Åsiktskorridorerna röjs ofta och gärna i det annars så kompromissinriktade och samförståndsinriktade Sverige. Om man har en viss åsikt, till exempel att demokratin måste värnas och försvaras, så ses det som orimligt eller olämpligt att samtidigt hävda att demokratin har sina brister och måste organiseras om. Det ena förväntas utesluta det andra. Trots att det inte alls handlar om oförenliga hållningar. Tvärt om. Ta till exempel den sk demokratiska folkkyrkan där frågan om vem man representerar och företräder behandlas schablonmässigt. Visst samlar man röster i ett val men nomineringsgruppernas inflytande ses som mycket viktigare än att företräda den lokala Kristusgemenskapen, den egna församlingen.
På liknande sätt hålls det som omöjligt att vara för en mer generös flyktingpolitik samtidigt som man har invändningar till exempel mot placeringen av en flyktingförläggning eller mot att ett boende för ensamkommande barn etableras omedelbart invid en skola. Haninge kommun stoppade nyligen ett sådant boende efter ett upprört möte om etablerandet.
I rapporteringen om vad som förevarit blir förklaringarna till sådant motstånd antydningar eller påståenden om högerextremism och rasism. Som om det vore otillbörligt att alls ha synpunkter. Om de just i ett sådant fal råkar sammanfalla med vad högerextrema krafter driver betyder inte omedelbart att en sådan åsikt i en konkret situation genast och ovedersägligen kan klassas som rasistiskt. Dessutom läggs numera tystnadssäcken över frågorna eftersom man annars anses bjuda in nattens extremistiska pyromaner. Så hotas det öppna och fria meningsutbytet. De enkla och renodlat svartvita motsättningarna vinner över insikt om att värderingar och åsikter uttrycker mera komplexa och mångbottnade överväganden. Och det ena anses därför utesluta det andra.
Den som i kyrkan är sympatiskt inställd till dialog med muslimer kan bli anklagad för synkretism (religionsblandning) eller för bristande tro. Än krångligare blir det om den som tycker dialog mellan olika religioner och människor av god vilja är viktig för en kyrka även anser att man bör kräva vissa saker av muslimer och muslimska församlingar, t ex att tydligt markera sitt avståndstagande till islamistiska gruppers förföljelse, fördrivning, tvångskonvertering eller dödande av kristna. För vad är man då? Antimuslim eller en som reservationslöst sluter muslimer och deras tro till sitt bröst?
Än en gång tycks det mig som om det ideologiska talet om mångfald och tolerans har gränser som andas en betydande inskränkthet!
Bara en kommentar om det där boendet som tydligen fick nobben:
SvaraRaderaJust Not In My Back Yard-tänkandet är väl inget som någonsin varit kopplat till tolerans och medmänsklighet. Ena stunden är det boende för flyktingbarn andra stunden är det funktionshindrade som inte får bo där "normalstörda" bor. Det tänket finner jag aldrig någonsin berättigat om det inte gäller riksanstalter typ Hall inrymt i en lågstadieskolas lokaler. NIMBY beror kanske inte på rasism och hat mot annorlunda människor. Uppriktigt sagt spelar det ingen roll vad det beror på. Men skulle vi låta NIMBY råda skulle avvikande bara kunna bo ensamma i skogen.
NIMBY är tvärtom själva demokratins sämsta sida, för visst kan majoriteten i ett villaområde tycka att "vad händer med huspriserna" om vi får människor med Downs syndrom till grannar? Demokratin måste därför också innehålla vissa okränkbara värden som gör att när de motsägs av majoriteten förlorar majoriteten eftersom vissa värden, ex.vis människovärdet är okränkbart.
Det är alltså ointressant om villapriser går upp eller ner när utvecklingsstördas rätt till boende står på spel. Det är också ointressant om någon känner sig trött när asylrätten står på spel. Hur många det än är som ängslas över villapriser och trötthet.
Vi kan aldrig låta NIMBY vinna, då har demokratin förlorat på sikt. För att inte tala om den kristna trons grundpelare, det dubbla kärleksbudet. Vi kanske inte fattar hur långtgående det budet är, men det spelar mindre roll om vi fattar eller inte. Vi har bara att följa det.
Den som har en vegetarisk livsstil riskerar att jämföras med Adolf Hitler eller militanta hinduer.
SvaraRaderaDemokrati kan få förändrade former, som enkammarriksdagen 1974 eller kyrkomötets direktval 1982.
Förändringarna i sig är inte av godo om de inte leder till något gott. Men jag saknar ofta perspektivet "å ena sidan, å andra sidan."