19 oktober 2008

Ifrågasatt helighet

Deep edition har länkat till den här bloggen med anledning av texter om Angtorias rockvideo och kyrkorummet. Deep edition skriver:

Via Emmanuel hittar jag storyn om hur gruppen Angtoria spelat in en video i Njurunda kyrka och då tagit bilder där de står på altaret. Självklart har ett gäng svartrockar i kyrkan upprörts av det och kyrkoherden försöker klara sitt eget skinn.

Jag blir onekligen ledsen för en sån extremt idiotisk bild som en del kristna än en gång visar av sin tro. Även om jag inte längre tror, även om jag inte längre antagligen anses ha rätten att uttala mig om inomkyrkliga frågor så blir jag fundersam över hur människor som tror på Gud kan välja att förminska gudomligheten och heligheten till att ligga i ett altare. Det sakrosankta är inte i sten, Gud blir inte kränkt av vad en människa väljer att göra - om det är så är Gud inte större än oss. Prästen Lars B Stenström och hans blogg “stillsam” öser ur sig diverse texter om hur kyrkorummet ska användas - men berör inte själva huvudfrågan: är faktiskt kyrkorummet viktigare än Gud?

Hur huvudfrågan kunde bli om kyrkorummet är viktigare än Gud förstår jag inte riktigt. Det är Deep editions egen problemformulering. Intressant naturligtvis, men varför kyrkorummet skulle stå i motsats till Gud förklaras inte.

Mina tankar har gällt kyrkorummet som en plats annorlunda än andra och föremålen som laddade av det möte med Gud som sker där. Jag menar bestämt att vi behöver platser som värnas och vördas, där vi inte beter oss som om det vore en gymnastiksal eller en krog vilken som helst. Att föremål är något mer än tyg och sten behöver vi inte debattera. Svenska flaggan är inte en näsduk eller en dörrmatta. Och ett altare är inte ett matsalsbord vilket som helst. Vi avskiljer ting för att de ska göra tjänst för höga syften, till exempel för landet eller för Gud.

Styrkan i deep editions avståndstagande får mig att bli tveksam. Vad handlar det egentligen om? Jag blir äcklad av den oerhörda inskränkthet som visar sig i den kritik som drivs mot Njurundas val att låta ett band spela in videon i kyrkan och den inskränkta syn på helighet som visar sig, skriver deep edition.

Att bli upprörd, så som jag blir, när någon stövlar upp på ett invigt Guds altare är inte att förminska Guds helighet. Gud är redan förtrampad och förtryckt, misshandlad och korsfäst. Men det betyder inte att allt går an. Att vi inte ska bry oss. Och att försvara ett kyrkorums helgd kan mycket väl samspela med att försvara människrs värde och värdighet.




Det heliga får oss att bäva

Ord som helig och heligt har alldeles uppenbart olka innebörder och betydelser, beroende på egen livsåskådning och erfarenhet. Helig är endast Gud, säger katolske biskopen Anders Arborelius i boken Helighet (Bokhandeln Arken 2001). Men eftersom den helige stigit in i tiden och historien finns det heliga även här. I människan finns helighet, på platser där Gud uppenbarar sig finns det heliga och helighet.

Vi människor tycks ständigt sysselsatta med att profanera det heliga, att släcka de heliga eldarna. Att erövra Guds domän och göra anspråk på den för oss själva. Så blir vi stående där med livet sönderplockat i beståndsdelar och helheten, heligheten, har undflytt oss. Vi ser den inte, vi förlorar alltmer vårt sensorium för det heliga. Men längtan finns ändå hos många. Mystiken öppnar för det vi annars stängt för.

Harold Kushner, rabbinen och författaren skriver om människan som erövrar de heliga platserna, som inte kan låta dem vara. I boken Vem behöver Gud (Natur & Kultur) skriver Kushner: År 1917 skrev den tyske teologen Rudolph Otto sitt klassiska verk Das Heilige, som fortfarande, mer än sjuttio år senare, är den bästa introduktionen till ämnet. Han hävdar att mötet med det heliga har en överväldigande, nästan skrämmande aspekt. Det är att möta en verklighet som är så mycket större än oss själva att vi känner oss små i jämförelse med den, inte därför att vi faktiskt är små utan för att det heliga är så stort att vi aldrig varit med om något liknande...

I ett århundrade som uppmuntrar oss att använda datorer och gör det svårt att skriva eller läsa poesi är det lätt att släcka de heliga eldar som underhållits i hundra generationer. Det är så lätt att avfärda religionen som en rest av barnsligt beroende och medeltida okunnighet. Men om vi gör det, vem skall då lära oss bäva? Vi kommer att gå till skräckfilmer och berättelser om det övernaturliga utan att någonsin förstå varför vi behöver dem. Var skall vi finna den trygghet vi behöver för att inte förtvivla när vi råkar ut för ett problem vi inte kan lösa? När de heliga eldarna är släckta, vad skall då lysa vår väg till mötet med den i vars närvaro vi kommer till insikt om vår egen potentiella storhet och vårt yttersta medvetande om att vara skapade varelser.

Jag för min del behöver det heliga. Det ger mig en insikt om det också finns en värdenas hierarki. Det finns något inför vilket jag stillnar och böjer mig. Även om Gud är mig mänskligt nära är det ändå inte jag som förfogar över Gud och Guds vilja. Och det mest vardagligt enkla och triviala kan bli lysande och viktigt därför att Gud är här! Därför närmar jag mig det heliga med vördnad, bävan och öppenhet...

Eftersom jag tvingats tänka i delvis nya banor har jag tagit intryck av rabbinens böcker. Därför har jag också citerat Harold Kushner i tidigare inlägg: Vem vill ha ett gammalt arv?