Det går inte en dag utan att jag funderar över synen på mångfald inom Svenska kyrkan. Ideologiskt tillhör det basvärderingarna inom kyrkan. Man SKA vara för mångfald. Det är berikande när vi kompletterar och ger våra olika bidrag till helheten. Den försonade mångfalden blir till ett allmänt och positivt omfattat koncept. På idéplanet.
Ser man på predikoturerna i det avlånga landet bekräftas bilden av en mångfald. Mera brokigt än försonat visserligen. Men gudstjänster och sammankomster av de mest skilda slag paraderas i de lakoniskt kortfattade annonserna inför Midfastosöndagen. Och det handlar bara om församlingars huvudgudstjänster, här några axplock ur Nerikes Allehanda: Gudstjänst och musik i fastetid. Gudstjänst. Temamässa, Gudstjänst för stora och små, Grannskapsgudstjänst, Mässa, Högmässa, Gudstjänst med små och stora, Högmässa, Högmässa, Mässa, Sammanlyst gudstjänst med små och stora, Sinnesmässa - en mässa på både teckenspråk och svenska för alla sinnen, Söndagsmässa och några Högmässor därtill.
Diskussionen om vägvalet för kyrkans framtida gudstjänstliv borde väl ha föregått handboksförslaget? Det som enligt Kyrkans tidning nu ska skjutas upp till 2017. Mitt intryck är att man på en och samma gång velat trycka tillbaka denna mångfaldens flod av huvudgudstjänster för att få ett mindre antal varianter. Igenkänning och sammanhållen identitet skulle ett motiv kunna vara. Men det har även funnits drag av att friheten borde öka. Det gör den kanske om man här och där i ordningarna inför ett antal nya varianter och alternativ. Som dessutom mera fjärmar Svenska kyrkans gudstjänst från de stora kyrkornas traditioner och överbetonar vår särart. Det är som hörde man någon mumla: kan själva!
Hur blir det då för oss i Svenska kyrkan? Vill vi se det LIMA-dokumentet talade om? Nattvardsfirandet har alltid med hela kyrkan att göra, och hela kyrkan har att göra med varje lokalt nattvardsfirande. När en lokal kyrka gör anspråk på att vara en manifestation av hela kyrkan, tillser den också att dess eget liv organiseras på ett sådant sätt, att den tar andra kyrkors intressen och angelägenheter på allvar. (D19)
Kyrkans katolicitet är vad det handlar om. Då förvånar det så att man inte mera lagt sig vinn om att ge utrymme för den rika liturgin med möjlighet att ösa ur den Kristi kyrkas rika och gemensamma liturgiska skattkammare. I vårt sammanhang något som skulle bejaka Svenska kyrkans uppgift som brokyrka och understryka vår samhörighet med den världsvida kyrkan. Märkligt nog tycks detta att hålla fast vid vårt katolska arv inte räknas som ett bidrag med plats inom begreppet mångfald.
28 mars 2014
26 mars 2014
Upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?
Ursäkter är på modet. Igen. Att be om ursäkt handlar om att avbörda sig skuld genom att ta ansvar för sina handlingar. Det handlar om att ångra sig och genom att med sin ursäkt rikta sig till den/de som drabbats bidra till upprättelse och rent av ett slags befrielse.
Nu är det romerna som borde få en ursäkt. En berättigad förväntan. Med tanke på vad romer fått uthärda av förtryckande särbehandling och för att så många berövats sina mänskliga rättigheter. Ursäkter kan man inte behandla lättvindigt. Då devalveras ursäkten och blir till en åtgärd bland andra.
Det finns problem med att be om ursäkt för sådant som hänt för länge sedan. Då blir ursäkten meningsfull i den mån som den som kan tänkas be om ursäkt faktiskt har del i romernas utanförskap och diskrimineringen av dem. Det vore rimligt om ursäkter från institutioner och myndigheter fick förgås av någon slags sanningskommission med syfte att bygga nytt förtroende och försöka nå försoning.
Att ärva ansvar för oförrätter ter sig egendomligt ur ett sekulärt perspektiv. Inom kyrkan däremot finns föreställningen om arvssynd och delaktighet i en synd och ondska som går långt utöver de egna handlingarnas räckvidd. Man har enbart genom att vara människa del i världens bortvändhet...
Det fattas ett begrepp här. Ordet ursäkt borde vara reserverat för sådant man kan ha ett rimligt ansvar för. Myndigheterna kunde kanske göra en... upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?
Nu är det romerna som borde få en ursäkt. En berättigad förväntan. Med tanke på vad romer fått uthärda av förtryckande särbehandling och för att så många berövats sina mänskliga rättigheter. Ursäkter kan man inte behandla lättvindigt. Då devalveras ursäkten och blir till en åtgärd bland andra.
Det finns problem med att be om ursäkt för sådant som hänt för länge sedan. Då blir ursäkten meningsfull i den mån som den som kan tänkas be om ursäkt faktiskt har del i romernas utanförskap och diskrimineringen av dem. Det vore rimligt om ursäkter från institutioner och myndigheter fick förgås av någon slags sanningskommission med syfte att bygga nytt förtroende och försöka nå försoning.
Att ärva ansvar för oförrätter ter sig egendomligt ur ett sekulärt perspektiv. Inom kyrkan däremot finns föreställningen om arvssynd och delaktighet i en synd och ondska som går långt utöver de egna handlingarnas räckvidd. Man har enbart genom att vara människa del i världens bortvändhet...
Det fattas ett begrepp här. Ordet ursäkt borde vara reserverat för sådant man kan ha ett rimligt ansvar för. Myndigheterna kunde kanske göra en... upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?
23 mars 2014
Utstötningsmekanismer och annat skrammel
När kyrkportens slås upp kan man, om man ser efter riktigt noga, få en glimt av det himmelska Jerusalem. Men då får man se efter noga. Rent av med slutna ögon. För en stund kan man glömma. Allt det som påminner om egen brist, om fallet och världen. Och organisationen, den synliga kyrkan, angripen av utstötningsmekanismer och annat skrammel, försvinner bort ur synfältet.
Det är påskdag idag. Med smak av jul. Jungfru Marie Bebådelsedag. Eukaristin firas! Jag ser...
Det är påskdag idag. Med smak av jul. Jungfru Marie Bebådelsedag. Eukaristin firas! Jag ser...
22 mars 2014
Vi och dom är inte så dumt...
Vi ska inte dela upp oss i vi och dom. Mantrat (!) ekar mellan kyrkväggarna. Allas lika värde som människor blandas samman med insikten om i Kristus är vi alla ett. Och inte ens det håller de flesta för sant. Nej inga vi och dom - bara ett stort gemensamt vi. På alla plan.
Så händer det ibland att dopets sakrament görs verkningslöst, teoretiskt alltså, eftersom alla är vi ett. Enkelt suddas insikten och övertygelsen bort om att något förvandlande och livsavgörande sker i dopet. Det är inte trovärdigt att ivrigt använda Luther som svärd mot sina meningsmotståndare men samtidigt dra tjocka streck över Luthers undervisning om dopet. För visst handlar det om de troendes och döptas allmänna prästadöme, inte om att varje människa, oavsett bekännelse och tro, är en präst...
Huru skola människorna, enligt Kristi bud, göras till hans lärjungar?
De skola döpas med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och läras att hålla allt vad Kristus har befallt...
Vad innebär det, att vi döpas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn?
Det innebär att vi genom dopet komma i gemenskap med den treenige Guden och bliva medlemmar i hans församling så att vi kunna i tron hålla oss till honom såsom vår fader, återlösare och heliggörare.
Stryker man på samma sätt ett streck över vi och dom blir det svårt att förhålla sig till alla de texter som talar om sådana motsättningar. Fåren och getterna kan ju inte gärna hållas isär som Jesus undervisar om i Matteus. Familjer ska delas upp i olika läger påstås det. Varför be för våra fiender, vilket ju vore meningslöst om det inte fanns några sådana?
Mest av allt förvånar det mig att man alls kan tala om att vi alla hör samman och samtidigt ivrigt bekämpa ett antal fiender. Dessutom placerar man dessa fiender huvudsakligen inom kyrkans hank och stör! Kan det vara så att man har nytta av att utmåla tydliga fiender som man vill bekämpa för att vinna fördelar och inflytande? Om man skrämmer dem som är mindre insatta i kyrkans tro och liv för ett mörkt hot från andra kristna har det stora vi:et fått betydande inskränkningar. Jag undrar varför de som gör så, dom där, faktiskt agerar på det viset?
Vi och dom är är inte så dumt och en högst påtaglig realitet. Som en vision för himmelriket är tanken anslående. För den tid då mänsklighetens alla knän ska böjas. Då vi blir syskon och en enda stor mänsklig familj. Då. Men nu?
Så händer det ibland att dopets sakrament görs verkningslöst, teoretiskt alltså, eftersom alla är vi ett. Enkelt suddas insikten och övertygelsen bort om att något förvandlande och livsavgörande sker i dopet. Det är inte trovärdigt att ivrigt använda Luther som svärd mot sina meningsmotståndare men samtidigt dra tjocka streck över Luthers undervisning om dopet. För visst handlar det om de troendes och döptas allmänna prästadöme, inte om att varje människa, oavsett bekännelse och tro, är en präst...
Huru skola människorna, enligt Kristi bud, göras till hans lärjungar?
De skola döpas med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och läras att hålla allt vad Kristus har befallt...
Vad innebär det, att vi döpas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn?
Det innebär att vi genom dopet komma i gemenskap med den treenige Guden och bliva medlemmar i hans församling så att vi kunna i tron hålla oss till honom såsom vår fader, återlösare och heliggörare.
Stryker man på samma sätt ett streck över vi och dom blir det svårt att förhålla sig till alla de texter som talar om sådana motsättningar. Fåren och getterna kan ju inte gärna hållas isär som Jesus undervisar om i Matteus. Familjer ska delas upp i olika läger påstås det. Varför be för våra fiender, vilket ju vore meningslöst om det inte fanns några sådana?
Mest av allt förvånar det mig att man alls kan tala om att vi alla hör samman och samtidigt ivrigt bekämpa ett antal fiender. Dessutom placerar man dessa fiender huvudsakligen inom kyrkans hank och stör! Kan det vara så att man har nytta av att utmåla tydliga fiender som man vill bekämpa för att vinna fördelar och inflytande? Om man skrämmer dem som är mindre insatta i kyrkans tro och liv för ett mörkt hot från andra kristna har det stora vi:et fått betydande inskränkningar. Jag undrar varför de som gör så, dom där, faktiskt agerar på det viset?
Vi och dom är är inte så dumt och en högst påtaglig realitet. Som en vision för himmelriket är tanken anslående. För den tid då mänsklighetens alla knän ska böjas. Då vi blir syskon och en enda stor mänsklig familj. Då. Men nu?
20 mars 2014
Sitta still i båten
Om några veckor ska jag avskedsutfrågas i domkapitlet i Strängnäs. Ett återkommande domkapitelsärende sedan åratal för att genom intervjuer försöka ta reda på hur arbetslivet som kyrkoherde egentligen varit. Där ges den avsuttne möjlighet att reflektera över gångna år. Det borde ge en stor inblick vad man erfarit från arbetsledande stolars horisont.
Risken är förstås att man gör detta mer till något ceremoniellt och inte till en verklig utvärdering. Ett artigt avlyssnande av inläggen och frustration och besvikelse som pyser ut ger knappast förbättringar och rimliga förändringar. Där det mesta varit soligt och glatt (om sådant finnes) är anledningen att fundera över vad som behöver göras inte fullt så angeläget.
Stödet till kyrkoherdarna är särskilt i utsatta lägen mindre välorganiserat. Dilemmat är de oklara föreställningar som råder beträffande uppdelningen mellan arbetsgivaren lokalt och tillsynen från stiftet. Personalresurser avdelas naturligtvis från stiftets sida, men arbetsgivaren lokalt ska ha det formella ansvaret att ge det chefs- och ledningsstöd som behövs. Det är med andra ord bäddat för att meningarna ska gå isär.
I framtiden blir mellanchefernas situation i storpastoraten en delikat fråga. Till vem ska de gå, dess församlingsherdar eller vad de nu kommer att kallas i olika delar av landet, om det uppstår spänningar och konflikter med superkyrkoherden? Om besluten i kyrkoråd och fullmäktige otillbörligt missgynnar den församling de har ansvar för, vad kan de då göra? De förväntas ju avhålla sig från att ha egen kontakt med kyrkorådet. De egna församlingsråden lär knappast ha befogenhet och ekonomi att vidta nödvändiga åtgärder.
För den som lätt blir åk- och sjösjuk fanns det goda knep vid storm på havet. Det gällde på diverse Gotlandsfärjor att ha koll på var mitt- och balanspunkten i fartyget låg. Där kunde man uppehålla sig för att mildra effekten av havets upprördhet. Snarlikt hur det kan bli i kyrkan framöver. Många lär vilja uppsöka det läge där det gungar minst, där sjöhävningen får minst effekt. Mindre lyckat ur Kyrkans synvinkel. Vad den behöver är knappast ännu en övning i att sitta still i båten...
Risken är förstås att man gör detta mer till något ceremoniellt och inte till en verklig utvärdering. Ett artigt avlyssnande av inläggen och frustration och besvikelse som pyser ut ger knappast förbättringar och rimliga förändringar. Där det mesta varit soligt och glatt (om sådant finnes) är anledningen att fundera över vad som behöver göras inte fullt så angeläget.
Stödet till kyrkoherdarna är särskilt i utsatta lägen mindre välorganiserat. Dilemmat är de oklara föreställningar som råder beträffande uppdelningen mellan arbetsgivaren lokalt och tillsynen från stiftet. Personalresurser avdelas naturligtvis från stiftets sida, men arbetsgivaren lokalt ska ha det formella ansvaret att ge det chefs- och ledningsstöd som behövs. Det är med andra ord bäddat för att meningarna ska gå isär.
I framtiden blir mellanchefernas situation i storpastoraten en delikat fråga. Till vem ska de gå, dess församlingsherdar eller vad de nu kommer att kallas i olika delar av landet, om det uppstår spänningar och konflikter med superkyrkoherden? Om besluten i kyrkoråd och fullmäktige otillbörligt missgynnar den församling de har ansvar för, vad kan de då göra? De förväntas ju avhålla sig från att ha egen kontakt med kyrkorådet. De egna församlingsråden lär knappast ha befogenhet och ekonomi att vidta nödvändiga åtgärder.
För den som lätt blir åk- och sjösjuk fanns det goda knep vid storm på havet. Det gällde på diverse Gotlandsfärjor att ha koll på var mitt- och balanspunkten i fartyget låg. Där kunde man uppehålla sig för att mildra effekten av havets upprördhet. Snarlikt hur det kan bli i kyrkan framöver. Många lär vilja uppsöka det läge där det gungar minst, där sjöhävningen får minst effekt. Mindre lyckat ur Kyrkans synvinkel. Vad den behöver är knappast ännu en övning i att sitta still i båten...
17 mars 2014
Högmässa med bön om förlåtelse
Högmässa i Visby domkyrka. Till största delen stängd för renovering. Men man har sparat ett kapell för gudstjänstfirarna. Man använde den i handboksförslaget synnerligen egendomliga förlåtelsebönen/syndabekännelsen där det jag har brustit står i centrum:
Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Ordet brista böjs brista, brast, brustit och har inte med att bryta eller förbrytelser att göra. Ett löfte eller en förpliktelse kan har brustit, likaså ett positivt band eller ett förhållande. Det jag har brutit skulle ha blivit mera begripligt, men ändå inte lyckat eftersom syndabekännelsens teologiska bas är att vi har syndat mot Gud till exempel genom att ha gjort något speciellt mot skapelsen eller mot våra medmänniskor.
Uttrycket jag har brustit borde ha någon slags bestämmelse för att bli meningsfullt. Förmodligen har man till varje pris velat finna alternativ till ordet syndat och då landat i det kryptiska. Här saknas dessutom minsta antydan till synden mot/bortvändheten från Gud. Vilket i längden naturligtvis ändrar människors övertygelser och suddar bort syndens realitet. Frontförkortning kallas det!
Jesus Kristus, jag kommer till dig i längtan efter läkedom och upprättelse.
Förlåt mig det jag har brustit mot skapelsen,
mina medmänniskor och mig själv.
Ta emot mig enligt ditt löfte
att inte överge någon som söker dig.
Ordet brista böjs brista, brast, brustit och har inte med att bryta eller förbrytelser att göra. Ett löfte eller en förpliktelse kan har brustit, likaså ett positivt band eller ett förhållande. Det jag har brutit skulle ha blivit mera begripligt, men ändå inte lyckat eftersom syndabekännelsens teologiska bas är att vi har syndat mot Gud till exempel genom att ha gjort något speciellt mot skapelsen eller mot våra medmänniskor.
Uttrycket jag har brustit borde ha någon slags bestämmelse för att bli meningsfullt. Förmodligen har man till varje pris velat finna alternativ till ordet syndat och då landat i det kryptiska. Här saknas dessutom minsta antydan till synden mot/bortvändheten från Gud. Vilket i längden naturligtvis ändrar människors övertygelser och suddar bort syndens realitet. Frontförkortning kallas det!
15 mars 2014
Att minnas
Återseendets glädje blandas med sorg och saknad. Gamla vänner och släktingar man inte sett på länge är där. Allvarliga när de kommer. Det är begravning. Vi minns och gråter. Vid minnesstunden delar vi minnen, sådana som går år och decennier tillbaka. Trots alla tid som gått, är det som allt vi varit med om hände igår.
Det korta människolivet har plötsligt flugit förbi. Vi nickar och är överens. Alla vi som är kvar. Vi ska minnas. Och absolut finna fler tillfällen att ses.
Det korta människolivet har plötsligt flugit förbi. Vi nickar och är överens. Alla vi som är kvar. Vi ska minnas. Och absolut finna fler tillfällen att ses.
12 mars 2014
Om utvärderingen av organisationsförändringen som skulle åstadkomma Närhet och samverkan
Hur ska man göra för att utvärdera den enorma "reformen" när storpastoraten tvingades fram? Omgörningen som innebar att livskraftiga församlingar som ingick i samfälligheter berövades sitt självbestämmande och sattes under förmyndare. För visst finns det väl en plan på hur man ska ta reda på vad som faktiskt hände? Vilka framgångar som nåddes? Vad koncentrationen på organisation och storskalighet betydde för gudstjänstlivet, för församlingarnas centrala verksamheter som bibelstudier, bönegrupper, meditation och annat av betydelse för andlig fördjupning och mognad? Vad betydde förändringen för den egna missionen och människofiskandet, dvs detta att erbjuda människor lärjungaskap i tro och liv?
Här en tänkt dialog. Som i den evighetssymbol som blev kooperationens liggande åtta:
När och hur tänker ni utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke. Det tänker vi aldrig göra!
Vadå? Finns det ingen sådan plan? Hur ska Ni då veta om det var gott och rätt det Ni gjorde?
Det behöver man inte veta. Det räcker att vi säger att det är så!
Men kyrka-statreformen. Den utvärderades väl för att kunna se vad som blev bra och vad som inte blev som man påstått och tänkt? Kyrkomötet tog väl fram fakta om saken? Såg på vinster och förluster ekonomiskt i tro och liv?
Nej, varför skulle vi göra det? Vi hade ju beslutat hur det skulle bli!
Och det ni tänker när ni beslutar - så blir det alltid?
Tänker och tänker? Vi har bestämt hur det har varit, är och skall vara. Om det finns det en massa skrivet.
Det mesta om Närhet och samverkan har ni ju skrivit själva. Vackert blev det. Men ganska orealistiskt. De som tänkte annorlunda hade inget genomslag alls. Man lyssnade inte. De, vi, kördes över.
Ni hade ju fel. Vi visste bättre!
Jag trodde att demokrati hade att göra med att finna gemensamma vägar framåt. Inte bara att den starkaste vinner. En bra kompromiss som man kunde leva med hade varit att föredra.
Så kan det självklart vara. Ibland. Men eftersom vi hade rätt... Det behöver inte sägas att det blir bäst så. Som vi ville och tyckte. Utvärderingar är mest tjafs. Vi känner till vad vi behöver veta. Och det vi inte vet skadar oss inte heller!
Hur vet ni det?
Vet och vet. Så är det. Fakta! Ingen har påvisat något som skulle ha blivit dåligt eller illa med kyrka-stat reformen. Det kommer inte att ske nu heller!
Inte? Talas det sanning nu? Hur är det med partipolitikens och icke medlemmars inflytande över kyrkans linje i olika frågor?
Vissa partistyrelser har sagt att det är just partiets folkliga stöd och förankring som gör kyrkan demokratisk. Bra, eller hur? Utan partiet och partistyrelserna inget folkliga inflytande! Ingen folkkyrka. Det har de sannerligen rätt i.
Menar du verkligen det? Att partier med långt färre medlemmar än Svenska kyrkan står för demokratin? Menar du verkligen att icke kyrkotillhöriga och de som inte delar kyrkans tro och inte vill stå för bekännelsen ska ha makt att bestämma? I Svenska kyrkan?
Egentligen inte. Men det låter bra. Och ger oss möjlighet att inte låta kyrkan tas över av medeltidstokiga reaktionära fundamentalister som avskyr kvinnfolk och har fel i det mesta. Alla de där som har befängda idéer om att de som går i gudstjänst och att de som tror har bättre koll på kristendom och sån´t - därför ska få sätta sin prägel på kyrkan. Så kan vi ju bara inte ha det!
Men så har Ni det väl i partiet? Där får väl inte de som står längst bort från partiarbetet sätta agendan? De som inte fullt ut delar partiets linje avgör väl inte vad partiet ska tänka och tycka?
Varför valde ni att ge er på de medelstora och stora församlingarna i samfälligheterna? De klarade sig förhållandevis bra. Är det inte de mängder av pyttesmå och knappast bärkraftiga församlingarna som hade behövt mer av solidarisk närhet och samverkan?
Nej, nej. Du har så fel som bara du kan ha!
På vad sätt då?
Lägg ner! Du förstår ändå inte det här: Tids nog inser de riktigt små församlingarna hur tryggt det vore att sitta vid storpastoratens köttgrytor. Det ordnar sig. Det gör det alltid.
Så för det har ni en plan? Aha!
Nu får det vara nog. Slut med obehagliga påståenden Nu får det vara nog!
Du har helt rätt. Vi är fullständigt överens. Nog har det varit länge! Just därför undrar jag när och hur ni tänker utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke! Det tänker vi aldrig göra!
Etc...
Här en tänkt dialog. Som i den evighetssymbol som blev kooperationens liggande åtta:
När och hur tänker ni utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke. Det tänker vi aldrig göra!
Vadå? Finns det ingen sådan plan? Hur ska Ni då veta om det var gott och rätt det Ni gjorde?
Det behöver man inte veta. Det räcker att vi säger att det är så!
Men kyrka-statreformen. Den utvärderades väl för att kunna se vad som blev bra och vad som inte blev som man påstått och tänkt? Kyrkomötet tog väl fram fakta om saken? Såg på vinster och förluster ekonomiskt i tro och liv?
Nej, varför skulle vi göra det? Vi hade ju beslutat hur det skulle bli!
Och det ni tänker när ni beslutar - så blir det alltid?
Tänker och tänker? Vi har bestämt hur det har varit, är och skall vara. Om det finns det en massa skrivet.
Det mesta om Närhet och samverkan har ni ju skrivit själva. Vackert blev det. Men ganska orealistiskt. De som tänkte annorlunda hade inget genomslag alls. Man lyssnade inte. De, vi, kördes över.
Ni hade ju fel. Vi visste bättre!
Jag trodde att demokrati hade att göra med att finna gemensamma vägar framåt. Inte bara att den starkaste vinner. En bra kompromiss som man kunde leva med hade varit att föredra.
Så kan det självklart vara. Ibland. Men eftersom vi hade rätt... Det behöver inte sägas att det blir bäst så. Som vi ville och tyckte. Utvärderingar är mest tjafs. Vi känner till vad vi behöver veta. Och det vi inte vet skadar oss inte heller!
Hur vet ni det?
Vet och vet. Så är det. Fakta! Ingen har påvisat något som skulle ha blivit dåligt eller illa med kyrka-stat reformen. Det kommer inte att ske nu heller!
Inte? Talas det sanning nu? Hur är det med partipolitikens och icke medlemmars inflytande över kyrkans linje i olika frågor?
Vissa partistyrelser har sagt att det är just partiets folkliga stöd och förankring som gör kyrkan demokratisk. Bra, eller hur? Utan partiet och partistyrelserna inget folkliga inflytande! Ingen folkkyrka. Det har de sannerligen rätt i.
Menar du verkligen det? Att partier med långt färre medlemmar än Svenska kyrkan står för demokratin? Menar du verkligen att icke kyrkotillhöriga och de som inte delar kyrkans tro och inte vill stå för bekännelsen ska ha makt att bestämma? I Svenska kyrkan?
Egentligen inte. Men det låter bra. Och ger oss möjlighet att inte låta kyrkan tas över av medeltidstokiga reaktionära fundamentalister som avskyr kvinnfolk och har fel i det mesta. Alla de där som har befängda idéer om att de som går i gudstjänst och att de som tror har bättre koll på kristendom och sån´t - därför ska få sätta sin prägel på kyrkan. Så kan vi ju bara inte ha det!
Men så har Ni det väl i partiet? Där får väl inte de som står längst bort från partiarbetet sätta agendan? De som inte fullt ut delar partiets linje avgör väl inte vad partiet ska tänka och tycka?
Varför valde ni att ge er på de medelstora och stora församlingarna i samfälligheterna? De klarade sig förhållandevis bra. Är det inte de mängder av pyttesmå och knappast bärkraftiga församlingarna som hade behövt mer av solidarisk närhet och samverkan?
Nej, nej. Du har så fel som bara du kan ha!
På vad sätt då?
Lägg ner! Du förstår ändå inte det här: Tids nog inser de riktigt små församlingarna hur tryggt det vore att sitta vid storpastoratens köttgrytor. Det ordnar sig. Det gör det alltid.
Så för det har ni en plan? Aha!
Nu får det vara nog. Slut med obehagliga påståenden Nu får det vara nog!
Du har helt rätt. Vi är fullständigt överens. Nog har det varit länge! Just därför undrar jag när och hur ni tänker utvärdera omorganisationen med det övertalande påståendet, den som skulle åstadkomma Närhet och samverkan?
Icke! Det tänker vi aldrig göra!
Etc...
11 mars 2014
Ur askan stiger konsten fram
Konstnären Einar Forseths namn dyker upp i många sammanhang. På vykort kan det finnas. På teckningar och målningar. Han har formgivit och dekorerat porslin från Lidköping. Utsmyckat kyrkorum och Gyllene salen i Stockholms stadshus. Till och med i Kyrkornas Världsråds sessionssal i Genève finns en gigantisk bildväv av Forseth.
En servis med bilder av djuren och arken tillhör det Forseth gjorde för Lidköping. Min familj har bara några enstaka tallrikar. Men en sak är säker, varenda loppmarknad och antikaffär brukar få besök i jakten på tavlor, porslin och vykort. Av Einar Forseth!
Tro det eller ej, men i katedralen i Coventry, den som byggdes efter andra världskriget, där finns han rikligt representerad. Där han gjort ett fantastiskt mosaikgolv i ett Enhetens kapell. Dessvärre är detta rum belamrat med allsköns stolar och skärmar så att golvet inte alls kommer till sin rätt! Rummet är möjligt att använda för människor av olika tro och övertygelse. Men golvet speglar fullödigt den kristna symboliken.
Där finns bilder för evangelisterna och i centrum den Helige Ande. Einar Forseth har för denna katedral också gjort fem kyrkfönster förställande bland andra S:t Botvid och S:t Sigfried.
Katedralens arkitekt, Basil Spence berättar i ett avsnitt i boken Phoenix at Coventry (återgivet i Ingrid Böhn-Jullanders bok: Einar Forseth. En bok om en konstnär och hans verk) om mötet med Forseth. Konstnären kom som en komet med en svans av eld. Han ville göra något för katedralen. Svenskarna skulle betala, sa han. Mer finns att läsa i nämnda bok om Forseth.
När något förstörts väcks inte sällan lusten att bygga upp. Säkerligen kommer det engagemanget att även växa i styrka runt Vintrosa kyrka strax utanför Örebro som så sorgligt brann. Kyrkan restaurerades för inte så länge sedan och hade blivit ett mycket tilltalande kyrkorum där gammalt och nytt fick samspela. Einar Forseth fanns inte företrädd där vad jag vet, men väl ett verk av Bengt Olof Kälde. Vad som ska uppstå ur askan vet man ännu inte. Men nya möjligheter för kyrkan och konsten öppnar sig med all säkerhet!
En servis med bilder av djuren och arken tillhör det Forseth gjorde för Lidköping. Min familj har bara några enstaka tallrikar. Men en sak är säker, varenda loppmarknad och antikaffär brukar få besök i jakten på tavlor, porslin och vykort. Av Einar Forseth!
Tro det eller ej, men i katedralen i Coventry, den som byggdes efter andra världskriget, där finns han rikligt representerad. Där han gjort ett fantastiskt mosaikgolv i ett Enhetens kapell. Dessvärre är detta rum belamrat med allsköns stolar och skärmar så att golvet inte alls kommer till sin rätt! Rummet är möjligt att använda för människor av olika tro och övertygelse. Men golvet speglar fullödigt den kristna symboliken.
Katedralens arkitekt, Basil Spence berättar i ett avsnitt i boken Phoenix at Coventry (återgivet i Ingrid Böhn-Jullanders bok: Einar Forseth. En bok om en konstnär och hans verk) om mötet med Forseth. Konstnären kom som en komet med en svans av eld. Han ville göra något för katedralen. Svenskarna skulle betala, sa han. Mer finns att läsa i nämnda bok om Forseth.
När något förstörts väcks inte sällan lusten att bygga upp. Säkerligen kommer det engagemanget att även växa i styrka runt Vintrosa kyrka strax utanför Örebro som så sorgligt brann. Kyrkan restaurerades för inte så länge sedan och hade blivit ett mycket tilltalande kyrkorum där gammalt och nytt fick samspela. Einar Forseth fanns inte företrädd där vad jag vet, men väl ett verk av Bengt Olof Kälde. Vad som ska uppstå ur askan vet man ännu inte. Men nya möjligheter för kyrkan och konsten öppnar sig med all säkerhet!
10 mars 2014
Försoningslitanian
Försoningslitanian i Coventry används varje dag, antingen i den bombade katedralens kyrkoruin eller i den nya katedralen. Efter bombningarna hade någon skrivit Fader förlåt på väggen bakom altaret i den sönderbombade kyrkan. Den bön Jesus bad för dem som som inte visste vad de gjorde när de korsfäste honom. Nu har orden blivit till församlingens svar på de olika bönepunkterna. Här i snabböversättning med någon liten justering:
FÖRSONINGSLITANIAN
Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.
Hatet som bygger murar mellan nationer och splittrar människor i ras och klass,
Fader, Förlåt.
Begäret och lusten hos människor och nationer att äga och ha det som tillhör andra,
Fader, Förlåt.
Girigheten som lägger beslag på händernas arbete och föröder jorden,
Fader, Förlåt.
Vår avundsjuka inför andras välfärd och lycka,
Fader, Förlåt.
Vår likgiltighet inför uppgiften att bistå fängslade, hemlösa och flyktingar,
Fader, Förlåt.
Lusten som förnedrar mäns, kvinnor och barns kroppar
Fader, Förlåt.
Stoltheten som förleder oss att lita mer på oss själva och än på Gud,
Fader, Förlåt.
Var vänliga mot varandra, ömsinta och förlåtande,
Såsom Gud i Kristus förlåter oss
09 mars 2014
Bombad katedral
Bloggtystnad uppstår ibland. Inte av trycktekniska skäl. Som när tidningspressen går i baklås. I mitt fall inte heller som ett inslag i fastan. Ett avstående av sådant man blivit beroende av. Ett ringa offer för att inkännande förstå vad brist vill säga. Men här i överflödsdelen av världen. Kostar bloggposter sällan särskilt mycket. Bloggarna i Vietnam och i andra diktaturer lever däremot farligt. Kampen för det fria ordet pågår oförtröttligt. För yttandefrihet och andra mänskliga rättigheter.
Katedralen i Coventry är en påminnelse om tiden när Europa stod i brand. Ruinerna av den gamla kyrkan är ett vittnesbörd. En påminnelse om vad människor och totalitära ideologier är kapabla till. Det som händer i Ukraina av rysk annektering och ockupation leder tankarna till andra världskrigets förspel. Därför ber många av oss för Ukrainas självständighet och oberoende.
Katedralen i Coventry är en påminnelse om tiden när Europa stod i brand. Ruinerna av den gamla kyrkan är ett vittnesbörd. En påminnelse om vad människor och totalitära ideologier är kapabla till. Det som händer i Ukraina av rysk annektering och ockupation leder tankarna till andra världskrigets förspel. Därför ber många av oss för Ukrainas självständighet och oberoende.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)