När upphör en församling att vara församling? Är det när alltför få tillhör församlingen och att man därför inte kan klara en församlings uppgifter? I Kyrkordningen, 17 kap § 3, står det att "I varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat ska det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat."
Att det fuskas på denna punkt kan varje idog predikotursläsare konstatera. Firandet "alla söndagar och kyrkliga helgdagar" har blivit till ett firande när man har ork och lust. Guds församling har helt enkelt problem med sin andning. Det finns många exempel på hur församlingar andas mera ytligt och därtill oregelbundet och på sina håll alltmera sällan. Församlingen förlorar i betydelse som kristen gemenskap för Guds folk runt Ordet och sakramenten när den möts var fjortonde dag eller en gång i månaden. Då blir det ingenting med kyrkoårets växling. Hoppen blir oöverstigliga hinder. Man överlämnar åt varje enskild kristen att själv kompensera kyrkans organisatoriska brister!
Följderna för det kristna livet blir stora när man inte får stöd av det regelbundna gudstjänstfirandet. Därtill får man inte avlösning för sina synder utan får länge bära bördan själv. Hurtiga personer brukar hävda att det är väl bara att uppsöka gudstjänster där de finns. Man får flytta på sig. Men ett resande kyrkosällskap är något annat än att bygga församling.
Att förvänta sig att människor på landsbygden, där gudstjänsterna drastiskt minskats ner, ska flacka runt i olika församlingar för att finna en gudstjänst är inte befrämjande för det kristna församlingslivet. Karusellen snurrar alltså inte bara för kyrkotjänarna utan även för kyrkfolket. Hur en miljömedveten och klimatkänslig kyrka kan gilla sådant är inte lätt att begripa. Dessutom kan det vara stört omöjligt att på nära håll finna en traditionell och sedvanlig högmässa.
Skäl man hör nämnas är att personalen inte räcker till eller orkar. Att det dessutom finns ett avståndstagande till huvudgudstjänsten därför att den är tråkig och ointressant blir allvarsord över kyrkan själv. Skulle hörandet av Guds ord och firandet av sakramenten vara tråkigt? Ointressant. Otidsenligt? Skulle den helige Andes inspiration inte längre förmå inspirera och uppfylla ens kyrkans egna tjänare? Svenska kyrkan har väl aldrig någonsin varit så rik på anställda som nu och ändå inskränker man antalet gudstjänster.
Trenden är en följd av att kyrkomötet lät sig nöja med att det firas en huvudgudstjänst i pastoratet och inte i varje församling. Ett beslut vars innebörd är att församlingen gjort sitt. Denna abdikation från luthersk tradition är felaktig och destruktiv. Nedgång i deltagande i gudstjänster möts inte genom färre gudstjänster och mindre regelbundenhet utan med regelbundet förkunnande av evangelium och brukande av sakramentet i församlingens mitt!
Lägg därtill att man vill ha "riktiga" nattvardselement får man resa ännu längre pastoraten tenderar att likrikta sådant.
SvaraRaderaDet som förvånar mig mest är att det verkar finnas så gott om präster som inte vill fira högmässa söndagligen.
SvaraRaderaVad är det för kallelse man fått från Cud att bli präst om man inte samtidigt fått gåvan att älska att fira högmässa?
Läs Olof Bexell på www.brogren.nu så förstår du nog till viss del.
SvaraRaderaBexell förklarar hur kyrkans styrning och styresskick förändrats.
RaderaDen av prästkandidaten upplevda gudskallelsen torde vara av mer personlig karaktär. Men nåväl, det kan förklara förekomsten av individer som på andra grunder än upplevd gudskallelse väljer prästyrket av idealistiska skäl.
Men att bli präst utan att vilja fira gudstjänst, är inte det lite som att bli tv-reporter och inte vilja stå framför kameran?