De bortvända och fega medierna!

Om 30 dagar och ett antal timmar är det kyrkoval. Det pågår mellan den 8-21 september, vilket Ni väl var stensäkra på? Svenska kyrkans internetsida om kyrkovalet ståtar med en nedräkning där till och med sekunderna tickar ner.

Visst vore det synnerligen motiverat om dagspressen skrev om Svenska kyrkan och kyrkovalet?! Och att radio och TV behandlade de aktuella kyrkliga frågorna! Men än så länge är det överlag alldeles tyst. Och så lär det väl förbli eftersom media av någon anledning tycks tro att skriva om kyrkovalet är att närma sig livåskådning och tro och därför bör behandlas som mindre viktigt och huvudsakligen som privata angelägenheter. Media fegar helt enkelt ut trots att det finns mängder av intressanta ämnen och viktiga frågor att djupdyka i, t.ex. vad gäller kyrkans organisatoriska utformning. Så ser min misstanke ut. De vill eller vågar inte!

Bristen på kunskap är förstås även den öronbedövande. Vilket kan vara en delföklaring till det bristande intresset för kyrkans sätt att vara och fungera. Det kan inte finnas många journalister som ens läst Svenska kyrkans kyrkoordning eller som följer upp kyrkomötets beslut i någon större utsträckning. Många tycks tro att ärkebiskopen är högsta chefen som kan se till att åtgärda saker på alla kyrkans nivåer...

Låt mig därför ange ett antal angelägna angreppspunkter:

Är kyrkan verkligen skild från staten när politiska partier från riksdagen ställer upp i kyrkliga val?

Hur ser de politiska partiernas engagemang och makt ut - på nationell, på stifts och lokal nivå? Undersök till exempel mandatfördelning i kyrkostyrelsen, kyrkomötet, stiftsstyrelser och stiftsfullmäktige, i kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Hur ser det ut i presidierna?

Om partier ställer upp - varför får aldrig partiledarna svara på frågor om deras inblandning i Svenska kyrkan (och inte i något annat trossamfund i Sverige)?

Hur ser det politiska inflytandet ut idag i jämförelse med läget före skiljandet av kyrka - stat?

Jämför kyrkovalsprogrammen för de grupper som ställer upp i kyrkovalet, hur viktig är kyrkans tro, bekännelse och lära? Hur viktig tycks gudstjänster, diakoni, mission och undervisning vara?

Är det rimligt att livsåskådningsmässigt sekulära och neutrala partier är med och bestämmer om böner, gudstjänstordningar och andra trosfrågor?

Hur mycket pengar delas ut i parti- och mandatstöd?

Med de röstetal som uppnås i kyrkoval, kan de betraktas som demokratiskt rimliga val? (I kyrkovalet 2021 röstade 18,4 % av de röstberättigade vilket motsvarar över 900.000 röstande. I många andra val skulle ett så dåligt röstetal leda till ifrågasättande av valresultatet)

Hur fungerar stiftens domkapitel vad gäller anklagades rättssäkerhet?

Om församlingarna är kyrkans primära nivå hur kommer det sig, och är det rimligt, att flerförsamlingspastorat kunnat ta över makten i församlingarna?

Hur styrs andra kyrkor i jämförelse med Svenska kyrkan? 

Ett livstecken

Sommarstiltjen drabbade stillsam. Inget hände. Inget skrevs. Tankarna gick i stå. Dagarna lunkade fram. Jag tror att det brukar kallas trötthet. När sedan värmen slog till flämtade man sig genom dagarna. Idag blev det dags att lämna ett litet tecken på att bloggen inte upphört...

Varje dag finns där en förfärande förtvivlan över att Israel bara fortsätter och bombar, dödar och utplånar i Gaza. Och de gör det med stöd från somliga stater och veka protester från andra. Hur är det möjligt att Sverige inte gör ALLT man (vi) kan för att förhindra vansinnesdödandet? Skammen växer!

Kriget i Ukraina tycks trängas undan av annat och har nästan blivit vardag. Så tycker jag nyhetsflödet ser ut. Hur är det möjligt?

Annat händer förstås i det lilla. Goda vänner satt på sin balkong och hörde att det lät nere på gården. Utanför staketet stod en cykel och en kvinna hade klivit av och plockade blommor genom deras "staket". Hon blev påkommen och tillsagd: Vad håller du på med. Där får du inte plocka blommor. Kvinnan ryggade tillbaka och sa ursäkta. Hon sa ursäkta en gång till och cyklade snabbt iväg med en nyplockad stor bukett ordentligt fasthållen i ena handen... 

Blogg under hot

Datorn meddelar att möjligen försöker någon ta över bloggen stillsam. Vad nu någon skulle ha för nytta av den? Här finns inte särskilt många läsare. Ämnesvalen är krympande med betoning på den egna sjukdomshistorien, allmänna kyrkliga frågor och diverse funderingar och iakttagelser om närsamhälle och omvärld.

Bloggen såg dagens ljus år 2006. Över 3000 inlägg har skrivits och över 1300 kommentarer har ramlat in. Somlig artiklar var ganska kloka medan annat var både underligt och oklart både tänkt och skrivet. Men så är det väl med ad hoc skrivandet. Det blir som det faller sig. 

Även du som inte skriver dina funderingar på nätet kan ju spara dagboksanteckningar eller andra egenproducerade dokument, om inte annat så för vänner och eventuella efterlevande. Lyckas mina stillsamma noteringar med något är det väl att ge enstaka noteringar i kanten av eget och andras liv. Kyrkan som varit mitt liv i så många år, i december blir det min 50-åriga prästvigningsdag, har förändrats på många sätt under dessa 5 decennier. 

En hel del "reformer" har inte blivit vad de utlovades skulle bli. Storpastoratsreformen lämnade många små församlingar orörda, fast andra bärkraftiga och stor, särskilt i städerna, tvingades in i nya konstellationer. Vi väntar ännu på den utvärdering som kunde kasta ljus över vad som hände med självbestämmande, ekonomisk styrning och gudstjänstlivet. Soimliga påstår att en sådan utvärdering inte låter sig göras. Nej, vill man inte så går det naturligtvis inte...

Visby utom räckhåll med mera…

Blev uppringd från Visby. Ett långt samtal utspann sig om vad som hänt sedan vi sågs sist. Och en fråga ställdes om vi kunde ses på Gotland i sommar. Efter en kort paus fick jag förklara att det fanns några skäl till varför det som varit sedvanliga sommarluncher med en grupp skolkamrater inte var aktuellt i sommar för vår del. För det första ville jag få allt det här med hälsan, bukspottkörtelns läckage och dränage, ordnat. 

Eftersom dessa hälsoproblem inte är slutgiltigt åtgärdade och avklarade har jag i år inte alls sökt om gästdialys i Visby. Utan löfte om en sådan behandling på lasarettet åker jag inte till Gotland. Och ska man lägga ut tusentals kronor på den resan vill man ju få stanna åtminstone några dagar. Det verkar ju rimligt, eller hur? Fast efter att ha fått nej i 5 år har jag liksom ställt in mig på att det här med att besöka släkt och vänner på hemön nog tillhör det förflutna. Några ja har jag fått sent omsider, efter att ha klagat, men klinikens nej var så eftertryckligt definitiva att jag hunnit säga ja till att ha bl. a. en begravning. Att få begrava en vän är inget man hoppar av ifrån bara för att nejsägarna plötsligt ändrat sig. För mig ligger Visby just nu utom räckhåll. 

Dag Sandahl skriver flitigt sina dagsländor om brister och problem i Svenska kyrkan. Han har säkert en stor läsekrets men kunde gått få ännu fler läsare. Visst är han både polemisk, ironisk och kritisk, och det är inte alltid lätt att hålla med honom, men icke desto mindre är han en av de få tydligt oppositionella röster som ännu härdar ut. Därför är det stimulerande och nyttigt att läsa hans texter. Nu senast granskar han hur Skarpnäcks församling har misskött ett ärende där en anställd präst skulle avskedas. I efterhand, efter beslut i Överklagandenämnden och Domkapitlet som medger att handlingar ska lämnas ut, vägrar församlingen i alla fall att lämna ut aktuella handlingar. De tycks upproriskt låta bli att rätta sig efter besluten enär beslutsorganen inte har några egentliga sanktionsåtgärder att sätta in. De sätter sig genom sin vägran över den ordning som ska råda i en kyrka! 

Dag påtalar också att Kyrkans tidning (Kt) (av Dag Sandahl kallad Torsdagsdepressionen) redan borde ha skrivit grundligt om Skarpnäck. Kt borde självklart ligga i framkant när det gäller att granska problem och missförhållanden i Svenska kyrkan. Under flera år skrevs minimalt om problemen i Visby domkyrkoförsamling trots att missförhållandena var omdiskuterade och spridda. Eller när en kyrkoherde köptes ut i Örebro pastorat lät man sig nöja med att det fanns en hemlig uppgörelse mellan kyrkorådet och kyrkoherden istället för att begära ut handlingarna. Det finns fler exempel. 

Om inte Kt skriver om problem och svårigheter så är det ett antal andra församlingar med likartade bekymmer som inte får de insikter och den klarhet som en väl genomförd genomlysning kan erbjuda. I fallet Skarpnäck har Dag begärt ut handlingarna och gör därmed en journalistisk insats som Kyrkans tidning borde vara först med...

I kris och fasta

Planer och tankar om hur tiden skall brukas och gestaltas ändras. Ibland sekundsnabbt. För min och vår del var det inte bara midsommarhelgen som blev annorlunda. Nej, hela veckan har utvecklats åt håll vi inte kunde förutse. Bakterier hittades i mitt blod tack vare blododlingen som togs när jag skrevs in via akuten. Dundermedicin sattes in för att förhindra sepsis och andra komplikationer. Vården ställer upp! På nytt!

Några korta dagar och bönerop senare blev jag som folk är mest. För vad göra när framtiden är oviss? Sända egna tankar och böner till alla vänner, släktingar och bekanta. Varje dag bär oro och läshunger. 

Nu vet jag mig omgiven av förbedjare. Dessa lågmälta, uthålliga och varma bärare lyfter mig, oss, mot ljuset. Deras böner omger oss och blir till ett tecken på Guds närvaro, i det som annars vore avstånd och övergivenhet. Det är ungefär som när bönerna våra tystnade efter vår son Patricios död. Då tog andra över. deras böner omslöt och lyfte. I det fick vi vila när orken tog slut.

Ärkebiskopens fastebok har jag läst under denna tid. Tomas Andersson Wij har skrivit ett häfte strax under 100 sidor under titeln: "Gud är inte plåstret".  Stilen är poetiskt kort. Flera gånger citeras ökenfäderna och den komprimerade aforistiska stilen i fasteboken tycks delvis lånad av dem. Vad sägs om följande tanke: "Detta är den teologiska fastan. Att inte bara avstå njutningar och distraktioner, utan även vårt behov att alltför snabbt och bestämt benämna Gud". På ett annat ställe beklagar författaren sig när han låtit lockats att svara på journalisters frågor om hans tro: "Det är som att Gud är plats som försvinner när jag beskriver den". Och på ännu ett ställe kommer kommentaren: "Vad kan vi göra annat än att mumla om Gud?.

Tomas Andersson Wijs bakgrund i frikyrkan går som ett stråk genom denna lilla bok. Där finns en stark brottning med den föreställningsvärld som fanns bl. a. i Ebeneserkyrkan inom baptismen, numera EFK. För att balansera trycket att vara på ett visst sätt ber han i sitt pojkrum att Satan ska komma in i hans liv. Många hisnar nog, men de som upplevt trycket, apokalyptiken och syndakatalogerna i ganska extatisk förkunnelse har säkert mött liknande reaktioner

Mycket av det som skrivs i fasteboken är tänkvärt även om jag efter att ha tänkt genast vill motsäga det som Anderssom Wij understryker. Men visst går det att följa honom en bit på vägen när han vrider och vänder på Guds allmakt. Han konstaterar: "Detta fick vi: Inte en superkraft, inte en allmakt. Men en Gud som delar våra livsvillkor, som blöder och dör med oss". I mig ljuder trosbekännelsens ord: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare..."

I ett avsnitt om mässorna i Allhelgonakyrkan på söder skriver han "Vi gjorde mässan för vår egen skull, inte för någon annan, inte för att bli fler". Mässan är församlingens sätt att vara, dess uppdrag och kallelse, liksom uppgiften att vara solidariskt handlande vittne i världen. I liturgin finns dialogen med Gud och mötet med Kristus i nattvarden. Där i gudstjänstens möte erbjuds förlåtelse, nåd, upprättelse och försoning. Vi erbjuds där att förvandlas till större Kristuslikhet, inte för att tillfredsställa mina eller våra behov - utan för att det är Guds vilja med oss.

Till sist. Läs gärna årets fastebok, samtala och fundera över vad kyrka och församling är och hur tro. bekännelse och lära kan strukturera och stödja...

När midsommar inte blir som planerat!

Midsommar blir inte alltid som man tänkt sig. För vår del påverkades och ändrades allt eftersom jag hastigt blev inkallad att opereras torsdag förmiddag. Under tiden som jag låg på operationsbordet begravdes en släkting på Maggans sida, en gudstjänst jag gärna hade deltagit i (sittande i bänken) Men av det blev intet för min del.

Dessutom blev det en del oklarheter om på vilken avdelning jag skulle ligga. Så post-op (uppvakningsavdelningen) fick behålla mig i 4 timmar tills det var uppordnat. Tillbaka till kirurgavdelning 39 där jag så många gånger huserat och blivit fantastiskt väl omhändertagen. Allt hade gått bra och nu ska jag vara kvar och få en massa antibiotika och spolningar av det nya dränaget, som är tänkt att bara vara tillfälligt. Vi får se.. Men under tiden blir man ompysslad, omklappad och skött av flitiga sköterskor och undersköterskor som verkligen bryr sig. Heja den svenska sjukvården, utmärkt och noggrann, är mitt omdöme!

In i bubblan känns det som eftersom orken och lusten att bli oroad och bekymrad över all trasig storpolitik och idiotiska krig saknas. Det blir tyst bortsett från någon rumskamrats egna små äventyr med värk och en mage som inte vill starta om. Så där är det i de flesta av rummen på den här stora avdelningen. Många som är ledsna och har ont, andra som äntligen ska få åka hem till barn och familj. Fast åldersmässigt är vi ganska grå, de flesta av oss.

Som tur var fick jag permis halva midsommardagen och kunde åka hem och äta sillfat, ja inte fatet utan det goda som rymdes däri. Tunnbröd av korn och läcker ost. Egenmonterad marängsviss, man fick själv finna balansen mellan de olika ingredienserna, med hemlagad maräng, jordgubbar och grädde kändes helt rätt och smakade ljuvligt.

Två böcker har jag hunnit med att läsa. Enkla små detektivhistorier. Till exempel en gammal Agatha Chrstie-roman med titeln: Tredje kvinnan. Hercule Poirot var i farten. Det tyngre bokartilleriet får vänta tills jag blir hemförlovad. Som tur var har jag tidegärden i mobilen. Nej nu måste jag packa ihop padda och mobil för snart är det dialys, denna gång med betydande övervätskning eftersom operationer betyder massor av dropp och annat som stannar kvar i kroppen. Till dig som orkat läsa ända hit hälsar jag: En glad och trevlig Midsommar!

Björnbären sprider sig som en invasiv växt

Stora saftiga björnbär till sylt och marmelad, så såg drömmen ut. Beslutsamt besökte vi ett växthus där man sålde plantor. 2 stycken kändes alldeles rätt. Vi hann knappt åka förbi vår kolonilott så var plantorna nedgrävda på en solig plats. Första året gick förbi utan att det hann bli några blåsvarta mogna bär. Men andra året prunkade björnbärsbusken, den ena, med stora matiga bär. Men de var synnerligen svårplockade. Vi hade haft så bråttom att skaffa björnbär att vi inte ens undersökte om busken hade tagar eller ej. Den hade taggar, rejäla små spjut som man rispade sig ordentligt på...

Året därefter klippte vi bort torra stammar och grenar så särskilt många bär fick vi inte. Det som hände sedan blev till en mardröm. Det började dyka upp skott flera meter ifrån huvudplantan. Och snart därefter ville den andra busken vara med i leken och spred sig rejält vidare. Överallt dök björnbärsbusken upp i form av nya skott och stammar. Det var som om björnbärens rötter grävde långa tunnlar så att den kunde snabbsprida sig. En militant växt aktiverade all vår försvarsvilja.

Grannen till vars tomt det var nästan 3 meter blev först glad när där dök upp ett skott. Hon sa: "era hallon har spritt sig!" Vi kontrade genast med: "det är björnbär, akta dig för de där skotten. Klipp av dem direkt. Häll gärna lite ättika på dem. Annars blir du aldrig av med eländet." Använder ni ättika i planteringarna och inte bara i grusgångarna, frågade flera grannar. Jo det går bra, berättade vi. Eftersom Google är vår odlingsrådgivare hade vi fått beskedet att ättikan bryts ner i jorden på cirka 1 vecka. Sedan kan man odla annat.

Jag ger upp, jag har fått nog... Så nu sliter vi som illrar för att försöka bekämpa björnbären. Ättika och därefter måste det grävas upp stammar och rötter. Varför fanns det ingen varningstext som medföljde med plantan? Vad säger Råd och rön. Naturvårdsverket? Kan man reklamera en växt som fått tokslag? Våra buskar betedde sig verkligen som en invasiv art och tog ingen hänsyn till annat som växte i närheten. Plötsligt stack det upp björnbärsskott bland rabarbern, bland tulpanerna och våra fina hortensior.

Idag inser jag att pengarna vi betalade för plantorna, plantorna var ganska billiga, blev till rejält större summor när man lägger till alla åtgärder och insatser vi tvingats till. Drömmen om björnbär får förbli en dröm. I framtiden får det bli amerikanska blåbär. Och då ska vi inte glömma att de behöver rhododendronjord.

Förresten har våra hallonbuskar vissnat ner. Där har vi satt några vinbärsbuskar. Så småningom kanske några hallonbuskar också får rum. Ty bär är ett av de stora glädjeämnena med en kolonilott…bara det inte är björnbär!