Från det ena till det andra. Ska den väntade tronarvingen bli hertig eller hertiginna? Ja, så blir det säkert. Frågan är över vad? Nerike kan ju behöva lite ytterligare glans. Och blir det inte så kan säkert Gotland ligga bra till. Oscar Bernadotte var hertig av och över semesterparadiset där befolkningen lever under ovanligt knappa omständigheter, med hög arbetslöshet och låga löner för de som arbetar. Så länge monarkin består, ska den naturligvis tjäna något till. Varför inte skaffa sig en förkämpe av kunglig ätt? Hellre det, än ingenting alls.
I slutänden är det inte titlarna som adlar. Det gör godhet och hjärtats värme!
21 februari 2012
20 februari 2012
Kyrkans insats ska inte gömmas undan!
Diskussionen om kyrkans plats i vårt samhälle fortsatte denna morgon då jag i Nerikes Allehanda fick in följande replik:
Hur kommer det sig att man alltid framställer vetenskap och religion som motsatser? Förmodligen därför att man tror att vetenskapen är saklig och enbart handlar om kunskap. Religionen förmodas å andra sidan att utmärkas av ”vidskepelser, tron på det övernaturliga, samt bristande kvalitetskontroll”. Så skriver Anders Hesselbom när han ska bemöta min artikel om att kyrka och religion inte kan förvisas till någon privat sfär. På sin blogg kallar han dessutom mitt inlägg för ”religiöst mumbo jumbo”
Visst finns det exempel på brister i den kristna kyrkans förhållande till ny kunskap och nya vetenskapliga rön. Men man får inte heller glömma att kyrkan faktiskt byggt åtskilliga universitet och på många sätt har omhuldat forskning och vetenskap. Vetenskapen då, är den alltid felfri och god? Några av vetenskapens brister kan man just nu beskåda på Örebro läns museum där utställningen (O)mänskligt berättar om ”skelettsamlare, rasbiologer och normer i en tid då rasbiologiska idéer var allmänt accepterade och människor kategoriserades och dömdes ut i vetenskapens namn”, som man skriver i sin presentation. Bakom utställningen står Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar. Den utställningen bör alla se! Men kom ihåg, man kan inte förkasta vetenskapens strävan efter vetande och kunskap för att förfärliga ting hänt i dess namn. Lika lite som man kan förkasta religion och kyrka utifrån avarter och undantag!
Det finns en strävan att portförbjuda kyrka och religion från att vara aktörer i det svenska samhällsbygget. Just religionen beskylls för att vara ett sådant särintresse som måste hållas borta från det offentliga, från stat och kommun, från politik och parlament. Dessa åsikter är rotade i en ensidigt negativ bild av vad religion och kyrka är och gör. Anders Hesselbom går steget längre och varnar för religion, ty den kan skena och ”saknar verklighetskontakt”. Denna hans bild av religion är ovetenskaplig och har inte mycket med verkligheten att skaffa!
I Europa finns många exempel på att kyrkor producerar en betydande del av den välfärd vi i vårt land fått för oss att bara staten kan tillhandahålla. Låt Europa få bli ett exempel på att kyrka och religion har mycket att bidra med till samhället, till det offentliga. Antireligiösa stämningar ska naturligtvis inte få tvinga religion och kyrka till större passivitet och tystnad! Religionens bidrag och kyrkans insats ska inte, kan inte, gömmas undan och låsas in!
Mitt första inlägg.
Anders Hesselboms inlägg
Hur kommer det sig att man alltid framställer vetenskap och religion som motsatser? Förmodligen därför att man tror att vetenskapen är saklig och enbart handlar om kunskap. Religionen förmodas å andra sidan att utmärkas av ”vidskepelser, tron på det övernaturliga, samt bristande kvalitetskontroll”. Så skriver Anders Hesselbom när han ska bemöta min artikel om att kyrka och religion inte kan förvisas till någon privat sfär. På sin blogg kallar han dessutom mitt inlägg för ”religiöst mumbo jumbo”
Visst finns det exempel på brister i den kristna kyrkans förhållande till ny kunskap och nya vetenskapliga rön. Men man får inte heller glömma att kyrkan faktiskt byggt åtskilliga universitet och på många sätt har omhuldat forskning och vetenskap. Vetenskapen då, är den alltid felfri och god? Några av vetenskapens brister kan man just nu beskåda på Örebro läns museum där utställningen (O)mänskligt berättar om ”skelettsamlare, rasbiologer och normer i en tid då rasbiologiska idéer var allmänt accepterade och människor kategoriserades och dömdes ut i vetenskapens namn”, som man skriver i sin presentation. Bakom utställningen står Forum för levande historia, Etnografiska museet och Riksutställningar. Den utställningen bör alla se! Men kom ihåg, man kan inte förkasta vetenskapens strävan efter vetande och kunskap för att förfärliga ting hänt i dess namn. Lika lite som man kan förkasta religion och kyrka utifrån avarter och undantag!
Det finns en strävan att portförbjuda kyrka och religion från att vara aktörer i det svenska samhällsbygget. Just religionen beskylls för att vara ett sådant särintresse som måste hållas borta från det offentliga, från stat och kommun, från politik och parlament. Dessa åsikter är rotade i en ensidigt negativ bild av vad religion och kyrka är och gör. Anders Hesselbom går steget längre och varnar för religion, ty den kan skena och ”saknar verklighetskontakt”. Denna hans bild av religion är ovetenskaplig och har inte mycket med verkligheten att skaffa!
I Europa finns många exempel på att kyrkor producerar en betydande del av den välfärd vi i vårt land fått för oss att bara staten kan tillhandahålla. Låt Europa få bli ett exempel på att kyrka och religion har mycket att bidra med till samhället, till det offentliga. Antireligiösa stämningar ska naturligtvis inte få tvinga religion och kyrka till större passivitet och tystnad! Religionens bidrag och kyrkans insats ska inte, kan inte, gömmas undan och låsas in!
Mitt första inlägg.
Anders Hesselboms inlägg
Fastan inleds på Askonsdagen
Fastetiden har förlorat det mesta av sin fastekaraktär, om man tänker på hur det ser ut inom Svenska kyrkan. I andra samfund, särskilt inom de ortodoxa, finns det fortfarande både fasteregler och observans.
För att försöka aktualisera fastan och göra den intreessant har församlingar inom Svenska kyrkan i Örebro startat en fastesida. Den fungerar ungefär som en adventskalender. Under fastans 40 dagar kommer varje dag kl 07.00 tips att presenteras över hur man skulle kunna göra fastan meningsfull, t ex genom att avstå annat än föda. Eller genom att förenkla och förändra hur man lever den kommande dagen.
Kommer fasteförslagen att göra fastandet enklare? Knappast. Men möjligen mera aktuellt och personligt utmanande. Mera omväxlande och engagerande kan det i alla fall komma att bli.
På onsdag inleds fastan. Då är det Askonsdag och i en hel del kyrkor hålls Askonsdagsmässor då man i gudstjänsten lyfter fram bön och fasta. Under mässan kan man bli korstecknad i pannan med aska som tecken på viljan till omvändelse och bot.
Det finns många sätt att ge upp något under fastan för att leva enklare och solidarsikt. Här ett antal moderna fastetips.
För att försöka aktualisera fastan och göra den intreessant har församlingar inom Svenska kyrkan i Örebro startat en fastesida. Den fungerar ungefär som en adventskalender. Under fastans 40 dagar kommer varje dag kl 07.00 tips att presenteras över hur man skulle kunna göra fastan meningsfull, t ex genom att avstå annat än föda. Eller genom att förenkla och förändra hur man lever den kommande dagen.
Kommer fasteförslagen att göra fastandet enklare? Knappast. Men möjligen mera aktuellt och personligt utmanande. Mera omväxlande och engagerande kan det i alla fall komma att bli.
På onsdag inleds fastan. Då är det Askonsdag och i en hel del kyrkor hålls Askonsdagsmässor då man i gudstjänsten lyfter fram bön och fasta. Under mässan kan man bli korstecknad i pannan med aska som tecken på viljan till omvändelse och bot.
Det finns många sätt att ge upp något under fastan för att leva enklare och solidarsikt. Här ett antal moderna fastetips.
18 februari 2012
Småpratets teologi
Småpratets teologi är på modet. Envar sin egen teolog. På ett sätt alldeles riktigt. Teologi är inte bara det som står i akademiska böcker. Eller produceras i fackteologernas skrivarverkstäder. Orden och tänkandet om Gud kan inte fjättras. Kedjas fast vid professorernas skrivbord.
Många har gjort alldeles egna erfarenheter av Gud och Guds väsen. Och det är nödvändigt och klokt att sätta ord på sådana erfarenheter. Men tror någon att man skulle kunna ersätta kyrkans teologiska tradition, dess insikter och kunnande, med smågruppers samtal har man gått vilse. Ta bara den systematiska teologin, dogmatiken. Den är en nödvändighet för en levande kyrka. Annars kan vi lätt få för oss att vi var och en kan uppfinna och konstruera en bättre mera kundanpassad kristendom. Utan hänsyn till det kyrkan redan genom sekler brottats med och tänkt ikring.
Alldeles sant är att samtiden ställer andra frågor än den tidiga medeltiden. Lika sant är att vår tids stora utmaningar är annorlunda än de som 16- och 1700-talet färgades av. Trots det rymmer teologin genom sekler en myckenhet av tankestoff som inte kan negligeras. Därför är en kyrkas lärotradition inte något som började alldeles nyss. Inte heller är den något som vi kan eller ska bortse ifrån. Det allvarliga är att det börjar bli trendigt att tycka att det bästa vore att hitta på nytt.
Jag skulle önska att fackteologerna oftare och tydligare stod upp för sina discipliner, och att kyrkan (här tänker jag mest på Svenska kyrkan) genom sina biskopar talade med större tydlighet, om hur det egentligen förhåller sig med kyrkans lära. Nu infinner sig inte sällan ett mummel vad man än talar om, frälsning, synd, försoningslära... En ny katekes med klara verba, det är en nåd att stilla bedja om. För det är väl fortfarande så att det är den apostoliska kristna tron som är norm? Den kan ju inte gärna ersättas av tillfälliga grupparbeten eller mysiga samtal, hur uppbyggligt äkta och nära de än må vara...
Många har gjort alldeles egna erfarenheter av Gud och Guds väsen. Och det är nödvändigt och klokt att sätta ord på sådana erfarenheter. Men tror någon att man skulle kunna ersätta kyrkans teologiska tradition, dess insikter och kunnande, med smågruppers samtal har man gått vilse. Ta bara den systematiska teologin, dogmatiken. Den är en nödvändighet för en levande kyrka. Annars kan vi lätt få för oss att vi var och en kan uppfinna och konstruera en bättre mera kundanpassad kristendom. Utan hänsyn till det kyrkan redan genom sekler brottats med och tänkt ikring.
Alldeles sant är att samtiden ställer andra frågor än den tidiga medeltiden. Lika sant är att vår tids stora utmaningar är annorlunda än de som 16- och 1700-talet färgades av. Trots det rymmer teologin genom sekler en myckenhet av tankestoff som inte kan negligeras. Därför är en kyrkas lärotradition inte något som började alldeles nyss. Inte heller är den något som vi kan eller ska bortse ifrån. Det allvarliga är att det börjar bli trendigt att tycka att det bästa vore att hitta på nytt.
Jag skulle önska att fackteologerna oftare och tydligare stod upp för sina discipliner, och att kyrkan (här tänker jag mest på Svenska kyrkan) genom sina biskopar talade med större tydlighet, om hur det egentligen förhåller sig med kyrkans lära. Nu infinner sig inte sällan ett mummel vad man än talar om, frälsning, synd, försoningslära... En ny katekes med klara verba, det är en nåd att stilla bedja om. För det är väl fortfarande så att det är den apostoliska kristna tron som är norm? Den kan ju inte gärna ersättas av tillfälliga grupparbeten eller mysiga samtal, hur uppbyggligt äkta och nära de än må vara...
16 februari 2012
Vem har "släppt in" religionen?
Min artikel i Nerikes Allehanda fick idag en replik från Anders Hesselbom. Han försökte bemöta mina synpunkter om att kyrka och religion inte kan reduceras till någon privat sfär. Han skriver bland annat:
Kyrkan har samma möjlighet som alla andra att höras i den offentliga debatten, och Svenska Kyrkan har bättre förutsättningar än de flesta. Eftersom vi vant oss med deras närvaro i samhället, släpper vi in dem på fler platser än vad som egentligen är lämpligt att släppa in en intresseorganisation, och faktiskt på fler platser än vad som är lämpligt i ett land som ska föreställa att vara sekulärt.
Hesselbom påstår att "vi vant oss vid deras närvaro i samhället, släpper vi in dem..." Man kan undra vilket vi detta är? Ett vi som förmodligen utesluter 70 % av medborgarna, dvs alla som tillhör Svenska kyrkan. Räknas dom inte? Har inte deras röster och synpunkter någon betydelse? Vem eller vilka är det som har släppt in kyrkan?
Hesselbom fortsätter: Lars B Stenström nämner katastrofhjälp som ett exempel på där kyrkan förekommer, och hänvisar även till den samlade erfarenheten som finns i kyrkan. Här gäller det att förstå att vetenskapen alltid kommer att ha ett enormt försprång över religionen, genom hur metodiskt och effektivt man samlar in kunskap, utvärderar metoder och kunskapsmässigt står på varandras axlar.
Katastrofhjälpen är verkligen humanitär. Den visar i praktiskt handling en solidaritet med världens många fattiga och utsatta. Exemplet tog jag upp eftersom religion för många ateister mest verkar vara något negativt. Kan samhällen verkligen behöva avstå från denna handfasta insats?
Jag har sänt en replik på Hesselboms debattartikel till Nerikes Allehanda.
Kyrkan har samma möjlighet som alla andra att höras i den offentliga debatten, och Svenska Kyrkan har bättre förutsättningar än de flesta. Eftersom vi vant oss med deras närvaro i samhället, släpper vi in dem på fler platser än vad som egentligen är lämpligt att släppa in en intresseorganisation, och faktiskt på fler platser än vad som är lämpligt i ett land som ska föreställa att vara sekulärt.
Hesselbom påstår att "vi vant oss vid deras närvaro i samhället, släpper vi in dem..." Man kan undra vilket vi detta är? Ett vi som förmodligen utesluter 70 % av medborgarna, dvs alla som tillhör Svenska kyrkan. Räknas dom inte? Har inte deras röster och synpunkter någon betydelse? Vem eller vilka är det som har släppt in kyrkan?
Hesselbom fortsätter: Lars B Stenström nämner katastrofhjälp som ett exempel på där kyrkan förekommer, och hänvisar även till den samlade erfarenheten som finns i kyrkan. Här gäller det att förstå att vetenskapen alltid kommer att ha ett enormt försprång över religionen, genom hur metodiskt och effektivt man samlar in kunskap, utvärderar metoder och kunskapsmässigt står på varandras axlar.
Katastrofhjälpen är verkligen humanitär. Den visar i praktiskt handling en solidaritet med världens många fattiga och utsatta. Exemplet tog jag upp eftersom religion för många ateister mest verkar vara något negativt. Kan samhällen verkligen behöva avstå från denna handfasta insats?
Jag har sänt en replik på Hesselboms debattartikel till Nerikes Allehanda.
Nåd, förlåtelse och frälsning
Läser i Kyrkans tidning att syndabekännelsen kan komma att bli ett valfritt moment i förslaget till ny handbok. Blir det så bäddar man i Svenska kyrkan för att trevlighetsreligionen får breda ut sig. Varmt och gott och total tolerans? Gulligt och gott?
Alla försök att förminska ondskans och syndens realitet underminerar också det som är kristendomens stora erbjudande: nåd, förlåtelse och frälsning. Med en minimerad synd och skuld, ja med den borträknad, behövs ingen korsdöd, ingen försonare, ingen förlåtelse.
Alla försök att förminska ondskans och syndens realitet underminerar också det som är kristendomens stora erbjudande: nåd, förlåtelse och frälsning. Med en minimerad synd och skuld, ja med den borträknad, behövs ingen korsdöd, ingen försonare, ingen förlåtelse.
15 februari 2012
Fri att vara kyrka?
Någon ringer efter att ha först nu ha förstått vilka konsekvenser utredningen Närhet och samverkan skulle få inom Svenska kyrkan. Som en Gudrun - en storm där stora församlingar fällts. Och förklarats omyndiga, säger personen. Och där kyrkobyggnader och inventarier glider ur församlingarnas händer.
Somliga gillar det. Tror att det innebär att man får mera tid att vara kyrka. Man slipper liksom bekymra sig för det jordiska och materiella. Som om det inte ingick i uppgiften att vara kyrka, detta att hantera ekonomi och fastigheter. Så sa man också efter kyrka-stat. Då skulle det bli en väldig betoning på uppdraget. Äntligen får vi bli kyrka när vi slipper det statliga oket,sas det. Så fel man hade! Det fanns andra ok som var betydligt tyngre. Orden om frihet att vara kyrka har ganska kraftlösa fallit till marken.
Somliga gillar det. Tror att det innebär att man får mera tid att vara kyrka. Man slipper liksom bekymra sig för det jordiska och materiella. Som om det inte ingick i uppgiften att vara kyrka, detta att hantera ekonomi och fastigheter. Så sa man också efter kyrka-stat. Då skulle det bli en väldig betoning på uppdraget. Äntligen får vi bli kyrka när vi slipper det statliga oket,sas det. Så fel man hade! Det fanns andra ok som var betydligt tyngre. Orden om frihet att vara kyrka har ganska kraftlösa fallit till marken.
14 februari 2012
Svenska kyrkan får en ny möjlighet
Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen tillhörde de tongivande folkrörelser som kritiserade och dränerade Svenska kyrkan under 1800-talets slut och 1900-talets början. Skulle man vara riktigt religiös, religiös på riktigt, blev frikyrkan det trovärdiga alternativet. Där fanns inte kopplingen mellan politisk makt och religion. Svenska kyrkan som så länge vid sidan om sin roll som kristen kyrka varit ett redskap för makten genom att tillhandahålla den ideologi, det kitt, som höll samhället samman var komprometterad. Näst intill förbrukad som livsväg.
Frikyrkan var nästan obesmittad av samröre med stat- och kungamakt. Men många ledare inom politik och frikyrka värnade ändå Svenska kyrkan som en folklig uppfostringsanstalt. Där fick folk lära sig vad som gällde, hur man skulle bete sig. Normer och värderingar förmedlades och befästes. Kristen fostran kunde bibringas det uppväxande släktet genom gudstjänsten och konfirmandundervisningen. Dessvärre är den kyrkliga seden på många håll helt bruten...
Fortfarande kan man ana denna spänning mellan frikyrkan och Svenska kyrkan. Först nu i den postmoderna tiden tycks tidvågen byta riktning. Nu kan man återvända till Svenska kyrkan och finna en gudstjänst som är förankrad i bibel och tradition. Ren från jippo- och eventkristendomen. Svenska kyrkan får just nu en helt ny möjlighet!
Även om en ström just nu söker sig till Svenska kyrkan så går en annan mot alltmer individualitet och privatism. Att Ma Oftedal väljer att just i dag avsluta sin relation till Svenska kyrkan och avsäga sig sitt prästämbete får illustrera det senare.
Men fortfarande kan man här och där inom Svenska kyrkan finna den urkyrkans apostoliska tro som är en frisk källa att ösa ur. Den gömmer sig inte för samtiden. Räds inte vetenskapen. Älskar kunskap och kultur! Dit kommer fler att vilja återvända. För att i mysteriet och mötet med den uppståndne Herren i mässan finna sitt liv. På nytt!
Frikyrkan var nästan obesmittad av samröre med stat- och kungamakt. Men många ledare inom politik och frikyrka värnade ändå Svenska kyrkan som en folklig uppfostringsanstalt. Där fick folk lära sig vad som gällde, hur man skulle bete sig. Normer och värderingar förmedlades och befästes. Kristen fostran kunde bibringas det uppväxande släktet genom gudstjänsten och konfirmandundervisningen. Dessvärre är den kyrkliga seden på många håll helt bruten...
Fortfarande kan man ana denna spänning mellan frikyrkan och Svenska kyrkan. Först nu i den postmoderna tiden tycks tidvågen byta riktning. Nu kan man återvända till Svenska kyrkan och finna en gudstjänst som är förankrad i bibel och tradition. Ren från jippo- och eventkristendomen. Svenska kyrkan får just nu en helt ny möjlighet!
Även om en ström just nu söker sig till Svenska kyrkan så går en annan mot alltmer individualitet och privatism. Att Ma Oftedal väljer att just i dag avsluta sin relation till Svenska kyrkan och avsäga sig sitt prästämbete får illustrera det senare.
Men fortfarande kan man här och där inom Svenska kyrkan finna den urkyrkans apostoliska tro som är en frisk källa att ösa ur. Den gömmer sig inte för samtiden. Räds inte vetenskapen. Älskar kunskap och kultur! Dit kommer fler att vilja återvända. För att i mysteriet och mötet med den uppståndne Herren i mässan finna sitt liv. På nytt!
12 februari 2012
Om religionen inte får betyda något - vad är då mångfalden värd?
I debatten om religion de senaste åren påstås det ofta att religion och kyrka tillhör den privata sfären. Som om religionen vore en möbel man kan stuva undan på en vind eller i en källare. Religion ska inte få påverka samhället, det offentliga, hävdas det. Bakom argumentationen ligger förmodligen en rädsla för att det även hos oss i Sverige skulle kunna bli som i Iran. Med ett prästerskap som lagt sin förtryckande hand över hela samhället. Det extrema exemplet frammanas som vore det typiskt för religionen.
Nog är det märkligt att så gott som alla andra idéströmningar och tanketraditioner mycket väl ska få påverka och ha inflytande. Undantaget är religion och kyrka. Som om religioner är så annorlunda och förkastliga att de måste hållas undan. Som om trons värld befolkades av prehistoriska neandertalare och inte hade något att bidra med i ett modernt samhälle. Tvärtom är det väl bra att även religionen får betyda något i samtiden. Särskilt som religionen är en så viktig del av många människors liv.
Svenska kyrkan kan fungera som exempel. Många av kyrkans anställda, bland andra diakoner, pedagoger och präster arbetar med människor i stor utsatthet. Om den erfarenhet och kunskap man därmed samlat på sig inte fick vara med och påverka samhällets utveckling tystades en viktig aktör. Svenska kyrkans personal arbetar inom många viktiga områden. Så finns det kyrkligt anställda som verkar på sjukhus och inom fångvården. Och det finns de som arbetar bland de unga, till exempel bland studenterna, eller bland de mycket gamla. Det vore illa om deras insikter, till skillnad från andras inom dessa områden, inte skulle få vara med och påverka.
Mångfald har blivit ett populärt värdeord. Mångfald innebär väl att många olika idéer, kulturer, folkrörelser osv. ska kunna medverka i samhällsbygget. Men en mångfald som konsekvent sorterar bort tankar och idéer som härrör från religionens och kyrkans värld är inte värd namnet. Den blir mest kosmetisk.
Man skulle kunna testa hypotesen att den politiskt styrda Svenska kyrkan vill undvika att partierna på så sätt skulle få dubbelt inflytande. Men då har man begått misstaget att sätta likhetstecken mellan kyrkan och de partier som för tillfället har makten. Religion och kyrka är något mycket mer än så. Vad detta är kan man välja att beskriva på olika sätt. Svårt att komma förbi är att kristendomen rymmer en imponerande etisk tradition som handlar om människors lika och oändliga värde. Ur denna källa springer till exempel många insamlingsorganisationer för nöd- och katastrofhjälp fram.
Människans speciella värde märks redan i skapelseberättelsen då Gud gjorde människan till sin avbild. Eller i skildringarna av Jesu födelse som människa genom vilken mänskligheten på nytt helgas. Kärleken till Gud har sedan dess en tydlig riktning ut mot medmänniska och värld. Att låsa in den traditionen i närmsta garderob är kortsiktigt och dumdristigt.
(Min artikel som publicerades i Nerikes Allehanda söndagen den 12 februari 2012)
07 februari 2012
Svenska kyrkan lockar frikyrkofolk
Frikyrkligheten bar inte, skrev Sigfrid Deminger i Dagen den 3/2. Han är sorgesamt kritisk mot frikyrkan där utvecklingen tycks gå mot fokus på människan, mindre helighet och mera underhållning. Bibeln förlorar sin ställning. Man läser mindre text och församlingens förbön vittrar bort. Deminers artikel har vållat debatt.
Själv kommenterar han i dag en del frågor i en intervju:
Om det har blivit fel, ligger ansvaret främst på de som tagit över eller på er som har byggt upp?
- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.
Men är de verkligen utlämnade? Handlar det inte om tycke och smak från din sida, likaväl som teologi?
- Nej, frågorna är djupare än så. Man kan tillbe på olika sätt; men det måste vara tillbedjan. Man kan förmedla evangeliet på olika sätt; men det måste vara evangeliet som förmedlas. Det duger inte med underhållning. Det duger inte med plattformar, det duger inte med konferencierer och scener. I det ligger något för gudstjänsten främmande.
I den svenskkyrkliga församling där jag arbetar märker vi sedan många år en ökad uppskattning från frikyrkomedlemmar. Detsamma hör jag från en del andra församlingar i Svenska kyrkan. Det man främst uttrycker uppskattning för i vår kyrka är den liturgiskt rika gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten är aldrig konferencier eller kommentator. Man finner vila i gudstjänsten som erbjuder igenkänning i formen och variation utifrån kyrkoårets tematik. Gudstjänsten rymmer mycket mer än det som omedelbart kan skönjas. Man gläds över psalmsång och körer med en mera klassisk repertoar.
På många håll i Svenska kyrkan uppskattar man inte heller den klassiska högmässans liturgi. Istället vill man ha enklare gudstjänster ibland med frikyrkan som ideal med sina lovsånger och kompband. Man skulle hellre göra egna ordningar och valfritt klippa och klistra in det som frö stunden verkar slå an - än att lyfta fram rikedomen ur den världsvida kyrkans andliga skattkammare av spiritualitet och bön.
Svenska kyrkan har stora möjligheter. Men förtroendeklyftan mellan olika strömningar och traditioner inom kyrkan djupnar alltmer. Där skulle naturligtvis ett tillskott av nya trosmedvetna och engagerade medlemmar kunna betyda nya öppningar för en samling kring det mest väsentliga.
Håkan Arenius kommenterar Demingers artikel den 7/2. Rubriken Grönare gräs vid höga valv sammanfattar hans invändning. Arenius menar nämligen att överströmningen från frikyrkan alltför ofta handlar om att man inte längre vill förknippas med den marginaliserade frikyrkan eller inte orkar med dess anspråk på engagemang. Fanflykten skulle då handla om att slippa krav på pengar, närvaro och medmänskliga insatser. Ett slags sekularisering enligt Arenius.
I den beskrivningen känner jag knappast igen de som gått till Svenska kyrkan från en frikyrka. Jag har aldrig mött önskan om reträtt från det aktiva församlingslivet. Tvärt om har man fortsatt att engagerat delta, men nu i sitt nya sammanhang. I samtal har vi gemensamt ställt frågor om hur frikyrkosamfunden skulle klara sig ekonomiskt när de ungas livsmönster är så annorlunda. Ombytligheten är större och den konfessionella troheten vacklar. Man utbildar sig längre och unga har svårare att få arbete. Medlemmarnas konsumtionsmönster har ändrats och offrandet har mer markant obalans mellan yngre och äldre idag.
Om jag inte får som jag vill så går jag benämner Arenius den attityd han tycker sig ana i uppbrotten från frikyrkan. Oron för hur det ens eget samfund hanterar sin tradition skulle nog vara en rimligare orsak. Långt utanför mina sammanhang har jag hört människor beskriva sin oro över amerikaniseringen och livetsordiseringen av frikyrkan. Man har försökt härda ut med alla dessa korta lovsångssnuttar och snart nog ingen psalmsång vars texter erbjöd teologi och troskunskap. Körerna har avsomnat och ersatts av elektrifierade lovsångsteam med trasig volymknapp.
På motsvarande sätt finns det en uppbrottsrörelse som tröttnat på hur vidlyftigt och vårdslöst Svenska kyrkan hanterar sin tradition. Liberalteologin tycks vinna framgång på de flesta inomkyrkliga fält. Ibland tycks det rent av som om världen och politiken styr kyrkan. De som inte härdar ut söker sig till exempel vidare till katolska och ortodoxa sammanhang. Några går också till frikyrkan för trosglödens skull.
Själv kommenterar han i dag en del frågor i en intervju:
Om det har blivit fel, ligger ansvaret främst på de som tagit över eller på er som har byggt upp?
- Jag tycker att vi i den äldre generationen har ett stort ansvar. Vi har inte hjälpt unga in i en djupare form av församlingsliv, som vi borde. Däri ligger ett svek mot den unga generationen. Unga människor måste få lära sig vad en gudstjänst är. Och få hjälp med hur man är delaktig i en gudstjänst. Som det är nu, så är de utlämnade.
Men är de verkligen utlämnade? Handlar det inte om tycke och smak från din sida, likaväl som teologi?
- Nej, frågorna är djupare än så. Man kan tillbe på olika sätt; men det måste vara tillbedjan. Man kan förmedla evangeliet på olika sätt; men det måste vara evangeliet som förmedlas. Det duger inte med underhållning. Det duger inte med plattformar, det duger inte med konferencierer och scener. I det ligger något för gudstjänsten främmande.
I den svenskkyrkliga församling där jag arbetar märker vi sedan många år en ökad uppskattning från frikyrkomedlemmar. Detsamma hör jag från en del andra församlingar i Svenska kyrkan. Det man främst uttrycker uppskattning för i vår kyrka är den liturgiskt rika gudstjänsten. Den som leder gudstjänsten är aldrig konferencier eller kommentator. Man finner vila i gudstjänsten som erbjuder igenkänning i formen och variation utifrån kyrkoårets tematik. Gudstjänsten rymmer mycket mer än det som omedelbart kan skönjas. Man gläds över psalmsång och körer med en mera klassisk repertoar.
På många håll i Svenska kyrkan uppskattar man inte heller den klassiska högmässans liturgi. Istället vill man ha enklare gudstjänster ibland med frikyrkan som ideal med sina lovsånger och kompband. Man skulle hellre göra egna ordningar och valfritt klippa och klistra in det som frö stunden verkar slå an - än att lyfta fram rikedomen ur den världsvida kyrkans andliga skattkammare av spiritualitet och bön.
Svenska kyrkan har stora möjligheter. Men förtroendeklyftan mellan olika strömningar och traditioner inom kyrkan djupnar alltmer. Där skulle naturligtvis ett tillskott av nya trosmedvetna och engagerade medlemmar kunna betyda nya öppningar för en samling kring det mest väsentliga.
Håkan Arenius kommenterar Demingers artikel den 7/2. Rubriken Grönare gräs vid höga valv sammanfattar hans invändning. Arenius menar nämligen att överströmningen från frikyrkan alltför ofta handlar om att man inte längre vill förknippas med den marginaliserade frikyrkan eller inte orkar med dess anspråk på engagemang. Fanflykten skulle då handla om att slippa krav på pengar, närvaro och medmänskliga insatser. Ett slags sekularisering enligt Arenius.
I den beskrivningen känner jag knappast igen de som gått till Svenska kyrkan från en frikyrka. Jag har aldrig mött önskan om reträtt från det aktiva församlingslivet. Tvärt om har man fortsatt att engagerat delta, men nu i sitt nya sammanhang. I samtal har vi gemensamt ställt frågor om hur frikyrkosamfunden skulle klara sig ekonomiskt när de ungas livsmönster är så annorlunda. Ombytligheten är större och den konfessionella troheten vacklar. Man utbildar sig längre och unga har svårare att få arbete. Medlemmarnas konsumtionsmönster har ändrats och offrandet har mer markant obalans mellan yngre och äldre idag.
Om jag inte får som jag vill så går jag benämner Arenius den attityd han tycker sig ana i uppbrotten från frikyrkan. Oron för hur det ens eget samfund hanterar sin tradition skulle nog vara en rimligare orsak. Långt utanför mina sammanhang har jag hört människor beskriva sin oro över amerikaniseringen och livetsordiseringen av frikyrkan. Man har försökt härda ut med alla dessa korta lovsångssnuttar och snart nog ingen psalmsång vars texter erbjöd teologi och troskunskap. Körerna har avsomnat och ersatts av elektrifierade lovsångsteam med trasig volymknapp.
På motsvarande sätt finns det en uppbrottsrörelse som tröttnat på hur vidlyftigt och vårdslöst Svenska kyrkan hanterar sin tradition. Liberalteologin tycks vinna framgång på de flesta inomkyrkliga fält. Ibland tycks det rent av som om världen och politiken styr kyrkan. De som inte härdar ut söker sig till exempel vidare till katolska och ortodoxa sammanhang. Några går också till frikyrkan för trosglödens skull.
De höga valven kan ännu erbjuda frisk luft och bra med syre för den kristna tron. I gudstjänsten lever kyrkan. Men apparaten och organisationen behöver inte bara renoveras utan byggas upp från grunden. Om kyrkan ska fortsätta vara kyrka. Med allt fler återvändare från frikyrkan kan det nog finnas hopp. För Svenska kyrkan. Men någon enkel framtid går vare sig frikyrkan eller Svenska kyrkan tillmötes.
06 februari 2012
Vad kostar det att ha en åsikt?
Lyssnade nyss till en arg och upprörd Annika Borg. Efter sina inlägg i debatten om omskärelse tillsammans med andra prominenta personer har hon blivit rejält påhoppad på nätet. Hon eller hennes åsikter har påståtts ligga ”nära det bruna”. Andra har inte trätt fram i debatten men kommenterat den. Särskilt kommenterades synpunkterna som kommit via Facebook.
Anna-Karin Hammar, också hon en känd teolog, har skrivit till Stockholms domkapitel för att fråga vilka åsikter en präst kan föra till torgs. Och detta utifrån Annika Borgs debattinlägg. Domkapitlet kan naturligtvis välja hur man vill förhålla sig till ett sådant brev. De har enligt uppgifter valt att behandla det främst som en fråga och inte som en anmälan. Där får säkert Annika Borg tillfälle att ge svar på tal.
Det finns naturligtvis begränsningar i den inomkyrkliga debatten. Som nyhetsfolket på SR säkert inte är medvetna om. Bristen på gemensamma fora där man kan samtala och diskutera är uppenbar. Särskilt som kyrkomötet vikts främst för dem med partibok. Även de kyrkliga papperstidningarna är begränsade. Utöver Kyrkans tidning kan man möjligen få in ett inlägg i de två kategoritidningarna Svensk kyrkotidning och Svensk Pastoraltidskrift. Tidningen Dagen ska inte räknas bort. Den erbjuder ganska ofta utrymme för svenskkyrkliga inlägg.
Lyckas man få debattartiklar publicerade i de stora nyhetstidningarna, DN och SvD, så har man klivit ut på det stora torget. Att det ger svallvågor på de betydligt mera begränsade kyrkliga arenorna är naturligt. Därtill får man räkna med att det kan storma på alla möjliga andra arenor.
Vi som debatterade mera för några decennier sedan fick räkna med anonyma brev i massor. Och telefonsamtal. Det var före de ”sociala mediernas” genombrott. Då kunde man räkna med att några som hörde av sig, utan att uppge namn, reserverat en plats i ett brinnande helvete för den vars åsikter de så avskydde. Till och från kom det tillvitelser och hot som kunde få vem som helst att tvivla på att kristna människor var särskilt kristna. Eller på att de någonsin läst eller förstått minsta bokstav av evangelierna.
Att denna undervegetation av avståndstagande och enkelspåriga ryggmärgsreaktioner skulle försvinna kunde man ha hoppats på. Nätet har öppnat nya kanaler där man kan sprätta avskyns lort på vem och vad man vill. Otrevligt kan det vara. Men - det har alltid varit något man får räkna med som offentlig person och debattör. Står man inte ut får man gå i strid.
Att avhålla sig från att ge uttryck åt sina synpunkter är att ge efter. För obehaget och ifrågasättandet. Obalanserade påhopp är nog vad det kostar att ha en åsikt. Och stå för den.
Anna-Karin Hammar, också hon en känd teolog, har skrivit till Stockholms domkapitel för att fråga vilka åsikter en präst kan föra till torgs. Och detta utifrån Annika Borgs debattinlägg. Domkapitlet kan naturligtvis välja hur man vill förhålla sig till ett sådant brev. De har enligt uppgifter valt att behandla det främst som en fråga och inte som en anmälan. Där får säkert Annika Borg tillfälle att ge svar på tal.
Det finns naturligtvis begränsningar i den inomkyrkliga debatten. Som nyhetsfolket på SR säkert inte är medvetna om. Bristen på gemensamma fora där man kan samtala och diskutera är uppenbar. Särskilt som kyrkomötet vikts främst för dem med partibok. Även de kyrkliga papperstidningarna är begränsade. Utöver Kyrkans tidning kan man möjligen få in ett inlägg i de två kategoritidningarna Svensk kyrkotidning och Svensk Pastoraltidskrift. Tidningen Dagen ska inte räknas bort. Den erbjuder ganska ofta utrymme för svenskkyrkliga inlägg.
Lyckas man få debattartiklar publicerade i de stora nyhetstidningarna, DN och SvD, så har man klivit ut på det stora torget. Att det ger svallvågor på de betydligt mera begränsade kyrkliga arenorna är naturligt. Därtill får man räkna med att det kan storma på alla möjliga andra arenor.
Vi som debatterade mera för några decennier sedan fick räkna med anonyma brev i massor. Och telefonsamtal. Det var före de ”sociala mediernas” genombrott. Då kunde man räkna med att några som hörde av sig, utan att uppge namn, reserverat en plats i ett brinnande helvete för den vars åsikter de så avskydde. Till och från kom det tillvitelser och hot som kunde få vem som helst att tvivla på att kristna människor var särskilt kristna. Eller på att de någonsin läst eller förstått minsta bokstav av evangelierna.
Att denna undervegetation av avståndstagande och enkelspåriga ryggmärgsreaktioner skulle försvinna kunde man ha hoppats på. Nätet har öppnat nya kanaler där man kan sprätta avskyns lort på vem och vad man vill. Otrevligt kan det vara. Men - det har alltid varit något man får räkna med som offentlig person och debattör. Står man inte ut får man gå i strid.
Att avhålla sig från att ge uttryck åt sina synpunkter är att ge efter. För obehaget och ifrågasättandet. Obalanserade påhopp är nog vad det kostar att ha en åsikt. Och stå för den.
02 februari 2012
Hur kunde det gå så?
Kyrkan har anpassat sig till ett tillstånd där staten tillhandahåller det som en gång var ett av kyrkans förnämsta samhällsinsatser: utbildning som t ex på universitet, sjukvård och sjukhus,domsorg och äldrevård. I dag erbjuder Svenska kyrkan nästan ingenting på detta vida fält. Men reser man ner i Europa är kyrkorna en av de största leverantörerna av välfärdstjänster!
I Sverige är denna insats så gott som utplånad och övertagen av det "allmänna". Som i dag har stora svårigheter att leverera i den oerhörda omfattning medborgarna behöver och kräver! Hur kunde det gå så? Illa!
I Sverige är denna insats så gott som utplånad och övertagen av det "allmänna". Som i dag har stora svårigheter att leverera i den oerhörda omfattning medborgarna behöver och kräver! Hur kunde det gå så? Illa!
01 februari 2012
Omskärelse och religionsfrihet
Göran Rosenberg ger i Dagens SvD en välformulerad slutreplik i debatten om omskärelse.Den tog fart genom artiklar i pressen och ett upprop bakom vilket den oheliga alliansen mellan bland andra humanisternas ordförande Christer Sturmark och teologen och prästen Annika Borg stod. De ville se, ja kräva, ett förbud mot manlig omskärelse.
Att omskärelsen skulle vara ett övergrepp mot barnen i strid med barnkonventionen hävdar de senare och bestrider den förre. Att kravet på förbud strider mot religionsfriheten så som den tolkas idag är ovedersägligt. Därtill är det ett angrepp inte bara mot muslimska och judiska identitetsgivande traditioner, det blir till ett angrepp mot rätten till kulturell och religiös identitet. Glöm integration med någon slags hänsyn till mångkulturalitet. I detta fall faller kravet samman med sådant vi annars avvisar som assimilation. Det vill säga att de som gör annorlunda, och därmed är i minoritet och i någon mening avvikare, ska tvingas bli som majoriteten.
Vill man hävda barns rättigheter finns det stora problem att attackera, även i vårt samhälle. Den utbredda barnfattigdomen som handlar om vuxnas utanförskap sätter djupa spår hos både barn och vuxna. Där kan man ana en begynnande slum i vår välfärd. Om detta kunde man göra upprop. Lort-Sverige har återuppstått visar flera dokumentationer t ex om bostäderna i Rosengård. Barn som lever under sådana villkor exponeras också för andra risker! Gängbildning och brottslighet tar över. Även detta kunde man göra upprop om. Undermåliga skolor, galopperande läs- och skrivsvårigheter, de kommersiella krafternas alltmera aggressiva marknadsföring mot barn…ja listan kunde bli långt mycket längre.
Kravet på förbud mot omskärelse av pojkar kan knappast förstås på något annat sätt än att det riktar sig mot religiösa och kulturella traditioner som hittills skyddats av religionsfriheten. Så blir kravet ett angrepp mot religionsfrihetens räckvidd. Begäran om förbud mot dop har ju tidigare skymtat här och var i ateistisk retorik. Det är då man anar att det i somliga kretsar förmodligen kan finnas en ännu större agenda än vad den aktuella debatten avslöjat.
Att omskärelsen skulle vara ett övergrepp mot barnen i strid med barnkonventionen hävdar de senare och bestrider den förre. Att kravet på förbud strider mot religionsfriheten så som den tolkas idag är ovedersägligt. Därtill är det ett angrepp inte bara mot muslimska och judiska identitetsgivande traditioner, det blir till ett angrepp mot rätten till kulturell och religiös identitet. Glöm integration med någon slags hänsyn till mångkulturalitet. I detta fall faller kravet samman med sådant vi annars avvisar som assimilation. Det vill säga att de som gör annorlunda, och därmed är i minoritet och i någon mening avvikare, ska tvingas bli som majoriteten.
Vill man hävda barns rättigheter finns det stora problem att attackera, även i vårt samhälle. Den utbredda barnfattigdomen som handlar om vuxnas utanförskap sätter djupa spår hos både barn och vuxna. Där kan man ana en begynnande slum i vår välfärd. Om detta kunde man göra upprop. Lort-Sverige har återuppstått visar flera dokumentationer t ex om bostäderna i Rosengård. Barn som lever under sådana villkor exponeras också för andra risker! Gängbildning och brottslighet tar över. Även detta kunde man göra upprop om. Undermåliga skolor, galopperande läs- och skrivsvårigheter, de kommersiella krafternas alltmera aggressiva marknadsföring mot barn…ja listan kunde bli långt mycket längre.
Kravet på förbud mot omskärelse av pojkar kan knappast förstås på något annat sätt än att det riktar sig mot religiösa och kulturella traditioner som hittills skyddats av religionsfriheten. Så blir kravet ett angrepp mot religionsfrihetens räckvidd. Begäran om förbud mot dop har ju tidigare skymtat här och var i ateistisk retorik. Det är då man anar att det i somliga kretsar förmodligen kan finnas en ännu större agenda än vad den aktuella debatten avslöjat.
31 januari 2012
Slår mot Sahlin med en gammal Toblerone!
SvD Näringsliv brukar inte ägna sig åt dumsnåla efterslängar. Vinklingen av dagens miniporträtt i papperstidningen, som handlade om Mona Sahlin, framstod därför som extra tarvligt. Varför i alla världen kopplar man i SvD Mona Sahlins nominering till att bli ILO:s general till Toblerone? Det duger vare sig som vinkling eller ingång. När samma fåniga eftersläng blir till en rubrik framstår det enbart som dumt. Låna inte Er journalistiska integritet till sådnat. Då spelas den snart bort.
ILO handlar om serösa saker som arbetsmiljö och arbetarskydd, om fackliga rättigheter och rätten till arbete. Då försöker Ni klippa till med en halvsmält och trött gammal Toblerone. Ni kan bättre!
ILO handlar om serösa saker som arbetsmiljö och arbetarskydd, om fackliga rättigheter och rätten till arbete. Då försöker Ni klippa till med en halvsmält och trött gammal Toblerone. Ni kan bättre!
29 januari 2012
Dags att knäppa händerna i KD
Människan är obotligt fast i sina föreställningar. Förutfattade meningar kastar sitt ljus, elle snarare sin skugga, över det som ligger framför. När KD omvalt sin partiordförande med dryga två tredjedelar av rikstingets röster undrar man hur långa skuggor "fiendebilderna" har. Pläderingarna, särskilt dem för Mats Odell, var i vissa stycken inte långt från helgonlegendernas bildspråk: stor förebild, alltid nära, lyssnande, har ensam gjort stordåd, uppmuntrande, ingjuter mod...
En av dem som villa ha Mats Odell uttalade sig i morse och menade att nu vilar ett stort ansvar på Göran Hägglund. Han borde samla sina kritiker, hävdade hon. Som om kritikernas åsikter vore mera faktiska. Skulla tas mera hänsyn till. Problemet är väl att de uppfattar sig själva som förnyare som får mothåll från ett antal bakåtsträvare. Nu behöver alla besinna sig och se sin egen roll i KD:s kräftgång. Fingerpekandet har haft sin tid. Kanske dags att knäppa händerna?
Det är naturligtvis klokt att lyssna till kritik, åtminstone i viss utsträckning. Risken är att man övervärderar interna åsiktsskillnader och undervärderar väljarnas frågor. Fenomenet är välkänt från det stora röda partiets konvulsioner.
Det kanske inte är Göran Hägglund som ska samla sina kritiker, utan kritikerna som skall samla sig. Istället för att driva personkampanjer borde de se till att driva politiska frågor. In i partiet och ut till väljarna. Så åstadkommer man verklig förändring. Genvägen via en ny ledare är sällan den mest effektiva vägen till förnyelse.
En av dem som villa ha Mats Odell uttalade sig i morse och menade att nu vilar ett stort ansvar på Göran Hägglund. Han borde samla sina kritiker, hävdade hon. Som om kritikernas åsikter vore mera faktiska. Skulla tas mera hänsyn till. Problemet är väl att de uppfattar sig själva som förnyare som får mothåll från ett antal bakåtsträvare. Nu behöver alla besinna sig och se sin egen roll i KD:s kräftgång. Fingerpekandet har haft sin tid. Kanske dags att knäppa händerna?
Det är naturligtvis klokt att lyssna till kritik, åtminstone i viss utsträckning. Risken är att man övervärderar interna åsiktsskillnader och undervärderar väljarnas frågor. Fenomenet är välkänt från det stora röda partiets konvulsioner.
Det kanske inte är Göran Hägglund som ska samla sina kritiker, utan kritikerna som skall samla sig. Istället för att driva personkampanjer borde de se till att driva politiska frågor. In i partiet och ut till väljarna. Så åstadkommer man verklig förändring. Genvägen via en ny ledare är sällan den mest effektiva vägen till förnyelse.
28 januari 2012
Kom hör min vackra visa
Tio år gamla sjunger Lars Stenström och Paul Norin på skolavslutningen i klassrummet. Det måste ha varit i slutet av 1950-talet. Vi sjunger ackompanjerade av skolläraren Verner Karlsson på mandolin. Dagen till ära är vi vattenkammade. Försedda med de finaste kläder. Fluga. Kostym och rutig väst. Överallt står blommor. Till och med på bänkarna. Vad vi sjunger? Solola? Uti vår hage? Nej. Troligen Zacharias Topelius små verser till en melodi av Mozart:
Kom hör min vackra visa, som fågeln diktat har!
Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar.
Om honom susar bäcken, Om honom talar skyn;
i röda rosenhäcken Han blomstrar för vår syn.
Och himlen är Hans höga, Hans underbara hus;
och stjärnan är Hans öga och solen är Hans ljus.
Och vida världen glädes att Honom prisa få;
och Gud är allestädes Han är i mig också.
27 januari 2012
Är det du som är snäll?
Är det du som är snäll? Kvinnan i den vinröda jackan hade ställt sig rakt framför en gammal man med käpp. Han befann sig i entréhallen på det stora sjukhuset. Uppenbarligen väntade han på någon. Eller något. Hon frågade en gång till, är det du som är snäll? Han log tveksamt och sa, ibland är jag snäll. Då vände hon sig bort. Svaret var uppenbarligen inte det hon ville höra. Men snart hade hon hittat någon ny väntande person att fråga. Det är inte du som är snäll? Än en gång ett försiktigt leende hos den tillfrågade. Det kan väl hända, kom svaret. Men det var inte heller vad hon ville höra.
När jag var på väg ut från sjukhuset, genom de stora svängdörrarna, följde hon efter mig. Och frågade mig bakom min rygg, är det du som är snäll? En sådan envis person. Jag tänkte att en dylik överrumplande samvetsfråga vill man ju inte svara på inför främlingar. Vilken egendomligt undersökande fråga att ställa. Men så bra att tvingas fundera över. Hur är jag som person? Några sekunder grubblade jag. Är jag snäll? Dumsnäll, så där som kristna ibland försöker vara? Eller är jag en elak typ? Som ger mig på försvarslösa medmänniskor, t ex kristna bröder och systrar, som tagit mod till sig och uttryckt en obekväm åsikt?
Jag vände mig mot henne och svarade efter det korta dröjsmålet, precis när vi kommit ut ur svängdörrarna. Frågar du mig är jag nog inte särskilt snäll. Inte idag, sa jag med ett leende. Hon log mot mig också. Innan hon gick fram till en tom taxibil. Hon tvekade. Jag letar efter någon som beställt en taxi, sa hon. Och log igen. Snäll skulle han heta.
När jag var på väg ut från sjukhuset, genom de stora svängdörrarna, följde hon efter mig. Och frågade mig bakom min rygg, är det du som är snäll? En sådan envis person. Jag tänkte att en dylik överrumplande samvetsfråga vill man ju inte svara på inför främlingar. Vilken egendomligt undersökande fråga att ställa. Men så bra att tvingas fundera över. Hur är jag som person? Några sekunder grubblade jag. Är jag snäll? Dumsnäll, så där som kristna ibland försöker vara? Eller är jag en elak typ? Som ger mig på försvarslösa medmänniskor, t ex kristna bröder och systrar, som tagit mod till sig och uttryckt en obekväm åsikt?
Jag vände mig mot henne och svarade efter det korta dröjsmålet, precis när vi kommit ut ur svängdörrarna. Frågar du mig är jag nog inte särskilt snäll. Inte idag, sa jag med ett leende. Hon log mot mig också. Innan hon gick fram till en tom taxibil. Hon tvekade. Jag letar efter någon som beställt en taxi, sa hon. Och log igen. Snäll skulle han heta.
26 januari 2012
Någon (välsignad?) ordning får det vara även i en kyrka
På ledarplats i Kyrkans tidning tycker man synd om prästen Ulla Karlsson och en ung nyprästvigd man från Västerås. För att de får på skallen i sociala medier. För att de blir hårt ansatta. Kritiserade. Den ena för att hon ville avskaffa synden (lite förenklat). Den andre för att han inte trodde på Gud (ganska tydligt).
Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?
Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!
Men i en kyrka får man nog räkna med det. Att bli kritiserad. Om man hävdar något som står i strid med grundkonceptet. Paradigmet! Deras insatser skulle väl motsvara att man i det socialdemokratiska arbetarpartiet sade sig vara för många fler religiösa friskolor och extrem kapitalism. Eller ville att alla skatter skulle sänkas. Särskilt för höginkomsttagare, ja för de allra rikaste. Gissa om sådana åsikter skulle ha fått beröm? Kritik? Eller uppskattning?
Ger man sig in i leken kan man inte vara hur ömhudad som helst. Inte heller kan man vara halvdan i sitt ifrågasättande. Inte när det gäller fundamentet. Trosgrunden. Någon ordning får det vara. Även i en kyrka., Även om den råkar vara Svenska kyrkan!
25 januari 2012
Hur tänker man?
Hur tänker man i de kyrkopolitiska grupperingarna, dvs huvudsakligen i de politiska partierna, när man i utredningen Närhet och samverkan lägger ett förslag till ny organisation för Svenska kyrkan? Som man övertalande beskriver som mera effektiv, tydlig och sammanhållande. Hur resonerar man när man gör genomförandet så hastigt (till 1 jan 2014) att de som vill söka en annan framtid än fösas ihop i stora enheter inte får tid att göra det på ett godtagbart sätt? Är det ren obetänksamhet? Eller finns det skäl man inte gärna vill få för mycket uppmärksamhet runt? Att få den kyrkliga organisationsfloran mera lättöverskådlig räcker inte till som förklaring.
Den permanenta egendomsöverföring från samfälligheter till pastorat är inte utredd i nämnvärd omfattning. De gamla samfälligheterna kan faktiskt upplösas och en församling få tillbaka sin egendom - där finns inte något oåterkalleligt. Men när församlingarnas kyrkor, församlingshem, fastigheter och kapital överförs till pastoratet är det utan någon som helst möjlighet att bryta sig loss och återvinna församlingens tillgångar.
Hur tänker man när man ger sig på att i grunden förändrade villkoren framför allt för de större församlingarna i Svenska kyrkan och ta ifrån dem den grad av självbestämmande de faktiskt haft? De har haft full kontroll över det pastorala arbetet och något mindre över det ekonomiska fältet. Hur tänker man i Malmö?Göteborg? Uppsala? Västerås?
Hur tänker man när man flyttar ansvar och makt bort ifrån den lokala församlingen och in i ett allt mäktigare pastorat? Hur tänker man när man drastiskt vill reducera antalet kyrkoherdar i de stora städerna? Hur tänker man när man i framtiden får superkyrkoherdar som blir till förvaltningsdirektörer snarare än församlingsledare?
Hur tänker man när man inte försöker lösa det kyrkligt mest överhängande organisatoriska problemet med de små och knappt bärkraftiga församlingarnas svårigheter att klara ekonomi och juridik?
Och hur tänker alla de församlingar och samfälligheter som utan några bärande invändningar givit den egendomliga modellen sitt stöd i remissvar? Tänker de alls på vad som i så fall sker med församlingssyn, kyrkoherderoll och den närhet mellan församlingsbor och församlingskyrkan man tidigare alltid försökt värna? Hur tänker man?
Hur tänker man när man ger sig på att i grunden förändrade villkoren framför allt för de större församlingarna i Svenska kyrkan och ta ifrån dem den grad av självbestämmande de faktiskt haft? De har haft full kontroll över det pastorala arbetet och något mindre över det ekonomiska fältet. Hur tänker man i Malmö?Göteborg? Uppsala? Västerås?
Hur tänker man när man flyttar ansvar och makt bort ifrån den lokala församlingen och in i ett allt mäktigare pastorat? Hur tänker man när man drastiskt vill reducera antalet kyrkoherdar i de stora städerna? Hur tänker man när man i framtiden får superkyrkoherdar som blir till förvaltningsdirektörer snarare än församlingsledare?
Hur tänker man när man inte försöker lösa det kyrkligt mest överhängande organisatoriska problemet med de små och knappt bärkraftiga församlingarnas svårigheter att klara ekonomi och juridik?
Och hur tänker alla de församlingar och samfälligheter som utan några bärande invändningar givit den egendomliga modellen sitt stöd i remissvar? Tänker de alls på vad som i så fall sker med församlingssyn, kyrkoherderoll och den närhet mellan församlingsbor och församlingskyrkan man tidigare alltid försökt värna? Hur tänker man?
20 januari 2012
En alldeles vanlig dag
Skriv inte om hur du mår. På bloggen, sa en bekant igår. På bloggen stillsam fanns nyss personliga noteringar om värk och besvär. Då tar man inte det övriga du skriver, t ex om kyrkan, på allvar. Så löd hans slutsats. Jag lyssnade och invände. Men så är väl själva livet. Ostrukturerat och sammanvävt?
Ena stunden måste man kunna fokusera på arbete eller på en diskussion om kyrkans framtid. I nästa tillåter i alla fall jag mig att sucka över sådant som vållar mig besvär rent personligt. Som värk, mediciner och deras biverkningar. Maskiner som inte fungerar. Trafik eller mat. You name it. (Fortsätt att räkna upp ämnen själv...) Eller glädjen över en morgon då solen stiger upp. Som ett hoppets tecken inte bara över horisonten, utan över min egen dag, över mig.
Idag ska jag gå på ett stort möte som ska ägnas åt Örebros kyrkliga framtid rent organisatoriskt. Då min utgångspunkt måste bli och vara den lokala församlingens pastorala verklighet. Men innan dess. Provtagning på Univesitetssjukhuset. För att undersöka halten av en medicin i blodet. Snart måste jag gå. Men först ska rakapparaten fram. Beslutet måste fattas om jag ska åka bil eller cykla till sjukhuset. Jag behöver ju hinna till heldagsmötet på en kursgården någon mil bort.
Ja, ja. En alldeles vanlig dag...
Ena stunden måste man kunna fokusera på arbete eller på en diskussion om kyrkans framtid. I nästa tillåter i alla fall jag mig att sucka över sådant som vållar mig besvär rent personligt. Som värk, mediciner och deras biverkningar. Maskiner som inte fungerar. Trafik eller mat. You name it. (Fortsätt att räkna upp ämnen själv...) Eller glädjen över en morgon då solen stiger upp. Som ett hoppets tecken inte bara över horisonten, utan över min egen dag, över mig.
Idag ska jag gå på ett stort möte som ska ägnas åt Örebros kyrkliga framtid rent organisatoriskt. Då min utgångspunkt måste bli och vara den lokala församlingens pastorala verklighet. Men innan dess. Provtagning på Univesitetssjukhuset. För att undersöka halten av en medicin i blodet. Snart måste jag gå. Men först ska rakapparaten fram. Beslutet måste fattas om jag ska åka bil eller cykla till sjukhuset. Jag behöver ju hinna till heldagsmötet på en kursgården någon mil bort.
Ja, ja. En alldeles vanlig dag...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)