18 februari 2016

Den inskränkta toleransen

Åsiktskorridorerna röjs ofta och gärna i det annars så kompromissinriktade och samförståndsinriktade Sverige. Om man har en viss åsikt, till exempel att demokratin måste värnas och försvaras, så ses det som orimligt eller olämpligt att samtidigt hävda att demokratin har sina brister och måste organiseras om. Det ena förväntas utesluta det andra. Trots att det inte alls handlar om oförenliga hållningar. Tvärt om. Ta till exempel den sk demokratiska folkkyrkan där frågan om vem man representerar och företräder behandlas schablonmässigt. Visst samlar man röster i ett val men nomineringsgruppernas inflytande ses som mycket viktigare än att företräda den lokala Kristusgemenskapen, den egna församlingen.

På liknande sätt hålls det som omöjligt att vara för en mer generös flyktingpolitik samtidigt som man har invändningar till exempel mot placeringen av en flyktingförläggning eller mot att ett boende för ensamkommande barn etableras omedelbart invid en skola. Haninge kommun stoppade nyligen ett sådant boende efter ett upprört möte om etablerandet.

I rapporteringen om vad som förevarit blir förklaringarna till sådant motstånd antydningar eller påståenden om högerextremism och rasism. Som om det vore otillbörligt att alls ha synpunkter. Om de just i ett sådant fal råkar sammanfalla med vad högerextrema krafter driver betyder inte omedelbart att en sådan åsikt i en konkret situation genast och ovedersägligen kan klassas som rasistiskt. Dessutom läggs numera tystnadssäcken över frågorna eftersom man annars anses bjuda in nattens extremistiska pyromaner. Så hotas det öppna och fria meningsutbytet. De enkla och renodlat svartvita motsättningarna vinner över insikt om att värderingar och åsikter uttrycker mera komplexa och mångbottnade överväganden. Och det ena anses därför utesluta det andra.

Den som i kyrkan är sympatiskt inställd till dialog med muslimer kan bli anklagad för synkretism (religionsblandning) eller för bristande tro. Än krångligare blir det om den som tycker dialog mellan olika religioner och människor av god vilja är viktig för en kyrka även anser att man bör kräva vissa saker av muslimer och  muslimska församlingar, t ex att tydligt markera sitt avståndstagande till islamistiska gruppers förföljelse, fördrivning, tvångskonvertering eller dödande av kristna. För vad är man då? Antimuslim eller en som reservationslöst sluter muslimer och deras tro till sitt bröst?

Än en gång tycks det mig som om det ideologiska talet om mångfald och tolerans har gränser som andas en betydande inskränkthet!