Församlingens huvudgudstjänst diskuteras i dagens Kyrkans tidning. Förväntningarna på vad en gudstjänst ska vara är många. Genom åren har många irriterat sig på att gudstjänsten inte är anpassad för att locka nya deltagare. Kommer det ovana gudstjänstfirare så har det sagts att gudstjänst har för höga trösklar, är för omodern och otillgänglig.
Den som försökt lära goda vänner och barn fotbollens mysterier skulle kunna säga detsamma: höga trösklar, omodernt och otillgängligt. Offsideregeln tillhör väl det mest svårforcerade. Men allt runt omkring. Varför får bara 22 personer med några ersättare spela? Varför ligger matcherna på så olika och konstiga tider? Trots det kommer tusentals personer oupphörligt, regelbundet.
Gudstjänst ursprung var inte att locka nya besökare – det var mötet med Gud och varandra för alla dem som tron hade drabbat, de som tillsammans utgjorde församlingen. De firade Herrens dag, Vilodagen. Fortfarande samlar gudstjänsten församlingen, med undantag för dem som måste vila, jobba eller som håller på med annat. Men så har det varit genom tiderna. Det hindrar inte att gudstjänsten och dess regelbundna påskdagsfirande av uppståndelsen fortsatt att vara nödvändig för varje församlings liv. Diakonin har sitt källflöde just där, det som skiljer den från att vara sociala aktiviteter i största allmänhet. Liturgin efter liturgin. Tjänsten åt Gud efter gudstjänsten.
Genom historien har människor gått till gudstjänsten för att det hörde till den kristna tron. I den fick man fira mässa, sjunga, tillbe och lova Gud. Sammandragning och samling, uppdrag och sändning. Gör gudstjänsten till en valbar aktivitet som ska tävla med allt annat som numera kan ske på en söndag – så kommer församlingen att förlora sitt verkliga centrum. Det gemensamma mötet med varandra och Gud. Den är till för dem som kommer – och ska då vara deras gudstjänst. Om fokus och störst uppmärksamhet läggs på dem som sällan eller aldrig söker sig dit så förloras något av det mest centrala. Detta att trons människor, församlingen som är där, liksom bröd och vin, förvandlas till Kristi kropp!
Visst kan människor få förhinder. Tillvaron kan blockera möjligheten att om söndagen fira gudstjänst. Men den springande punkten för många är en annan. Förhindret är inte så ofta att man ska undersöka om oxarna kan dra jorbruksredskapen, eller att man ska gifta sig eller granska ett stycke land man införskaffat. Den aktuella och mera relevanta frågan är: kan skogsluffning eller andra fritidsaktiviteter i längden bli viktigare än detta att fira gudstjänst? Om svaret blir ja - ska det vara så?
Tack för denna genomgång.
SvaraRaderaVi (kyrkfolket) blir verkligen utsatta för plågsamma gudstjänstbesök idag. I min omedelbara närhet finns 4 församlingar, 3 av dem är försöksförsamlingar. I alla tre har man tagit bort syndabekännelsen för att den kan verka stötande för den ovane. Efter textläsningen ska nu sägas, "så lyder Bibelns ord" för att ordet "Herren" är svårt, och så får gudstjänsten inte vara för lång, 4 psalmer räcker.
Vi som längtar efter att få lämna ifrån oss våra misstag och få börja på nytt, att få leka en stund inför Guds ansikte med andra trossyskon och öva oss för evigheten, vart ska vi gå?
Både Britta Hälls och Hannah Krokssons artiklar senaste Kt är intressanta. Högmässan med alla möjliga inslag är en lysande idé kriver Britta men svåratt sälja in. Och Hannah rubricerar sitt inlägg: "Onödigt att fixer sig vid södagen".
SvaraRaderaUnder många år och i många sammanhang har jag försökt få gehör för att vi måste bli mer flexibla när det gäller vårt gudstjänsttänkande. Verkligen våga tro på att veckans alla olika möten utgör vår HUVUDGUDSTJÄNST. När jag med flanellografens hjälp på onsdag berättar om Bibelns personer och vi sjunger och ber tillsamman är det en del. När jag delar bröd och vin med ett dussin vänner på tordagskvällen är det en annan del av huvudgudstjänsten. Jag behöver inte frustrerat undra varför vi inte är mer än 7 deltagare i söndagens 11 högmässa. 138 deltagare på lördagens familjedag med inledande familjemässa är en högtid. Veckans 7 dagar i olika gemenskaper blir min andliga växts huvudgudstjänst. Sedan blir jag glad över Brittas insikt i vikten av de mångas medverkan och vigttnesbörd i den flexibla församlingsveckasns rika liv.
Med vänlig hälsning/ Ulf Hjertén Nyköping