Lögnerna blir allt värre

Demokratin bygger på att medborgare kan någorlunda skilja på rätt och fel, sant och falskt samt ha en ide om att samhälle behöver styras och ha regleringar så att olika krafter kan balanseras. På den här sidan atlanten undrar åtminstone jag varför ett stadigt och balanserat republikanskt parti nu står för nedmontering av, än så länge, delar av statsapparaten och stöder en alltmer ensvåldig härskare som inte bryr sig om etablerade ordningar? Vad hände med den berömda amerikanska maktbalansen?

Läs gärna Utrikespolitiska institutets artikel om demokratin i USA!

Själv ska jag för det mentala välbefinnandet begränsa bevakningen av Youtubes och andra kanalers nyhetsrapporter om läget i USA. Men det är svårt när den offentliga lögnerna (läs Trumps lögner) blir allt värre. Att veta lite om vad som sägs och görs även på den storpolitiska scenen känns nödvändigt.  En ljugande president är inte bara en amerikansk skandal, det är ett hot mot stabilitet och välstånd i andra delar av världen.

Det senaste ljuget: Zelensky är en diktator, Ukraina startade kriget, Zelensky har bara 4 procents stöd av befolkningen, många länder vid sidan av USA kräver nyval i Ukraina! 

I Europa säger många det som står här. Det är bara en enkel upprepning. Hur mycket ska Ukraina tåla? Hur mycket ska USA:s allierade i Europa behöva stå ut med?

Se Adam och övergreppen på Uppdrag granskning!

Ser Uppdrag gransknings skakande reportage i tre delar: Adam och övergreppen. En veritabel mardröm! Orkar knappt se färdigt programmen. Knyter näven och får lust att sända in en polisanmälan om myndighetsmissbruk och en kommuns övergrepp. Får stilla mig och tänka att detta måste vara välkänt av många med ett rimligt rättsmedvetande, det borde ligga på dessa människor att övergrepp och tjänstefel inte går opåtalade.

När jag tänker efter vet jag förstås att anklagelser om sexuella övergrepp mot en förälder som drabbat ett barn alltid är synnerligen allvarliga och kräver grundlig utredning. I det här fallet fanns ingen substans utan det verkade som om anklagelserna var ett led i en skilsmässoprocess. Tingsrätt och hovrätt friade den anklagade pappan och Högsta domstolen tog inte upp ärendet utan hovrättens dom stod fast. Trots domsluten fortsatte socialförvaltningen att hindra pappan från att få vårdnaden om sitt barn, den vårdnad som domstolar slagit fast...

I det här fallet har inte Barnkonventionen vägts in i ärendet. Det har tillåtits att helt bortse från barnets rättigheter. Konsekvent har handläggarna mörkat pojkens egna berättelser och hindrat pappan och rätterna att väga in hans egna ord!

Det blir bara värre. Och chefer är införstådda med att vränga lagen. Nu undrar jag naturligtvis om de som hade hand om pojkens ärende på något sätt fick stå till svars för vad de utsatte pojken för? Ledde det till omplacering? Avskedande? Mer behöver jag inte skriva. Se själv. Och vet att det händer att socialförvaltningar agerar självsvåldigt utifrån oklara grunder i olika ärenden. Inte så att hela systemet ska anklagas, men den interna kontrollen verkar inte alltid fungera. Och vem har ork och tålamod att vänta ut olika rättsprocesser?

Tilläggas bör att kampanjen mot svensk socialtjänst för att den "stjäl" muslimska barn är fullständigt grotesk. Den som läser nyhetsrapportering och följer redaktionella medier vet att det finns enskilda ärenden, fall, där sociala myndigheter drivit iväg från att sakligt och opartiskt utreda och besluta. 

Än en gång: Se Adam och övergreppen!

Har dom ingen skam i kroppen?

Många som jag möter störs enormt av politiken på världsplanet. Vi oroas, grubblar och funderar. Vi drar våra egna slutsatser och förenas i att det är så mycket som bara måste förändras! Så här har jag reagerat:

Den starkes rätt är det som gäller! Och en förbannelse för den lille och svage. Trump talar med Putin, över huvudet på Zelensky. Försvarsminister Hegseth (USA) låter meddela att Ukraina inte kan få tillbaka Krim och andra områden som ryssarna ockuperat! Ukraina kan inte heller få gå med i Nato basunerar USA:s nya regim ut till lydnad och efterföljd. De stora nationerna tar utan mandat befälet...

Nedläggningen av USAID belyser situationen. De som är rikast i världen bryr sig inte om de fattigaste och utsatta. Medmänskligt förakt kallas det när man ser nöden och inte bryr sig det minsta. En dödsdom blir följden för personer som nåtts av behjärtansvärda AIDS-program och andra livsnödvändiga insatser vid mänskliga katastrofer. Förr sa de äldre när något allvarligt och upprörande hände: Har dom ingen skam i kroppen?! Den frågan är även min!

Denna skolgårdens härskartekniker, gör du inte som jag säger får du stryk (eller strafftullar), blir alltmer stormakternas modell. De gör anspråk på att bestämma hur världen ska se ut. FN räcker inte till eftersom i säkerhetsrådet sitter nu några av världens största nationer med vetot redo att brukas när något som inte passar ska avhandlas. 

Läget börjar bli så allvarligt och hemskt på många håll i världen, t.ex. i Ukraina, Gaza, Västbanken, Etiopien, Sudan och Myanmar, att det är Psaltarens böner och ord som förmår uttrycka mångas vrede och ilska över orättfärdighet. Som därtill kan visa längtan och formulera hopp efter sanning, rätt och rättfärdighet!

Hur länge skall ni döma orättfärdigt

och ta parti för de skyldiga?

Ge de svaga och faderlösa deras rätt,

låt de hjälplösa och fattiga få rättvisa,

rädda de arma och svaga,

befria dem ur de ondas våld!

(Ur Psaltaren 82)

Det finns inga ord...

Hur känner du inför det här? Journalisten som leder TV-utsändningen frågar en reporter på plats utanför Risbergska i Örebro. Och vad ska den stackaren svara? Svårigheten är att kanaler sänder i timmar utan att någon ny information kan rapporteras. Även gäster i studion får kommentera det lilla som alla redan fått reda på. Tomgången blir också den smärtsam.

Prominenta personer säger att det inte finns några ord som kan uttrycka det som hänt, det människor upplever och känner. Sanningen är väl att det visst finns ord, men de känns otillräckliga och begränsade, de lyckas inte fånga vidden av det massmord som ägt rum. Som gammal begravningspräst förstår jag reaktionen. Ett liv är över och där finns mest förlust, saknad, gränslös sorg och förtvivlan. 

Ändå behövs orden, de otillräckliga och begränsade. Inte så mycket orden från omgivningen som från de sörjandes munnar, stapplande och trevande formuleringar så att allt det som gör ont får börja sippra ut. Men att så gott som omedelbart se den sörjande och höra orden i televisionen är övermäktigt och att lämna ut personen och allt det som helst och mest bör höras nära och lokalt.

Just nu är bönen för de döda, alla anhöriga, alla på olika sätt drabbade, det som ordlöst och med trevande formuleringar blir vårt sätt att överlämna det som skett. Vi som står vid sidan om och inte är involverade kan i alla fall tända ljus och delta genom att tala med vår Herre om och för de utsatta... Kyrie eleison, Christe eleison, Kyrie eleison!

Ett rop på hjälp!

 Vaknar mitt i natten av att rumsgrannen låter som en ångbåtsvissla. I sömnen. Någon timma senare väcker han mig igen genom att ropa: Jag betalar! Som vore han ansatt av kronofogden. Nattvilan fungerar inte. Flera gånger under natten kollas grannen av duktiga och vänliga sköterskor, vilket inte hindrar att jag vaknar varje gång de smyger in.

Beklagar att denna blogg just nu alltmer liknar en rapport från sjukhuset, men den vacklande hälsan tränger just nu undan det mesta. Sjukhusvistelsen avslutades i fredags då jag kl 10 på förmiddagen fick det infekterade dränaget utbytt på röntgen. Därefter dialys och hemgång klockan 19.00. Var så nöjd med personalen och bemötandet jag fick. En tidigare rumskamrat hade t.o.m. googlat mitt namn och hälsade mig vid lunchen att man kanske ska resa på sig, du har ju verkligen varit med...

Vid uppvaknandet lördag morgon hade det nyinsatta dränaget glidit ut ur magen! Vi tog oss till akuten strax efter klockan 10 och efter många turer fick jag på kvällen åka till röntgen. Där satte man in ett nytt dränage utan större problem. Efter observation for jag hem vid tiotiden på kvällen. Söndagen förflöt i hemmets lugn. Vid kvällsspolningen av dränaget (sker 3 gånger om dagen för att förhindra infektion)  sprutade vattnet ut ur sidan av slangen och inte in i magen. Därefter gled dränaget som av sig själv ut för andra gången!

Har hålrummet i magen krympt så det inte tolererar dränage? Är slangens dimension för ynklig? Förstår att stillsams läsare knappast kan ha intresse av saken, men för mig är detta avgörande frågor. Här sitter en som verkligen behöver sjukvårdens empati och adekvata omsorger innan det blir akut hälsokris...

Orkade faktiskt inte åka till akuten mitt i natten, vilket hade blivit tredje gången på en vecka. Skrev till kirurgmottagningen med ett rop på hjälp. Så här kan det ju bara inte hålla på?! Måndagen som just dykt upp kommer alldeles säkert att handla om dränage och dialys liksom kommande dagar.

Omvärlden som annars intresserar mig så starkt har glidit in i ett töcken av ointresse. Annat har seglat upp som avgörande viktigt. Dock, nu är det dags att skjuta undan oron och mobilisera ny kraft för att härda ut och orka med att kämpa för att få rätt hjälp och vård.

Ambulans till akuten

Får frossa, så jag skakar och hoppar i sängen. Skallrar tänder, vet att det är illa. Alvedon hjälper en smula. Efter någon timma behöver jag kasta upp men förmår inte ens sätta mig upp i sängen. Kommer efter stor ansträngning halvvägs men faller gång på gång tillbaka igen. Får en hink till sängen. Det vill sig inte. Maggan (min fru) ringer ambulansen efter att ha rådfrågat 1177. Ambulansen kommer snabbt. Och personalen undersöker mig. Är osammanhängande. Tempen är 39.9. Forslas till akuten cirka 02.00. Där tas prover, fler än jag visste fanns. Blir fantastiskt väl emottagen och omskött!

Efter klockan halv sex om morgonen vandrar Maggan hemåt i natten till nya hemmet 7-800 meter bort. Då är det äntligen klart att jag blir inlagd och jag har fått första sprutan med bredverkande antibiotika. Klockan 08.15 har jag fått en säng på avdelning 83, välkomnas och erbjuds frukost. Tar en kopp kaffe och en rostad smörgås som jag somnar ifrån. Min fru kommer med saker vi inte fick med oss under natten, som telefon, padda, skor och annat smått och gott. Hon får gå till en läkartid istället för mig i en annan del av USÖ. Kvart i två lufsar jag (och rollatorn) iväg till dialysen en korridor bort. Efter den problemfria behandlingen beger jag mig till en annan avdelning (93) på samma våningsplan dit min saker flyttats. 

Får delat rum. Fyra rumskamrater har hunnits med tills nu i skrivande stund söndag kväll. Den förste ropade till mig och undrade om något hade hänt ute i världen. ”Har inte en susning, har varit på akuten inatt”, svarade jag. Han kontrade med att: ”man måste ju följa med som det ser ut i världen med krig i Ukraina och Trump som satt igång…” En var pensionerad läkare som tycktes få kämpa med personalen och sig själv för att inte försöka ta över. En kommentar från den tjänstgörande läkaren till varför man utförde en åtgärd var att: ”Du som erfaren läkare vet ju att…” Ja medicinen utvecklas och behandlingar förändras. 

En annan person var upprörd över den bristande standarden på rummet. Kontakterna satt fel. Sängarna var metallskrot. Maten var som passerad barnmat och smaklös. Efter några timmar verkade allt ha blivit bättre. Orden hade plötsligt inga vassa kanter längre, sköterskorna duktiga och alla gjorde verkligen sitt bästa, lät det då.

Någon skulle förberedas för att kunna dialyseras. Då är det mesta både konstigt och osäkert. Lugnade honom med att jag snart var inne på mitt sjätte år och att flera haft dialys mycket länge… Många små samtal på rummet och i matsalen visar att alla är glada för sin vård, trots viss initial ilska och upprördhet. Vi diskuterar normer, kraven inom ungdomsidrotten, journalsystem, väder och mat, amputationer, ÖHK och våra egna sjukdomar. 

Vid besöken hamnar de flesta runt borden i matsalen där det finns en kaffe- och chokladautomat. Maggan levererar rakapparat, druvor och äppelklyftor. Kan det bli bättre? Överraskas senare av två vuxna, som jag känt sedan de var nyblivna människor och som jag inte träffat på mycket länge. De har med sig ett 6-årigt barn, charmigt. Barnet träffade jag för första gången. Så kärt med alla tre! De hade med sig blommor, skvallertidningar och godis, sådant man hungrar efter när tiden går långsamt på institution. Hoppas få se dem snart igen…!

Nu har man hittat bakterier med konstiga namn som infiltrerat mitt magdränage. Får nog åka hem imorgon eftersom nu kan flytande antibiotika bytas mot hårda tabletter. Dagsprogrammet måste ändå följas. Måndag kl. 13 blir det besök på kirurgmottagningen Övre Gastro. Kl. 14.00 återigen dialys. Transport via rullstol. Blir klar runt klockan 19.00 och är då trött och slut. Hoppas då få åka hem till fru och det nya hemmet.

Tänk vad man får vara med om. Nya spännande möten. Härlig, skicklig och pratglad personal. Omsorg när den är som bäst. Och vänners varma engagemang och omtanke. Trots eländet - lyckligt lottad!

Teknikens värld skapar ångest

Ett gammalt inlägg här på bloggen har utan förvarning inhystat många läsare. Församlingarna omdefinieras som publicerades den 24 december 2012 har fått förnyad aktualitet.  Inlägget handlar om storpastoraten och om vilka som har och får makten efter reformen. Ytterst blir det också en fråga om kyrkosyn och om vilket inflytande medlemmarna i en församling ska ha över sitt eget lokala sammanhang. Debatten har inte riktigt tystnat och fick nytt liv nyligen när centrala församlingar i Stockholm lyckades avstå från att klumpas ihop och därmed undvek de det demokratiska underskott som reformen resulterade i.

Men det var inte om detta dagens rader skulle handla om. Tanken var att låta frustrationen rinna över och ut på nätet. Den maktlöshet och irritation som uppstår när en dator ska kopplas upp på ett nytt nät. Gång på gång försökte jag bara för att få beskedet att, trots alla korrekta och gruvligt komplicerade koder som sakta lagts in, det inte gick att logga in. Hjälplösheten inför teknikens värld, när jag inget begriper och inte heller vet vad vad man gör då, är total och övermäktig. 

Efter svettiga timmar raderar jag förra uppkopplingen varpå allt sätter igång. Min dator (och jag) kan andas ut nu när apparaten
fått kontakt och inte visar några tecken på något alls har hänt. ! Var det inte svårare? Varför all denna förtvivlan och upplevelse av att vara ignorant och helkorkad? Kanske för att vi vanliga datoranvändare ska behöva ha horder av experter att anlita och hyra.

Dessvärre är min oförmåga liknande vad gäller TV-anslutning till tjänsterna i huset. Streamingtjänsterna vill bara till hälften. TV-boxen är kanske för gammal? Eller har jag inte loggat in ordentligt där heller? Gamla sladdar kasseras och nya används. Men inte blir det bättre, bara lika som förut. Finns det något ljus i tunneln?

Teknikskam har jag inte, men väl teknikångest! Teknikterapi ska jag nog söka reda på och försöka delta i. jag vill ju ha reda på hur alla dessa stormande stora känslor så kan övermanna mig. därtill vill jag veta hur de uppstår. Vad att göra...?