blev bråk. Han fick så mycket motstånd under mötet och blev av kolportören Sundin med flera beskylld för falsk lära och separatistisk avvikelse. Till sist lämnade han först klubban och sedan mötet tillsammans med dem som tänkte i samma riktning.

Som man kan förstå blev prästerskapet efter brytningen mera vänligt stämda mot Gotlands missionsförening. Det hette senare att metodister, baptister, missionsföreningens vänner och de statkyrkligt sinnade vände sig gemensamt mot den nya rörelsen, dvs de ”enade sig med världen i att fördöma och förkättra de sk waldenströmmarna”.