12 januari 2018

Tjugutvåårig sextionioåring

Mitt tjugoandra år började i augusti. Ett något udda påstående för någon som har sextionio biologiska år i kroppen. Under en människa liv händer ibland sådant som föranleder en ny tideräkning. I mitt fall skedde det i augusti 1996. Då bröt en god vän ny mark för transplantationer i Sverige. Då gav hon sin ena njure till mig i vad som blev den första vändonationen i Sverige utanför nära familjerelationer.

Eftersom njurprofessionen varit oerhört känslig inför att sådana donationer kunde öppna upp för handel med organ eller för att människor av andra skäl kunde ”tvinga” fram organdonationer. Efter noggranna och omständliga undersökningar och diskussioner bestämdes att donationen skulle tillåtas.

När operationen var lyckligt avslutad började mitt nya liv. Upplevelsen hade verklige religiösa dimensioner. Från att ha varit förgiftad och orkeslös fick jag ny kraft och livsgnista. Tankarna började hålla varandra i handen istället för att segla runt som enstaka fiskar i ett akvarium. Jag förmådde gå längre sträckor än 80 meter utan att stanna och vila. Snart nog blev jag åter arbetsför och kunde fortsätta det utmanande och omväxlande yrkesliv som fått vila några år.

Även fenomenet att få ett slags överdriven eufori och förhöjd självkänsla fick jag uppleva. Att den vändes i en existentiell kris där jag gapat över alldeles för mycket på jobbet och reagerat med utmattning och oförmåga fick jag vara med om. Ungefär då lämnade jag chefredaktörens syssla och återvände till pastoralt arbete vilket gav mig en hälsosam nyroientering.

I tjugotvå år har gåvonjuren fungerat som en klocka. De flesta som vet något om transplantationer brukar benämna riskerna för avstötning som kan komma akut eller mera långsiktigt. Min njure har börjat känna av årens hårda arbete för att hålla mitt blod rent och filtrerat. De värden man kan mäta har så sakta dragit iväg. Alldeles nyligen fick jag så beskedet att förbereda mig för att under 2018 bli dialyspatient.



Några som vet om hur det förhåller sig frågar hur det är. Oproblematiskt på ett sätt. Jag kan inte genom livsstilsförändring eller stark vilja ändra på den njursvikt som gör sig alltmera påmind. Det är bara att åka med. Jag tar emot det ungefär som man överlåter sig till flygplansbesättningen och planets pilot när man flyger.

Processen som jag nu hamnat i borde egentligen leda till reflektioner över sjukdom och tro. Ett slags ohälsans och sjukdomens teologi, något som det ju redan finns exempel på (t ex The Theology of illness, Jean-Claude Larchet, SVS Press). För min del tror jag inte på sjukdom som gudasänd för att lära människor något. Det hindrar inte att sjukdomstid kan vara sprängfylld med lärdomar och nya insikter. Att sjukdomar ska välkomnas för att de nog har ett syfte som övergår människans fattningsförmåga, och ska tjäna ett högra syfte, det godtar jag inte. I Nya testamentet bekämpas sjukdomar av Jesus själv, även om katalogen över sjukdomsdiagnoser är synnerligen begränsad och tycks mest bestå av andebesättelse, blodsjukdom, förlamning, spetälska, blindhet och dövhet. Här finns det verkligen utrymme för att fundera vidare…