Ingen klang i de ekumeníska orden

Läser predikoturerna för en ort ett bra stycke landsväg hemifrån. Knappt en högmässa så långt ögat nådde. Kortformer för söndagsgudstjänst, söndagsmässa eller kort och gott gudstjänst. Här och där andra hemgjorda varianter. Det mesta tycks gå an. Men jakten på den försvunna högmässan borde snarast inledas!

Svenska kyrkans handbok används som ett gudstjänstens ark för att klippa och klistra. En verktygslåda ur vilken man väljer friare än fritt. Detta är mitt intryck. Ska nog undersöka saken bättre. Se om det verkligen kan stämma? Läsa regelbundet och börja anteckna.

Det verkar inte som särskilt många domkapitel tar saken på allvar. De tycks mera irriterade på dem som vill ha kyrkan tradition intakt, men med möjlighet att ösa ur den ännu större och äldre kristna kyrkans rika och historiska arkiv. Svenska kyrkan en brokyrka, sa man förr med stolthet. Svenska kyrkan som överbryggade internationella skiljelinjer och berömde sig av goda relationer med Konstantinopel, Rom och Canterbury. Idag är klimatet på den fronten mera kylslaget.

Konstateras kan att det inte är samma stolta klang i de ekumeniska orden som förr. Och inte samma drag i dialogen med andra kristna. Det är roligare och betydligt mera exotiskt att hålla hand med andra.

Utsatthet och besvikelse

Förtjänar den som utsatt andra för svårigheter att själv på motsvarande sätt bli utsatt? Den vars kamrater utsatt andra för svårigheter har också den personen förtjänat att bli utsatt? Den som tillhör en sammanslutning eller förening där sådant förekommit internt eller externt mot andra i omvärlden hur mycket av det som andra gjort har man del i? Har man då gjort sig förtjänt av egen utsatthet? Av att folk slutar hälsa. Motarbetar en. Vänder ryggen till. Sprider rykten...

Det skulle kunna handla om Livets ord, om arbetarrörelsen, om de politiska partierna, om idrottsrörelsen eller om högkyrkligheten. Om många sammanhang där de flesta av oss är, har varit eller skulle ha kunnat vara med...

De som blivit utsatta på ena eller andra sättet hur ska de hantera sin egen utsatthet utan att hamna i bitterhet och besvikelse? Hur får sådana personer upprättelse? Hur kan människor gå vidare och undvika att ge igen för oförrätter? Hur ska de få utrymme och acceptans för sin kritik mot förföljelser, okamratliga fasoner eller bara ren dumhet?

Kan man undvika att låta solen gå ned över ens vrede?

Vi har råd att dela med oss av trygghet och frihet

Tillåt mig att citera en av sommarens predikningar utlagd på ordrik:

I en ofri värld

där krig och ondska
fattigdom och hunger
speglas i människors ögon
där umbäranden ristar fåror i deras
ansikten och sätter spår
i allt svagare kroppar
längtar människor efter frihet
efter att få välja fritt

Vi ser dem ibland
de skymtar fram
när verklighetens bråddjup
ibland blir synligt mellan
alla flyktiga skratt i förströelseprogram
när underhållningsflimret någon gång
trängs undan av tillvarons kalla fakta

Vi har en generös flyktingpolitik
trots dess brister eftersom
Sverige inte som somliga länder
väljer ut enbart dem med hög utbildning
med goda försörjningsmöjligheter
med välbeställda trygga liv

Till Sverige kan man komma
söndertrasad av kriget
och nedbruten av dess namnlösa fasor
slagen i spillror av terror och tortyr
av krossade familjer, bortappade barn

Tryggheten, välfärden och friheten
är en gåva vi kan och har råd
att dela med oss av
än mer generöst!

Nära altaret

På svamptur i skogen. Överallt mattor av trattkantareller. Somliga små och obetydliga. Andra kraftfulla och självsäkert mogna. Habegäret kämpar jag undan och plockar i lugn takt. Rensar samtidigt bort barr och mossa. Viftar bort en spindel. Gläds över allemansrätten. Svamparna är blöta av allt regnande. Inte ens där, i skogens avskildhet, lämnar tankarna på Svenska kyrkans framtid mig ifred. Jag får allt svårare att förstå bevekelsegrunderna för reformivern hos utredare och kyrkomötesombud. Vad driver dem. Vad vill de egentligen?

En kristen kyrka byggs alltid underifrån. Där det kristna livet levs. Nära altaret. Utifrån gudstjänsten. Den springer fram ur Evangeliet. Hur kan det då komma sig att Svenska kyrkan alltmer verkar vilja bygga från ett annat håll? Med administrationens perspektiv i fokus. Med beslutsapparatens organisation som främsta intresse.

Egendomlig är också tanken att de som inte vill delta ska ha mer inflytande i kyrkan än alla som faktiskt lever ett kristet liv i kyrkans gemenskap. Om dessa fick bestämma mer i kyrkan skulle kyrkan bli elitistisk, har det sagts. Kyrkfolket och prästerna ska inte ha så mycket att säga till om för då blir folkkyrkan för mycket kyrka och för lite folk. Vilken märklig idé. Vilken blodfattig kyrkoideologi.

Tänk om det är tvärt om. Att först när kyrkan tillåts vara kyrka blir den verkligt intressant. Då har den något att erbjuda. Om trossamfundet lever nära altaret. Utifrån Evangeliet. I gudstjänst.

Så tänker jag där i skogen. Långsamt fylls hinken med svamp. 10-12 liter blev det, och lite till...

Remissvar blir omröstningar i enkätform

Remissrundorna i Svenska kyrkan blir alltmer som en omröstning i enkätform. Utredningen Närhet och samverkan som föreslår drastiska förändringar i kyrkans lokala organisation är nu ute på remiss i Svenska kyrkan. Ingressen i rikskyrkans artikel om utredningen på nätet ser ut så här: Förenklad organisation och ledning för församlingar. Flytta ansvaret för vård och underhåll av kyrkobyggnaderna till stiften. Intensifiera arbetet med gemensamma administrativa system i kyrkan. Detta föreslår Svenska kyrkans strukturutredning.

Numera lämnas svar på remisser inom Svenska kyrkan huvudsakligen genom att man kryssar för bland färdiga alternativ. För den aktuella utredningen är det främst ja eller nej som gäller. Dock med möjligheter till ett försiktigare förhållningssätt. Man erbjuds alltså även kommentarrutor där egna åsikter kan noteras.

Förr skrevs remissvar som självständiga skrivelser där remissinstanserna kunde argumentera för sina hållningar hur utförligt de önskade. Remissammanställningen blev på så sätt ett digert arbete. Och fick formen av en argumentationsöversikt. Idag kan man istället enkelt avgöra hur många som är för eller emot eller som har en mera ambivalent hållning. Utöver den starka styrning som enkätens frågeställningar erbjuder förlorar också argumenten i styrka genom att de blir till kommentarer och på så vis underordnas.

Vinsten som det förenklade förfaringssättet med svar i enkätform ger måste vägas mot förlusten av grundlig argumentation i sakfrågorna. Nu kan man alltid skriva mera utförliga självständigt formulerade skrivelser. Men hur många orkar egentligen göra det?  På samma genomarbetade sätt som förr? Få, tror en ärrad och konfunderad remissvarsskrivare...

Min telefon blir ofta full

Varannan gång som det ringer händer händer något jag inte vill! På mobilen ska man trycka på en alldeles bestämd och liten knapp med en lyft lur på. Så är det tänkt. Men varannat samtal kopplas bort. Eftersom knappen är för liten till mina stora fingar. Besynnerligt är vad det är!

Denna märkliga bärbara lilla apparat kan mycket. Oändligt mycket mer än vad jag kan. Detta därför att den är så komplicerad att jag inte förmår minnas eller utföra alla märkliga knapptryckningssekvenser. I rätt ordning.

Telefonen kan ta emot mail. Det kan inte jag. Den kan surfa på nätet vilket inte jag kan. Den vet var den är. Vilket jag sällan har en aning om. I GPS-termer mer bestämt. Trots att den vet så mycket är den inte olik mig. Själv har jag vissa kunskaper i en hel del ämnen, men kan ha svårt att nyttiggöra det som finns i kunskapsförrådet mitt. Mobiltelefonen har ingen användning alls av det mesta av sina insikter, förmågor eller möjligheter.

Olämpligt nog blir min telefon ofta full. Av inkommande meddelanden. Varje telefonsvararbesked läser den dessutom upp två gånger. Min teori är att den inte litar på mig. Inte helt och fullt. Tålmodigt lyssnar jag på upprepningarna. För att slippa höra dem nästa gång telefonsvararen vill mig något. Gånger två.

Som tur är kan jag ta emot varannat samtal. Och ringa på den. När jag lyckas hitta in i listan över kontakter...

Kommunikationsteknologin har ändrats. Det enda oföränderliga tycks vara jag och min oförmåga att ta in moderna lösningar. Intre ens Clas Ohlsson hade så särskilt mycket att erbjuda när jag frågade. Beprövade sätt att meddela sig är antikverade. Budkavlar, semaforeringsflaggor och morsenycklar fanns inte i sortimentet. Så det kan bli!

Grå dag i väntan på något gott

Grå, grå är himmelen. När jag blickar ut genom fönstret kan det dock finnas hopp om en ljusning. Sinnet är också gråare än vanligt. Sömnen ville inte infinna sig. Anledningen? Gårdagen innehöll en liten operation. Fyra stygn och ett skrymmande tryckförband uppe på flinten blev följden. Såret, dolt för världen, ville inte sluta värka. Så John Blund höll sig på avstånd. Så det blev till att lösa korsord, klappa katten, läsa ett kapitel och snurra som en vindflöjel.

Men under operationen med lokalbedövning diskuterade vi bland annat svamp. Jag fick känna mig nöjd när jag berättade om skogens svarta guld - trumpetsvamparna. Vi abr väl hem en fem-sex liter i alla fall. Och ett par liter gula kantareller blev det också. Dock kunde det ha blivit mer. Vildsvinen har nämligen med sina trynen som jordfräsar demolerat svampskogens finaste ställen.

Nu torkar de svarta trumpetsvamparna långsamt i väntan på att spela sina finaste fanfarer till höstens måltider. Tala om att vänta på något gott!

Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, får beröm av Karin Långström Vinge för att han skriver bra om kyrkan och partipolitiken. Han har tydligen fått diskutera moderaternas förslag till avhopp i P1 morgon. Det är på sin plats att de partikritiska rösterna fick höras. Varför inte i Sveriges radio?! Här ska professsor Bjereld också få lite mothugg. Med ett antal synpunkter som inte bemöts eller tycks vilja diskuteras på allvar.

Han skriver: De politiska partierna är också viktiga för Svenska kyrkans interna liv. Partierna bidrar med människor som känner gemenskap med Svenska kyrkan och som är villiga att kandidera till olika förtroendeuppdrag. Om partierna retirerar från kyrkovalen kommer de kyrkopolitiska uppdragen i större utsträckning än nu att innehas av det s k kyrkfolket, d v s den grupp som kännetecknas av att vara väldigt trogna gudstjänstbesökare.

Hur stor partigemenskapen är med Svenska kyrkan kan man tvivla på. Aldrig någonsin har jag hört de politiska partierna uppmana sitt partifolk att gå i kyrkan, döpa sina barn, puffa för konfirmation. I kyrkostyrelsen och kyrkomötet kan man gilla kristendomen lite mer. Men så snart man går tillbaka in i partiets verksamhet är det livsåskådningsmässig neutralitet som gäller. Hur mycket partigemenskap med kyrkan vittnar det om? Det man är intresserad av som parti är att ha inflytande och makt. Vad sedan enskilda förtroendevalda tycker och tänker är ju en underordnad fråga. Partiet väljer kandidater och gör listor från sina intressen. Det borde professorn redan ha märkt.

Bjereld fortsätter genom att skriva att gudstjänstfolket, denna grupp är inte representativt för Svenska kyrkans 6.5 miljoner medlemmar. En folkkyrka behöver både de trogna gudstjänstbesökarna och alla de människor som känner gemenskap med kyrkan utan att de med nödvändighet deltar Högmässan varje söndag.

Men jämför gudstjänstfolket förhållande till kyrkan med partimedlemmarnas förhållande till väljkarkåren eller medborgarna - relationen är väl ungefär densamma. Partieliten ska bestämma i partiet och över politiken, men i kyrkan får de aktivt utövande kristna inte styra.

Det är en antikverad syn på partipolitikens uppgift och företräden som Bjereld företräder. I ett enda av många trossamfund ska partipolitikerna styra. Hur jämlikt är det? På den punkten tycks Bjereld företräda idén att partierna ska styra i alla slags folkrörelser, föreningar och trossamfund. De partier som grundades för att styra i stat och kommun! Så här skriver Bjereld: En väg framåt för de politiska partierna är att utveckla sin samverkan med civilsamhällets alla olika organisationer Partierna skall finnas där människorna finns, och väldigt, väldigt många människor - 6.5 miljoner - finns i Svenska kyrkan.

Här anar man att han tänker att socialdemokrater och centerpartister egentligen borde leda muslimska församlingar, katolska kyrkan eller idrottsrörelsen. Om han inte menar det borde han prestera argument som förklarar och motiverar varför ett enda samfund ska styras av de partier som leder verksamheten inom stat och kommun. På mig verkar det som ett slags delikatessjäv, man förhindrar Svenska kyrkan att utifrån egena premisser forma sin verksamhet och utöva samhällskritik!
Såsom man genom bindningar till särskilda banker inte ville veta av och kunde hindra planer på en kyrkans bank. Centern med Föreningsbanken, socialdemokrater och folkpartister med Sparbanken och de konservativa som gillade SHB och SEB. Ergo ingen kyrkans bank.

I ett modent och sekulärt samhällssystem ska naturligtvis bodelningen mellan partipolitik och trossamfund vara helt genomförd. Allt annat andas kontroll och överhet. Det har i alla fall en del moderater börjat förstå.