Visby utom räckhåll med mera…

Blev uppringd från Visby. Ett långt samtal utspann sig om vad som hänt sedan vi sågs sist. Och en fråga ställdes om vi kunde ses på Gotland i sommar. Efter en kort paus fick jag förklara att det fanns några skäl till varför det som varit sedvanliga sommarluncher med en grupp skolkamrater inte var aktuellt i sommar för vår del. För det första ville jag få allt det här med hälsan, bukspottkörtelns läckage och dränage, ordnat. 

Eftersom dessa hälsoproblem inte är slutgiltigt åtgärdade och avklarade har jag i år inte alls sökt om gästdialys i Visby. Utan löfte om en sådan behandling på lasarettet åker jag inte till Gotland. Och ska man lägga ut tusentals kronor på den resan vill man ju få stanna åtminstone några dagar. Det verkar ju rimligt, eller hur? Fast efter att ha fått nej i 5 år har jag liksom ställt in mig på att det här med att besöka släkt och vänner på hemön nog tillhör det förflutna. Några ja har jag fått sent omsider, efter att ha klagat, men klinikens nej var så eftertryckligt definitiva att jag hunnit säga ja till att ha bl. a. en begravning. Att få begrava en vän är inget man hoppar av ifrån bara för att nejsägarna plötsligt ändrat sig. För mig ligger Visby just nu utom räckhåll. 

Dag Sandahl skriver flitigt sina dagsländor om brister och problem i Svenska kyrkan. Han har säkert en stor läsekrets men kunde gått få ännu fler läsare. Visst är han både polemisk, ironisk och kritisk, och det är inte alltid lätt att hålla med honom, men icke desto mindre är han en av de få tydligt oppositionella röster som ännu härdar ut. Därför är det stimulerande och nyttigt att läsa hans texter. Nu senast granskar han hur Skarpnäcks församling har misskött ett ärende där en anställd präst skulle avskedas. I efterhand, efter beslut i Överklagandenämnden och Domkapitlet som medger att handlingar ska lämnas ut, vägrar församlingen i alla fall att lämna ut aktuella handlingar. De tycks upproriskt låta bli att rätta sig efter besluten enär beslutsorganen inte har några egentliga sanktionsåtgärder att sätta in. De sätter sig genom sin vägran över den ordning som ska råda i en kyrka! 

Dag påtalar också att Kyrkans tidning (Kt) (av Dag Sandahl kallad Torsdagsdepressionen) redan borde ha skrivit grundligt om Skarpnäck. Kt borde självklart ligga i framkant när det gäller att granska problem och missförhållanden i Svenska kyrkan. Under flera år skrevs minimalt om problemen i Visby domkyrkoförsamling trots att missförhållandena var omdiskuterade och spridda. Eller när en kyrkoherde köptes ut i Örebro pastorat lät man sig nöja med att det fanns en hemlig uppgörelse mellan kyrkorådet och kyrkoherden istället för att begära ut handlingarna. Det finns fler exempel. 

Om inte Kt skriver om problem och svårigheter så är det ett antal andra församlingar med likartade bekymmer som inte får de insikter och den klarhet som en väl genomförd genomlysning kan erbjuda. I fallet Skarpnäck har Dag begärt ut handlingarna och gör därmed en journalistisk insats som Kyrkans tidning borde vara först med...

I kris och fasta

Planer och tankar om hur tiden skall brukas och gestaltas ändras. Ibland sekundsnabbt. För min och vår del var det inte bara midsommarhelgen som blev annorlunda. Nej, hela veckan har utvecklats åt håll vi inte kunde förutse. Bakterier hittades i mitt blod tack vare blododlingen som togs när jag skrevs in via akuten. Dundermedicin sattes in för att förhindra sepsis och andra komplikationer. Vården ställer upp! På nytt!

Några korta dagar och bönerop senare blev jag som folk är mest. För vad göra när framtiden är oviss? Sända egna tankar och böner till alla vänner, släktingar och bekanta. Varje dag bär oro och läshunger. 

Nu vet jag mig omgiven av förbedjare. Dessa lågmälta, uthålliga och varma bärare lyfter mig, oss, mot ljuset. Deras böner omger oss och blir till ett tecken på Guds närvaro, i det som annars vore avstånd och övergivenhet. Det är ungefär som när bönerna våra tystnade efter vår son Patricios död. Då tog andra över. deras böner omslöt och lyfte. I det fick vi vila när orken tog slut.

Ärkebiskopens fastebok har jag läst under denna tid. Tomas Andersson Wij har skrivit ett häfte strax under 100 sidor under titeln: "Gud är inte plåstret".  Stilen är poetiskt kort. Flera gånger citeras ökenfäderna och den komprimerade aforistiska stilen i fasteboken tycks delvis lånad av dem. Vad sägs om följande tanke: "Detta är den teologiska fastan. Att inte bara avstå njutningar och distraktioner, utan även vårt behov att alltför snabbt och bestämt benämna Gud". På ett annat ställe beklagar författaren sig när han låtit lockats att svara på journalisters frågor om hans tro: "Det är som att Gud är plats som försvinner när jag beskriver den". Och på ännu ett ställe kommer kommentaren: "Vad kan vi göra annat än att mumla om Gud?.

Tomas Andersson Wijs bakgrund i frikyrkan går som ett stråk genom denna lilla bok. Där finns en stark brottning med den föreställningsvärld som fanns bl. a. i Ebeneserkyrkan inom baptismen, numera EFK. För att balansera trycket att vara på ett visst sätt ber han i sitt pojkrum att Satan ska komma in i hans liv. Många hisnar nog, men de som upplevt trycket, apokalyptiken och syndakatalogerna i ganska extatisk förkunnelse har säkert mött liknande reaktioner

Mycket av det som skrivs i fasteboken är tänkvärt även om jag efter att ha tänkt genast vill motsäga det som Anderssom Wij understryker. Men visst går det att följa honom en bit på vägen när han vrider och vänder på Guds allmakt. Han konstaterar: "Detta fick vi: Inte en superkraft, inte en allmakt. Men en Gud som delar våra livsvillkor, som blöder och dör med oss". I mig ljuder trosbekännelsens ord: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare..."

I ett avsnitt om mässorna i Allhelgonakyrkan på söder skriver han "Vi gjorde mässan för vår egen skull, inte för någon annan, inte för att bli fler". Mässan är församlingens sätt att vara, dess uppdrag och kallelse, liksom uppgiften att vara solidariskt handlande vittne i världen. I liturgin finns dialogen med Gud och mötet med Kristus i nattvarden. Där i gudstjänstens möte erbjuds förlåtelse, nåd, upprättelse och försoning. Vi erbjuds där att förvandlas till större Kristuslikhet, inte för att tillfredsställa mina eller våra behov - utan för att det är Guds vilja med oss.

Till sist. Läs gärna årets fastebok, samtala och fundera över vad kyrka och församling är och hur tro. bekännelse och lära kan strukturera och stödja...

När midsommar inte blir som planerat!

Midsommar blir inte alltid som man tänkt sig. För vår del påverkades och ändrades allt eftersom jag hastigt blev inkallad att opereras torsdag förmiddag. Under tiden som jag låg på operationsbordet begravdes en släkting på Maggans sida, en gudstjänst jag gärna hade deltagit i (sittande i bänken) Men av det blev intet för min del.

Dessutom blev det en del oklarheter om på vilken avdelning jag skulle ligga. Så post-op (uppvakningsavdelningen) fick behålla mig i 4 timmar tills det var uppordnat. Tillbaka till kirurgavdelning 39 där jag så många gånger huserat och blivit fantastiskt väl omhändertagen. Allt hade gått bra och nu ska jag vara kvar och få en massa antibiotika och spolningar av det nya dränaget, som är tänkt att bara vara tillfälligt. Vi får se.. Men under tiden blir man ompysslad, omklappad och skött av flitiga sköterskor och undersköterskor som verkligen bryr sig. Heja den svenska sjukvården, utmärkt och noggrann, är mitt omdöme!

In i bubblan känns det som eftersom orken och lusten att bli oroad och bekymrad över all trasig storpolitik och idiotiska krig saknas. Det blir tyst bortsett från någon rumskamrats egna små äventyr med värk och en mage som inte vill starta om. Så där är det i de flesta av rummen på den här stora avdelningen. Många som är ledsna och har ont, andra som äntligen ska få åka hem till barn och familj. Fast åldersmässigt är vi ganska grå, de flesta av oss.

Som tur var fick jag permis halva midsommardagen och kunde åka hem och äta sillfat, ja inte fatet utan det goda som rymdes däri. Tunnbröd av korn och läcker ost. Egenmonterad marängsviss, man fick själv finna balansen mellan de olika ingredienserna, med hemlagad maräng, jordgubbar och grädde kändes helt rätt och smakade ljuvligt.

Två böcker har jag hunnit med att läsa. Enkla små detektivhistorier. Till exempel en gammal Agatha Chrstie-roman med titeln: Tredje kvinnan. Hercule Poirot var i farten. Det tyngre bokartilleriet får vänta tills jag blir hemförlovad. Som tur var har jag tidegärden i mobilen. Nej nu måste jag packa ihop padda och mobil för snart är det dialys, denna gång med betydande övervätskning eftersom operationer betyder massor av dropp och annat som stannar kvar i kroppen. Till dig som orkat läsa ända hit hälsar jag: En glad och trevlig Midsommar!

Björnbären sprider sig som en invasiv växt

Stora saftiga björnbär till sylt och marmelad, så såg drömmen ut. Beslutsamt besökte vi ett växthus där man sålde plantor. 2 stycken kändes alldeles rätt. Vi hann knappt åka förbi vår kolonilott så var plantorna nedgrävda på en solig plats. Första året gick förbi utan att det hann bli några blåsvarta mogna bär. Men andra året prunkade björnbärsbusken, den ena, med stora matiga bär. Men de var synnerligen svårplockade. Vi hade haft så bråttom att skaffa björnbär att vi inte ens undersökte om busken hade tagar eller ej. Den hade taggar, rejäla små spjut som man rispade sig ordentligt på...

Året därefter klippte vi bort torra stammar och grenar så särskilt många bär fick vi inte. Det som hände sedan blev till en mardröm. Det började dyka upp skott flera meter ifrån huvudplantan. Och snart därefter ville den andra busken vara med i leken och spred sig rejält vidare. Överallt dök björnbärsbusken upp i form av nya skott och stammar. Det var som om björnbärens rötter grävde långa tunnlar så att den kunde snabbsprida sig. En militant växt aktiverade all vår försvarsvilja.

Grannen till vars tomt det var nästan 3 meter blev först glad när där dök upp ett skott. Hon sa: "era hallon har spritt sig!" Vi kontrade genast med: "det är björnbär, akta dig för de där skotten. Klipp av dem direkt. Häll gärna lite ättika på dem. Annars blir du aldrig av med eländet." Använder ni ättika i planteringarna och inte bara i grusgångarna, frågade flera grannar. Jo det går bra, berättade vi. Eftersom Google är vår odlingsrådgivare hade vi fått beskedet att ättikan bryts ner i jorden på cirka 1 vecka. Sedan kan man odla annat.

Jag ger upp, jag har fått nog... Så nu sliter vi som illrar för att försöka bekämpa björnbären. Ättika och därefter måste det grävas upp stammar och rötter. Varför fanns det ingen varningstext som medföljde med plantan? Vad säger Råd och rön. Naturvårdsverket? Kan man reklamera en växt som fått tokslag? Våra buskar betedde sig verkligen som en invasiv art och tog ingen hänsyn till annat som växte i närheten. Plötsligt stack det upp björnbärsskott bland rabarbern, bland tulpanerna och våra fina hortensior.

Idag inser jag att pengarna vi betalade för plantorna, plantorna var ganska billiga, blev till rejält större summor när man lägger till alla åtgärder och insatser vi tvingats till. Drömmen om björnbär får förbli en dröm. I framtiden får det bli amerikanska blåbär. Och då ska vi inte glömma att de behöver rhododendronjord.

Förresten har våra hallonbuskar vissnat ner. Där har vi satt några vinbärsbuskar. Så småningom kanske några hallonbuskar också får rum. Ty bär är ett av de stora glädjeämnena med en kolonilott…bara det inte är björnbär!

Trump verkar religiöst upphöjd

Den blinda lydnaden för president Trump förvånar. Nästan vad som helst kan han hitta på utan att partiet protesterar. Det börjar likna den tillbedjan och vördnad som finns i religioner. För de engagerade anhängarna i trossystem är det svårt att kullkasta deras centrala övertygelser. Nästan vad som helst som talar mot deras tro kan inträffa utan att deras visshet vacklar. De silar mygg och sväljer kameler! Politiska populister får lätt sådana trosvissa anhängare. I Trumps fall finns det en udda form av logik eftersom hans besked, påstående och lögner far fram och tillbaka, ändras och skiftar. Man tycker att detta torftiga och osammanhängande ”budskap” borde varna och skrämma bort anhängare, men de tycks klamra sig fast vid konstanter som stängda gränser, ut med alla papperslösa galningar och brottslingar ( hans vokabulär), demokrater är kommunister och galna etc.

Just nu visar det sig att ett demokratiskt system om det utnyttjas för illvilliga syften kan skapa kaos och bli systemhotande. Självsvåldigt och auktoritärt styre kan riva sönder stora delar av den grundläggande samhörighet som ett fungerande demokratiskt samhälle behöver. Frågan är hur lång och djupgående konflikten och striden blir…?

Det som händer i Los Angeles klarar myndigheterna där säkert av. Men det brännmärks av Trump som hotande och då ska det plötsligt statueras exempel, och det av mannen som benådade de lagförda och fällda upprorsmakarna vid Capitolium. 

Det republikanska partiet bestod ju länge av personer med resning och egna starka övertygelser. Allt sådant, nästan, tycks ha pausats för att låta Trump härja fritt med tullar, mänskliga rättigheter, attacker på rättssystemet, jaga invandrare och flyktingar, sätta in Nationalgardet och marinsoldater i Californien, dvs Los Angeles, mot guvernörens vilja. osv. osv. Ur led är verkligen tiden.

I vårt eget land skärps lagarna alltmer för att sätta folk i fängelse. Vilka andra metoder som utvecklas för att begränsa gängen får vi inte veta mycket om. Och utrymmet för flyktingar och invandrare blir beskuret. Fler och fler exempel finns där försörjningskrav med mera, för invandrare och flyktingar, ställer till det ordentligt. Och människor som bott här länge och etablerat sig kan bli av med möjligheterna att stanna på grund av teknikaliteter. Lagens bokstav härskar, det som i kyrkliga sammanhang kallas för fundamentalism. Sträng bokstavstro tycks tillämpas istället för att lagens intentioner tolkas med humanitet och medmänsklighet. Något håller på att spåra ur, det är mitt intryck. Solidariteten med drabbade och utsatta sitter allt trängre till.

Sist en personlig lägesrapport. Har mötts av flera dödsbud den senaste tiden. Det lägger sordin på ett och annat. Ju äldre vi blir desto fler i släkten och av vänner och bekanta dör bort. Sorg och saknad tar större plats i vår tillvaro.

 Vänner ringer och undrar hur det går. De har läst bloggen eller hört i kyrkan att jag är sjuk, igen. Här en kort hälso- eller sjukrapport. Antibiotikan gör nytta och fördriver infektionen i magen. det är som om det sjuka har tagit över ett tag, men sakta drivs tillbaka. Regelbundet skrapar, bränner och fryser läkare på hud bort sådant mitt immunförsvar inte klarar av, särskilt solskadorna på flinten. Så var det i tisdags. Idag ska kärlkirurger eventuellt lägga in en stent i en åder för att säkra blodets hastighet så att dialysen fungerar. Först kanske det blir ännu en ballongsprängning, som vid kranskärlsoperationer. Vi får se…

Vapenvägrarnas paradis och våning tre

 "Vapenvägrarnas Paradis!" Bussföraren ropade högt och väckte ett gäng halvsovande ynglingar. De skulle till Bagarmossens förläggning utåt Solna. Det var sent på kvällen och de unga männen promenerade iväg in bland buskarna på våg mot sin inkvartering. Detta ofta återkommande utrop, som gladde chauffören lika mycket som de unga personerna som uppfyllde sin plikt mot fosterlandet, om än utan vapenträning, väcktes till liv i hissen. En ganska trött kvinnoröst säger "våning tre". Det låter som kvinnan bakom rösten fått dra upp hissen själv till tredje våningen. Hon låter verkligen trött, sliten och halvt likgiltig.

Tänk om hon kunde få säga något annat, för en gångs skull. Det skulle möjligen liva upp både rösten och oss lyssnare, som oftast redan vet att våning tre är på gång. Vi har tryckt på knappen och hissen har inte stannat någon annan stans, så vad annat än våning tre skulle det kunna vara?

Våning ett kunde heta: "Den första gång jag såg dig..." Rösten fick gärna sjunga frasen, åtminstone ibland. Eller varför inte bara ropa ut: "Tummetott!"

Nästa våning borde uttalas med speakerröst och publikjubel i bakgrunden: " En halvlek är avklarad och nu börjar andra...". Alternativit: "Slickepott!"

Nästa våning: Tre små gummor...". Annars kunde det bara sägas: "Långeman!"

Våningen därefter kunde rösten få vila och några toner ur De fyra årstiderna av Vivaldi kunde spelas. Alternativt skulle det bara sägas: "Le quattro stagioni" eller "Gullebrand". Men den 5:e våningen kanske inte skulle kallas: "Lilla Vicke Vire!". 

Till en början bleve det rejält förvirrande. Men när tankeverksamheten kom igång innebar det att slöåkning inte fungerade, om man ville av på sitt eget våningsplan. Fast vanedjur som vi är skulle protesterna runga och en trött kvinnoröst skulle säga: "Tredje våningen. En suck skulle höras. Och därefter ett konstaterande: "Igen!"

Sjukvård, bomber och proportionalitet

Sjukhus är inga lokala bubblor. De är vibrerande nätverk där många samarbetar och samverkar. All personal som krävs pendlar in från korta och långa avstånd för att under sina arbetstimmar hålla liv i verksamheten och prestera så storartad vård och omsorg som möjligt. Inte så konstigt då att alla som någonstans kommer i kontakt med denna mångfacetterade organisation, denna institution för vår hälsa och liv har varierande synpunkter. Jag som ofta ligger i den svenska sjukvården sängar nöjer mig inte med veckotidningars eller andra massmediers utbud. Vissa stunder blir jag iakttagare och funderar över vad jag ser.

Som igår på uppvaket efter en ännu en operation orsakad av den läckande bukspottskörteln. Där på postoperativa avdelningen befanns jag mig i 3 timmar, vaken och med ett blodtryck som sakta skulle avvänjas från de små doserna adrenalin man behöver ge mig för att jag skulle vara stabil under ingreppet.

På den platsen måste man vara flexibel och kunna samarbeta med ständigt nya patienter som ska vakna efter alla de former av operationer. Här måste man ständigt bemanna övervakat när folk har sin raster eller bara måste gå på toaletten.Vilket innebär att flera måste veta det viktiga om ett antal patienter, ständiga rapporteringar och rapportering under tiden som vården pågår.

 En patient i båset bredvid mitt frågade om det var väldigt tomt på patienter eftersom det var så lugnt och tyst. Hon hade någon gång varit på Akademiska sjukhusets uppvak och blivit chockad över allt oljud, allt skrikande och svordomar, ja ett väldigt väsen. Hon fick det lugnande budskapet att här svärs och skriks det ibland också…

De som ligger på sjukhus i Ukraina har mycket att tänka på. De som en gång låg på Gazas numera sönderbombade sjukhus, om de alls lever, ofantligt mycket mer.Israels berömda rätt att försvara sig har oftast inneburit att en död Israel motsvarar 10 eller fler dödade palestinier. De sällan använda orden om tiofalt och hundrafalt kan användas här. Och handlar det inte enbart om dödande kan det betyda försvårade leveranser, kontroll över vatten och el och andra maktmedel Sims tår till buds. Alla bosättningar på ockuperad mark innebär ett ständigt ökat hot av våld och förtryck.

I Israel måste regeringen naturligtvis veta att det urskillningslösa dödandet, mest kvinnor och barn, kan underkuva ett helt folk. Men att de, som t.ex. varit på sjukhus och deras anhöriga, någonsin kommer att glömma vad de utsatts för är bara inte möjligt. Sjukvård i krossade och sönderbombade sjukhus väcker på allvar frågor om var Gud är. Hur kan detta tillåtas ske?

I Israel vet makteliten naturligtvis också att de kuvade och alla de som varje dag försöker överleva denna våldsvåg, i sjukhusen eller på alla andra platser, kommer att bli övertygade om att Israel måste förstöras, utplånas. Sådant avskyr regeringen att möta och höra. Men det övertygar dem också om att detta deras självframkallade bottenlösa hat kan tas till intäkt för att fortsätta utplåna, inte bara Hamas, utan oskyldiga palestinier, deras hus och levebröd, deras land. När motståndet mot detta folkmord växer utöver världen bemöts det reflexmässigt ilska och med epitetet antisemitiskt!

Så går tankarna när jag just varit sövd och opererad efter infektioner i en fistelgång och med ovälkommen vätska i hålrummen. Här finns inget konstant hot om att sjukhuset ska förvandlas till grus och att så gott som alla här ska förintas. 

Vi lever så bra och tryggt att vi borde våga mer ekonomiskt, socialt och politiskt för att bistå och försvara de som drabbas. Oförskyllt, eftersom den majoritet vars hem och hus är omvandlade till betonghögar inte är Hamas. Hamas attack och övergrepp var också det omänskligt mördande och oförsvarligt! Någon folkrättskunnig borde förklara varför rimlighet och proportionalitet inte vägs in när Israels försvarsrätt, på redan ockuperat land, beskrivs som rättfärdig och som godtagbar. 100-falt urskillningslös!

Här ligger jag och har det otroligt bra. Nu ska mitt nya dränage spolas regelbundet. Egentligen, i det stora hela, en bagatell. Vad mina böner de senaste dagarna handlat om ligger långa flygresor härifrån. Att jag dessutom tackat Gud för all omsorg och förbön som många släktingar, vänner och personal omsluter mig i det jag går igenom vet ni väl redan!