Världskör men ouppmärksammad

Olaus Petri kyrka ordnade en konsert med Londonbaserade världskören Tenebrae. Omkring 300

personer hade bänkat sig för denna upplevelse. 80 minuters körsång av allra högsta kvalitet. Flera

av oss andades ut när körstyckena klingade ut. Till synes utan ansträngning sjöngs dånande högt och starkt eller så tyst att bara luften tycktes vibrera svagt. Ofattbart fint. Nu åker de vidare till Uppsala domkyrka där de också ska konsertera.

Som vanligt och lika sorgligt har media osynliggjort denna och liknande konserter. Klassisk musik och kyrkomusik är ofta osynliga. Numera är det mest den sekulära musikvärlden, underhållning och pop, som uppmärksammas. Jag anar viss beröringsskräck med det som t.ex. kyrkor gör och arrangerar. Bäst att låta den delen av vårt samhälle vara så är det som om den inte finns….

Jag minns när Örebros kyrkor 1983 hade besök av Sao Paulus kardinal Paulo Evaristo Arns, en förkämpe för mänskliga rättigheter. När lokalradion ombads uppmärksamma denna oavanliga händelse avvisade de förslaget med att ett sådant besök inte hade något lokalt intresse! En illustration hur det kan vara när något sker av stort intresse för kyrkor och samfund som består av tusentals engagerade personer. Vad att göra? Skriva brev? Protestera? Sluta prenumerera? 

Kyrkomusik hör hemma i kyrkorummet!

4 Bachkantater kan fylla på alla depåer av glädje och balansera missmod och uppgivenhet. Igår kväll var Olaus Petri Vocalis och Drottningholms Barockensemble i Olaus Petri kyrka där man under Mats Bertilssons eminenta ledning framförde Herr Jesu Christ, wahr´ Mensch und Gott (BWV 127) och Die Elenden solle essen (BWV 75) samt Komm, du süße Todesstunde (BWV 161). Konserten avslutades med Nun danket alle Gott (BWV 192). Tänk att allla sångsolister hämtades ur kören! De gjorde en strålande insats.

Samma program sjungs ikväll i Immanuelskyrkan i Stockholm samt den 18/12 i Thomskirche i Leipzig, Bachs egen kyrka där han även ligger begravd. Man kunde tro att ett sådant program skulle ha väckt stort intresse, men sanning är att många många fler kunde ha fått plats. Detta trots att både kören och orkestern är vida kända, uppskattade och berömda. Men berömmelse på den klassiska arenan drunknar lätt i det enorma sekulära utbudet. Särskilt som uppförandet äger rum i en kyrka. 

Det gör mig stolt och förnöjd att det fortfarande finns församlingar som värnar den sakrala musikens hemmahörighet i kyrkorummen. På den punkten har Olaus Petri församling redan från sin början 1912 varit övertygad om att sådana verk verkligen ska höras i kyrkorummet där arkitektur, kyrklig konst, kyrkfönster, textilier, altare och mycket mera bidrar till en förstärkt upplevelse. Där hör kyrkomusiken verkligen hemma, där är den i sin rätta miljö.

De gamla tyska texterna är både drastiska och ibland rent av avskräckande med sin närgångna betoning av pina, lidande, dom, grav och död. Så skall vi i jorden av mask förtäras... Om texternas innehåll och folkets jubel skrev jag ett inlägg 2007 som gällde Verdis Requiem. Men grundtonen är trosvisst hoppfull. Där blir får skuld förlåten, och vår tro står fast när vi litar på hans ord. Vi somnar saliga till sist. En ljuv tröst då han gick genom nöd till död och allt vid slutet vilar i hans hand. Då ska vi leva i fröjd och lycka!

Till sist en påminnelse: på torsdag besöker en av världens bästa körer, Tenebrae, Örebro och Olaus Petri församling. De gör 3 konserter i Sverige, I Göteborgs domkyrka, i Olaus Petri och i Uppsala domkyrka!

Tänk om det fanns en krigsminister och en skroderande president som...

Tänk om det fanns en stat eller ett land där man tycker sig ha råd med att beröva miljoner människor deras sjukvård och dessutom stänga ner statens olika funktioner! Och tänk om det fanns ett land där försvarsministern tycker det är häftigare att vara krigsminister för ett krigsdepartement. Tänk om denne minister skulle skälla ut 800 generaler och admiraler för att några av dem vore för tjocka.

Tänk sedan om det fanns en president som också höll ett tal, vid samma tillfälle, ca 70 minuter långt, om allt möjligt. Tänk om han tog åt sig äran av att ha byggt upp militären. Och att han sedan hävdade att hans land vann första världskriget och vann det andra världskriget och vann allting emellan och före det. Och att hans företrädare var inkompetent. Samt att militären borde öva krigsföring i några av storstäderna, särskilt där hans fiender styrde... Kan kung Ubu blivit verklighet?

Tänk om denna presidents tal inför militären fanns på Youtube så att alla kunde höra en loj president, som såg ut att falla i sömn, fara hit och dit mellan alla möjliga ämnen, att han t.ex. har löst 7 krig och ändrat namnet på det som heter Gulf of Mexico. Tänk om denne president ägnade en stor del av sin tid åt att förfölja dem han uppfattar som fiender, woke, galningar, inkompetenta, dumma och åt att montera ner de dokument som väglett landet i hundratals år. Eller åt att berika sig själv med egen kryptovaluta, ett raffinerat sätt att plocka in en form av mutor... Och att stämma advokatfirmor, press och media eller åt att spela golf... Det är nästan så man skulle kunna tro att detta kan bara inte ha hänt, det kan väl inte vara sant?!

Musik som fäster i det egna livet

Nya psalmer är på väg. Därför vill jag slå ett slag för en psalm som än så länge finns i psalmboken, men som nästan aldrig sjungs. Jag tänker på psalm 631: Jag vet mig en sömn i Jesu namn. Jag tycker så mycket om den för att jag som 18-åring hörde samma melodi som körsång i USA under namnet: O Day full of Grace! 

Sång och musik är något speciellt eftersom de länkar till känslor och upplevelser. Jag behöver inte fundera länge så stiger ett stort antal musikupplevelser fram som i mitt liv har kopplats till speciella händelser. Gösta Linderholms Rulla in en boll och låt den rulla är en ganska glad låt där man ska fixa till en riktig jubelfest. För mig är den sorglig och kopplas till en nykonfirmerad flicka som omkom i en bilolycka. Hela tiden rullade Linderholms sång på radion eftersom den just då var på modet. Idag kan jag inte lyssna till den utan att den unga konfirmanden och allt runt hennes död och begravning aktualiseras.

En annan sång förknippad med en ung människas död är Claes Jansons Har du kvar din röda cykel! Även om bara en del av texten, den om den röda cykeln, är direkt kopplad till personen så fungerar numera hela sången som en djupdykning i det som hände 1992 med sorg, tårar, saknad och tacksamhet...

Min egen prästvigning är för alltid förknippad med psalmen 361: Veni Sancte Spiritus... En ungdomskörsfestival hör ihop med Steve Dobrogosz och särskilt Kyriet i hans mässa. Så kan jag fortsätta länge till med melodier och musik som verkligen kopplats till viktiga händelser i mitt liv. Du har säkert liknade musikupplevelser, eller hur!

Ska välfungerande och självförsörjande personer som varit i Sverige i nästan tio år utvisas?

Guuled Ayanle Elemir, säger namnet dig något? Han är en i raden av personer som vistats länge i Sverige och utbildat sig och och har jobbat. Nu efter snart tio år ska Migrationsverket slänga ut honom och skilja honom från fru och barn (en tvååring och ett sex månaders barn)!

Det är som om våra lagar börjar tolkas mera inhumant. Ansträngningarna för att utvisa väl fungerande personer som dessutom är självförsörjande och som inte ligger stat och samhälle till last förvånar. Det är som om förnuft och humanitet blåst ut genom fönstren på Migrationsverket. 

I detta fall borde barnkonventionen lägga hinder i vägen för en utvisning av Guuled. I artikel  tre kan man läsa följande: 

"Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.

• Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
• Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar..."

Kyrkoval med partipolitiska nomineringsgrupper

 Visst är det märkligt med allt tal om en inkluderande kyrka! Samtidigt som en sådan kyrka eftersträvas skall t.ex. högerkristna motarbetas eftersom de påstås försöker ta makten i Svenska kyrkan. Några horder av högerkristna lär det inte finnas, åtminstone inte så som i USA. Det blir mer av en skrämseltaktik. Skulle det vara så mycket bättre med vänsterkristna, vad nu det skulle kunna betyda idag? Särskilt som de kommer i ett sekulärt politiskt partis namn.

Fortfarande försöker socialdemokrater dra fram kvinnoprästmotståndare som ett påtagligt hot mot den den öppna folkkyrkan. Också det är ett ogenerat försök att skrämma fram de egna väljarna. I Svenska kyrkan har s.k. kvinnoprästmotståndare sedan länge fasats ut. De blir inte prästvigda. 

Wanja Lundby-Wedin har kritiserat Erik Eckerdal, biskop i Visby, för att han delat ett inlägg på faceboook som var kritisk till valsystemet i Svenska kyrkan. Det skulle han inte ha gjort för att han inte hade med det att göra. Även biskopar i Svenska kyrkan har yttrandefrihet och får tycka till om vad de vill. Och hur valsystemet ser ut borde vara alla kyrkotillhörigas angelägenhet.

Ett problem är förstås att de politiska partierna i kyrkan anser att just deras värderingar behövs för att kyrkan ska bli det partiet föredrar. Som om bristen på förankring i Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse vore elitism eller svaghet, elitkristna? Dessutom verkar det svårt för partifolket att förstå att man i analysen av kyrkan behöver se utifrån på andras och sin egen roll. Här måste det till en ny förmåga att tänka principiellt om vad som konstituerar en kyrka. Inte är det partipolitiskt inflytande! Att det är otidsenligt med sekulära politiska partier i Svenska kyrkan visar sig bl.a. genom att knappast några andra kyrkor i världen har ett sådant system där partierna kan blanda sig i. 

I Sverige är det bara Svenska kyrkan som har fått den ynnesten. Varför då. Är partinflytande bra i det ena sammanhanget, som t.ex. Wanja Lundby-Wedin tycker  borde det väl duga i det andra?

Möte i matsal...

I matsalarna på sjukhus lär man sig en hel del om människor, trots att man inte ses mer än en halvtimme, timmeåt gången (när man är så pigg att man kan gå uppe). Somliga har svårt för att hälsa på främlingar i detta trasiga kollektiv som samlas runt borden.. Ett problem uppstår direkt: ska man sätta sig vid det runda bordet där det redan sitter 3 patienter, en stol är ledig. Eller är det bra att börja på ett nytt bord? Småsaker som ändå ägnas en snabb tanke när jag gått in i matsalen...

Vid en sittning sitter två herrar vid ett bord. De känner inte varandra sedan tidigare. Den yngre av dem frågar den något äldre mannen om han vill veta hur det gick till när han blev sjuk och till sist hamnade här? Frågan besvarades jakande och berättelsen började. Efter en stund framgår det att hela dagen innan insjuknandet ingår i berättelsen. Den är rikt detaljerad och utsmyckad. Position och betydelse slinker in i skildringen En talar och den andre lyssnar. Historien pågår kanske 8 till 10 minuter. Den äldre är inte sämre, även han delger sin sjukdomshistoria. Så att ett slags jämvikt skall uppnås. Det tar honom 8 till 10 korta meningar...

Här träffar jag på människor som blir så glada över att möta även en främling att det verkligen syns. Vi språkas vid om maten som är sparsmakad och inte alltid uppskatts. "Öh, går det att beställa en pizza hit?"

Därefter är det nästan prat på ut- och inandning. Ingen gång en fråga riktad till någon annan. Nog märks det att människor behöver få prata och berätta om sig själva och vad de varit med om. Ibland går det så fort att vänner och släktingar som man av naturliga skäl aldrig hört talas om endast nämns med förnamn: "och då sa Kurt till Eva-Lena...."

Jag inser att det kan bero på att personen möter för få människor i det dagliga livet. Eller bara är pratglad. Efter några varv i matsalen inser jag att de som pratar och sitter i grupp ofta är samma människor och att andra viker undan, tystnar eller håller sig för sig själva. 

Även i korridorerna hälsar patienter som uppe och rör sig lite försiktigt på varandra. Andra knallar på med nedböjda huvuden så att ingen kontakt kan uppstå...

Märkligt nog kan dessa korta möten med främmande människor stanna kvar i minnet. Där finns ofta medlidande och inkänning vilket kan verka konstigt utifrån exemplen ovan. Men samtal är så mycket mer än ord av minspel och gester och det finns ett band oss emellan som är mer än de grå mjukiskläderna vi hasar runt i.

Den största vinsten av dessa små möten är att eftertanken kommer. Hur gör jag? Varför? Hur skulle andra uppfatta mig? Lyhörd? Dominant? Lite enstöring? Samtal är ett fantastiskt tillfälle att möta andras verklighet och dela något av det egna.