Tolerans och vidsynthet är lättare på avstånd än när det gäller det egna livet, t ex en förläggning eller en institution som ska placeras i det egna bostadsområdet. Att främja något så länge det inte påverkar eget liv är bekvämt och utan kostnad. Men så blir sådan acceptans snabbt betydelselös och tom.
Dock måste det finnas utrymme att diskutera och ifrågasätta hur det går till att starta och placera flyktingboenden eller olika institutioner. Ett problem har varit att privata aktörer har kunnat etablera sådana i kommuner som redan är hårt ansträngda av redan mottagna flyktingar. Ett annat problem som måste kunna diskuteras är var i ett samhälle man förlägger ett stort antal ungdomar. Det finns fler ingångar i en sådan diskussion än bara rädlan för att få något "på sin egen bakgård".
Det är numera offentligt påtalat att det är en överväldigande del av de ensamkommande barnen (dvs upp till 18 år) som är män. Att placera mer än tjugo unga män på en oftast alltför liten yta och med för få personalresurser vägg i vägg med daghem, skolor eller församlingshem måste kunna diskuteras. Om inte annat så för att vara beredd på att möta de friktioner och problem som skulle kunna tänkas uppstå... Ett annat dilemma kan vara att en förläggning planeras att bli mycket stor och överdimensionerad. Ja, så omfattande att de nykomna inte ges en rimlig chans att öppet kunna samverka med omgivande samhälle. Ingen vinner på att det etableras en bubbla av ghettokaraktär där invandrare och flyktingar mestadels hänvisas till sig själva.
Som det nu är läggs tystnad över frågan och istället kommer eruptiva möten där allt möjligt missnöje och stor rädsla, ja även främlingsfientlighet, sköljer fram. Delvis beroende på svårigheterna att annars tala om frågorna. Samtidigt måste motiv och argument till oviljan att ta emot förläggningar och hem både ifrågasättas och diskuteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar