Det ska synas och det ska höras. Egendomligt nog har att blivit viktigare än vad. Det ska hända saker som omvärlden kan uppmärksamma. Då går det an med alla möjliga evenemang. Pedagogiken bygger på att med stor uppmärksamhet följer ett intresse för det kyrkan står för, det kyrkan förkunnar. Man menar att man bryter isen, tar bort trösklarna, när man i kyrkan erbjuder det som finns nästan överallt.
Massor av församlingar arbetar därför även i sin verksamhet med vad de kallar öppen verksamhet. Den är lågprofilerad vilket betyder att kristen tro tonats ner för att ingen ska känna sig ovälkommen eller bli upprörd. Så kan man självklart göra om man menar att breda kontaktytor på sikt gör människor mera hemmastadda i kyrkan och dess lokaler. I förlängningen även blir positivt inställd till tro. Diakonin har ett sådant öppet förhållningssätt utifrån övertygelser om att den som är utsatt och i nöd behöver stöd och hjälp. Men när det börjar gälla som norm för församlingarnas barn- och familjearbete finns det anledning att ställa kritiska frågor.
Läste en krönika av Elisabeth Arborelius på Seglora Smedja. Där hon kritiserar det högtidsliga och pompösa som står i vägen för det nära och medmänskliga. Hon hävdar att Jesus ville lära oss hur vi skulle kunna leva tillsammans. Han proklamerade inte, snarare suckade han över fariséerna som tolkade lagen och religionen på sitt maktfullkomliga sätt. Kärleken till människor går i första hand, före regler och förordningar. Det låter anslående. Men det regel- och normlösa sammanhanget kan lätt förvandlas till en huggsexa för de stora och starka. Om det inte finns hyfsade regler finns det snart inget utrymme för kärlek till medmänniskor.
Elisabeth Arborelius är kritisk till proklamation av trossatser och hänvisar till domsscenen i Matteus 25 för att hävda att det avgörande är hur vi handlar mot våra medmänniskor, inte om vi ber eller går i kyrkan. Även jag har sagt sådant. Men tänker också att kyrka, bön, gudstjänst och tro är givet oss som gåva, som en bärande gemenskap på pilgrimsvägen. Inte bara mellan människor utan även med Gud och det han gjort för oss genom Jesus Kristus.
Om man inte står ut med kyrkoteologin och tron formulerad som lära i pregnanta satser blir detta att lära sig leva som människa inom och genom kyrkan en krokig omväg. Ty det allmänmänskliga förmår inte sammanfatta försoningsverket på korset, rymmer inte Jesu frälsande gärning för oss människor.
Hur som tassar det runt ett stort antal tomtar på kyrkliga tiljor. De ringer i klockor och står i, representerar och företräder kyrkan. Stor mysfaktor kan hävdas. Men det gosiga, snälla och mysiga klarar inte av att hantera världens ondska och människans bortvändhet från Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar