Den förkastliga katolicismen?

Beskrivningarna i media av den Romersk katolska kyrkan efter beskedet om påvens avgång har varit sensationellt illvilliga och besserwissriga. När striden om den heliocentriska världsbilden i radio nyligen reducerades till kyrklig oro och rädsla och allmän vetenskapsfientlighet undrar man vilket universum dessa experter lever i. Var inte både Galilei och Copernicus katoliker? Experterna har förstås glömt att astrologin (!) stod högt i kurs under 1500-talet i vårt nyblivna lutherska land. Erik den XIV var särskilt beroende. Eller att den vetenskapliga medvetenheten i den lutherska världen – under 15- och 1600-talen – inte hade mycket att komma med. Anakronismens pekfingrar är lätta att hytta med, när man sitter inne med vår tids vetande, förment eller verkligt. Alla märker att avståndstagandena flödar över!

Varför glömmer och förnekar man att den katolska kyrkan under sekler har byggt universitet och inte minst inom klosterväsendet odlat bildning, vetenskap och kunskap. Några korta rappa örfilar är ungefär vad man tycker räcker. Vore jag katolik skulle jag bli oerhört upprörd. Som märks blir jag förgrymmad ändå.

Men så behandlas i och för sig all religionsutövning. I dagens Svenska dagbladet begår Håkan Lindgren en understreckare. Hans beskrivning av religionernas återkomst som ett återvändande till patriarkatet vill jag gärna dela med mig av:

Ett sådant tecken är religionernas återkomst. Religion kan vara mycket – ödmjukhet, generositet, asketism, mystik – men det är inte de aspekterna av människans religioner som gör mest väsen av sig idag, utan religion som patriarkal maktutövning. Hur folk ska tillåtas leva sina liv i den här världen är viktigare än det eviga liv som sägs vänta oss i nästa.

Man kan inte gärna säga att avsnittet utmärker sig för insiktsfull tankereda vad gäller religionsutövning. Aspekterna av människors religion som gör mest väsen av sig? Vilka är de? Hur gör de då? Och var? I USA? I Europa? I Latinamerika? Eller lägger han som så många andra mellanösterns islam som mönster för all religion och försöker få religionerna att framstå som oupplysta, föråldrade och därför förkastliga?

De finns säkert några personer som skulle instämma i tesen att det utmärkande för religion idag är patriarkal maktutövning. Men det gör inte påståendet mera rimligt eller sant. Även om t ex den katolska kyrkan verkligen har ett problem genom sin enkönade ledning så kan man ju inte reducera religion till den maktutövning som sker i religionens, trons eller kyrkans namn. Religion är huvudsakligen något helt annat.