23 februari 2013

Arkeologisk utgrävning i källarförrådet

Idag ska källaren rensas. Från överflöd. Det blir som en arkeologisk utgrävning- Där avlagringarna från tidigare epoker i ens liv kommer fram i ljuset. Gamla protokoll från kyrkostyrelsen. Där jag en gång häckade som obetydlig suppleant. Fram kommer papper från min tid som ung. Tidningen Gymnasistbladet från Frikyrkliga Gymnasiströrelsen (FKG). Jag ska även ha ännu äldre årgångar av Juniorkamraten från Metodistkyrkans ungdomsförbund (MKU). I de tidningarna ska finnas reportage från Gotland och Visby. Men ska jag verkligen ta tiden idag till att läsa detta från förr? Bara för att där kan stå något om vår juniorförening? Om läger jag och mina bräder deltog i? Vinterläger i Etelhem. Hajk i Bjärges  metodistkapell. Sommarläger vid Hammars fiskeläger i Norrlanda.

I förrådet ska också finnas gamla konfirmadböcker från 70-talslägren på Stjärnholms stiftsgård. Vid ett läger högg en konfirmand sig i knäet när vi förberedde midsommarfirandet. Illa! Vad gör man med läroböcker från teologistudiet i Uppsala. De flesta numera ohjälpligt föråldrade. Men så är de både 40 och 50 år gamla. En pärm med rundbrevet Paradoxen från tiden i Ny Gemenskap ska jag också ha. Bulletiner som jag minns andades en obegränsad idealitet och kampvilja. Ja, hjälp så mycket man kan gräva fram under källarvalven.

Jag vet att där ska finnas visst material från arbetet med några kristna riksmöten, t ex Västerås 1977 (V77),Jönköping 1983 (J83) och Örebro 1989 (Ö89). Till Jönköping kom Olof Palme och vi gick sida vid sida i ett demonstrationståg genom Jönköping. Han såg alla jublande tanter och farbröder i fönstren. Palme vinkade. Även till en hel del bekanta. Det här är vårt folk, sa han gång på gång. Han menade  Arbetrarrörelsens. Då och där tvivlade jag inte ett ögonblick på det.

Kvar ska också finnas material från Jubelfesten i Uppsala 1993 när jag började hos Gunnar Weman, ärkebiskopen. Många präster var vid ett möte i Universitetsaulan klädda i  kaftan. Själv hade jag en gröngul kavaj. Stack ut som ett fyrverkeri i mörka natten.

Vad tänker man under röjningsarbeten? Varför har jag sparat allt detta? Trodde jag de skulle bli underlag för kommande memoarer? Allt detta slit, till vilken nytta? För vem? Många frågor, inga svar. Jag bestämmer mig för att inte fundera så mycket. Be kan jag ju alltid göra. När kartonger och lårar ska sorteras och rensas. Bara be. För kyrkan. Det kan den behöva...

21 februari 2013

Unga lutheraner och musiken

Unga lutheraner och musik är, som uttrycker lyder, ett kapitel för sig själv. Den som är begåvad med musiklyssningsprogrammet Spotify som "streamar" musik kan säkert lyssna och njuta. Idag vill jag bara tipsa om författaren och humoristen Garrisson Kiellor och The young lutherans guide to the music. Hoppas att länk och teknik fungerar..

.

18 februari 2013

Den förkastliga katolicismen?

Beskrivningarna i media av den Romersk katolska kyrkan efter beskedet om påvens avgång har varit sensationellt illvilliga och besserwissriga. När striden om den heliocentriska världsbilden i radio nyligen reducerades till kyrklig oro och rädsla och allmän vetenskapsfientlighet undrar man vilket universum dessa experter lever i. Var inte både Galilei och Copernicus katoliker? Experterna har förstås glömt att astrologin (!) stod högt i kurs under 1500-talet i vårt nyblivna lutherska land. Erik den XIV var särskilt beroende. Eller att den vetenskapliga medvetenheten i den lutherska världen – under 15- och 1600-talen – inte hade mycket att komma med. Anakronismens pekfingrar är lätta att hytta med, när man sitter inne med vår tids vetande, förment eller verkligt. Alla märker att avståndstagandena flödar över!

Varför glömmer och förnekar man att den katolska kyrkan under sekler har byggt universitet och inte minst inom klosterväsendet odlat bildning, vetenskap och kunskap. Några korta rappa örfilar är ungefär vad man tycker räcker. Vore jag katolik skulle jag bli oerhört upprörd. Som märks blir jag förgrymmad ändå.

Men så behandlas i och för sig all religionsutövning. I dagens Svenska dagbladet begår Håkan Lindgren en understreckare. Hans beskrivning av religionernas återkomst som ett återvändande till patriarkatet vill jag gärna dela med mig av:

Ett sådant tecken är religionernas återkomst. Religion kan vara mycket – ödmjukhet, generositet, asketism, mystik – men det är inte de aspekterna av människans religioner som gör mest väsen av sig idag, utan religion som patriarkal maktutövning. Hur folk ska tillåtas leva sina liv i den här världen är viktigare än det eviga liv som sägs vänta oss i nästa.

Man kan inte gärna säga att avsnittet utmärker sig för insiktsfull tankereda vad gäller religionsutövning. Aspekterna av människors religion som gör mest väsen av sig? Vilka är de? Hur gör de då? Och var? I USA? I Europa? I Latinamerika? Eller lägger han som så många andra mellanösterns islam som mönster för all religion och försöker få religionerna att framstå som oupplysta, föråldrade och därför förkastliga?

De finns säkert några personer som skulle instämma i tesen att det utmärkande för religion idag är patriarkal maktutövning. Men det gör inte påståendet mera rimligt eller sant. Även om t ex den katolska kyrkan verkligen har ett problem genom sin enkönade ledning så kan man ju inte reducera religion till den maktutövning som sker i religionens, trons eller kyrkans namn. Religion är huvudsakligen något helt annat.

17 februari 2013

LIMA-dokumentet om Den helige Ande i nattvarden

Limadokumentet – vad är det? En fråga som många teologer genom åren ställt sig. Många har hört benämningen men alltför få har läst texten om Dop, Nattvard, Ämbete (Baptism, Eucharist and Ministry – förkortat BEM) som under lång tid värktes fram inom Faith and Order och som antogs vid kommissionens möte i januari 1982 i Lima, Peru. För den som intresserar sig för nattvardsfirandet är det mer än 30-åriga dokumentet av fortsatt aktualitet.

Hur det till exempel står i den svenska översättningen, gjord av Lars Thunberg, om Nattvarden som nedkallande av Den helige Ande kan man behöva läsa, begrunda och diskutera. Här följer ett citat ur dokumentet, men med kommissionens insprängda kommentarer till artikel 14 och 15 uteslutna:


14. Anden gör den korsfäste och uppståndne Kristus reellt närvarande för oss i nattvardens måltid och uppfyller därvid det löfte, som ligger i instiftelseorden. Kristi närvaro utgör klart och tydligt nattvardens centrum och det löfte som inneligger i instiftelseorden är därför avgörande för firandet. Likväl är det Fadern, som är nattvardshandlingens första ursprung och slutgiltiga uppfyllelse. Guds inkarnerade Son, genom och i vilken den förverkligas, är dess levande centrum. Den helige Ande är den kärlekens omätliga kraft, som gör den möjlig och ständigt på nytt gör den verkningsfull. Förbindelsen mellan nattvardsfirandet och Guds den Treeniges mysterium uppenbarar Den helige Ande som den som gör Jesu historiska ord närvarande och levande. I förtröstan på det Jesu löfte om gensvar, som ligger i instiftelseorden, beder kyrkan till Fadern om Den helige Andes gåva för att nattvarden skall bli en verklighet, nämligen den sanna närvaron av den korsfäste och uppståndne Kristus, som ger sitt liv för hela mänskligheten…

15. Det är i kraft av Kristi levande ord och Den helige Andes makt, som bröd och vin blir till sakramentala tecken för Kristi lekamen och blod. De förblir detta med sikte på kommunion…

16. Hela nattvardshandlingen har ”epikleskaraktär”, eftersom den är avhängig av Den helige Andes verkan. I de liturgiska formuleringarna kommer denna aspekt av nattvarden till skiftande uttryck.

17. Som det nya förbundets gemenskap åkallar kyrkan förtröstansfullt Anden för att så bli helgad och förnyad, ledd fram till all rättfärdighet, sanning och enhet och undfå kraft att fullfölja sin mission i världen.

18. Genom nattvarden skänker Den helige Ande en försmak av Guds rike: Kyrkan mottar den nya skapelsens liv och förvissning om Herrens återkomst. (sid 29-31 ur Dop, Nattvard, Ämbete, Uppsala 1983)

Här den engelska texten med kommentarerna kvar: C. The Eucharist as Invocation of the Spirit

14. The Spirit makes the crucified and risen Christ really present to us in the eucharistic meal, fulfilling the promise contained in the words of institution. The presence of Christ is clearly the centre of the eucharist, and the promise contained in the words of institution is therefore fundamental to the celebration. Yet it is the Father who is the primary origin and final fulfilment of the eucharistic event. The incarnate Son of God by and in whom it is accomplished is its living centre. The Holy Spirit is the immeasurable strength of love which makes it possible and continues to make it effective. The bond between the eucharistic celebration and the mystery of the Triune God reveals the role of the Holy Spirit as that of the One who makes the historical words of Jesus present and alive. Being assured by Jesus' promise in the words of institution that it will be answered, the Church prays to the Father for the gift of the Holy Spirit in order that the eucharistic event may be a reality: the real presence of the crucified and risen Christ giving his life for all humanity.

COMMENTARY (14)
This is not to spiritualize the eucharistic presence of Christ but to affirm the indissoluble union between the Son and the Spirit. This union makes it clear that the eucharist is not a magical or mechanical action but a prayer addressed to the Father, one which emphasizes the Church's utter dependence. There is an intrinsic relationship between the words of institution, Christ's promise, and the epiklesis, the in-vocation of the Spirit, in the liturgy. The epiklesis in relation to the words of institution is located differently in various liturgical traditions. In the early liturgies the whole "prayer action" was thought of as bringing about the reality promised by Christ. The invocation of the Spirit was made both on the community and on the elements of bread and wine. Recovery of such an understanding may help us over-come our difficulties concerning a special moment of consecration.

15. It is in virtue of the living word of Christ and by the power of the Holy Spirit that the bread and wine become the sacramental signs of Christ's body and blood. They remain so for the purpose of communion.

COMMENTARY (15)
In the history of the Church there have been various attempts to understand the mystery of the real and unique presence of Christ in the eucharist. Some are content merely to affirm this presence without seeking to explain it. Others consider it necessary to assert a change wrought by the Holy Spirit and Christ's words, in consequence of which there is no longer just ordinary bread and wine but the body and blood of Christ. Others again have developed an explanation of the real presence which, though not claiming to exhaust the significance of the mystery, seeks to protect it from damaging interpretations.

16. The whole action of the eucharist has an "epikletic" character because it depends upon the work of the Holy Spirit. In the words of the liturgy, this aspect of the eucharist finds varied expression.

17. The Church, as the community of the new covenant, confidently invokes the Spirit, in order that it may be sanctified and renewed, led into all justice, truth and unity, and empowered to fulfil its mission in the world.

18. The Holy Spirit through the eucharist gives a fore-taste of the Kingdom of God: the Church receives the life of the new creation and the assurance of the Lord's return.



16 februari 2013

Symboler, logotypes och Lars Eklund

Lars Eklund är förmodligen inte så bekant för många inom Svenska kyrkan. Men han har gjort stora insatser som konstnär och formgivare. Nästan alla har sett Sjukhuskyrkans symbol som han har skapat utifrån en idé av dåvarande sjukhusprästen Kjell Kallenberg. Symbolen är numera spridd i världen! Vi behöver sådana genomtänkta och välformade symboler! Det är en utarmning som sker om allt ska pressas in under ett kyrkans riksvapen. Mångfald är även på detta plan en tillgång, väl värd att vårda!

Särskilt i Örebro finns många tecken på Lars Eklunds kreativa förmåga. Han har formgivit oerhört många logotypes och symboler. Minns jag rätt var han upphovsman för det kristna riksmötets i Örebro symbol – Ö 89. Flera kors och smycken för olika församlingar i Örebro har han också skapat. Almby- och Längbrokorsen är två sådana. Olaus Petri församlings logotype har han format.

I Mikaels kyrka har han svarat för den konstnärliga utsmyckningen där särskilt hans finurligt formade änglar imponerar. I Mikaels kyrkan finns även en muralmålning över stiftet. Den som vill kan verkligen gå på upptäcksfärd i denna Lars Eklunds målning. Där hittar man även just symbolen för Ö-89! Strängnäs stift gav för länge sedan ut ett vykort med Eklunds stiftsmålning.


Någon som vet mer, än vad jag känner till, om Sjukhuskyrkan och Lars Eklund borde se till att skriva en ordentlig presentation av Sjukhuskyrkan för Wikipedia. En text som naturligtvis även ska visa Lars Eklunds symbol för Sjukhuskyrkan. Wikipedia borde även ha en utförlig och bildsatt artikel om Lars Eklund. Vem avhjälper denna betydande brist?

Brygubben Martin Garlöv har efter denna bloggpost om en fördold verkstad berättat mera om Lars Eklund och hans arbete.

13 februari 2013

Hur spännande är en en ny verksamhets- och kontoplan?

Inom Svenska kyrkan pågår en ekonomisk omvälvning. Hela verksamhets- och kontoplanen görs om. Nu ska kostnaderna fördelas på de fyra uppgifter kyrkomötet för länge sedan fick för sig var de viktigaste: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Nog är de viktiga allt. Men håller de som fördelningsnycklar? Det vete katten... En viktig invändning är till exempel att allt som kyrkan gör tillhör kyrkans missio, hennes uppdrag och sändning. Hur gör man då?

Trots protester här och där pågår denna omstöpning. Som vanligt vet media knappt om det. De nöjer sig med den ytliga kollen. Utifrån. Det där med granskande och undersökande journalistik är väl bra. Men till budgetprocessen når den sällan. Eller rättare sagt - nästan aldrig. Men för de flesta i mediabranschen är det inte spännande nog. Just för att det är svårt att förklara. Och begripa.

Den nya modellen kan säkert fungera. Pengar kan som bekant delas upp hur som helst. I små påsar för olika ändamål. Eller i högar. De kan sättas in på olika konton och de kan fördelas. Lite hur som helst. Om det är vad man vill. Frågan är bara om det är så klokt?

Vinner man bättre förståelse för kyrkans uppdrag om man delar verksamheterna på nytt sätt? Här infinner sig hos många en viss skepsis. Inga församlingar har ju (vad jag vet) organiserat sin verksamhet utefter dessa fyra uppdrag. Detta trots att kyrkoråd och kyrkoherde i församlingsinstruktionen ska skriva vad församlingen tänker och gör - just inom de fyra grundläggande uppgifterna.

Kyrkans tidning kanske kunde redovisa för och emot? Låta kritikerna få komma till tals. Och mota ut någon av ingenjörerna bakom det nya systemet på aeropagen. En sak vet jag säkret. Omläggningen kostar en massa kraft, arbetstid och förvirring. I det pågående budgetarbetet ute i församlingar och blivande pastorat kanske svaren kan ges på frågorna som har ställts. Även av dem som anammat detta nya.  Är det värt det? Blir det bra? För vem?



11 februari 2013

Och så klämmer vi i...

Än så länge - upprätthålls församlingssången i Svenska kyrkans gudstjänster. Den sjungna teologin som är värdefull för tron och bekännelsen. Som påstår mycket mer än de lovsångssnuttar som segertågat genom en stor del av "frikyrkans" församlingar. Den unisona sången sitter för övrigt ganska trångt till - i hela vårt samhälle. Få sånger lärs in utöver Ja, må hon leva och Du gamla, du fria. Möjligen skulle det kunna vara Skolverkets favoritpsalm Den blomstertid och några andra stamvisor.

Men ska det bli bra behöver vi hjälpas åt. Jag minns Egon Kjerrman som med skrovlig stämma uppmande folk på Skansen att klämma i. Sådant behövs nog på fler håll...

09 februari 2013

Vävstolar, pianon och annat överflöd

Konsten att avyttra överflödstillhörigheter (bra uttryck om än något långt) är svår. Det är som det gått mode i vilka ägodelar som är eftertraktade. Som tur är äger vi inte ett piano. Det lär vara bland det svåraste att få avsättning för. Vid inflyttning i ett oss närbeläget boende för seniorer gick många pianon direkt till soptippen. Inte för att man där musicerar och spelar piano, utan för att inga ville veta av dessa fantastiska instrument. Från att ha varit dyrbara och härligt njutbara pärlor i familjers vardagsrum – till att bli järnskrot och flisor. Från nödtorft till försumbara överflödsartiklar.
Detsamma gäller för landets alla små behändiga tramporglar som befolkat klassrum och kapell. De har sjungit klart. Deras små pipor har tystnat, har skattat åt förgängelsen. Eldas upp. Slängs.Några få hamnar på Orgelmuseet i Bjärges där man visar den gotländska orgeltillverkaren Cedergrens orglar. Där är det olyckligt nog redan knökfullt. Här en märklig film från det lilla muséet - märklig därför att det blir mer dragspel än orgel:



Under flera års tid har vi försökt bli av med familjens vävstolar. Någon i minimodell och en ganska modern Glimåkrastol med möjlighet till en aning större vävar. Skedar och andra tillbehör har funnits. Av god kvalitet. Men förgäves. Vävstugornas tid tycks vara ute. Och i hemmen slås inga inslag. De inslag som förekommer äger rum i TV-rutan. Då kan det låta som följer: och nu ett inslag från Båstad…

När utrymmet för bokhyllor krymper står det isande klart. Böcker är knappt värda det papper de är tryckta på. Författarmödan tycks förspilld. Böcker är som livsmedel. En färskvara. Med kort datum. Dessvärre har jag knappast några förstaupplagor av de efterfrågade författarna. Vem vill läsa hertigens av Saint Simon memoarer från 1700-talets Frankrike? Finns det över huvud taget någon som intresserar sig för Marshall McLuhan? Anders Nygren eller Alfred North Whitehead?



I vindsförrådet står vår kökssoffa med originalmålningen kvar. De som markerat intresse av att ta över den har alla dragit sig tillbaka. För besvärligt att baxa ner åbäket från vinden, för långt att köra, soffan är för utrymmeskrävande osv.

Behöver ingen längre spela piano? Är det enbart elektronik och dataproducerade ljud som duger? Behöver ingen längre hemvävda tyger, dukar och annat hantverk? Har konsten att väva redan gått förlorad? Läsa? Ligga på kökssoffan?

Vakna Sveriges Television! Vakna TV 4! Vakna landets länsmuséer. Berätta inte bara om antikviteter som tycks intressera den breda allmänheten mest för sitt eventuellt stora pekuniära värde. Ge oss kulturreportage och utställningar om de otroliga föremål som nu förpassas in i historiens dunkel, mals sönder på soptipparna, faller ur bruk. Jag ber Er: ge dem åtminstone ett värdigt eftermäle!

07 februari 2013

Fritid eller gudstjänst?

Församlingens huvudgudstjänst diskuteras i dagens Kyrkans tidning. Förväntningarna på vad en gudstjänst ska vara är många. Genom åren har många irriterat sig på att gudstjänsten inte är anpassad för att locka nya deltagare. Kommer det ovana gudstjänstfirare så har det sagts att gudstjänst har för höga trösklar, är för omodern och otillgänglig.
Den som försökt lära goda vänner och barn fotbollens mysterier skulle kunna säga detsamma: höga trösklar, omodernt och otillgängligt. Offsideregeln tillhör väl det mest svårforcerade. Men allt runt omkring. Varför får bara 22 personer med några ersättare spela? Varför ligger matcherna på så olika och konstiga tider? Trots det kommer tusentals personer oupphörligt, regelbundet.

Gudstjänst ursprung var inte att locka nya besökare – det var mötet med Gud och varandra för alla dem som tron hade drabbat, de som tillsammans utgjorde församlingen. De firade Herrens dag, Vilodagen. Fortfarande samlar gudstjänsten församlingen, med undantag för dem som måste vila, jobba eller som håller på med annat. Men så har det varit genom tiderna. Det hindrar inte att gudstjänsten och dess regelbundna påskdagsfirande av uppståndelsen fortsatt att vara nödvändig för varje församlings liv. Diakonin har sitt källflöde just där, det som skiljer den från att vara sociala aktiviteter i största allmänhet. Liturgin efter liturgin. Tjänsten åt Gud efter gudstjänsten.

Genom historien har människor gått till gudstjänsten för att det hörde till den kristna tron. I den fick man fira mässa, sjunga, tillbe och lova Gud. Sammandragning och samling, uppdrag och sändning. Gör gudstjänsten till en valbar aktivitet som ska tävla med allt annat som numera kan ske på en söndag – så kommer församlingen att förlora sitt verkliga centrum. Det gemensamma mötet med varandra och Gud. Den är till för dem som kommer – och ska då vara deras gudstjänst. Om fokus och störst uppmärksamhet läggs på dem som sällan eller aldrig söker sig dit så förloras något av det mest centrala. Detta att trons människor, församlingen som är där, liksom bröd och vin, förvandlas till Kristi kropp!

Visst kan människor få förhinder. Tillvaron kan blockera möjligheten att om söndagen fira gudstjänst. Men den springande punkten för många är en annan. Förhindret är inte så ofta att man ska undersöka om oxarna kan dra jorbruksredskapen, eller att man ska gifta sig eller granska ett stycke land man införskaffat. Den aktuella och mera relevanta frågan är: kan skogsluffning eller andra fritidsaktiviteter i längden bli viktigare än detta att fira gudstjänst? Om svaret blir ja - ska det vara så?

05 februari 2013

Religionsdebatt vid Cambridge

I en debatt vid Cambridge om religionens roll och plats i samhället deltog bland andra förre ärkebiskopen i Engelska kyrkan Rowan Williams och professorn och ateismförespråkaren Richard Dawkins.

Om debatten skrev Världen idag: Utgångspunkten för debatten var antagandet att religion inte har någon plats i det moderna samhället.
Williams å sin sida menade att mänskliga rättigheter har sin grund i religionen. – Själva konceptet mänskliga rättigheter har djupgående religiösa rötter, sade Williams. Han sade också att religion alltid handlat om gemenskapsbyggande och relationer utifrån medkänsla. – Antagandet att religiös överlåtelse kan vara en ren privatsak är i strid med kärnan i den religiösa historien, sade Williams, rapporterar The Independent. Dawkins, känd för sina skarpa utspel mot all form av religiös tro, hävdade att religion är ett "bedrägeri mot intellektet".
I debatten medverkade också Tariq Ramadan, professor i moderna islamiska studier, Andrew Copson, ledare för British Humanist Association och Douglas Murray från Centre for Social Cohesion. När debatten avslutades röstade de närvarande studenterna, och med 324 röster mot 135 tog de ställning för att religion har en plats i samhället, skriver Christian Post.

.

02 februari 2013

Bön om Andens förvandling

I Svenska kyrkan pågår utprovandet av en ny kyrkohandbok. I handboken finns kyrkans gudstjänstordningar – nu föreslås en hel del förändringar. Några rör mer övergripande frågeställningar – som var nattvardsbönen börjar och slutar och vem som ska be den. Om den inledande delen (Sursum Corda) inte är en del av nattvardsbönen öppnar det för att andra än prästen kan be/sjunga den. Varför det alls är nödvändigt kan man fundera över…
Musikaliskt föreslås ändringar så att man inför helt ny musik och rensar ut annan. Andra förändringar gäller inte minst ord och formuleringar. I de lästa nattvardsbönerna finns en genomgående nyhet i instiftelseorden där ordet kalk byts mot bägare. Jag har frågat, och testat ordet på, vänner och bekanta som genast associerar till dryckesbägare som man svingar, eller till glass. Bytet verkar helt onödigt eftersom bägare inte är ett ord som är särskilt vanligt förekommande. Högtidligheten i ordet kalk ersätts med det platta ordet bägare!

I varje nattvardsbön är en viktig beståndsdel epiklesen – bönen om att Anden ska komma över bröd och vin så att de förvandlas till Kristi kropp och blod. I protestantisk och västlig kristendom har denna bön varit mindre förekommande och svagare än i östkyrkan. Men de senaste femtio åren har epiklesen blivit mera framträdande och tydlig. I den första nattvardsbönen ber man nu: O Gud, sänd oss din heliga Ande att välsigna dessa gåvor som är Kristi kropp och blod. Är då allt bröd och vin redan Kristus? Eller är det så att förvandlingen uppfattas redan ha ägt rum? Vilket skulle koppla förvandlingen till instiftelseorden!

I nattvardsbön 2 lyder epiklesen: Bered oss genom din heliga Ande att ta emot honom när han kommer till oss i sin heliga nattvard. En bön som gäller gudstjänstdeltagarnas beredskap – och inte brödet och vinet som ska bli Kristi kropp och blod.

I Nattvardsbön 3 finns en mera utförlig epikles men som inte heller den berör nattvardens under, detta att Kristus blir närvarande i, genom och under brödets och vinets gestalter. I denna bön ber man: Här och nu, i denna nattvard, gör du genom din Ande, oss delaktiga i din hemlighet. Förvandla oss genom din Andes kraft så att vi i våra liv förverkligar din kärleks hemlighet och bereder vägen för ditt rike ibland oss.

Det man först lägger märke till är ordet oss som förekommer tre gånger i denna epikles. Något oklart är det om tanken att Guds rike ska beredas väg enbart bland dem som gjorts delaktiga av hans hemlighet eller om detta utbredande gäller hela världen (vilket är den vanligast förekommande tanken vad gäller rikets utbredande). Det tycks som om riket ska beredas väg ibland de troende. Snävare än nödvändigt.

Ordet hemlighet förekommer två gånger i epiklesen och ytterligare en gång i denna nattvardsböns inledning där Kristus sägs uppenbara kärlekens djupaste hemlighet. Hemlighet ska förmodligen syfta på de heliga mysterierna i nattvarden, men hemlighet låter exkluderande och slutet och något som bara anförtros invigda. Luddigheten i uttrycken förtar poesin. Särskilt om man börjar tänka efter hur man gör för att förverkliga din kärleks hemlighet?

Nattvardsbön 4 har en epikles som lyder: Kom heliga Ande, välsigna dessa gåvor och förnya oss. Lakoniskt kortfattad är den. Kan formuleringen förmodas innebära att välsignelsen ska verka transformerande? Tveksamt. Det finns inget kausalsamband som epiklesen ofta uttryckt: välsigna detta bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Klipper man isär välsignelsen och Kristi närvaro blir kopplingen alltför svag, ja obefintlig.

I nattvardsbön 5 ber man på följande sätt: Helga genom din Ande detta bröd och vin, gåvor av jordens frukt och människors arbete som vi bär fram inför dig. Vi tackar dig för att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Bönen om helgelsen av brödet och vinet inbegriper det fullt ut undret att Kristus kommer till oss genom bröd och vin? Så är det nog tänkt, men underförstått och inte utsagt.

Nattvardsbön 7: Gud, sänd din Ande över oss och dessa gåvor och låt oss, som får del av hans kropp och blod, bli människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet. En sympatisk final som andas av vår egen förvandling som förmodas spegla (den outtalade) förvandlingen av bröd och vin. Att Anden sänds över oss och gåvorna – är det en omvandlande sändning? Sedd mot bakgrund av pingstens andeutgjutelse kan det vara så – men formuleringarna når inte fram. Detta trots att de redan sedan många år är i bruk.

Nattvardsbön 7 har en annan och mer sammanhållen epikles: Vi ber dig att du med din Ande helgar bröd och vin så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Kausalsambandet formuleras med orden så att! Intrycket förtas dock av de ord som föregår epiklesen: Vi tackar dig för din Andes skapande vind som sveper genom våra liv och som fyller världen. Visserligen finns starka bibelreferenser till sådana uttryck men det stora andesvepet som fyller världen hakar jag upp mig på. Formuleringarna håller mig tankemässigt kvar på det universella planet när bönen går vidare in i en ganska välfunnen epikles.

Nattvardsbön 8: Sänd din Ande till oss och brödet och vinet. Kom och gör världen hel. Här är perspektivet det omvända. Först bröd och vin, sedan världen. När Anden sänds till brödet och vinet behöver vi förförståelsen att Anden verkar förvandlande.

Nattvardsbön 9 lyder ungefärligen som bön 7: Kom med din Ande till oss och dessa våra gåvor av bröd och vin, så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod. Nattvardsbön 10: Vi ber dig, Gud, sänd din Ande över oss och dessa våra gåvor, så att vi, när vi äter brödet och dricker vinet, tar emot Jesus Kristus.