Ett uppehåll, en paus

Ett steg tillbaka lär vara en god övning för att få överblick och perspektiv. Ofta lovordat, sällan praktiserat. Därför tänker jag nu ta en paus en tio-tolv dagar. För att om möjligt återkomma. Och i så fall med något mera lust och en aning mindre trötthet på så mycket som händer och sker. Särskilt inom kyrkan. Jag får ofta anledning att för mig själv muttra och viska: vad var det jag sa!

Kärleken till kyrkan är ytterst en kärlek till honom som är kyrkans grund och esse. Den kan behöva pånyttfödas och återuppväckas. Så därför ett steg tillbaka. Ett uppehåll. En paus...

Brott mot religionsfriheten ska anmälas

Religionsfriheten sitter trångt till. Ett avskälen är att människor som kommer till vårt land bär med sig andra förhållningssätt där respekten för andras övertygelse inte alltid står högt i kurs. Det kan till och med vara så att man ser det som något föredömligt och gott att utsätta andra trosföreställningar för press. Förföljelse av oliktänkande är inte alldeles ovanligt.

Det finns bland flyktingarna som nyligen kommit till vårt land olika förhållningssätt. Att det på sina håll varit svårt för kristna flyktingar att tro att de kommit till ett land där religionsfriheten står högt i kurs har att göra med nyvunna och hårdhänta erfarenheter.

Svenska Missionsrådet har en bra introduktion till vad som faktiskt gäller i broschyren: What Freedom of Religion involves and when it can be limited. Den är värd att ladda ner och den skulle säkert göra nytta även vid flyktingförläggningars introduktioner till det svenska samhället.

Det är inte heller fel att kyrkor och församlingar har god kännedom om hur religionsfrihetenbeskrivs och motiveras. För de kristna är det naturligt att de rättigheter man själv förväntarsig också ska gälla andra. Samtídigt kan inte flatheten gälla så att man tolererar förföljelse och övergrepp. Där sådant förekommer ska det uppmärksammas och stävjas. Brott mot religionsfriheten, t ex i form av trakasserier mot kristna trosutövare, ska inte förbli opåtalade utan bör anmälas! Det samma gäller när särskilt stränga muslimska grupper nästan polisiärt och hårdhänt övervakar och spanar på andra muslimer.

I Sverige gäller följande:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargels

 

Artikel 18 i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter lyder (på engelska):

Article 18.
Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

 

 

 

 

En osynliggjord kulturinstitution: kyrkan!

Intressant DN-artikel av Björn Wiman om kyrkan och kulturen. Lätt att känna igen sig i det allmänna förnekande som fortfarande finns och syns vad beträffar Svenska kyrkans betydelse som institution och kulturbärare. Hennes betydelse beträffande språk, arkitektur, bildkonst, musik och normer och värderingar lär knappast kunna rättvist bedömas och uppskattas.

Samtidigt pågår en inre sekularisering av kyrkans teologi, tänkande och uttryckssätt där det omedelbart tilltalande och flörten med samtidens tyckanden och trender tar sig allt starkare uttryck. Spetsar man till det (och samtidigt i vissa fall alldeles underdriver) så får det inte längre vara svårt. Ingenting ska ta tid. Får inte kräva tankemöda eller längre reflektion. Kunskap underordnas känsla. Kortsiktigt vinner över långsiktigt. Snitsiga formuleringar slår förankring i historia och tradition. Det mondäna tar över. Tydligt märks det i en ofta uttalad inomkyrklig ovilja att delta i kyrkans traditionella högmässa och att värna liturgin.

Björn Wimans artikel kan kompletteras med ett påpekande om hur Svenska kyrkans än så länge utbredda kulturarbete negligeras och osynliggörs i de regionala kulturplanerna. Det är enkelt att undersöka vad som faktiskt står i dessa planer. I Örebroregionens plan står det bl a : Örebro län har en stark folkrörelsetradition genom arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelsen. Det finns drygt 3000
registrerade föreningar i Örebro län. Flest föreningar finns inom idrotts- och kulturområdet. Civilsamhället har en avgörande betydelse för att göra kulturen tillgänglig i hela länet. Ideella eldsjälar lägger ned ett viktigt arbete som ger ett varierat kulturliv. I länet finns teaterföreningar, hembygdsföreningar, dansföreningar, musikföreningar, konstföreningar, slöjd-
föreningar, litteratursällskap, filmklubbar, föreläsarföreningar med mera, som tillsammans spelar en viktig roll för länets kulturverksamhet. Trossamfund som Svenska kyrkan och länets frikyrkor bidrar också med kulturevenemang, inte minst inom musikområdet. Omkring 30 procent av länets kulturella mötesplatser har en tydlig koppling till civilsamhället. Jaha ja. Trossamfund som... bidrar också. Inte särskilt erkännande eller informativt. Svenska kyrkan har ju ett stort antal professionella kulturarbetare anställda, Mest noterbara är musikerna som håller igång levande körverksamhet i alla åldrar. Men det är liksom osynliggjort.

Dessutom står det i planen för Region Örebro län: stt det finns: ett stort antal hembygdsgårdar, kyrkor, lokala museer och andra kulturmiljöer. Här finns också bygdegårdar och andra samlingslokaler med Folkets hus, Bygdegårdarnas riksförbund och Våra gårdar som paraplyorganisationer. En viktig utmaning, vid sidan av att bevara, handlar om att använda, levandegöra och utveckla dessa. Att nå nya grupper är en del i det arbetet.
Viktiga aktörer är förutom Länsstyrelsen länets kommuner (samhällsförvaltningar och kulturförvaltningar), Örebro läns museum, hembygdsrörelsen, ArkivCentrum, Svenska kyrkan och Region Örebro län.

Das war alles! Magert och styvmoderligt!

Här en kommentar om kyrkan, kultur och stöd från år 2008 i bloggen stillsam

Gudstjänst enligt evangeliet

Många betraktar det möjligen som otidsenligt och konservativt att blicka tillbaka. Men efter diskussionen om förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan blir det nödvändigt att påminna om något reformatorerna var alldeles på det klara med. Nämligen relationen mellan kyrkans gudstjänst och evangeliet.

I den Augsburgska Bekännelsens Apologi (som väl alla känner och är väl förtrogna med) står det i artikel VII-VIII.5 : Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra världsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium. 

Om nu redan 1500-talets teologer visste detta, varför är det mera osäkert idag? Är det så att den evangeliska samstämmigheten om läran och sakramenten har fördunklats? I så fall borde all anständighet leda till att man först och främst reder ut vad denna olikhet i tolkning och uppfattning består av.

I sin nit att bevara handbokstrohet skapar man en veritabel plocklåda där alla kan kryssa förbi de kobbar och skär de för stunden tycker sig se och finna. Men om det blir modellen kan ingen bli förvånad över att någon större lojalitet med det "påbjudna" kommer att infinna sig. Variationerna är så många att ingen lär låta sig nöja med det som lyckats få plats innanför handbokens pärmar. Detta bidrar jag gärna med som en enkel förutsägelse. Kalla det profetia, om du vill. Ty jag mötte redan under innevarande handboks tid en biskop som undrade om jag var handboksfundamentalist, dvs det var berömligt att inte följa handboken utan göra lite som man ville. 

En rimliga början på ett bättre handboksarbete vore att aktualisera reformatorernas ståndpunkt!   

När kritiken avfärdas som nedsmutsande!

Med föraktfulla ord om ”den finkulturella elitens godkännande” och om ”frestelsen att söka kickar hos denna elit” avfärdar Helena Myrstener den kyrkohandbokskritik som levererats från akademiernas håll. Kyrkan ska istället lita på sin kontaktyta och sin egen ”teologiska och kontextuella tolkning av samtiden, menar Myrsten. Hon skriver som om det fanns en gemensam kontaktyta, likartad och uniform, över hela landet eller en enda kyrkans teologi och tolkning av samtiden. Diskussionen om kyrkohandboken och liturgin avslöjar att denna enhet och gemensamma syn inte är så enhetlig och gemensam.

Konflikterna kring kyrkohandboken har förtagit glädjen, skriver Helena Myrstener. Tröttheten har kommit istället och ”gudstjänstglädjen är borta”. Sedan fortsätter skribenten tycka att kampen mot förslaget ”riskerar att smutsa det finaste vi har”. Så enkelt kan man med några korta ord placera seriös och allvarligt menad kritik i skamvrån som något som smutsar ner! Frihet att diskutera och att försvara vissa gudstjänstens traditionella uttryck viftas bort som  smuts!

Helena Myrstener väljer den relationella aspekten när hon beskriver gudstjänsten. Men gudstjänstfirarna kommer samman för att söka Guds vilja i Ordet och förkunnelsen och för att förvalta sakramenten på Guds uppdrag och instiftelse. Då blir detta att i gudstjänsten experimentera med sin relation eller terapeutisk pröva sina egna tilltal något totalt underordnat. För Myrstener kan väl inte gärna vilja hävda att gudstjänsten är ett laboratorium för Guds fortgående utprovning av formuleringar och tilltal?

Myrstener menar att detta att "leva med det icke-perfekta" inte i sig behöver betyda att det på något sätt ska slarvas med musik, språk och formuleringar. Kritiken mot förslaget har på många håll handlat just om att det slarvats med musik, språk och formuleringar och därmed också med kyrkans tro, bekännelse och lära.

Att man haft svårt att lyssna och ta till sig kritiken avslöjar att det inte är så väl beställt med den berömda demokratin och kyrkliga mångfalden. Ville man se till att olika grupperingar och spirituella traditioner i kyrkan skulle ha plats att leva där borde man på ett annat sätt tillgodose dessa kritiska synpunkter.

Beroendet av samtidens värderingar, som Myrstener hyllar, kan säkert kännas befriande under vissa omständigheter. Men det är ganska oroande att vindkantringar kan komma fortare än man anar och då måste man kunna svara för vad samtidens värderingar egentligen är – tillfälliga opinioner som kan ändras. Striden gäller inte så mycket firandet av den "rätta" gudstjänsten, som Myrstener försöker hävda, utan rätten att få fira en gudstjänst i den apostoliska tron som hör samman med den världsvida kristna kyrkans liturgiska arv och tradition. När den möjligheten begränsas eller vattnas ur är det fara å färde. Då lämnar Svenska kyrkan sitt evangelisk lutherska arv som är grundat på uppenbarelsen i Guds ord med betoningen av gudstjänstens essens och betydelse: Ordet, förkunnelsen och sakramenten.

Dessutom ska alla tydligen känna glädje i uppbrottet från det invanda och igenkänning blir plötsligt något icke önskvärt, om man ska tro Myrstener. Därmed byter man grundidé för gudstjänsten som ju bygger på igenkänning av Evangeliets befriande budskap och på igenkänning av Kristus frälsande gärning och igenkännandet av syndabekännelse och förlåtelse som ges.

Läs Helena Myrsteners artikel i Kyrkans tidning.

Ordet har ersatts av en massa ord.

Kristendomen är en bokreligion. I sitt läromässiga centrum har kristendomen den Heliga Skrift, den som numera mera ses som en samling i och för sig intressanta böcker men allt mindre som uppenbarelse eller den förnämsta källan till kunskap om den treenige Guden och om Guds vilja. Orden, de många, tog över efter Ordet. Vältalighet som lärogrund. Formuleringarnas snärtiga makt över tanken. En förändring som smugit sig på genom åren. Ju längre tiden gått desto mera har man lämnat bakom sig att man tjänar det gudomliga Ordet. En ny modell ersatte den gamla utan att några beslut fattats och utan att saken egentligen diskuterats. Så förändrades den lutherska läran till att bli de eleganta, klatschiga och slagfärdiga formuleringarnas lydiga tjänare.

Den som till exempel vill göra kristen tro och islam till jämställda syskon vad gäller kunskapen om Gud och Guds vilja behöver inte längre bekväma sig med att anföra vad i existerande lära som ifrågasätts. Följaktligen slipper dagens nyskapande ”trosutvecklare” det mödosamma arbetet att ge skäl och argument som är så pass starka och förankrade i Bibel, bekännelse och tradition att man åtminstone borde kunna överväga saken.

Det finns i de senare årens aktuella religionsdebatt ett utmärkande drag där man mest argumenterar utifrån allmänna föreställningar. Det må gälla hur outgrundlig och oändligt kärleksfull Gud är och då ingen egentligen kan ”veta” något om Gud och kristendom är en religion bland andra så tycks det som om flera religioner är av Gud instiftade vägar till Guds kärlek och frälsning. Påståendena går stick i stäv med den kristna kyrkans övertygelse om Kristi unika frälsningsgärning.

Eftersom man numera i modern luthersk teologi av någon anledning är övertygad om att Gud fortsätter att uppenbara sin sanning, som om vi människor inte förmådde ta in hela vidden av Guds frälsande verk från början utan måste få den i småbitar, så kan man hävda vad man vill utan att behöva hänvisa till den heliga Skrift eller till urkyrkans teologi och tradition. Lutherdomen spinner loss från sina rötter och blir modern trendkänslig spanare.

Svenska kyrkan anser sig ha en betryggande metod för att avgöra lärofrågor genom att låta dem passera genom kyrkomötets läronämnd. Så är det dock inte. Det finns ingen egentlig fastställd ordning med nödvändiga studier, prövningar och breda samtal i hela kyrkan för att utveckla, förändra och utforma Svenska kyrkans lära.  Man kunde ha skäl att vänta av en evangelisk luthersk kyrka att den hade ett system för att ändra sin bekännelse och lära. Där skulle ingå studier av Bibeln och de avsnitt man grundar eventuell förändring på, man borde granska reformationstidens bekännelsetexter, de som ingår i Konkordieboken, för att klarlägga hur det som nu påstås förhåller sig till det man redan hållit för rätt och riktigt, samt man borde granska andra stora kyrkors lära på motsvarande område, liksom man borde genomföra ekumeniska och ömsesidiga samtal.

Att enkla skrivningar från läronämnden eller beslut i kyrkomötet likställs med Bibeln och reformationstidens bekännelsetexter gör att den läromässiga trohet mot sin tolkningstradition varje kyrka bör hävda, åtminstone så att man inte på en och samma gång tror på och upphöjer till lära motstridiga föreställningar där en del helt enkelt saknar förankring i Ordet. Vilket för en luthersk kyrka är innebär att man mer tenderar att bli protestantisk och reformert snarare än evangelisk luthersk!

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (min kursivering)

Vips försvinner brottet

Uppdrag Granskning ångar på med sina upplysande avslöjanden. Det visade sig vara näst intill omöjligt att få rätt mot en god man som, om uppgifterna stämmer, stulit och förskingrat många hundra tusen kronor. När förundersökningen läggs ner blir det som ett slags syndernas förlåtelse. Brott kan inte styrkas. Blir man inte dömd betraktas man som oskyldig.

Att det fanns falska namnunderskrifter och icke existerande personer som bevittnat något dokument och orimliga räkningar och betalningar för en mycket ålderstigen och dement person. Överförmyndare och tillsynsmyndigheter har låtit sakerna passera. Och polisen läser inte ens handlingarna så pass att de kan upptäcka skriande oegentligheter.

Om skälet är att det finns för få poliser kanske de kunde anställa ett antal civilister som kan läsa och har tankeförmågan i behåll? Även pensionärer skulle kunna bidra till att man inte bara lägger ner utan att ens ha ansträngt sig. Ty om brott inte beivras, där hundratusentals kronor tillåts försvinna ner i fickorna på ohederliga personer som utnyttjar sin förtroendeställning, så hotar det tilltron till polis och åklagare!

Fiffel och båg tycks löna sig. Myndigheterna har inte koll och låter saker bero. Panamadokumenten om skatteflykt och skalbolag blir ännu en påminnelse om ofattbara brister i systemen. It´s a rich mans world, kan man konstatera. Och det verkar även här gå att slippa ansvar för sina brott genom en enkel anmälan till Skatteverket? Vips försvinner brottet och har inte längre ägt rum. Det är så att man förstår att syndernas förlåtelse i kyrkan inte längre nyttjas eller efterfrågas...

Så beslöt man att församlingen gjort sitt...

När upphör en församling att vara församling? Är det när alltför få tillhör församlingen och att man därför inte kan klara en församlings uppgifter? I Kyrkordningen, 17 kap § 3, står det att "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat."

Att det fuskas på denna punkt kan varje idog predikotursläsare konstatera. Firandet "alla söndagar och kyrkliga helgdagar" har blivit till ett firande när man har ork och lust. Guds församling har helt enkelt problem med sin andning. Det finns många exempel på hur församlingar andas mera ytligt och därtill oregelbundet och på sina håll alltmera sällan. Församlingen förlorar i betydelse som kristen gemenskap för Guds folk runt Ordet och sakramenten när den möts var fjortonde dag eller en gång i månaden. Då blir det ingenting med kyrkoårets växling. Hoppen blir oöverstigliga hinder. Man överlämnar åt varje enskild kristen att själv kompensera kyrkans organisatoriska brister!

Följderna för det kristna livet blir stora när man inte får stöd av det regelbundna gudstjänstfirandet. Därtill får man inte avlösning för sina synder utan får länge bära bördan själv. Hurtiga personer brukar hävda att det är väl bara att uppsöka gudstjänster där de finns. Man får flytta på sig. Men ett resande kyrkosällskap är något annat än att bygga församling.

Att förvänta sig att människor på landsbygden, där gudstjänsterna drastiskt minskats ner, ska flacka runt i olika församlingar för att finna en gudstjänst är inte befrämjande för det kristna församlingslivet. Karusellen snurrar alltså inte bara för kyrkotjänarna utan även för kyrkfolket. Hur en miljömedveten och klimatkänslig kyrka kan gilla sådant är inte lätt att begripa. Dessutom kan det vara stört omöjligt att på nära håll finna en traditionell och sedvanlig högmässa.

Skäl man hör nämnas är att personalen inte räcker till eller orkar. Att det dessutom finns ett avståndstagande till huvudgudstjänsten därför att den är tråkig och ointressant blir allvarsord över kyrkan själv. Skulle hörandet av Guds ord och firandet av sakramenten vara tråkigt? Ointressant. Otidsenligt? Skulle den helige Andes inspiration inte längre förmå inspirera och uppfylla ens kyrkans egna tjänare? Svenska kyrkan har väl aldrig någonsin varit så rik på anställda som nu och ändå inskränker man antalet gudstjänster.

Trenden är en följd av att kyrkomötet lät sig nöja med att det firas en huvudgudstjänst i pastoratet och inte i varje församling. Ett beslut vars innebörd är att församlingen gjort sitt. Denna abdikation från luthersk tradition är felaktig och destruktiv. Nedgång i deltagande i gudstjänster möts inte genom färre gudstjänster och mindre regelbundenhet utan med regelbundet förkunnande av evangelium och brukande av sakramentet i församlingens mitt!