18 maj 2007


I rådhuset ber man

Man ber i rådhuset i Örebro. Till mångas förtret. Radio Örebro roade sina lyssnare med att på stan fånga röster om bönen. I diskussionen hördes dessutom Per Danielsson, förbedjare, och Lars O Molin, ordförande i kommunfullmäktige.

Invändningarna mot bönen handlade om att religion och politik sammanblandas. Kommunen ska vara neutral slog man fast. När en grupp förbedjare använder ett av rådhusets rum för sin bön har man inte längre den tydliga gränsen kvar. Oppositionspolitikern Björn Sundin sa att invändningarna inte handlade om bönen utan om att när kommuninnevånarna på grund av bönenblir tveksamma till var gränsen går så måste man diskutera frågan. Rådhuset är en så viktig symbol att den inte får skadas genom att man låter bönen hållas där utan diskussion. I oppositionskansliet visste man minsann inte om det här!

Min tanke är att det kan väl inte skada med lite bön - det kan politikerna behöva. Någon som talar vänligt om dem inför vår Herre borde alla egentligen uppskatta. I varje högmäsa ber för dem som har att fatta svåra beslut och som tar ansvar i vårt land. Kommunala skolavslutningar i kyrkan eller bön i rådhuset - det kanske går på ett ut? Vad gäller rådhuset är det faktiskt en praktisk fråga: är det ledigt så är det väl upp till kommunen vem och vilka man tillåter vara där och på vilka villkor...

En av rösterna på stan föll in i en ofta hörd refräng: religionen är roten till allt ont. Man har vänt upp och ner på Afrika, och Irland vet ju alla hur religionen förstört. De kristna går bara i kyrkan och ber om förlåtelse och så går de ut och syndar igen. Nej, för sin del litade han bara på pengarna i sin egen plånbok.

Var kommer alla konstiga idéer ifrån?

Andra bloggar om: , , , , ,

Gustaf Larsson revisited (dvs besökt på nytt)

Sången från havet består

Den som bott vid havet har stunder mättade av intryck. Och den som skådat horisonten vet alltid att det finns ett bortom. Tillvaron begränsas inte av det man kan se. Men redan det man kan ta in är nog och övernog. Gustaf Larsson, den gotländske poeten formulerar det i Sången från havet (Ur Anteckningar III, 1976) :

Havets violblåa böljeblickar
tränger till kumlet på strandvallen.
Morgonbrisen är full av dofter
- Sälta och tång och sträva örter.

Människans tillgångar kan berövas henne. Hon kan till och med i döden tas ifrån allt hon äger och har, allt materiellt. Men ändå finns där något som går utöver. Havet som andas mot stranden. Vi hör ljudet från detta stora vatten som för många av oss är en metafor (bild) för det eviga, för det som består om än allt annat skiftar. Gustaf Larsson fortsätter:

Smycken och vapen, som följde de döda
till gravarnas ro på krönet
kan arkeologerna taga ifrån dem.
Men aldrig, aldrig sången från havet.

Andra bloggar om: , , , , ,