Asylpolitikens syfte är allt värre

Lagar och regler ska naturligtvis tillämpas i ett rättssamhälle. Alternativet är godtycke, uppluckring och sönderfall. MEN, och det är ett men med stora bokstäver, hur de ska tillämpas är en öppen fråga innan lagen tolkats genom prejudicerande utslag i domstol. Åklagarmyndigheten förklarar ett prejudikats så här: "Ett avgörande från Högsta domstolen i en viss rättsfråga. Domstolar är inte enligt lag bundna att följa prejudikaten, men i praktiken uppfattar lägre instanser prejudikaten som mer eller mindre bindande när de ska avgöra liknande frågor."

Migrationsverket får sin prejudikat via Migrationsöverdomstolen. Den som vill söka själv kan göra det på en särskild sida om avgöranden i Migrationsöverdomstolen.

Vi som befinner oss långt borta från institutionernas hantering av invandrar- och flyktingfrågor och ärenden om asyl följer normalt bara enskilda frågor som tidningar rapporterar om. Men många ärenden som lyfts fram det senaste året är ofta sådana att de väcker motstånd och protester. Skälet är att anledningarna till åtgärderna och utvisningen framstår som okänsliga, orimliga och inhumana. Kriminella och brottslingar kan man förstå behöver ibland utvisas, men vanligt hyggligt och väl fungerande människor?

Misstanken är förstås att det inte längre är enbart lagens bokstav som är kärv utan att dess syfte och avsikt är ämnad att avhysa allt fler, även bra fungerande och aktiva personer. Därtill finns risker att de som en gång kom hit och behövde och fick både vård och skydd nu bedöms som icke produktiva personer, de tjänar för lite eller inget, och bedöms som onyttiga och umbärliga...

Trumps utfall mot Sverige är menat att nedvärdera den generositet Sverige visat mot flyktingar och invandrare. Han tror tydligen att massinvandring fortfarande finns här. Vi börjar bli många som tycker att åtstramningarna och hoten mot invandrade genom att deras uppehållstillstånd dras in eller inte beviljas har gått för långt.

Och Trump kan gnälla på andra länders politik. Han glömde säga att USA är ett av de länder i världen som tvingats spärra in flest av sina medborgare i fängelser som kriminella och brottsliga. Stenarna yr i glashuset USA! Och ICE fängslar och slänger ut urskillningslöst! Sämsta förebilder som tänkas kan!

Diagnos på diagnos...

När orden som passerar revy blir till frågetecken är det dags att söka på nätet efter begreppets etymologi, dvs. dess ursprung. Då kan ledtrådar bli mycket klara så att ordets betydelse blottläggs. Därefter är det en god idé att slå upp Svenska akademiens ordbok där ord riktigt uttömmande beskrivs och förklaras.

I fredags fick jag en diagnos! Och det var inte första gången, så jag börjar bli van. I den allmänna debatten har människors behov av diagnoser blivit tydliga eftersom det både för dem och för andra kan förklara hur en människa är eller beter sig. Egentligen handlar det väl om att få en förståelse för vad en speciell sjukdom kan betyda i det egna och andras liv. Diagnosen kan göra det obegripliga mera fattbart. Dessutom kan det utesluta alla möjliga farhågor för andra och kanske värre sjukdomstillstånd. Diagnosen ger ibland lättnad och befrielse. Tänk så viktigt det är att veta eller till och med bara att tro sig veta.

DIAGNOS...

SAOB beskrev ordet diagnos på följande vis: "igenkännande o. bestämmande (af det slag af sjukdom som en patient lider af); sammanfattning af de symtom l. sjukdomstecken hvarpå en sjukdom igenkännes. Anatomisk diagnos (som söker bestämma den på sjukdomen beroende anatomiska förändringens natur), symtomatisk diagnos (som fäster sig vid sjukdomssymtomen), differentiell diagnos (som särskiljer sjukdomar hvilka hafva flera lika symtom). Ställa en sjukdoms diagnos, ställa diagnosen på en sjukdom, bestämma af hvilken sjukdom en patient lider..."

I mitt fall var det bestämda balansproblem som ledde till att jag och läkare sökte en förklaring så att vi kunde begripa varför jag var så vinglig, nästan yrslig. Denna gång är diagnosen polyneuropati (förklaringen ges av Region Stockholm). Ingen bot finns än, möjligen ett fördröjande och tillfällig bättring. Rörelse, motion och sjukgymnastik blir viktiga ingredienser i fortsättningen.

Nu har jag så många diagnoser att jag inte vet hur jag ska hålla rätt på dem. Vore jag benägen att tatuera mig kunde jag ju låta fästa dem permanent på en arm så att jag inte tappar bort någon vid en upprabbling av alla sjukdomstillstånd. När någon frågar: hur står det till kunde jag bara hala upp tröjärmen och visa min tatuering.

Ibland har jag träffat personer som dignat under bördan av många diagnoser. Som om de vägde bly och var som betydande vikter som lastades på personens skuldror. De knäade under bördan av diagnoser och kunskap om allt som felades dem. Det var som om frågan hängde i luften: kan jag ha så manga sjukdomar och fortfarande se hyfsat frisk ut? Eller kan jag alls fortsätta fungera? Kan jag verkligen vara vid liv?

Andra har inställningen att jag gör vad jag själv kan så får medicinen och läkarvetenskapen visa vad den kan. Själv tänker jag mig att jag är ombord på ett flygplan. Jag följer alla instruktioner och förlitar mig på att piloter (dvs doktorer och andra) vet vad de gör. Även i en flygplansstol kan man vara ledsen och nere, så det så. Men vi rör oss i alla fall vidare. I de stunderna hjälper det mig att be "Gud som haver..."

Goda råd om vad man bör göra när det nya sjukdomstillståndet konstaterats kan medmänniskor haspla ur sig som ett tecken på att de både oroar sig och bryr sig. Ta ett steg i taget så går det nog bra, kan det heta. Det är ju det som är problemet, snart kan jag inte ta ett steg utan att oroa mig för vart foten tar vägen vid nästa. Men rör man sig ute bland folk lyckas man ju i alla fall få kontakt med många när man tar ett snedsteg, vilket kanske inte är så dumt ändå? Kontakter bör man ju ha många för sitt välbefinnande...

Prästkritik från 1843

I bokhyllans myller av volymer döljs märkliga skrifter. En del är värda att läsa och tänka över. Andra påminner om sådant som fortfarande är aktuellt 175 år senare. Just idag tog jag fram tre små böcker: Poetisk Kalender af Braun (Wilhelm von Braun). Den bok jag ska citera ur heter därtill Calle 1843. Den innehåller några kyrkokritiska och alldeles särskilt prästnegativa verser. Wikipedia skriver om von Barun: "1837 utgav han den första samlingen, Dikter, och samlade sina dikter och prosastycken i litterära kalendrar, från Calle 1843 till Borup 1860, sammanlagt ett tiotal diktsamlingar. Han var under några decennier en av Sveriges populäraste poeter".

I dagarna diskuteras ju yttrandefriheten i betydelse av att få och kunna kritisera religion och tro. Var gränsen skall gå vad gäller missaktning och hets mot folkgrupp är fortfarande inte alldeles klart. Fast präster är lika lite som bandyspelare eller politiker någon folkgrupp! Trosföreställningar kan kritiseras hårt men de som hyser sådan trosövertygelser kan inte riktigt med samma frihet kritiseras?

Nåväl, här kommer en riktigt elak och prästfientlig vers från 1843:

PRESTBRISTEN

Se till att din gudsfruktan icke är ett skrymteri, och tjena honom icke med falskt hjerta....... Och upphä dig icke sjelf, att du icke faller och på skam kommer; Och Herren uppenbarar din arghet, och omstörtar dig uppenbarligen för menniskorna.                                               Jesu Syrachs Bok

Du tror att man, kring verldens alla kuster,
Ej vinna kan på brist och förluster;
Men du har orätt: lid på präster brist,
Och du blir lycklig både först och sist.

Den bristen nu en allgod Gud oss gifvit:

Vi armare på prester blifvit, 

Men rikare i HONOM. Gudskelof,

Att satan minskat har sitt svarta hof!

O, det kan vara tid att fram i dagen

Den rena sanningen engång blir dragen

Utur det mörker, der i seklers längd, 

Den hållits dold af arga presters mängd!

I stället för att tala om försoning

De kyrkan hafva gjort till Mammons boning,

Till maktbegärets - bättringens blott ej...

Säg, äro kristna prester kristna? Nej!!!

Af hvilka äro folken mest bedragna,

Till fänad gjorda och med blindhet slagna?

Af hvilka ledo ljusets hjeltar mest,

I alla tider? Fråga blott en prest.

Af hvilka är förfalskad denna lära,

Den enkla, höga, hvaraf namn vi bära?

Af hvilka vändes kärleken till hat?

Lägg handen på ditt bröst och säg, prelat!

Den enda prest som troget tjenat Guden,

Det var den milde, den korsfäste juden;

Men han blef korsfäst genom presters list -

Ack, om det då på prester varit brist!

Här i sista versen blev Judendomens präster vid Jesu tid ett och detsamma som kristendomens präster vid mitten av 1800-talet. Den poetiska friheten tillåts här vara hur sammanblandande som helst. Och hela dikten framställer alla präster som falska, ljugande och Mammontjänande förfalskare. Ett märkligt exempel på att man kunde påstå precis vad som helst...

Sjuka och förbön

Inte behöver det bero på åldern. Inte alltid heller på hur man har levt. Ibland bara det händer. Utan förvarning. Människor blir sjuka. Just nu är det flera vänner som är svårt sjuka och det på olika sätt. Deras tillstånd färgar det egna livet. Som en sordin på en violin. Ett raster som tar ner glädjeämnena en smula och ökar på oro och medkänsla. Inte för att det ser så mycket ut för världen, men be för dem kan jag i alla fall. Ibland berättar jag för dem, särskilt när jag vet att de själva är bedjande människor som är övertygade om bönens makt. Om tron är mer oartikulerad eller osynlig ber jag ofta utan att säga något till dem jag blivit förbedjare för....

Ibland skulle man vilja hälsa på dessa svårt sjuka, men avhåller sig när det är osäkert hur mycket de orkar med. Skulle jag skickat en blomma? Ett kort? En liten hälsning bara? Ibland är sjukdom nästan som med döden. Människor blir mera försiktiga, vill inte störa, vet inte vad de ska säga och låter därför bli. Vilket sällan är ett bra alternativ. Varje tecken på medkänsla och att någon inte är bortglömd kan vara ofattbart värdefullt för den det gäller... Jag vet!

På bloggen har jag för länge sedan berättat om faster Hildur, en rekorderliga gammal tant bland min frus släktingar. Hon var den klassiska bedjande äldre damen som förlitade sig på bönens makt och på den uthålliga bönen. Då var jag den som bads för. Och hon bad så mycket och intensivt att det blev ett hälsohot för henne själv. Men tänk att ha varit så om- och innesluten i förbön! Vad det betydde! Vilken förmån...

Även när jag talat med Vår Herre om människor som inte stått så nära eller som jag till och med haft svårt eller mycket svårt för, så har bönen påverkat. För mig har bönen lett till en förändrad inställning till flera av dessa personer. Det är som jag försonats med dem och kunnat börja se dem en aning utifrån Guds synvinkel som älskade människor. Det låter nästan övermaga. Har man blivit drabbad på något sätt av sådana människor betyder det inte att allt försvunnit, men att det nu finns fler perspektiv som samverkar...

Novent suddar ut Advent

Novent påstås vara det nya sättet att fira. November och advent sammanslaget. Redan i november sätter man upp dekorationer och belysningar. Julreklamen är i full gång. Många adventsstjärnor är upphängda och tända! Som om det vore viktigt att sudda ut gränserna mellan olika seder och bruk så att de flyter samman. Och som om julstjärnorna inte har arr göra med att en stjärna gick på himlen fram...

Möjligen skulle vi lyfta fram möjligheten under november och december till en Novena! Vore inte det något helt annat än novent, så säg. Nio dagars bön kan förändra livet och världen.

Bara detta att skilja på jul och advent blir allt svårare. Hela adventstiden är i det offentliga inställt på julfirandet, dvs presenter och julklappar, granar, ljus. I kyrkan tågar Jesus in i Jerusalem 1:a Advent. 2:a Advent proklamerar att Guds rike är nära! 3:e Advent handlar om  att Bana väg för Herren med exemplet Johannes döparen som vägröjare. 4:e Advent handlar om Herrens moder, Maria... Visserligen pekar alla dessa söndagar på sitt sätt mot Jul och Evangeliet om Jesu födelse. De förebådar Jesu ankomst (advent) men är en tid av förberedelser och fasta (åtminstone förr).

Kanske beror den allmänna förvirringen gällande advent på att även Svenska kyrkan numera tycks hävda att det viktigaste är att tända ljus. Advent handlar om att tända ljus, ett varje söndag. Och jul handlar om ett ljus som kom in i världen och därför ska vi förjaga mörkret genom att tända ljus. Att få in Jesus, att fokusera på denna viktiga händelse, helt central i kyrkans och trons värld, i det allmänna julstöket verkar inte så enkelt.

Men rätt vad det är kommer frågorna: är detta stressande, allt stök och hetsande förväntningar på julklappar och mat vad det handlar om? Är detta vad julen innerst handlar om? Eller handlar det om Gud blir mänskligt närvarande, inte bara i världen, utan i våra liv, i mitt liv?! 
 

Så tog 50 år som präst sin början

Om en knapp månad har jag varit präst Svenska kyrkan i 50 år. Innehållsrika år. Många glädjeämnen och åtskilliga prövningar. Har lovat att framåt våren hålla ett litet anförande med nedslag i dessa 50 år. Prästvigdes 1975 och blev som ny präst placerad i Almby församling i Örebro för att jag skulle kunna arbeta både i församling och som, det hette då, studentpräst på högskolan i Örebro. 

Därtill skulle jag ansvara för att organisera skolprästverksamheten så att varje högstadieskola skulle ha en sig tilldelad präst. Även gymnasierna skulle ha en kontaktpräst. Dels fanns det några små kristna grupper bland eleverna men man skulle också kunna vara behjälplig i undervisningen och vid eventuella olycksfall eller dödsfall på skolorna. Därtill kom skolavslutningarna som oftast hölls i kyrkorummen i samverkan mellan kyrkan och skolorna.

Att jag blev präst berodde nog dels på att farfar Oscar Stenström varit pingstpredikant innan han blev utslängd ur pingströrelsen och dels på att jag som ung metodist blev inbjuden till ett helg med biskop Odd Hagen om att bli präst i metodistkyrkan. Senare i livet fick jag som anställd diakoniassistent i Vaksala församling en kallelse att bli präst. 

Idag tar man bättre hand om nyvigda präster än på min tid. Efter några år höll jag på att arbeta ihjäl mig. Ett par gånger kollapsade jag och fick åka ambulans från högskolan till akuten. Talförmågan var borta och hjärtklappningen hög. Kroppen orkade inte mer. Flera av kollegorna hade då lämpat över gudstjänster på mig, dvs begravningar och vigslar, eftersom de visste att jag verkligen uppskattade att fira även sådana gudstjänster och högtider i glädje och sorg i människors liv. Men med många krisande studenter som kunde ringa dygnet om blev det alldeles för mycket. Om detta har jag skrivit mer utförligt i ett inlägg här på stillsam.

Men efter ett mödosamt arbete för att åter komma på banan lärde jag mig att bättre, om än inte riktigt bra till en början, hantera gränssättning. Insatsen som präst fick inte riskera den egna hälsan och familjens liv. Som om det inte var nog hade jag ställt upp som ordförande i Kristna studentrörelsen (KRISS) vilket jag klarade enbart ett enda år eftersom min kraft inte räckte till och eftersom det var en rörelse i ekonomisk kris! Lättare och rejält roligt var det att sommartid ha konfirmandläger på stiftsgården Stjärnholm, belägen mellan Nyköping och Oxelösund, där Martin Eriksson var föreståndare.

Allt detta hände sig några år på sjuttiotalet. Det är mycket länge sedan...

Humanitet och medmänsklighet ska styra asylprocesserna

 Upprördheten ökar! Var och varannan dag kommer artiklar om människor som tvingas bryta upp från Sverige där de fått en fristad. Det är vanligt och hyfsat integrerade människor som drabbas allt oftare. Senaste fallet läste jag om i dagens Nerikes Allehanda, det handlar om Mahsa Gohlami och hennes familj. Rubriken lyder:

Vårdbiträdet Mahsa ska utvisas efter 14 år i Sverige– kollegorna protesterar

Familjen flydde 2011 från Iran och sökte uppehållstillstånd i Sverige. De fick inget men fick stanna. 2023 fick de ett uppehållstillstånd som nu inte förnyas. Familjen består av Masha, hennes man, en son, nu tio år och född i Sverige, samt en 19-årig dotter. Migrationsverket har beslutat att Masha, mannen och sonen ska utvisas, däremot får dottern stanna i Sverige! Migrationsverket anser, skriver Nerikes Allehanda, "att bara dottern har tillräckligt stark anknytning, inte resten av familjen trots att båda föräldrarna jobbar och en utvisning skulle förorsaka familjesplittring".

Bara för att dottern fyllt 19 år så verkar det som om hon inte längre räknas som familjemedlem eller ens anses ha behov av det grundläggande medmänskliga stödsystem som en familj utgör. Hur den yngre brodern ska uppleva skilsmässan från systern verkar Migrationsverket inte bry sig om. Vi är många som behöver stötta våra barn långt upp i åldrarna och räknar med dem i familjen. Behövs inte det om man kristen och kommer från mullornas Iran?

Masha har fast anställning på Södermalmshemmet i Örebro och har kommit in på undersköterskeutbildninen här i Örebro. Familjen är kristen och tillhör Betelkyrkan i Örebro. Föräldrarna talar svenska och har fungerande sociala nätverk och arbetar! Trots dessa tydliga tecken på att de integrerats i vårt samhälle (och inte assimilerats) så ger myndigheterna sig på dem och ska tvinga fram en familjesöndring. Varför? Beror det på att Sverige numera bara vill ha högutbildade och högkvalificerade flyktingar och invandrare? Andra, någon annan stans, får bry sig om dessa som saknar allt det vi har i överflöd?!

Åter igen, tröttsamt, ja skamligt nog, har medmänsklighet och humanitet låsts in med flerdubbla lås. Så ska vi inte ha det i Sverige. Låt familjen Gohlami stanna!