Många betraktar det möjligen som otidsenligt och konservativt att blicka tillbaka. Men efter diskussionen om förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan blir det nödvändigt att påminna om något reformatorerna var alldeles på det klara med. Nämligen relationen mellan kyrkans gudstjänst och evangeliet.
I den Augsburgska Bekännelsens Apologi (som väl alla känner och är väl förtrogna med) står det i artikel VII-VIII.5 : Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra världsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium.
Om nu redan 1500-talets teologer visste detta, varför är det mera osäkert idag? Är det så att den evangeliska samstämmigheten om läran och sakramenten har fördunklats? I så fall borde all anständighet leda till att man först och främst reder ut vad denna olikhet i tolkning och uppfattning består av.
I sin nit att bevara handbokstrohet skapar man en veritabel plocklåda där alla kan kryssa förbi de kobbar och skär de för stunden tycker sig se och finna. Men om det blir modellen kan ingen bli förvånad över att någon större lojalitet med det "påbjudna" kommer att infinna sig. Variationerna är så många att ingen lär låta sig nöja med det som lyckats få plats innanför handbokens pärmar. Detta bidrar jag gärna med som en enkel förutsägelse. Kalla det profetia, om du vill. Ty jag mötte redan under innevarande handboks tid en biskop som undrade om jag var handboksfundamentalist, dvs det var berömligt att inte följa handboken utan göra lite som man ville.
En rimliga början på ett bättre handboksarbete vore att aktualisera reformatorernas ståndpunkt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar