17 april 2007

När alla pratar i munnen på varandra hela tiden

Informationsstrategi är ett ord så fyrkantigt att man knappt törs ta det i sin mun. Det låter hårt och svårtuggat, som om det på grund av alla ben inte vore riktigt kokt än. En smakbit kunde vara skadlig. Tänk om man bet sönder procenten, skar sig på medianen och satte den målinriktade kampanjen i halsen...

Trots riskerna är en daglig dos informationsstrategi att föredra framför bristtillstånden om man lät bli. Utan informationsstrategi skulle man brinna av längtan att i dagstidningarna få göra långa veckovisa spalter med inbjudande och lockande förkortningar som högm, famgtj eller försäljn. Man skulle känna vällust över de starka vibrationerna och den lysande poesin i frasen Past.gtj. sammanl. pga ek. bönev. E. gtj. kyrkkaffe i försh.

Utan informationsstrategi måste man ha stark tro. Tro att människor läser en spalt bara för att den alltid har funntis på samma plats och i samma utförande. Tro att det kryptiska lockar mer än utskrivet klarspråk. Vilk. sk. bev.

Utan informationsstrategi blir det lite hipp som happ. Den icke-befintliga informationsstrategin har en egen pedagogik. Första gången jag mötte den var inför ett vittnesbörd i en kvällsgudstjänst. En tillrest väckelsepredikant lärde i ungdomens karismatiska vår ut hemligheten. Hans uppmuntran till de vittnande ungdomarna löd: ös på -- alltid kommer det något i flaskan!! Allt oljud är välljud. Levi Pethrus lär ha uppskattat även negativ publicitet därför att uppmärksamhet var bättre än att inte alls synas.

Men informationsstrategi är inget rationellt universalverktyg som kan bota alla organisatoriska åkommor som strukturvirus eller beslutsinfarkt. Den klarar kanske att överallt i en rikstäckande kyrka hålla fram samma frågor – men hur bra det universella än är är bristen på partikularitet ännu sämre. Viljan att riva upp församlingstillhörighet och ersätta den med en diffus kyrkotillhörighet förstår inte kyrkans grundfunktion: att erbjuda gemenskap och samhörighet.

Församlingarnas logotyper sorteras in i arkiv och ersätts med Svenska kyrkans. Dop och vigsel i hemmakyrkan flyttas till den populäraste och gulligaste kyrkan. Kopplingen till församlingen där man bor försvagas medvetet. Stiften försvinner in i kyrkans stora famn. Stift och församlingar inte bara sväljs utan riskerar att drunkna på en enda kyrkans hemsida. Det är inte bara riksorganisationer och deras planer som ska gälla. Kyrkan lokalt ska ha en egen profil och vilja. Det var inte roligt att läsa partiexpeditionernas cirkulärledare som ibland trycktes i lokaltidningarna. Lika tråkigt är det när rikskyrkan verkar vilja vara väl så mycket kyrka som den lokala församlingen – där evangeliet förkunnas och sakramenten förvaltas. Det är genom lokalförsamlingen man tillhör en kyrka och definitivt inte tvärt om!

En strategi löser inte konflikter, vilka förtjänster den än har, och den tar inte bort delade meningar om mål och inriktning. Informationsstrategin fungerar inte heller om man vill plocka ner månen eller ännu svårare påverka mediers val av perspektiv.

Men som ett hjälpmedel att se över informationens när, var och hur har en strategi förtjänster. Den gör det möjligt att berätta något av det man har på hjärtat mitt i det oväsen som uppstår när alla hela tiden pratar i munnen på varandra.

Andra bloggar om: , , , , ,

2 kommentarer:

  1. "Viljan att riva upp församlingstillhörighet och ersätta den med en diffus kyrkotillhörighet förstår inte kyrkans grundfunktion: att erbjuda gemenskap och samhörighet."

    Det handlar om gemenskap och samhörighet, att få dela gemenskapen med den församling som man lever med (inte alltid den där man bor) att få bidra till de gemensamma kostnaderna för det man förbrukar och som de andra i församlingen få dela på ansvar och inflytande. Som det är i dagsläget kan man leva hela sitt liv med en församling utan att få tillstånd att ge dem sin medlemsavgift eller ha rösträtt i deras val.

    SvaraRadera
  2. Det är ett annat men viktigt problem. Vi löper naturligtvis risken att få favoritförsamlingar som drar till sig alla resurser och utarmar andra. Men det borde gå att lösa - Du skriver ju om en församling, en lokal gemenskap, som man faktiskt vill höra till och önskar ge sitt bidrag till. Vad jag oroas över är upplösningen av det lokala, av att man frikopplas från tillhörigheten till gemenskaper. En sådan tendens märks i centralkyrkliga resonemang om att man först och främst tillhör Svenska kyrkan och i andra hand är med i en församling. Man anar sådana tankegångar i Svenska kyrkans demokratiutredning.

    SvaraRadera