21 november 2016

Innan storpastoratsreformen blev beslutad

Storpastoratsreformen får sin törnar både nu och då. Så sker till exempel genom domprostens avgång i Lund och genom protester i Stockholm mot bildandet av ett nytt storpastorat. Än så länge är reformen inte utredd och utvärderad. Men jag råkade kasta ögon på kontraktsprostens remissvar om storpastoratet i Örebro som jag skrev inför stiftsstyrelsens beslut år 2012. Några saker blev sedda så här i backspegeln annorlunda, andra stämde mer än väl. Skrivelser som denna finns det nog ganska många i diverse arkiv utöver landet. Så här löd remissvaret:

Det är välkänt att Örebro kontrakts församlingar är delade i frågan om hur organisationen ska se ut. De talar för sig själva i sina ansökningar om självständighet och i remissvaren. Därför blir detta svar inte en sammanställning av de olika hållningar och perspektiv som återfinns i kontraktets församlingar, utan en reaktion utifrån kontraktsprostens horisont.

Oroande ur kontraktets synvinkel är vilka följder de vid det här laget ganska djupa motsättningarna mellan olika grupper och församlingar kommer att få. Känslan av att bli överkörd och berövad sitt inflytande är oerhört stark i församlingarna som begärt självständighet, de som enligt stiftsstyrelsens förslag ska tvingas in i en lösning de absolut inte önskar, inte ens i andra hand! Enligt deras mening saknas öppningar och en vilja att finna en lösning där även deras vilja hörsammas.  

När frågan avgörs i olika beslutande organ som kyrkoråd, kyrkonämnd, kyrkofullmäktige och stiftsstyrelse finns det tydliga exempel på att partilinjer hävdats starkt, men exempel finns också att förtroendevalda har stått emot och orkat hävda egna uppfattningar. Andra har upplevt sig inte ha haft något val utan har av lojalitet röstat mot sin övertygelse.  

Om det i denna process och i dessa organ funnits tendenser att hindra människor att följa sin personliga övertygelse – kan man då hysa tilltro till att det finns plats för dem som haft en avvikande mening i de tänkta församlingsråden?

Örebro kontrakt mister viktiga funktioner om stiftsstyrelsens förslag antas. Ett pastorat med ett kyrkoråd och en kyrkoherde kan rimligen inte utgöra ett kontrakt, än mindre ha en prost för tillsyn och konvent. Tanken är att Edsbergs församling ska inlemmas i pastoratet och blir då en del som alla andra i den nya organisationen. Konventen blir förvandlade till träffar för pastoratet. Eftersom man dessutom i utredningen Närhet och samverkan skjuter upp frågan om förändrad kontraktsindelning till ett senare tillfälle blir det tydligt att uppgifterna för kontrakt och kontraktsprost ses som helt underordnade. Jag anar att detta är första steget i en process där våra kontrakt, med anor från medeltiden, minskar än mer i betydelse för att till slut suddas ut.

Den nya obalansen mellan enormt stora och mäktiga pastorat och små omgivande församlingar eller pastorat behöver man notera. Man behöver även förhålla sig till att stiftsstyrelsens förslag rubbar förhållandet till stiftet. Idag har stiftet en markerad och betydelsefull roll att spela. I framtiden kommer de största pastoraten att ha tillgångar och resurser att sköta det mesta själva, alltmera oberoende av stiftet.

Som prost och delaktig i Strängnäs stifts arbete med Strängnäsmodellen ser jag risken att modellen sätts ur spel i ett framtida Örebro pastorat. Här har stift och prost tidigare träffat kyrkorådsordförande och kyrkoherde vid de årliga samtalen. De kommande lokala arbetsledarna får en annan roll och betydligt mindre befogenhet än de forna kyrkoherdarna. Det lär knappast kännas angeläget, vare sig för stift eller de distriktsliknande gamla församlingarna, att diskutera frågor som i realiteten avgörs på den högre pastoratsnivån. Min bedömning är att det i längden inte kommer att finnas tillräcklig ork och energi hos någondera parten att bedriva ett sådant arbete. 

Stiftsstyrelsen föreslår att sju arbetstyngda och starkt engagerade kyrkoherdar ska ersättas av en enda. Det är inte alldeles trovärdigt. Förändringen föreslås utan utredning av hur det närmare är tänkt att fungera i framtiden. I kyrkoherdegruppen i Örebro har vi länge talat om behovet av ytterligare chefsstöd eventuellt i form av sekreterare. Det arbete kyrkoherdarna tidigare utfört behöver andra nu axla. Behovet av stöd i ledningsuppgifterna, oavsett vem som ska utföra arbetet, lär knappast försvinna bara för att man avskaffar alla kyrkoherdar utom en.

Den roll som dessa sju kyrkoherdar fyllt, även som andliga ledare, kan rimligen inte en kyrkoherde fylla. Att delegera vissa uppgifter till komministrar fyller delar av tomrummet, men knappast allt. Dessutom lär man inte med säkerhet kunna veta att det är komministrar som utses till arbetsledare/enhetschefer. Därmed vacklar den idag lokalt fungerande dubbla ansvarslinjen. Ur tillsynens och främjandets aspekt är det en klar försämring. Att uppdraget förs till en nivå ovanför församlingarna väcker många frågor om vilket uppdrag och utrymme kyrkoherden i framtiden kommer att få. En följd blir en stark koncentration av makt. 

Jag uppfattar att några kyrkoherdar i församlingar som vill ingå i ett storpastorat är villiga att acceptera dessa förändringar utifrån fördelar för helheten, den egna eller andras församlingar. Till exempel menar man att på så sätt ges bidrag till att säkra ekonomi och verksamhet i församlingar där underlaget inte räcker till. Man accepterar inte resonemanget att församlingarna inte längre är församlingar utan anser det vara felaktigt och missvisande.

De församlingarna som önskar självständighet värnar å andra sidan sin kyrkoherde och sitt kyrkoråd. De nuvarande kriterierna för en församling är ju enligt kyrkoordningen att man ska fira söndagliga (veckovisa) gudstjänster, att det finns ett invigt kyrkorum, att det i församlingen ska finnas människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och är beredda att ta på sig förtroendeuppdragen i församlingen (KO 37 kap §2). Men till kriterierna hör även att det ska finnas ett kyrkoråd och en kyrkoherde i varje församling (KO 2 kap §5) samt att det ska finnas en av församlingens kyrkoråd och kyrkoherde utarbetad församlingsinstruktion (KO 57 kap §5). Flyttar man bort flera av dessa funktioner till en annan nivå blir det till slut så att församlingen upphör att vara en församling - enligt dagens definitioner. Endast genom att omdefiniera vad en församling är blir det möjligt att hävda deras fortbestånd i det nya pastoratet.  

I diskussionen finns det exempel på att förespråkare för pastoratet ställt solidariteten i pastoratsmodellen mot församlingsegoism och omtanke enbart om sitt eget. Men församlingarna som begärt självständighet har uttalat att de för sin del önskar och är villiga att finna goda samarbetslösningar. Något utredningsstöd för att utveckla sådana modeller har de däremot inte lyckats få. 

Det har sagts att finns det goda argument kan man få anledning att eventuellt ompröva förslaget från stiftsstyrelsen. Men ju längre processen har pågått desto tydligare har det blivit att argument för självständighet inte bitit. De teologiska frågorna har varit styvmoderligt behandlade eftersom tillkomsten av en helt ny pastoral nivå inte diskuterats utifrån kyrkosyn eller andra pastorala perspektiv.

Det demokratiska underskottet och bristen på de församlingstillhörigas inflytande över sin egen församling har inte heller beaktats tillräckligt. Farhågorna, att avvikelser från storpastoratslinjen inte skulle tillåtas, har växt. Länge trodde och hoppades dock kyrkoherdarna, i församlingarna som ansökt om självständighet, att man i stiftsstyrelsens utredning och i stiftsstyrelsen skulle förhålla sig pragmatiskt och så långt möjligt var försöka tillmötesgå våra olika linjer. Så skedde inte.  

Jag har varit van vid att vi i kyrkans sammanhang oftast har sökt oss fram till olika lösningar med lyssnandet, kompromissen och koncensus som metod. I arbetet med den framtida organisationen och indelningen i Örebro har på senare tid en annan tingens ordning demonstrerats. Det känns som ett nederlag när den relativt goda sammanhållningen i kontraktet, och församlingarna emellan riskerar att gå förlorad.

Det borde faktiskt ha varit möjligt att tillmötesgå församlingarna som begärt att få bli självständiga. Likaså skulle man ha kunnat ge församlingarna som önskade ett storpastorat möjlighet att bilda ett sådant. Det framstår som om skälet emot en sådan modell enbart är att stiftets utredning från början valde bort detta alternativ.

I första hand vädjar jag om att stiftsstyrelsen måtte beakta möjligheten att tillfredsställa de flesta församlingarnas önskemål, ge självständighet till församlingarna som önskat det och erbjuda storpastorat till övriga. Då uppnås en lösning utan att stiftet behöver tvinga in några församlingar i konstellationer de sagt nej till.

I andra hand vädjar jag om att stiftsstyrelsen begär uppskov från att redan till den 1 januari 2014 behöva genomföra kyrkomötets beslut, utifrån förslagen i Närhet och samverkan, så att samfälligheten får bestå ytterligare en tid. Då skulle möjlighet och utrymme finnas för att i detalj utreda lösningar som tillfredsställer församlingarnas önskemål.

Örebro 2012-09-13