31 december 2015

Nyårshälsning


Nyårshälsning fylld med meningsbärande symboler. Lyckosymboler som en hästsko, en bukett med klöver, pengar, ett plan som lyfter mot framtiden och nya höjder. Sådant kan man säkert önska sig själv och andra.

Alla vet dock att ett Välsignat och Gott Nytt År handlar om så mycket mer än materiellt välstånd. Nåd och frid från Gud vår Fader och från Herren Jesus Kristus!

23 december 2015

Adventskalender 24


Julen, vad är det för speciellt med den? Kyrkorna som gör så stor affär av dess innehåll har inte så mycket att skryta över, sägs det ibland. Julfirandet här i Norden är i alla fall bara något man tagit över eller stulit från dem som höll på här innan kristendomen långsamt infiltrerade landet. Firandet runt den 24-25 december handlade om solens återkomst efter den mörka årstiden.

Invändningar som dessa kommer ofta från positiva människor som tror på utveckling och evolution. Men bara inte när det gäller religion, kristendom eller jul. Då, före vår tideräknings början, var det av någon anledning bäst. Bäst före.

Kanske är det därför det är enklare för de engelskspråkiga folken som talar om julen i termer av Christ mas Kristus mässa. Men även för dem som kan uppskatta trons och Bibelns värld är det oerhört viktigt att få till alla astronomiska och politiska fakta så att man så nära som möjligt kan bestämma exakt när det hände. Där har det varit krångligt att få ihop alla uppgifter till en samstämmig datering. Kejsar Augustus, skattskrivning, Quirinius och Betlehems stjärna. Dateringarna har på några år när hamnat från 7 år före VTB. Vår tideräknings början. Eller FK, före Kristus.

Om den på en gång alldagliga och märkliga barnafödsel som står i budskapets centrum har alla av oss hört så många ord. Predikningar, andakter, betraktelser eller ett och annat föredrag. För någon vecka sedan var det 40 år sedan jag prästvigdes i december 1975 i Strängnäs domkyrka. Min första prästjul firades i Almby församling där jag fick tillfälle att predika. Sedan dess har det blivit många hundra utläggningar om julen och dess innebörd. Vi kan alla tänka att vi har hört allt som finns att säga om julen och en hel del som aldrig borde ha sagts.

När orden blev för många, sprängfyllda av överdrifternas girlanger, i ett ändlöst skönmålande. Julspel högt och lågt, ofta rart och oförargligt. Men jag vet en kollega i Olaus Petri som fick spela värdshusvärd i julspelet för förskolan. Maria och Josef bankar på predikstolen som plötsligt blivit entrén till ett härbärge. Han ropade med tordönsstämma: vad är det för oväsen? Nu får ni vara tysta, folk vill sova. Han gjorde det med sådan inlevelse att det fanns barn som kände sig så avvisade att de började gråta. Men det fanns andra reaktioner. När värdshusvärden ropat ut sin barska och högljudda begäran om att det skulle vara tyst svarade en modig liten femåring: Tyst kan du vara själv!

Det märkliga är att det fortfarande inte saknas nya perspektiv och ingångar till denna händelse som Bibeln återger i Lukasevangeliet. Berättelsen är som en källa som flödar över. Friskt vatten kan hämtas där. Men risken finns att man bara upprepar vad man redan tycker och tror. Det blir lätt överdrivet, gulligt, förgyllt, förskönat och idealiserat. Möjligen för att vi längtar efter något enkelt och oproblematiskt. Var dag har ju sannerligen nog av sin egen plåga! Ändå. Skönt att slippa en jul fylld av utanförskap och hot och våld.

Vem vill bli påmind om en kvinna som måste resa på farliga vägar i långt framskriden grosses? Väl framme är värdshus och gästgiverier överfulla. Det blir till att göra som fattiga människor i alla tider har gjort. Att söka sig till djuren och dela rum med dem. Djuren som kan hjälpa till att hålla värmen. Snart nog måste man fly. Makten vill döda barnet och jagar dem. Inte olikt vad som händer i de förfärliga och moderna krigen…

När sången, hyllningarna och orden tystnar. Vad händer då? Det står skrivet att Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Är det där vi också behöver vara? Att för en stund bara vara och låta världen ha sin gång. Att släppa taget och låta den evighetsmaskin som snurrar i våra hjärnor vila, den som ständigt värderar och bedömer. Att ge sig en stund av stillhet, en stund för att hinna ikapp sig själv och landa. Att för ett ögonblick bara vara. Det är då förskolebarnet får rätt: tyst kan man vara själv…

När sångerna och orden tystnar finns det plats för ordlös förundran. Gud blir människa, föds som ett barn, en av oss. Frälsningshistorien blir detta barns livsgärning. På ett kors bärs våra missgärningar, synd och ondska. Då inför korset blir det stilla och tyst. Världen håller andan som inför  barnets födelse. Till och med tankarna lägger sig att vila. Då är kropp och andning. Vi kan till slut andas ut all brist, all oro och ängslan och andas in välsignad tro och tillförsikt. Ära åt Gud och på jorden fred!


Adventskalender 23


Många har försökt sammanfatta kristen tro i enstaka satser. Har försökt finna en formel som kan förklara dess helhet. Poängen med Jesus var hans medmänsklighet och kärlek, har det sagts. Bara man finner den historiske Jesus och förmår skala bort traditionens avlagringar och kyrkans dogmatiska barlast kan man också få fatt i vad han ville. Han ville att vi skulle, och lärde oss att, leva tillsammans . Jesu enkla lära kallas ibland sådana försök att genom reduktion och frontförkortning sammanfatta kristendomens innebörd.

Att på det sättet tro sig kunna destillera fram en enkel och allmänmänsklig formel gör i ett slag hela den kristna kyrkans historia och tradition, dess teologiska kärna, till något oväsentligt och överflödigt. Bekännelse och lära blir i ett slag ointressant och ovidkommande. Så blir det när man egentligen inte bryr sig så mycket om vad kyrka är och vilken kallelse och uppdrag som är givet av kyrkans Herre. Viktigare framstår då att hitta en formel för hur man ska leva. Känslor överflyglar tanke och kunskap. Som om allt vore upp till människan själv och att det räcker att vara allmänt hygglig och social. Eller möjligen ovanligt hygglig och social...

Dagens kort framställer en något rörig idyll med den goda naturen representerad av ett fågelpar och olika trädslag med bär och kottar. Stjärnan som omger Maria och Jesus är byggd av två kvadrater. Det lyser om denna stjärna. Att det är något speciellt med barnet förstår man av ljuset som omgärdar, strålar ut, från barnets huvud. Som lyser upp Marias ansikte. "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus. skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom." (Joh 1). Man behöver inte läsa många verser förr än man stöter på ord som försvårar och omöjliggör tanken på att det går att förenkla inkarnation och försoning och förvandla till ett förhållningssätt eller något vi människor själva kan ordna. Hur går det med det allmänmänskliga om hans egna inte tar emot honom? 





22 december 2015

Adventskalender 22

 
Det ska synas och det ska höras. Egendomligt nog har att blivit viktigare än vad. Det ska hända saker som omvärlden kan uppmärksamma. Då går det an med alla möjliga evenemang. Pedagogiken bygger på att med stor uppmärksamhet följer ett intresse för det kyrkan står för, det kyrkan förkunnar. Man menar att man bryter isen, tar bort trösklarna, när man i kyrkan erbjuder det som finns nästan överallt.
 
Massor av församlingar arbetar därför även i sin verksamhet med vad de kallar öppen verksamhet. Den är lågprofilerad vilket betyder att kristen tro tonats ner för att ingen ska känna sig ovälkommen eller bli upprörd. Så kan man självklart göra om man menar att breda kontaktytor på sikt gör människor mera hemmastadda i kyrkan och dess lokaler. I förlängningen även blir positivt inställd till tro. Diakonin har ett sådant öppet förhållningssätt utifrån övertygelser om att den som är utsatt och i nöd behöver stöd och hjälp. Men när det börjar gälla som norm för församlingarnas barn- och familjearbete finns det anledning att ställa kritiska frågor.
 
Läste en krönika av Elisabeth Arborelius på Seglora Smedja. Där hon kritiserar det högtidsliga och pompösa som står i vägen för det nära och medmänskliga. Hon hävdar att Jesus ville lära oss hur vi skulle kunna leva tillsammans. Han proklamerade inte, snarare suckade han över fariséerna som tolkade lagen och religionen på sitt maktfullkomliga sätt. Kärleken till människor går i första hand, före regler och förordningar. Det låter anslående. Men det regel- och normlösa sammanhanget kan lätt förvandlas till en huggsexa för de stora och starka. Om det inte finns hyfsade regler finns det snart inget utrymme för kärlek till medmänniskor.
 
Elisabeth Arborelius är kritisk till proklamation av trossatser och hänvisar till domsscenen i Matteus 25 för att hävda att det avgörande är hur vi handlar mot våra medmänniskor, inte om vi ber eller går i kyrkan. Även jag har sagt sådant. Men tänker också att kyrka, bön, gudstjänst och tro är givet oss som gåva, som en bärande gemenskap på pilgrimsvägen. Inte bara mellan människor utan även med Gud och det han gjort för oss genom Jesus Kristus.
 
Om man inte står ut med kyrkoteologin och tron formulerad som lära i pregnanta satser blir detta att lära sig leva som människa inom och genom kyrkan en krokig omväg. Ty det allmänmänskliga förmår inte sammanfatta försoningsverket på korset, rymmer inte Jesu frälsande gärning för oss människor.
 
Hur som tassar det runt ett stort antal tomtar på kyrkliga tiljor. De ringer i klockor och står i, representerar och företräder kyrkan. Stor mysfaktor kan hävdas. Men det gosiga, snälla och mysiga klarar inte av att hantera världens ondska och människans bortvändhet från Gud.
 
 

20 december 2015

Adventskalender 21


Himmelsk musik kan man kalla Bachs Juloratorium. I en serie sammanfogade kantater som sträcker sig över Jul till Trettondagen berättas vad som hände sig vid den tiden. Uppfylld och lycklig blev jag som hade förmånen att lyssna till en av de två framförandena i Olaus Petri kyrka.

Blir spännande att se om vi i de stora drakarnas (dvs dagstidningarnas) periferi alls finns eller om det som vanligt är mest vitt landskap dit inga kartografer eller kulturmänniskor ännu hittat. Bortsett från Drottningholms Barockensemble och ett antal internationella solister. Och många andra om vilka de flesta stora redaktioner i media vet i stort sett ingenting... Man får vara glad att de i alla fall har förstått att Svenska kammarorkestern är värda sin stora internationella popularitet och att Länsteatern i Örebro gör vital och spännande teater som kan vara värd en recension...

Men varför klaga? Förr eller senare når ryktet även igenom de mondäna kretsarnas topografiska filter. Och vi som redan vet, kan skatta oss lyckliga. Vi får njuta av det som bjuds! Svenska kyrkan är en av de stora kulturarrangörerna i landet, vilket i mycket ringa utsträckning återspeglas i motsvarande medialt intresse. Det tycks viktigare att låta underhållnings- och nöjesstjärnor intervjuas och skildras i långt högre grad än man uppmärksammar landets många begåvade talanger inom de klassiska genrerna. Hur det ser ut med stöd till dessa civilsamhällets kulturarrangörer vore värt ett studium. I landets kulturplaner blir de nästan aldrig särskilt framlyfta eller synliggjorda.

Den "snälla" kyrkan vet inte ens hur man sätter ner den kulturella foten så den blir hörd (eller hörs) på departement och regionkontor. Man kanske får ta till sina himmelska budbärare och gynnare. Om de kommer fladdrande och spelar en stund på sina harpor, då kanske promemorior och propositioner fick innehålla en mer varierad kulturell kost. Kyrkans musikutbildningar kan inte rustas ner och krympas mer. Ändå sker det. Det vore, det är, som att skjuta sig i foten. Och jag lovar, i längden gör det ont. Och det är inte mycket till musikalisk uppbyggelse.




Adventskalender 20


Fjärde söndagen i Advent är en Mariadag. Kortet skulle kunna vara den sörjande Maria med Johannes. Men när man ser ansiktsuttryck och deras fokus är det nog tänkt att föreställa Maria och Josef. Som på gammal film eller i julspel är barnet dolt under tyg.

Maria bär sin himmelsblåa mantel. En påminnelse om att de klädedräkter man utbrett förfasar sig över har burits även av en av kristendomens stora förgrundsgestalter. Guds moder Maria, Gudaföderskan.

Reformationens hårdaste företrädare lyckades inte helt utplåna Marias plats i människors och kyrkans liv. Många exempel finns. Öja- och Viklaumadonnan är gotländska exempel. Mosjömadonnan är en annan välkänd Mariabild. Dessutom har moderna Mariaskulpturer tillfogats, t ex i Almby och Olaus Petri i Örebro.

Maria är lyssnande samtalspartner för många, sedd som en himmelsk förbedjare. Även de som inte vill ha det så lyssnar och gläds ofta åt ett sjunget Ave Maria eller stämmer in i ett ora pro nobis, bara det sägs på latin.

Olov Hartmans Mariapsalm 482 inleds:
Salig du och högt benådad, 
Herrens mor som gömde Ordet.
Sjung med oss den nya sången,
av vars under världen skådar
intet, intet, intet.



18 december 2015

Adventskalender 19


Ett något nyare julkort än kalenderns andra. Ett brinnande ljus, en grankvist, en flätad julgransprydnad i form av ett hjärta, en stjärnhop och en himmelsblå bakgrund. Anslående i sin stilsäkra utformning. Hjärtat fungerar nästan som en pendel där den svänger diagonalt över bilden.

Ett kort som den som är tolkningsbenägen kan brottas med en stund. Ljuset är det Johannesprologens ljus, det som kommer i världen? Hjärtat är det trons sammanfattade korg med Gudstron och medmänsklighet sammanflätade? Gröna grenen är det skapelsens återklang i julen, där djuren samlas runt människan som denna gång slipper att vara allena? Vem vet? Den som tolkar kan lätt få för sig saker och halka iväg längs egna spår.

Men jag är trött på att kritisera och peka ut faror på den kyrkans väg som har blivit bred som en autostrada. Jag pendlar mellan uppgiven likgiltighet och engagerad oro. Det är då jag sitter mig till ro. Låter världen i och utanför kyrkan vara. En stund. Andas ut min oro och andas in hopp och tillförsikt. 

Under alla omständigheter går vi nu i väntans tider. Ett barn ska födas om vilket det sägs att det är Messias, Herren. Gud själv i mänsklig gestalt. 

17 december 2015

Adventskalender 18


Läser tidningen Dagen. Har gjort det flitigt under många år. Fick till och med en gång varna en legendarisk chefredaktör för att inte skriva så mycket negativt om Svenska kyrkan om det inte matchades av motsvarande kritik av den egna Pingströrelsen. Sa att Kyrkans tidning hade gott om källor som vi kunde börja anlita för att avslöja den del av Pingströrelsens problem som dagen mörkade. Då blev balansen bättre.

Under några år har Dagen haft en hel del insiktsfullt att rapportera om Svenska kyrkan. men på senare tid har det blivit mer frikyrka och ganska lågmält, dvs kritiken är nedtonad. Då passar Göran Skytte på, han som har haft mycket viktigt att förmedla, att lufta sina egna gamla favoritteser med anledning av en utkommen bok. Han har på olika sätt genom åren hävdat att det är 68-rörelsen som fått Svenska kyrkan att slira och gå vilse. Jag tror att han har fel!

Den kristna vänstern var ingen uniform rörelse vad fromheten beträffade. Den fanns i alla kyrkans teologiska falanger och traditioner. Högkyrkligt from och politiskt radikal var och är ingen orimlighet. Flera av oss 68-or, jag är fortfarande en sådan även om jag bytt politisk tillhörighet under resan, har blivit den internationella solidariteten trogen men även hållit fast vid en rimlig och from bibelförankrad tro.

Modernismen och liberalteologin fanns och finns i alla politiska hörn av kyrkan. Teologiskt har detta uppbrott gnagt på allas tro. Tvivel har där inte bara varit en viktig ingrediens i tron utan har uppmuntrats. Tolkning går i detta sammanhang så gott som alltid före vad texten tycks säga. Det är snarare modernisterna som förorsakat vilsenhet och förvirring inom Svenska kyrkan så till den grad att man mera sysslar med annat än det som är hemmahörande i den världsvida kristna kyrkans läromässiga och trosmässiga centrum. Bibliskt kristocentrisk kan man vara inom de flesta falangerna. Störst problem har liberalteologin och modernismen vars fromhet och Jesustro rymmer en myckenhet av poetisk symbolism.

Det finns ett antal kristna som blivit alltmer alienerade av den utveckling som fortgår. De blir ett slags sakrala sångare, eller av organisationen marginaliserade, utdefinierade och desorienterade ad fontesmänniskor. Stående på all större avstånd från den etablerade Svenska kyrkans politiska styrning och tyglade ledning. symboliserade av en kyrkobyggnad som lyser varm och öppen i bakgrunden.

Nås i skrivandet stund av ännu ett besked om vänner som bestämt sig för att ta steget bort från den kyrka som en gång höll deras tro glödande och deras hjärtan varma. Nu på väg till världen största kyrka, om än mindre än folkkyrka och mer en bekännelse- och minoritetskyrka i Sverige.

Adventskalender 17


Barn, vintermössor, damasker, snö, gran, julgran, kälke, julklappar.

Vad tänker man när man ser bilden?
Någon som vet?
Kanske att barnen inte är vana att vara ute och leka? De är prydliga och oklanderligt befriade från snö. Att de sitter på kälken för att göra de vuxna glada. De stirrar mot kameran utan att ägna julklapparna någon uppmärksamhet. De inslagna paketen har blivit årstidsanpassad rekvisita, accessoarer.

Vad känner man när man ser bilden?
Är det en stark eller svag känsla?
Kanske en vag förundran över att någon lyckats släpa barnen långt ut i skogen för att drapera dem på en gammal kälke med plats för tre personer. Vemod därför att förmodligen står bakom närmsta krök andra barn som inget hellre vill än att få åka denna kälke. Ett fordon som de bara kan drömma om.

Vad betyder bilden?
Måste den verkligen tolkas? Kan den inte få betyda det den verka avbilda? Men där finns ju symboliskt laddade föremål. Det kan man behöva träna sig i att se.

Visst signalerar den triumfatoriskt hållna och huggna granen att det snart är jul. Snön understryker och att då bör det vara vinter och det vita täcket utbrett över trakten. Paketen berättar om julens tradition att ge gåvor i de fjärran stjärntydarnas efterföljd. Kälken att det som ska ske ligger framför - i tid och rum. Sammantaget berättar bilden om att julen handlar om att vara tillsammans, med någon eller några, vare sig man har roligt och leker eller tvingas posera för att någon ska ha julkort att skicka.

Kortet är poststämplat den 24/12 1921 och sänt till Augustendal i Gamleby.  Vid utlämnandet klistrades ett grönt lösen-märke 10 öre på kortet.



16 december 2015

Adventskalender 16

En trio änglar, två skära och en obestämt gulgrön, som svävar på små moln. Genom att ställa upp gruppen som vore den en sånggrupp bestående av mamma och barn har man förenklat detta med vingar. Nu slapp man utrusta den äldre ängeln med synliga vingar och lät de små och två barnavingarna representera de övriga.

Dessa änglar  håller prydda minigranar i sina händer så att mottagaren av kortet ska förstå att det är ett julkort. För att understryka den tidsmässiga bundenheten finns också hälsningen God Jul på det från Tyskland importerade kortet. Den präntade hälsningen på baksidan lyder: En god och fridfull Julhälsning. Den som fick hälsningen bodde i Kumla.

Dessa schabloner till änglar, bereder de vägen till den inkarnationens stora högtid som stundar? Denna adventsvecka påmindes gudstjänstbesökarna om Johannes döparen som förberedde och röjde.
Uppgiften är knappast slutförd. Eller rättare, en liknande mission har kyrkans folk. Det tycks mig som att vägarna för Jesus, eller till honom, är ganska igenvuxna och knixigt krokiga. Det blir allt svårare att ta sig fram. Särskilt som intrycket sprider sig att kyrkan ägnar sig mera åt annat.

Själv frågar jag mig några frågor om det som tycks mig centralt.  Är jag är alltför upptagen av yta och sken. Av det Jesus i Bergspredikan varnade för; att göra saker för att de ska bli synliga och ge popularitet, beröm och uppskattning. Är jag en person som i Johannes döparens efterföljd banar väg och röjer mark eller en som bygger hinder och hindrar framfart?

15 december 2015

Adventskalender 15


Ett julkort som visar vad man i Sverige är sysselsatt med så här års. Denna julklappsidyll är översvallande färggrann. Böljande kjolar och paraply, gran och snöflingor. Men bakom idyllen finns en gråare verklighet. En tillvaro där minsta misstag kan leda till att man bryskt blir avvisad från trygghet och välfärd. Ett läge där lagens bokstav obarmhärtigt och fundamentalistiskt slås i någons huvud.

Den som tjänar för lite i det demokratiskt  styrda Sverige riskerar att bli utvisad med hela sin familj. Om ett sådant fall berättar Sveriges Television. 180 kronor för lite i lön under fem månader ger alltså skäl att utvisa en familj som vistats i Sverige i 5 år?! Dessutom är det en arbetsgivare som begått misstaget och inte arbetstagaren.

SvT skriver på en hemsida:
Utvisningbeslutet kom efter att Migrationsverket uppdagat att lönen som pappan Mehdi fått under fem månader förra året legat under kollektivavtalsgränsen: 19 500 kronor istället för det avtalsenliga 19 680 kronor. Felet uppdagades då hans arbetstillstånd skulle uppdateras i mars i år.
– Ja, jag förstår att det kan låta orimligt, men syftet är att de som kommer hit och får ett arbetstillstånd ska omfattas av samma villkor som personer som redan finns på den svenska arbetsmarknaden, säger Johan Arvidsson Wemmert som är enhetschef på Migrationsverket till P4 Uppland.

Lika villkor låter som ett hån eftersom personer som finns på arbetsmarknaden sällan eller aldrig riskerar utvisning! Oavsett om det kan finnas detaljer i lagstiftning och regelverk som försvårar i en situation som denna, så kan det knappast vara lagstiftarens syfte att lagens bokstav ska drabba personer i andra hand. Denna byråkratiska fundamentalism måste någon ta itu med! Beslut som dessa solkar och vanärar Migrationsverket i deras svåra uppgift och kastar ännu mer tvivel över Sverige som en humanismens och medmänsklighetens nation.



14 december 2015

Adventskalender 14

Sång och musik tycker människor om. De tillhör människans tidigaste historia. Och löper som en välsignad tråd genom historien. De allra flesta uppskattar och gillar att försöka musicera själva eller att höra andra utöva konsterna. Men smaken är en källa till diskriminering i meningen urskillning. Man väljer personligen, och tror sig välja självständigt, vad man tycker om. Jag gillar mest... Min musiksmak, hur fick jag den?

Stilarna och genrerna är så många att man använder musik som en slags betjänt på vilken man hänger, eller med vars hjälp man stagar upp, sin identitet. Tänk om det istället onödigt innebär att man begränsar sig. Går miste om rikedomen av andra musikens yttringar?!

Mästaren Bach är förvisad från ungdomars värld bland annat med hjälp av radiomediet som begraver Bach i några klassiska program som knappast används av yngre. Det är svårt att lära sig älska och förstå det man aldrig möter. Det bör vara vuxnas plikt att möjliggöra mötet med Bachs och Mozarts och många av de andra stora mästarnas musik. Hjälp nya generationer vänja sig vid tonspråket och uttrycken vilket kan bidra till deras förmåga att mångsidigt och med rötter i den musikaliska historien utveckla vår tids musik.

Bachs Juloratorium, en serie sammanfogade kantater från Jul till Trettondedagstiden, uppförs den 19 och 20 december i OlausPetri kyrka i Örebro. Läs mer om denna chans att möta Bachs musik gestaltad av fantastiska sångare och musiker!

Dagens romantiska och söta kort visar änglasång runt krubban. Det är gulligt och lockigt till skillnad från Juloratoriet som är storslaget och fyllt av triumferande glädje. Ett stycke musik som enligt Tunströms roman Juloratoriet håller jublets kategorier vid liv. Trots den sökta och drömda idyllen får kortet idag fungera som ett upprop att lyssna till sången och musiken som är inspirerad av inkarnationen, denna väldiga och historiska vändpunkt, då Gud blir människa i Jesus Kristus.



13 december 2015

Adventskalender 13


Denna dag sveper Lucia genom landet. Änglalik med sin fotsida vita dräkt. Ett helgon som stod fast vid sin kristna tro i en tid av förföljelse. Hon övergav inte de behövande utan använde sina tillgångar för att föda de hungriga. Den som vill läsa om Lucia har här några tips: Wikipedia, katolik.nu, New Advent.

Det ljus hon skådat var inte ett lyse vilket som helst. Hon följde inga irrbloss som tidsanda eller trender. Denna hennes uthålliga trofasthet får bli dagens korrektiv för oss som lever i irrblossens och vindkastens tid...

På kortet lyser stjärnan över ängeln. Ett tecken. En himmelsk bekräftelse på att ängeln är på uppdrag från den Helige. Är det en tillfällighet att änglavingarna är hjärtformade?  


12 december 2015

Adventskalender 12

Så här års handlar mycket om barnen. Luciafiranden ger barn en plats i centrum och de får öva sig att sjunga och framträda. Adventskalendrar och -andakter liksom terminsavslutningar gäller oftast barn och ungdomar. Så här års kommer också Rädda Barnens rapport om barnfattigdom. Ett dokument av allmänt intresse, men med ett särskilt intresse för alla dem som arbetar professionellt med och bland barn och ungdomar.

Ingen anställd inom Svenska kyrkan, eller i någon annan organisation som arbetar bland barn, med sådana uppgifter ska kunna säga att de inte känner till denna rapportserie eller låtsas att de inte haft tid att ta till sig rapportens innehåll. Det vore tjänstefel om man i församlingarna redan på måndag morgon sätter sig med den 64-sidiga rapporten för att läsa och lära. Det räcker inte att endast vara intresserad av personliga möten eller små gruppers verksamhet. De är nödvändigt att veta något om hur det ser ut för över 200 000 barn och ungdomar mitt i välfärden. Man måste nämligen kunna jobba även på systemnivå för att försöka påverka och förändra.


Barnen som kommer hit som flyktingar befinner sig i ett synnerligen utsatt läge. Bristerna är större och flera än vad som borde kunna godtas. Om detta skriver Barnombudsmannen i dagens SvD. Även den artikeln bör lägga till läslistan för måndag morgon!

Här listar BO några av bristerna: 
• Barnen har befunnit sig länge på boenden som är tänkta och planerade för att vara mycket tillfälliga (några dygn). Barnen har i genomsnitt varit där 2–3 veckor, men vi har också träffat barn som varit på dessa boenden i upp till 60 dagar.
• Inte ett enda barn har fått en god man, den ställ­företrädande vuxna som ska företräda deras intres­sen och som enligt FN:s barnrättskommitté ska utses inom 24 timmar.
• Brist på hälso- och sjukvård, inklusive tandvård och psykologiskt stöd. Barn har felaktigt och utan lagstöd nekats vård.
• Omfattande brist på ytterkläder och skor.
• Närmast total brist på sysselsättning och aktiviteter.
• Ingen eller mycket sparsam undervisning.
• Otrygghet för minoritetsgrupper på boendena. Det förekommer kränkningar och trakasserier som personalen inte alltid får kännedom om.
• Enstaka flickor blandas på stora boenden med bara pojkar. Flickorna berättar om hur det begrän­sar dem och leder till stor oro.
• Personal saknar i många fall kompetens för att ­arbeta med barn i utsatta situationer. Det skapar otrygghet och det förekommer även berättelser om hot och våld från personal på en del hem. Barn är också rädda för att berätta eller klaga eftersom det finns funderingar på om det kan påverka deras asylprocess negativt.
• Det är kaotiskt på en del boenden med dålig uppföljning över vilka barn som egentligen bor där. Barn berättar att andra barn har avvikit, bland ­annat på grund av otrygga boendeförhållanden.
• Barn berättar om brist på information och hur det skapar rykten och rädsla för vad som kommer att hända med dem framöver. Många barn sover ­dåligt på nätterna på grund av den oro de känner.

Dagens julkort.ger ett varmt intryck genom den solliknande cirkeln av ljus runt barnet. Det tassas förmodligen tidigt en morgon, Kanske är det en liten Lucia på väg att överraska? Närhet och trygghet infogas genom den keliga katten som ansiktsuttrycket till trots följer sin matte. Vad det lyftade fingret betyder kan man diskutera. En tystnadens signal? En hänvisning till det därovan är? Kontrasten till den verklighet Rädda Barnens rapport och BO:s artikel beskriver är skakande...

11 december 2015

Adventskalender 11

Läser i Kyrkans tidning om hur man satsar på att vända den nedåtgående trenden. Här hade jag tänkt länka till artiklarna i veckans nummer av Kyrkans tidning. Men numera har allmänheten inte tillgång till sådant. Enbart de som loggar in, betalande prenumeranter, kommer åt artiklarna. Hur var det med kyrkans öppenhet och transparens? Att skylla på att man är bolag och bedriver affärsverksamhet är inte tillfredsställande. Nu blir det bara "nördarna" som kan läsa. Vilket inte lär öka intresset för kyrka, tro och kyrklig rapportering. Endast för invigda blir intrycket!

Att allt färre deltar i kyrkans konfirmandgrupper kan man tydligen göra något åt. Dessvärre saknas väl ordentliga analyser av vad som egentligen lockar och drar. Man kan undra vad som hände med tanken om att konfirmationstiden ska ge den dopundervisning spädbarn inte själva kan tillgodogöra sig. Men det blir väl alltmera galet att kalla konfirmationstiden för att gå och läsa. Trosläran går inte längre in om det in te sockras rejält i skeden. Risken är väl att det som blir kvar är mest sötningsmedlet.

Konfirmationstidens resande är en sådan ingrediens som ska locka och bli till belöning. Hur mycket det reses och vad det kostar vore intressant att få klarlagt. Inte för att säga att det måste upphöra, men för att försöka förstå hur pass resandet verkligen bidrar till som är konfirmationens mål och mening. För vad "undervisningen" syftar till har väl alla klart för sig?

Inte är det lätt att i nya tider kunna göra troligt att kyrkan har något livsavgörande att undervisa om, att lära ut. och en tro att vittna om och på så vis förmedla. Bland annat därför att man även inom kyrkan darrar på manschetten, omvittnat av ungdomar som säger att det inte var så mycket tro och Bibel! Det är väl ändå positivt i det stora hela att  man satsar på konfirmander,  men det finns mer som borde få samma entusiastiska uppbackning.

Vad händer t ex med de odöpta 18-åringarna, de som ska välja om de vill döpas och därmed vara kvar i kyrkan? Får de bara ett brev eller erbjuds de samtal och undervisning, pröva på dagar eller annat som kan vara lokalt lämpligt? Hur arbetas för att nå de onådda medlemmarna, de passiva som snällt fortsätter höra till men utan personligt engagemang i kyrkans tro och liv? Hur arbetas med bönegrupper? Bibelstudier? Trosundervisning i olika åldrar. Söndagsskolor för barn, una och vuxna?

Av dagens kort framgår att även änglarna satsar på barn och ungdomar. De strör rosor över deras tillvaro. Sött blir det. I bakgrunden förstår man vad rosorna ska inbjuda till: kyrkogång! Men barnen ser mycket bortvända ut. De blickar visserligen mot himlen, men vänder kyrkan ryggen. Akvdukten, den forslar säkert levande vatten, verkar trots sin placering vara utom räckhåll. Blir mera av barriär än erbjudande sitt livgivande vatten.

Det krävs kanske mera handfasta erbjudanden än ett regn av rosor för att få tron att spira hos barn, unga och vuxna. Själva frågan kan verkligen vara värd en mässa. Om man säger så.





10 december 2015

Adventskalender 10

Nobeldagen flaggas det överallt i landet. Städernas flaggstänger är fyllda med hissade flaggor. Bussarna har vimplar. I nationell yra, så är det väl tänkt, ska dagen firas. Den dag då många sbnällt sitter klistrade framför sina televisionsapparater för att betrakta när andra roar sig och smörjer kråset.

Så generösa är vi att ett och annat väl bekomme undslipper oss trots att snålvattnet rinner. På seniorboenden och dagis äts egna högtidliga måltider, dagen till ära. Och gamla såväl som barn behängs med alla möjliga slags medaljer som ska återspegla glansen från den stora världen.


Julkortet är avsänt den 20 december 1917 till Berga i Hardemo. Ett flygplan med den svenska tretungade örlogsflaggan antyder att det råder förhöjd beredskap i Sverige. Ute i världen är det krig. Även ett oskyldigt vykort med en nyårshälsning kan då signalera att landets försvar står berett. Motivet är så konstruerat att det verkar som om flaggan speglar sig i skogslandskapets nedan.


08 december 2015

Adventskalender 9


Vad skriver lokaltidningen om just nu? Jo, om barn. Inte för att det ska bli jul och de förväntar sig många och fina julklappar. Inte om barn därför att de sjunger fint i sina körer. Inte om barn som snart får sommarlov. Inte om barn som väntar på jullovet och ska ha en riktigt härlig ledighet.

Detta är vad Nerikes Allehanda skriver om på nätet:
31 ensamkommande flyktingbarn är just nu anmälda försvunna i Örebro län, det uppger na.se.
Under 2015 har 41 ensamkommande barn under 18 år anmälts saknade hos polisen i länet.
Det är främst ungdomar i åldern 15-17 år som har försvunnit från antingen familjehem eller HVB-hem. Tio av dem har kommit tillbaka, men fortfarande saknas 31 ungdomar uppger na.se
– Det är inget brott att försvinna och de flesta sticker frivilligt, säger Jonas Rydén, chef för polisens utredningsenhet i Örebro till na.se. Kanske har man tagit sig till en annan stad eller ett annat land. Vissa kan hamna i kriminalitet.

Så betryggande för alla föräldrar, för skola och barnomsorg. OM några barn får för sig att ge sig av är det inget att särskilt bry sig om. Det är inget brott. Men skulle ett barn från ett dagis eller en "vanlig" svensk familj vandra iväg lär det inte bli några lakoniska halvslappa kommentarer om att det inte är något brott att försvinna. Då skulle sökapparaten sätta igång. Polisen skulle leta. Militär och hemvärn skulle hjälpa till. Missing people skulle gå skallgång!

Men nu handlar det om ensamkomna barn. Om vi tappar bort ett eller två gör inget särskilt. Inte heller tre eller fyra. Eller fem eller sex. Nej de kan bli tolv eller sexton och det kan kvitta lika.  Arton eller nitton är inte heller något att särskilt bry sig om. Eller tjugotvå, vad är väl det. Inte ens tjugofem eller tjugosju gör så mycket. Låt oss ta i rejält och säga trettioen! Då skulle väl alarmen ljuda, skallgången sätta fart och media bli tokiga. Socialtjänsten skulle protestera, hem och skola göra revolt och politiken skulle inte hålla käft. 31 barn försvunna. En hel skolklass och mer därtill!

Peter Pan i landet Ingenstans har ett gäng, de borttappade barnen. Det är barnen som trillat ur vagnen när barnsköterskan tittat åt något annat håll. Om de inte efterfrågas eller saknas efter sju dagar sänds de till landet Ingenstans. Så är det i sagans värld. Som dessvärre verkar stämma väl med verkligheten, bortsett från det där med vagnen och barnsköterskorna. Om 31 barn inte är här där de borde vara och ingen vet ar de befinner sig - då är de väl ingenstans (som någon känner till).

De försvann tyst och osynligt. De slog inte blygsamt på triangel eller dundrade på med en trumma. Nej, de bara försvann. Good riddens! Ajöken. Ajö, ajö på er. Nu blir det lediga platser på våra HVB-hem. Så slipper vi starta så många nya. HJÄLP! HJÄLP!  Ingen vet ju om de blivit hotade. Kidnappade, Värvade till terrorism. Nyttjade för trafficking. Hålls som slavar. Fångar.

Vad var det Zola skrev i samband med Dreyfusaffären? Jag anklagar! J´accuse! Vem ska man anklaga? Det måste bli alla myndigheter med ansvar för barns välbefinnande i vårt land. De som därtill har som uppgift att ta emot ensamma hitkomna barn, En skam är det att man inte lever upp till sina skyldigheter att se till barns bästa. Utan lyfter på mössa och hatt när de en dag bara är borta. Tänk att det enbart i Örebro just nu har försvunnit 31 barn utan att himmel och jord rivits ner. Skandal!

Och kyrkan...? Vad gör den?

Adventskalender 8

Som en historisk tillbakablick, ungefär som i årets julkalender, kan man se detta märkliga julkort. Av kläderna att döma, med huva, rosetter och band är det inte nutid. Men nallebjörnens närvaro är en tidsmarkör. Vid sekelskiftet mellan 18- och 1900-talet började björnar tillverkas som dockor och kramdjur. Då bör detta kort vara tillkommet någon gång under början av 1900-talet.
Dockan har nog som var vanligt då porslinshuvud och kanske porslinsarmar och -ben, men kroppen i övrigt har trasdockans något lealösa hängighet. Utrustad med fina kläder, nallebjörn och exklusiv dock är detta inget fattigdomens barn. Egentligen ser även barnet ut som en docka... 
 
Kombinationen mjukdjur och barn ger anledning att påminna om att IKEA varje år har en mjukdjurskampanj då man för varje sålt mjukisdjur ger 10 kronor till Rädda Barnen eller UNICEF för barns utbildning. Några överlägset rynkade näsor över välgörenhet göre sig icke besvär. IKEA gör en berömlig insats som hjälper barn. Och att skylla på dem som ställer upp när stater och samhällen misslyckas leverera är  inskränkt och en form av stats- och offentlighetsfundamentalism.
Heja IKEA! Mera mjukisdjur att krama till barnen som verkligen behöver!


07 december 2015

Adventskalender 7


En skräckblandad färd ser det ut som. En tomte vars bistra min och vassa träskor får dragdjuren att springa frenetiskt. Kanske för att undkomma den otrevlige och till tomte förklädde kusken. Vilket kan leda tankarna in på politik och förklädnader. Tomtekläderna kan inte dölja en annan och bistrare verklighet. Ett auktoritärt drag med rötter i brun politik, överdragskläderna till trots. I paketen kan vad som helst ligga gömt. Fördomsfull nationalism, antidemokratiska strävanden, främlingsfientlighet. Kanske språkliga ticks och reflexmässiga uttryck. Vill jag påstå. Kanske. Så smått...

I paketen finns naturligtvis ämnen att fylla adventskalendern med. Man granskar och nagelfar ju politikers språkbruk.Per T Ohlsson och Björn Ranelid har varit i farten. Vilket är helt okej!! Det tillhör yttrandefriheten att påstå saker om vad politiker säger, hävdar och påstår. Bestämde mig därför att citera Jimmie Åkessons lördagsintervju där han utfrågas av Johar Bendjelloul. Jimmie Åkesson som har så många efterföljare och sympatisörer borde också få sina uttryckssätt undersökta och kommenterade. Här ett utdrag förstärkningsord och utfyllnad, ett slags språkligt amalgam, de oprecisa gummibandsuttrycken som får det att låta som om man faktiskt sagt något. Istället för att ange fakta klämmer man i med på olika sätt eller i lägger till ett i hög grad. Orden kan spännas eller krympas efter lust och fallenhet.

”…egentligen…såklart…jag vill ju påstå…så smått…på olika sätt…nånstans…om man ska uttrycka sig på ett sådant språk…så klart…ganska så rejält…det är klart att…på något sätt…jag vet inte om jag använt det begreppet…kanske…det är klart att…i någon mening…vi får väl se…jag tror…på riktigt…vi får väl se…på sikt…jag menar…självklart så är det så…det är klart att…i det korta perspektivet…i väldigt hög grad…jag vet inte…jag vet inte…i någon mening…på lite olika sätt skulle jag vilja säga…så klart…på olika sätt…om jag får börja i den änden…jag menar så här…jag tror att…om vi börjar i den änden…relativt sätt…jag förstår ju att…så att säga…i det här fallet…tror jag…jag är alldeles övertygad…någonstans…naturligtvis ska vi…så klart…som jag sa…naturligtvis…naturligtvis…och vad det nu är…i högre grad…framför allt…det har vi sett…och liknande…det är klart att i högre grad…jag vill på olika sätt…utan att generalisera för mycket…naturligtvis…jag är inte närmare insatt…rent känslomässigt…i ganska hög grad…någonstans…som man kallar det…egentligen…vi får väl återkomma…ja, alltså…i väldigt hög grad…ganska utbrett…ganska svårt…det är på det viset…vilket jag alltså inte tror…jag vet inte om jag håller med…om det är så…det är så det fungerar…i det här läget…det vill säga att…jag har ju inte…i det avseendet…mer eller mindre…som det ser ut just nu…på något sätt…”

06 december 2015

Adventskalender 6

Ombudsman är en institution och titel som exporterats från Sverige. Titeln är könsneutral. Både män och kvinnor kan vara en ombudsman. Att det till exempel finns barnombudsman och diskrimineringsombudsman i vårt land är ett hälsotecken. Ombudsmannen har möjlighet att hävda rättigheter och intressen så att medborgarna får ett extra skydd, så att deras intresse tas till vara. Justitieombudsmannen har uppgifter som beskrivs på följande vis: Utgångspunkten för JO:s verksamhet är den enskildes intresse av att bli föremål för en lagenlig och även i övrigt korrekt behandling från myndigheternas sida. JO-ämbetet är en del av det konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. 

Mindre vanligt är att blanda in änglar i ombudsmannasystemet. Änglar är ur mänsklig synvinkel tillfälligt uppdykande och undflyende varelser. Som vore de ljusfenomen med substans. Titulärt får de nöja sig med att vara budbärare. Vilket inte är dåligt det. De är utsända att ge himmelsk information och att leverera nyheter, att bära bud från Gud.

Änglar förknippas gärna med barn. Trots det vrider sig många kyrkligt anställda den tid på året när man ska fira den Helige Mikaels dag. Då är det stridsänglar som utkämpar sin kosmiska kamp mot det onda. Då blir det svårt att upprätthålla bilden av snällänglarna som nöjer sig med girlanger, ljus och blommor. Därför har många församlingar slutat att ha Familjegudstjänster, gudstjänst för stora och små eller familjemässa just den dagen. Vilket man sällan diskuterar eller berättar om. Det bara blir så!

Tänk hur svårt det är att ha flera bilder i huvudet samtidigt. Antingen ska det vara gulligt och snällt eller också blir det stridens änglar som bekämpar det onda med all till buds stående medel. Svårigheten för änglarna som strider är nog att vi som kunde förstå vilken uppgift de har så enkelt har avdemoniserat ondskan. Som vore ondskan ett missförstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. När man sjukskriver ondskan, förklarar den som ett utslag av sjukdom, görs stridsänglarna på något sätt arbetslösa. Därför ligger nog den gode och helige Mikael och hans dag illa till. Trots att de strider som Guds utsända och därför också som våra förkämpar, eller ombudsmän, om man så vill.

Men ännu kan man med en bön i Evangelieboken be:
Himlarnas Gud, 
som sänder dina heliga änglar 
till vår hjälp 
mot ondskans alla makter, 
ge oss glädje och uthållighet 
i den goda kampen...

05 december 2015

Adventskalender 5

Här har jag gått omkring och ansett att en av kyrkans uppgifter är att väcka tro. Inte så att man kan installera tro ungefär som ett program i en dator. Jag har förstått att många i kyrkan låter bli dessa frågor eftersom det är programvarans tillverkare, skapare och ägare som avgör om programmet kan installeras gratis, fritt och för intet. Men kyrkan kan åtminstone bereda vägen, ge förutsättningar och redskap för tro. Berätta vad som händer om man kör programmet tro. Om nu denna min haltande liknelse tillåts passera.

Döm om min förvåning när man i Finland i en andakt försöker få närvarande barn och ungdomar att inte tro. Ett slags överförd Gud-är-död-teologi. Ett av skälen för denna förkunnelse ingick också i undervisningen som gavs. Många har inte så bra ekonomi och kan därför ha svårt att ge julgåvor. Vilket verkligen är sant. Därför kan det vara bra att tona ner sina förväntningar. Det blir med andra ord inget guld, ingen rökelse eller myrra. I alla fall inte så särskilt mycket.

För predikanter och förkunnar är problemet ofta att övertyga skeptiker och tvivlare om det en som de inte tror på ändå kan finnas på riktigt. Är ingen sagofigur eller fantasi. Det som hände i Finland, om man får tro pressen (vilket man inte oreserverat kan göra) var nästan det motsatta. Det var tomten det gällde och det var tomten som förkunnaren avslöjade inte finns!

För ett antal år sedan var det en kyrkoherde i en församling som avböjde medverkan av tomtar vid en andakt, möjligen i samband med Lucia. Det blev ett väldigt rabalder om tomten som blev bannlyst av kyrkan. Det blev radioreportage och annat kring händelsen. Då intervjuades imamen Abd al Haqq Kielan som torrt konstaterade att tomtar inte ingick i deras religion. 

Resultatet i Finland blev upprört och ilsket. Kyrkan ska inte avslöja sådana troshemligheter för barnen. Ta ifrån dem tron. En reaktion det är lätt att stämma in i. Det där med att sanningen ska göra er fria har sina sidor. Här innebar friheten stor förstämning och upprörda reaktioner. Men å andra sidan, om det snart finns fler barn som tror på tomten än på Gud kan det förklara varför man gav sig på vad som ansågs vara den rödklädda och välnärda oppositionen, motkandidaten som tycks ha outtömliga resurser att producera leksaker och julklappar...


Nu är julen förstörd, sa några föräldrar. Så tänker nog ganska många i kyrkorna också, men om den ofattbara köpfest som man har förvandlat Jesu födelse till.

Här kan man läsa mer: Och här:




Dagens julkort tillhör den trevliga variant som kan tillverkas i hemmet. En silhuett klippt i svart fint papper klistras på en liten fyrkantig pappbit.
Motivet sägs gälla en person som inte finns, inte som en viktig person i kristen tro. Han lär dock ha haft en förebild som blev helgon, den generöse biskopen S:t Nikolaus. Men det visste man kanske inte vid det där omskrivna tillfället i Finland?

04 december 2015

Adventskalender 4

Dagens adventskalender skulle handlat mest om kortet ovan. Men en debatt i DN mellan Heberlein och Sturmark kastade den tanken över ända.

Same, same, but different, sägs ibland när något är förvillande likt något annat, men ändå inte. Sekulär etik låter som om det vore något mycket preciserat och bestämt, när det i själva verket inte är något särskilt. Mest är det nog en alldeles vanlig trosutsaga. Christer Sturmark skriver i DN att högre principer behövs, men  "de bör formas genom den sekulära etik som människan formulerat genom moralfilosofisk reflektion under årtusenden. Men när vi tillskriver källan till dessa principer någon abstrakt agent med intentionalitet, en klassisk gudsbild, riskerar det att bli farligt".

Varför en gudsbild är farligare än sekulär etik vill Sturmark inte diskutera. Det är hans blinda fläck. Han inser inte att sekulär etik är lika motsägelsefull och omstridd som andra trosuppfattningar.
Sturmark fortsätter sin fördomsfulla plädering: "Att underkasta sig religiösa föreställningar som motivation och drivkraft är att ge upp sin frihet och autonomi." Mot bättre vetande upprepar Sturmark sin vanföreställning om religion eller tro som en förnuftets kapitulation. Det är som åkte han pulka efter en bångstyrig ren. Det svänger hit och dit! 
Christer Sturmark anser att "krigsresor till Syrien inte kan förklaras med utanförskap och misslyckad integration. Drivkraften är istället en eskatologisk teologi och drömmen om en ren teokrati. I kärnan av detta finns föreställningen om att det existerar en Gud som vill något och förmår ingripa i människors liv. Guds ord är lag, och inga rationella argument erkänns. Under sådana premisser tystnar det rationella samtalet". En Gud som vill något och som griper in måste inte stå i motsats till intellektuell redbarhet och klarsynt och rationellt tänkande! Att det kan vara så i undantagsfall i sammanhang där man inte värderar forskning och kunskap betyder inte att det blir en sådan generell sanning som Sturmark hävdar och tror. Möjligen kan det vara en sådan förblindelse som kombinerad med hämndlystnad och ofattbara maktanspråk drabbar islamistiska fanatiker.
Sturmark kan inte skilja på religionsutövning och tro och vad som bör kallas missbruk av religion. Det sista är nämligen inte ett dugg vanligare än missbruk av politiska ideologier (några av de mest omfattande folkmorden är begångna av religionslösa "sekulära" politiska system) vilka uppräkningar man än gör. Tvärt om har religioner trots historiska avvikelser åstadkommit oerhört mycket gott. Men det tar nog emot för en troshumanist att nyansera sig så.

Kortet är avsänt 1911 till Bollnäs. Några år före första världskrigets utbrott. Ett krig som inte kan härledas till någon religionskonflikt eller förklaras med någon religions skadliga inflytande över världen och historien.


02 december 2015

Adventskalender 3


Änglar av alla de slag kan ännu sägas ha plats i människors liv. Lite sämre är det med julkortsproduktionen. Man behöver ingen statistik för att bli övertygad om att änglar gjort sitt. Några enstaka små exempel kan man finna, om man letar. Men ljus och julprydnader tävlar med tomtar och snöiga landskap om plats på julkortsmotiven.

Den som vill sända en hälsning som har något att göra med julens skäl att finnas till (raison détre) får jobba hårt. Julkorten med Betlehems stjärna, de vise männen/stjärntydarna, krubban, stallet, Jesusbarnet, den heliga familjen har nästan upphört. Möjligen kan det gå att få tag i ett kort med en kyrka i vinterlandskap, men julottekorten med slädfärder eller psalmsjungande människor är puts väck.

Tillgång och efterfrågan lär vara orsaksbundna till varandra. Man hör ännu idag ekonomer använda dessa gamla termer. Tillgången är över vad gäller julmotiv från den kristna julen. Säger man sådant kommer det nöjda kommentarer från enstaka personer som med eftertryck påstår att de kristna ändå stulit julen från ännu äldre religioner och traditioner. Tidsperspektivet som visas upp är av maskhålsmodell, den som viker tiden och gör att tidsepoker blir till ingenting. De senaste millennierna och den kristna kyrkans historia bara en övergående suck. Varmluft av obetydligaste slag. Allt sett som lurendrejeri, bluff och båg.

Om det är efterfrågan som minskat kan det ju bero på att några med inflytande strypt tillgången. Man ska inte ha kort med kristna budskap, ja, inte ens religiöst färgade. Om de inte finns att köpa så stillas snart efterfrågan och alla sänder sina mera neutrala och tillrättalagda pyntade kort.

Dagens ängel är en skyddsängel. Som håller sin beskyddande hand över barnet. Ängel har en stjärna som diadem. Kortet är svart-vitt vilket förtar en del av gullighetsprägeln dylika kort belastas av. Även om gestaltningen är teatralisk och gestiken poserande finns där en nerv. Barnet går på en hyvlad stock lagd över en klyfta. Det skyddande staketet har sedan länge förstörts och det som finns kvar är i spillror. Livet är fyllt av faror och ibland är det verkligen ett under att så många av oss överlever alla möjliga slags tillbud. Så, var rädda om Er i advent!

Här kan man ta del av förra årets kalender nummer tre.



01 december 2015

Adventskalender 2


Det har varit storm i landet. Inte en sådan som får politiker att svaja inför trycket vid gränserna. Inte en sådan som uppstår när någon utmanar en ärkebiskop eller politiska partier i kyrkan. En fysisk storm som gormat och stått i. Elektriciteten övergav många hem som blev mörka och utkylda. En påminnelse om de villkor de flesta flyktingarna har mött, några till och med i ett av världens rikaste länder.

Otidsenligt är dagens kort. Hela fyra barn måste samsas på en gammal träkälke. Så roligt de har. Vinter och snö. Och de är ute och leker. Kan det bli bättre? Av ansiktsuttrycken att döma är de inte alltför nöjda. De kanske föredrog varsin snöskoter? Att vara fyra om en kälke är som att bilda en bilpool. För att orka med delandet behöver man träna. Öva sig i att avstå något. I att inte omedelbart få det man vill ha. I att bli glad när andra får göra något roligt.

Bilden kan också visa hur det går utför med advent. Det är som om julen ätit upp adventstidens fasta, detta att man måste avstå något en tid för att sedan kunna få. Genom att begränsa konsumtionen för en tid kunde man bygga upp ett litet förråd nödvändigt för att kunna fira jul med det där lilla extra.

Festen 1 advent byts mot fastan. Fast festa är trevligt är fasta fasligt fint. Ungefär så...

Här kan man ta del av förra årets kalender dag 2.


30 november 2015

Adventskalender 1

Blinka lilla stjärna där... i nästan varje fönster. Adventsstjärnan har tänts och adventstiden är inne. Stjärnan som ska leda kungar och stjärntydare från fjärran länder, de vise männen, till Betlehems stall skimrar nu i varje väderstreck. Som vittnesbörd måste man nog konstatera har stjärnan i fönstren förlorat sin betydelse. Tänk om alla prydde sina fönster med Betlehems stjärna, hur skulle det bli då? Under alla omständigheter en enkel påminnelse om vad vi förbereder oss inför och vilken ankomst vi väntar på och längtar efter.

Det är, som en daglig bloggare konstaterade, inte julen som ska komma. Inte ens stjärnan, utan den som stjärnan leder alla oss troende såväl som tveksamma sökare till. Den som är julens under. Jesus.


Men hoppsan. Där gick vi händelserna i förväg. I de gamla adventskalendrarna fann man Jesusbarnet först underlucka 24.

På dagens julkort håller en miniängel ett stycke ljus. Det får bli det första adventsljuset. Framför stjärnprydda skärmar bland molnen står den vita ljusbäraren. I valvet ovanför är stjärnan tänd. Den stjärna som gav oss ordet ledstjärna!   Det känns bra och uppmuntrande i en tid där stjärnorna mest lyser för sig själva. Betlehems stjärna gav sitt ljus som gåva till ett barn!

God och glad advent! Härlig och trevlig advent. Gott nytt kyrkoår!

Besök gärna lucka 1 i förra årets kalender.

29 november 2015

Att se det man behöver och vill

Utdrag ur ny predikan på ordrik:

Vi ser olika beroende på vad vi behöver
var vi befinner oss i livet
och vad vi är intresserade av
De sjuka såg nog läkaren och helaren
De uppgivna och trötta
såg kraft och hopp
Tvivlarna, de tveksamma, såg övertygelse och tro
och andra såg bara firande och fest

Vad intåget betydde kunde man
inte veta och förstå fullt ut
Inte förrän efter det att Jesus
hade fängslats, lidit, dött och uppstått
Då kastades nytt ljus över intåget.
Det som hänt var något annat, något mer
än det man trodde sig ha sett

Många såg bara nederlag och lidande
De vände sig bort från honom
De som vill revolution och egen makt
De hade ordet i sin makt
Kunde styra opinioner så att
andra följde efter och bytte åsikt
Den där Jesus, han var nog inte den vi väntat
Han förtjänade nog att plågas av spik och hammarslag

När dramat var över började lärjungarna
och kvinnorna i Jesu sällskap
se och förstå det hopp han tänt
Han som förebådat och satt igång
en förändring större än
krig, världslig makt och politik
Jesus liv och gärning pekade på Guds rike
genom och bortom tid och rum
Ett annat slags rike, inte av denna världen

Tankens förtvivlan bröts
känslor av vanmakt blev tillförsikt och tro
Jesus från Nasaret som red in i Jerusalem
hade samtidigt påbörjat sitt intåg
i människors hjärtan och sinnen
ty Gud och Guds rike var nära

26 november 2015

Porten blev trång och vägen till Sverige smal

Just nu värnar Sverige asylrätten genom att göra det svårt att på rim liga villkor få asyl och permanent uppehållstillstånd. När regeringen i vårt land inför tidsbegränsade uppehållstillstånd för barn och barnfamiljer går man på tvärs mot Barnkonventionen. Den konvention som ska skydda barnens rätt och som samma regering påstås önska se som lag.

Utan att känna till de fakta regeringen bygger sitt beslut på kan man förstå att det finns myndigheter som går på knäna. Och att det finns utmattade flyktingmottagare och poliser. Dessutom inser även vi som saknar detaljkunskap att regelverken är gjorda för andra situationer än den som nu råder.

MEN, Sverige har länge starkt och eftertryckligt agerat för humanitet och människovärde. De nya undantagstillstånden solkar denna tradition. Människor som redan är här blir drabbade av snabbt införda regeländringar. När de gav sig av på de mödosamma resorna till norra Europa tillämpade Sverige andra regler. Att ändra dem så att det går ut över dem vi redan släppt in i landet för att söka asyl är illa. Skulle familjeåterföreningar nu inte bli möjliga? Skulle människor nu behöva förtjäna sitt permanenta uppehållstillstånd genom att försöka tränga sig in på den redan underdimensionerade och begränsade arbetsmarknaden?

Innan man gjorde porten trång och vägen smal till Sverige hade det varit på sin plats att man på allvar inventerat vilka möjligheter det sk civila Sverige har. Det finns många som skulle kunna bidra, men aldrig fått frågan. Och det finns möjligheter att skapa undantag i byråkratins Sverige. Humanitet och medmänsklighet bör i kriser gå före paragrafrytteri!

Nog måste lagens och reglernas syfte tillåtas övertrumfa bokstaven! Det vore inte bara en lösning för stunden. Hela landet kunde ha nytta av att man nu hittade mera framkomliga och mindre administrativt krångliga och kostsamma metoder. Människor på flykt behöver en fristad, en trygg plats att lägga till vid. Sverige har varit en sådan hamn. Låt det så förbli!

23 november 2015

Symbolanalfabeter och bortförklaringstolkar


I SvD är Lotta Lundberg rädd för symbolanalfabeterna. Hon skriver: Jag är rädd. Men inte i första hand för jihadister och psykopater. Var sak har sin tid. Utan för symbolanalfabeterna. De som inte kan tyda en metafor, de som inte kan tolka en text. De som tror att Muhammed stod i rondellen eller att Jungfru Maria aldrig har legat. De som hävdar att eftersom ingen levande varelse kan gå på vatten, tänker de inte befatta sig med sån skitlitteratur. Eller med oss som läser den.
Visst finns det anledning att frukta dem som inte förmår se att det finns fler lager av betydelse i texter, traditioner eller hos symboler. De som hävdar att de inte behöver tolka eller brottas med en text utan nöjer sig med att läsa som det står. Det blir en endimensionell bokstavstro som bortser från textens eller symbolen kontext, dess sitz im leben, dess världsbild och grundläggande värderingar. Det finns dock sekter och fanatism som i kombination ger förfärande resultat. Då försvinner det mänskliga och det medmänskliga bakom ett förblindande tunnelseende där illusionen att förfoga över sanningen skadar tankeförmågan och perceptionen. Den egna gruppen mot alla andra och världen...
Lotta Lundberg berättar vidare: Jag är bekännande kristen. Det betyder inte att jag tror på helvetet, att Gud skulle ha hittat på något så infamt som ett kosmiskt koncentrationsläger.
Man skulle ju kunna tro att en person som genomskådat symbolanalfabeter också skulle kunna tänka att helvetet betyder något viktigt utan att kanske vara just ett kosmiskt koncentrationsläger. Att skiljandet av får och getter är ett bejakande av människors möjlighet att själva välja något som påverkar bortom livet som vi känner det.

Självklart behöver text tolkas, särskilt om den ingår i en religiös urkund som är skriven på andra språk för mycket länge sedan. Texten ska färdas genom tid och rum, bryta upp från en världsbild och landa i en annan, göras rimligt begriplig i en tid då vetenskap och forskning påverkat det mesta och bli brukad som rättesnöre och uppenbarelse i liv och gudstjänst.
Men vad ska man kalla den läsning eller det studium av bibeltexter som enbart tror att verklig förståelse handlar om att man utforskar texten som allergorisk, symbolisk och så gott som aldrig betydande det den säger på berättar- och sakplanet? Angreppssättet tar Bibeln på så pass stort allvar att man lägger massor av kraft, energi och kunskap på att genom finurliga och komplicerade resonemang söka bortförklara vad texten tycks handla om och säga. Risken är betydande att resultatet blir synnerligen godtyckligt.
Det som händer i nästa steg är intressant. Det är då man till och med inom kyrkan och bland teologer bryter upp från bibelstudiet och börjar använda analogislut eller förmenta logiska resonemang för att slå fast teologiska sanningar. Då kan det heta att Gud är kärlek. Därför… och så följer något påstående som man menar bestyrks av att Gud är kärlek.  
Då vittrar respekten för Skriften och Ordet efterhand bort och det blir allt enklare att bara tillämpa allmänna resonemang om sådant som har med kärlek, medmänsklighet och aktiviteter, verksamhet och goda gärningar att göra. Olika ideologier blir ledande vilket får somliga att tro att deras sammanslutningar och grupperingar har viktiga läxor att lära kyrkan. De menar sig ha en uppgift att ingjuta sina egna och bättre idéer i kyrkan.
Lotta Lundberg avslutar sin krönika i SvD med att nagelfara naiv bokstavstro: Denna bottenlösa dumhet finns i alla läger. De bokstavstrogna, symbolanalfabetikerna, fundamentalisterna och sekteristerna möts i en gemensam himmel (Nota bene igen, för den som har svårt med symboler: med himmel menar jag en imaginär plats, det är en abstraktion, inte ett cocktailparty intill en flygplansvinge). De vill strypa det utrymme som gör det möjligt att sätta sig in i en annan människas situation. Undertext är fantasi och fantasi är förutsättningen för empati. Religion är som vädret. Det åstadkommer en rad olika saker.
Jag känner sympati för Lundbergs försvar för religion och tro. Men hon drar alldeles för långtgående slutsatser av tro som är bokstavlig. Det är inte sant att alla dem som kan kallas fundamentalister skulle sakna förmåga till empati och medmänsklighet. Även de som tror att Bibeln är Guds uppenbarade ord behöver inte ha låst in förnuftet i ett kassaskåp och svalt nyckeln. Särskilt som de som tolkar ibland sätter på frihjulet och drar iväg, Gud vet vart…
Om synd inte är synd och ondska inte ondska, om helvete inte är helvete och dom inte dom. Ja om dessutom himmel bara en dröm och mirakel och under bara sinnrika sätt att förgylla något naturligt så finns det väl knappast någon anledning att tro att korsfästelse är lidande och död och uppståndelse något annat än en mörk och tom grav.

22 november 2015

Med domens dag för ögonen

Kristus är kyrkans huvud. Varje kyrkomöte och samfundsstyrelse behöver hålla denna insikt levande. Varje församling, varje anställd och varje medlem behöver bejaka denna hållning. Annars är det lätt hänt att man tror sig ha rätt att själv styra och ställa efter eget förstånd, som om kyrkan vore en organisation vilken som helst.

Vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner är inte heller en fråga om tillfälliga kast i opinioner eller trender. Så länge Svenska kyrkan vill vara en kristen kyrka med en apostolisk tro behöver det man tror, lär och bekänner stå i samklang med vad apostlarna trodde, lärde och bekände.

Med små justeringar här och där blir förändringarna tagna var och en för sig inte så omvälvande. Men när man försöker se hela bilden, höja sig över de enskilda träden, det är då man kan se skogen. Då märks det om det finns kalhuggna ytor.

Rädslan att tala om synden gör sig ofta påmind. I predikningar, i undervisning och samtal tonas synden ner. Den verkar så frånstötande och stämmer illa med hur människor brukar uppfatta sig själva, Den goda viljan anses ganska ofta räcka långt. Syndabekännelse och bön om förlåtelse blir då mindre viktigt. Och om den egna belägenheten inte alls är så allvarlig, om de egna gärningar när man gör så gott man kan är tillfyllest, då blir det allt svårare, rent obegripligt, att tala om hur Jesus måste lida och dö för våra synder.

Domsöndagen ger tillfälle att tala om det yttersta tingen, om Kristi återkomst som Herre och Domare. Men om Gud förlåter allt oavsett hur vi levt blir ju också det kristna livet med bön, lovsång och gemensam eukaristi inte heller något en människa behöver ägna sig åt. Om Domens dag enbart framställs som återställelsens dag, som en helandets och upprättandets dag, försvinner den personliga utmaningen att leva som lärjunge, kärleksfullt och ansvarstagande. Ty inget ansvar kommer att utkrävas. Guds nåd drar ett streck över allt. Det blir allmän frälsning. Det spelar ingen roll om man sagt sitt ja eller sitt nej till Gud. Även de mest monstruösa brott som har begåtts, ta terroristiska dåd eller folkmord, skulle då intet betyda? När predikanter låtsas att de redan vet att allt sådant förlåts och glöms bort behöver de utmanas och ifrågasättas.

Om det vore så att domens dag innebär att ingenting under livet egentligen spelade någon roll, varför finns det då flera texter som är mycket tydliga om domen och om en evig åtskillnad? Varför talas det alls om att bli dömd eller bortvisad? Ansåg Jesus att hans lärjungar behövde skrämmas upp rejält för att de skulle skärpa sig och förstå allvaret?

Kristi Konungens dag, domsöndagens texter talar tydligt om att alla slags avsteg från ett kärleksfullt liv kommer att prövas och dömas. De som anser sig vara rättfärdiga och berömmer sig av sin fromhet ska inte vara så säkra de heller, om man ska tro flera Jesusord om vilka som går före i Guds rike.

Det går inte an att använda domstexterna som skrämsel eller hot. Det är inte upp till människor eller ens till kyrkan att avgöra hur Kristus domaren kommer att döma. Men kyrkan ska predika omvändelse, förkunna att Guds rike är nära och är kallad att oupphörligen tala om räddningen genom Jesus Kristus.