Utan motivering försvinner de direktvalda kyrkoråden

Utredningstexter är försåtliga. Om man inte ser upp kan man förledas tro att det som står också kommer att användas för att underbygga förslagen som utredningen landar i. Utredningen närhet och samverkan utgör ett paradexempel. Det finns avsnitt där man utförligt redogör för församlingens uppdrag och vikten av dess självständighet. Läsaren förleds tro att sådana perspektiv ska vara vägledande. Sådana tankegångar kommer att slå igenom blir intrycket. Men då har man fel. Bland citaten kan man t ex hitta följande:
På sid 153: Då församlingen som kyrkans lokala manifestation är den grundläggande enheten får det konsekvenser för den lokala organisationen i övrigt. Det kan finnas olika samverkansformer som syftar till att skapa bästa möjliga personella, ekonomiska och lokalmässiga förutsättningar för församlingens verksamhet. Det kan också behövas samverkan kring arbetsuppgifter som är av det slaget att de inte naturligen hör hemma enbart hos en av församlingarna inom t ex en kommun. Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter. (Ur Teologiska expertgruppens PM Några noteringar om församlingen)

På sid 179: Det förutsätter emellertid också att församlingen verkligen fungerar pastoralt som en församling. Det betyder enligt de kriterier som ställts upp i kyrkoordningens avsnitt om indelning att församlingen har ett regelbundet gudstjänstliv, att det finns tillräckligt många som tillhör församlingen som är beredda att ställa upp som förtroendevalda samt att det finns en kyrka i församlingen. (Ur Arbete på olika kyrkliga nivåer, Svenska kyrkans utredningar 1998:3)

På sid 183: Övriga lokala strukturer behöver dock utgå från och bygga på församlingen som den grundläggande enheten. Församlingen måste ha ett reellt inflytande och kunna ta ansvar för sina egna angelägenheter.

sid 184: Det innebär dels att församlingens identitet stärks dels också att församlingens inflytande stärks. Dessa dimensioner har naturligtvis ett klart samband. Genom att fastställa klara kriterier för församlingen, vilka också tillämpas lokalt, stärks församlingens identitet och genom större möjlighet för den församling som ingår i ett flerförsamlingspastorat att genomföra den verksamhet man önskar stärka församlingens ställning och dess identitet blir därigenom tydligare. (Ur Nivåutredningen)

Därtill kommer att utredningen på flera platser(t ex s 153 och s 155) går igenom vad som konstituerar en församling i kyrkoordningens mening:

1. I församlingen firas normalt en huvudgudstjänst varje söndag och annan kyrklig helgdag eller åtminstone en gudstjänst varje vecka.

2. I församlingen finns minst ett kyrkorum, invigt i Svenska kyrkans ordning.

3. I församlingen finns människor som tar ansvar för att församlingens uppgifter blir utförda och som är beredda att åtaga sig förtroendeuppdragen i församlingen.

Nästan omärkligt glider utredningens förslag bort från dessa kännetecken och istället tänjer man begreppen. Nu behövs inte söndaglig gudstjänst utan det ska kyrkofullmäktige avgöra. Nu är det inte längre personer i församlingen som tar ansvar. Nu är det personer som tar ansvar för uppgiften i församlingen. En betydande skillnad! Man sammanfattar sitt förslag så här: Som kriterier för församlingar som ingår i ett pastorat ska gälla att gudstjänster firas enligt vad som framgår av församlingsinstruktionen, att det finns ett invigt kyrkorum samt att det finns personer som tar ansvar för den grundläggande uppgiften och personer som fullgör uppdragen som förtroendevalda i församlingen. (s 243)

Förslaget preciseras ytterligare på sid 247: Som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat ska finnas ett av pastoratets kyrkofullmäktige valt församlingsråd. De som tillhör någon av församlingarna i ett pastorat ska vara valbara till ett församlingsråd i pastoratet. Hur motiverar man då att de förtroendevalda inte behöver komma ur församlingen utan kan utses oberoende av var de bor i hela pastoratet och oberoende av om de är med i en församling eller ej. Här kan andra skäl förmodligen göra sig gällande t ex att de tillhör ett visst parti (eller möjligen är aktiva i den aktuella församlingen). Borde man inte ha tillhandahållit en ganska utförlig diskussion om varför man lämnar den basala demokratin med direktvalda kyrkoråd som utses av församlingens medlemmar? Jo det kan man tycka. Men så blir det inte.

Så här lakoniskt motiverar utredningen denna genomgripande förändring: Vi strävar efter ett förslag som förenklar den lokala organisationen. Med ett direktvalt kyrkoråd blir ansvarsförhållandena otydligare. Ett organ som utses i direkta val får och ska ha ett förhållandevis starkt eget mandat och ett eget och beslutsområde om det direkta valet ska vara riktigt meningsfullt. Vår slutsats med hänsyn till både ansvarsförhållande och behovet av en enkel organisation är att församlingsrådet ska utses genom ett indirekt val och det organ som bör förrätta valet bör bli det i direkta val utsedda kyrkofullmäktige.

Så enkelt gör man revolution. Otydliga ansvarsförhållanden? Inte ur församlingarnas synvinkel! Men så svepande vänder utredningen upp och ner på det som konstituerat en församling. Så avskaffar man församlingsdemokratin. Trots alla citat om hur viktigt det är att stärka församlingarna och att personer i församlingen ska axla uppgifter och ansvar. Utan diskussioner av motiv och teologi. Så helt utan diskussion blir församlingarna av med sitt direkta inflytande över den grundläggande uppgiften och hur den lokalt ska gestaltas. Mot bakgrund av alla citatens trumpetstötar och fanfarer om församlingarnas vikt och betydelse är det snopet och snöpligt.

Vad kan syftet vara? Vad uppnår man genom dessa kullerbyttor? Är det så enkelt att man för en överskådlig tid säkrar makt åt färre politiker på en högre nivå? Centraliserar en effektiv kontroll över både ekonomi och församlingarnas uppgift? En viktig kontrollfråga blir: hur många hamnar på valbar plats på kyrkovalslistorna 2013 av dem som lokalt bekämpat denna omvälvning? Någon alls?

I höst fullbordas denna ogrundade revolution genom (politiska) beslut i kyrkomötet. Så enkelt gör man det för sig. Och eftersom församlingsmedlemmarna ändå inte ska ha eget ansvar så behövs ju inga direktvalda råd i och ur församlingarna! Istället utser pastoratets fullmäktige från ovan de personer som ska sitta i ett församlingsråd. Så går det till. Och nästan ingen bryr sig om att marken skakar och kyrkans grundvalar rister!

Nu bryter kyrkan med sin egen historia av lokal demokrati

I torsdagens Kyrkans tidning hade förre domprosten i Strängnäs, Gudmund Danielson ett kort men tungt vägande inlägg. Det handlade om Svenska kyrkan, församlingarna och demokratin. Så här skrev Danielson: Att stärka församlingarnas ställning var en viktig princip när kyrkoordningen utarbetades. Men så blev det bara delvis. Mest genomslag fick principen i de delar av KO som den så kallade Nivåutredningen arbetade med. Bengt Kindbom, som var fast förankrad i lokalförsamlingen, drev på i den frågan.

I andra delar utplånades församlingarnas ställning. När kyrkomötet röstat färdigt skulle varken kyrkomötet eller stiftsfullmäktige väljas med församlingarna som bas. Ledamöterna representerar nu de partier som nominerat dem.

Danielson fortsatte: Detta var en förändring till hierarkiens fördel. Nu utvecklas hierarkien, när strukturutredningen och därefter kyrkostyrelsen föreslår att församlingar som ingår i ett pastorat inte längre skall få välja sina företrädare.

Alltsedan medeltiden har församlingarna i Svenska kyrkan själva utsett förtroendevalda. Nu skall församlingsråden väljas av organ högre upp i hierarkien. Att kyrkostyrelsen lagt till en krumelur om nom- inering på församlingsnivå innebär ingen principiell skillnad.

Min kommentar: Genom att man kopplade loss kyrkans olika nivåer från varandra och skulle välja organen som oberoende solitärer övergavs församlingens roll och plats som grundläggande nivå och enhet. Därmed representerar man på stifts- och nationelöl nivå inte sina lokala gemenskaper och sammanhang, utan partierna. Nu fortsätter uppbrottet från församlingarna som grundläggande enhet. I de nya storpastoraten försvinner de direktvalda kyrkoråden, den egna kyrkoherden och församlingsinsturktionen. Församlingen reduceras till något som rätteligen borde kallas för distrikt, enheter eller avdelningar.

Det är en annan kyrka som växer fram. En där storskalighet, administration och byråkrati får företräde framför medelmmarnas lokala inflytrande och ansvar. Än saknas de teologiska resonemang som i bästa fall skulle kunna göra det troligt att detta är en pastoralt genomtänkt förändring. Och någon församlings- och kyrkoteologi som ger rimliga argument för denna halsbrytande förändring står inte heller att finna!
Flera har konstaterat att de nya kläderna inte duger att klä sig fin i, än mindre att dölja sin nakenhet med. Det som förvånar är att så få förmått eller vågat upptäcka denna brist, denna stora brist.

Vem läser Kyrkoordningen? Någon?

Knappt hann semestern ta slut innan den lilla världen fick mig på fall. En illasinnad (?) rackare med namn campylobakter brottade ner mig. Nu återhämtar jag mig för att ha kraft att möta höstens utmaningar…


Trots min relativa tystnad pågår diskussionen om storpastorat. Ni som inte vill höra denna vals igen får sluta läsa här. Själv har jag läst och hört en del av det som pågår lokalt. De som förespråkar en storpastoratets lösning är utan minsta darr på manschetten beredda att strunta i församlingarnas egen vilja. Alla ska med! Även Ni som inte vill. Det blir bäst så. Vi vet Ert eget bästa, tycks man mena. Och det är demokratiskt. Lägger man till. Om än med bara en rösts övervikt!

Storpastoratets tillskyndare har många åsikter. De vill undvika krångel, säger de. Och de vill slippa besvär. Det besvär som uppkommer genom att man måste omorganisera sig. De säger sig vilja slippa olika villkor mellan församlingar. Olika avgifter. De menar sig samtidigt vara solidariska och medkännande. Till skillnad från oss som förordar självständighet för våra församlingar. Vi som bara ser till vårt eget, oss själva, egoistiskt. Man förstår kraften i deras argument. För skulle vi som önskar självständighet beviljas den - då kan storpastoratet inte omfördela en del av våra församlingstillhörigas pengar till andra ändamål. Och somliga politiker hamnar då utanför makten i storpastoratet. Så sitt stilla i båten, är rådet.

Jag kan inte påminna mig någon från storpastoratsivrarna som i debatten plockat fram kyrkoordningen för att lägga sig vinn om att följa dess regler. Istället är det undvikande av omak och besvär som träder fram som huvudinvändning. Kyrkordningen har inga bestämmelser om att man ska undvika besvär eller förhindra organisatoriska förändringar. Däremot ska man sköta administration och förvaltning på lämpliga och än mer lämpliga sätt.

På så sätt blir diskussionen om storpastoratet en bra illustration till vad som händer när man tonar ner kyrkoordningens regelverk och lämnar mängder av frågor öppna. Så som utredningen Närhet och samverkan tänkt sig. Då blir det tyckandet och godtycket som får råda. De som har makt lär knappast ta större hänsyn i framtiden till vad enskilda församlingar önskar. Så se upp!

Här slutar dagens drapa. Jag knappar in de sista bokstäverna och gnolar på psalmen Innan natten kommer…

Kyrkklockan ringer klockan sex

Klockan sex på morgonen handrings kyrkklockan i den närbelägna Gothems kyrka. En påminnelse om bygdens historia. Om dess relation till kyrka och tro. De fem minuterna då klockan ljuder fäster även uppmärksamheten vid att både arbete och vila omsluts av Guds vilja. Måtte denna vittnande, och till tanke stämmande, klang inte tillåtas tystna.