Kyrkoval med partipolitiska nomineringsgrupper

 Visst är det märkligt med allt tal om en inkluderande kyrka! Samtidigt som en sådan kyrka eftersträvas skall t.ex. högerkristna motarbetas eftersom de påstås försöker ta makten i Svenska kyrkan. Några horder av högerkristna lär det inte finnas, åtminstone inte så som i USA. Det blir mer av en skrämseltaktik. Skulle det vara så mycket bättre med vänsterkristna, vad nu det skulle kunna betyda idag? Särskilt som de kommer i ett sekulärt politiskt partis namn.

Fortfarande försöker socialdemokrater dra fram kvinnoprästmotståndare som ett påtagligt hot mot den den öppna folkkyrkan. Också det är ett ogenerat försök att skrämma fram de egna väljarna. I Svenska kyrkan har s.k. kvinnoprästmotståndare sedan länge fasats ut. De blir inte prästvigda. 

Wanja Lundby-Wedin har kritiserat Erik Eckerdal, biskop i Visby, för att han delat ett inlägg på faceboook som var kritisk till valsystemet i Svenska kyrkan. Det skulle han inte ha gjort för att han inte hade med det att göra. Även biskopar i Svenska kyrkan har yttrandefrihet och får tycka till om vad de vill. Och hur valsystemet ser ut borde vara alla kyrkotillhörigas angelägenhet.

Ett problem är förstås att de politiska partierna i kyrkan anser att just deras värderingar behövs för att kyrkan ska bli det partiet föredrar. Som om bristen på förankring i Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse vore elitism eller svaghet, elitkristna? Dessutom verkar det svårt för partifolket att förstå att man i analysen av kyrkan behöver se utifrån på andras och sin egen roll. Här måste det till en ny förmåga att tänka principiellt om vad som konstituerar en kyrka. Inte är det partipolitiskt inflytande! Att det är otidsenligt med sekulära politiska partier i Svenska kyrkan visar sig bl.a. genom att knappast några andra kyrkor i världen har ett sådant system där partierna kan blanda sig i. 

I Sverige är det bara Svenska kyrkan som har fått den ynnesten. Varför då. Är partinflytande bra i det ena sammanhanget, som t.ex. Wanja Lundby-Wedin tycker  borde det väl duga i det andra?

Möte i matsal...

I matsalarna på sjukhus lär man sig en hel del om människor, trots att man inte ses mer än en halvtimme, timmeåt gången (när man är så pigg att man kan gå uppe). Somliga har svårt för att hälsa på främlingar i detta trasiga kollektiv som samlas runt borden.. Ett problem uppstår direkt: ska man sätta sig vid det runda bordet där det redan sitter 3 patienter, en stol är ledig. Eller är det bra att börja på ett nytt bord? Småsaker som ändå ägnas en snabb tanke när jag gått in i matsalen...

Vid en sittning sitter två herrar vid ett bord. De känner inte varandra sedan tidigare. Den yngre av dem frågar den något äldre mannen om han vill veta hur det gick till när han blev sjuk och till sist hamnade här? Frågan besvarades jakande och berättelsen började. Efter en stund framgår det att hela dagen innan insjuknandet ingår i berättelsen. Den är rikt detaljerad och utsmyckad. Position och betydelse slinker in i skildringen En talar och den andre lyssnar. Historien pågår kanske 8 till 10 minuter. Den äldre är inte sämre, även han delger sin sjukdomshistoria. Så att ett slags jämvikt skall uppnås. Det tar honom 8 till 10 korta meningar...

Här träffar jag på människor som blir så glada över att möta även en främling att det verkligen syns. Vi språkas vid om maten som är sparsmakad och inte alltid uppskatts. "Öh, går det att beställa en pizza hit?"

Därefter är det nästan prat på ut- och inandning. Ingen gång en fråga riktad till någon annan. Nog märks det att människor behöver få prata och berätta om sig själva och vad de varit med om. Ibland går det så fort att vänner och släktingar som man av naturliga skäl aldrig hört talas om endast nämns med förnamn: "och då sa Kurt till Eva-Lena...."

Jag inser att det kan bero på att personen möter för få människor i det dagliga livet. Eller bara är pratglad. Efter några varv i matsalen inser jag att de som pratar och sitter i grupp ofta är samma människor och att andra viker undan, tystnar eller håller sig för sig själva. 

Även i korridorerna hälsar patienter som uppe och rör sig lite försiktigt på varandra. Andra knallar på med nedböjda huvuden så att ingen kontakt kan uppstå...

Märkligt nog kan dessa korta möten med främmande människor stanna kvar i minnet. Där finns ofta medlidande och inkänning vilket kan verka konstigt utifrån exemplen ovan. Men samtal är så mycket mer än ord av minspel och gester och det finns ett band oss emellan som är mer än de grå mjukiskläderna vi hasar runt i.

Den största vinsten av dessa små möten är att eftertanken kommer. Hur gör jag? Varför? Hur skulle andra uppfatta mig? Lyhörd? Dominant? Lite enstöring? Samtal är ett fantastiskt tillfälle att möta andras verklighet och dela något av det egna. 

Förtvivlans smärta och längtan efter lindring!

Läste du ”När midsommar inte  blir som man planerat” här på stillsam? Ett av många inlägg som börjar likna en sjukjournal. Men vad gör man när ohälsan är på längre besök? Delar med sig en smula. Så gott som hela juli månad, och inte bara midsommar, gick i bukspottkörtelns tecken, med 3 operationer och hinkar med antibiotika…

Förra fredagen hade jag vaknat gång på gång, knappt sovit, med värk på flera ställen i bukregionen. Skrev till mottagningen med hjälp av 1177 och fick svar på måndagen. Under helgen hade obehagen eskalerat. En röntgensejour  hade bokats till nästkommande måndag. Natten mot tisdagen hade knappt börjat när smärtan blivit än värre! Konsultation med 1177 och akutbesök. Vid tre-halvfyratiden på morgonen skickades vi hem (tog en taxi) trots försök att bli inlagd. En extra tablett oxinorm bifogades. Hade lagom kommit hem när smärtan blivit outhärdlig. Medicinen var helt obrukbar, den tog inte.

Vi kunde inte återvända, kände vi. Klockan 7 hämtades medicinen Oxinorm på Apoteket. Men redan innan kontakttelefonerna till kirurgmottagningen för övre buk öppnat, hjälpte 1177 oss att ringa igenom och få kontakt. 1177 nöjde sig med mitt gutturala stönande. Jag var inte helt samtalspartner utan det nya akutbesöket fick ordnas av Maggan.  Jag kved oupphörligt men ändå envisades personalen med att först ta om alla nattens prover. Smärtlindring och ordet morfin var de enda jag lyckades pressa igenom mina hårt ihopbitna käkar. Det tog nästan 2 timmar med smärtan jag bedömde till 9 eller 10 innan jag äntligen fick en morfinspruta. Den lindrade den gamla värken, men ny dök upp. Läkaren sa att det säkerligen var gallgångarna som krampade. Inlagd. Värken återkom trots värkstillande nästan direkt i mellangärde, buk och runt nyckelbenen. Den dagen gick åt till att lägga in infarter och att smärtlindra…

Onsdag, provtagning med över 60 i Crp. Trippade på feberns gräns.Trots bokning fanns det sedan ingen röntgentid för att se hur det såg ut därinne. En förkortad dialys. På kvällen 292 i Crp. En natt med Alvedon, oxinorm och morfin. Fick tigga om mer smärtstillande. värk, värk, värk. Odrägligt och förtvivlande. Vad gör man när man inte kan ligga, inte stå eller vrida och vända sig?

Torsdag. Fastade från 24.00. Ny dialys för att kompensera den förkortade inför ev röntgen. Klar efter lunch. Ont, ont, ont. Ingen plats röntgen.

Fredag morgon och mer plåga. Morgonens Crp var nästan 400! Man insåg att jag var tillräckligt väldialyserad inför en röntgen, så dialysbesöket flyttades till fredag, 

De tyngre läkarna på Övre Gastro satte ner foten inför röntgenavdelningens chef, ingreppet måste ske. Man ville inte att inkapslingen av vätskan i buken efter en läckande bukspottkörtel skulle spricka! Efter långa och noggranna förberedelser och ett dundershot med antibiotika lyckades man på röntgen kontrollerat punktera abscessen! En del värk släppte direkt. Detta dränage undersöktes och godkändes av ett annat röntgenteam. 

Eftersom min ”port a cat”, ett säkert sätt att sticka patienter med knepiga kärl, hade havererat redan tisdagen satte funktionen ”stickhjälpen”, på postoperativa avdelningen in nya infarter. Sedan fick jag en större cvk på halsen som man både kan sticka i och ge injektioner igenom. Tillbaka på avd 39 fick jag äntligen bryta min andra 12-timmarsfasta! Värken var nästan helt borta. Maggan hälsade på och jag sov så gott som hela tiden…

Nu ska infektionerna bekämpas, efterarbete och upprensning göras. Antibiotika i minst tio dagar. Här genomlevde jag några av mina värsta dagar och nätter. Då kommer engelskan tillbaka: never again!

Fler kyrkovalskommentatorer!

Röstkorten till kyrkovalet (i Svenska kyrkan) landade i postfacket långt innan något valmaterial synts till. Någon debatt förekommer knappast. Enstaka inlägg i lokalpressen (NA) har skymtat förbi. Det blir som det brukar. De politiska partiernas fördelar är svåra att uppväga. De kan utnyttja anställd personal, medlemsmatriklar och den stora erfarenheten att ställa upp de allmänna valen.

Små volontärgrupper som Posk och Frimodig kyrka, utan lokala kanslier och partiapparater och utan betydande ekonomiska tillgångar, får svårt att hävda sig och slå igenom. Så att frigöra Svenska kyrkan från direkt partipolitiskt inflytande lär bli en lång affär. 

Media föredrar Joel Halldorf som kommentator till Svenska kyrkans inre politiska liv, oftaintressant. Men den främste experten på partipolitiken i Svenska kyrkan är faktiskt prästen och docenten Klas Hansson med boken Kyrkomöte och partipolitik, politisk påverkan på kyrkomötet 1930 -  2018. Den borde varje kyrkopolitiskt intresserad skribent ha läst! Andra väl insatta personer är förre Kyrkosekreteraren, sedermera biskopen, Ragnar Persenius och Gunnar Edqvist, diakon och förre utredningssekreteraren för kyrkostyrelsen. 

En betydande person med grundmurade insikter är biskop Sven Thidevall, som också torde ha rejält på fötterna gällande politikermakten i Svenska kyrkan. Något för medierna att utnyttja…..?!

Svordomar i boktitlar

Råkade stanna i en lokal bokhandel. Vi letade efter böcker om design, särskilt svensk sådan. Men vi gick bet. En ung släkting har bestämt sig för att bli intresserad! Och då vore det ju bra att hitta några bra böcker i ämnet som kan fungera som ingång och introduktion.

Istället fastnade jag på mathyllorna och upptäckte att svordomar numera är gångbara i titlarna. Särskilt som svordomar mest verkar vara förstärkningsord vore det väl konstigt om det inte fanns andra lika väl fungerande? Men säker är jag inte. Det kräver en stunds eftertanke. Gott som bara den? Gott som uj, uj, uj? Gott som filibabba? 

Om svordomar i kyrkliga sammanhang har stillsam utgjutit sig för sisådär 15 år sedan...

Försök själv att ersätta följande svordomar i titlarna...

Kyrkflytt och trösklar

 Kiruna kyrka har inte bara varit på de flestas läppar, den har också flyttat fram sina positioner. All framgång och förflyttning kräver hjälp och bistånd. Från ovan och från människor, deras kunskap och expertis. Planerarna satte igång redan 2013 fick vi veta. Anledningen var att undslippa sättningar och ras eftersom gruvarbetet på LKAB underminerat inte bara kyrkan (!) utan delar av det centrala Kiruna.

Nu kan Svenska kyrkan och andra trossamfund säkert flytta fram sina positioner på andra sätt och områden. Gudstjänstdeltagandet kunde gott öka. Bara bland de anställda och förtroendevalda kunde förväntan och uppmuntran öka det aktiva deltagandet. Där finns mycket att göra. Att den kräftgång gudstjänstdeltagandet genomgott bara förväntas fortsätta är mindre lyckat. Ty evangeliet och dess budskap om frälsning behöver ljuda tydligt och frambäras så att tron kan få fäste, även inom kyrkan och dess mångskiftande nivåer och i de grupper och partier som vill vara med och styra Svenska kyrkan!

Kyrkans trösklar har påståtts vara för höga. Det är inte sant, inte på särskilt många ställen. Snarare har trösklarna slipats så låga så att utanför eller innanför egentligen inte verkar göra någon skillnad. Ingen tvivlar på att ordet trösklar står för alla möjliga slags hinder att delta aktivt i Svenska kyrkan. Språket är för svårt, har det sagts. Visst finns det ibland ett innespråk. Men det finns också ord som är trons och kyrkans, som bär dess identitet och innersta kärna. Dessa kan inte sopas undan eller raderas ut. Andra hinder kan bestå av att nytillkomna kan få svårt att finna sig tillrätta och bli inlemmade. 

En gång trodde jag att evangeliet kunde översättas till ett sekulärt språk så att fler skulle bli berörda och indragna. Vanligast är att människor betraktar sin egen kyrka från utsidan. Då tycks de sociala insatserna vara det som kan imponera. Trots det verkar kyrkan bli bortvald och uppfattas som irrelevant.

Övertygelsen om att hindren ligger hos kyrkan har lett till att budskapet om Jesus Kristus understundom blivit så otydligt att många tror att det handlar om att Jesus var en hygglig och god människa som vi kan ha som ett slags idol eller fin förebild. Somliga är dessutom övertygade om att kyrkan går ut på att göra goda gärningar. Andra på att verbalt hävda människors lika värde och deras rättigheter. Men uppfattas det som kontentan och det uteslutande centrala då finns det andra samhörigheter som koncentrerar sig mest på det. Kyrkan är faktiskt något mer och annat. (Bilden visar en oblatask, där ett krucifix speglas, skapad av silversmeden Anna-Stina Åberg)

Att bli inlemmad i Kristi kropp och att öppna sig för att bli förvandlad till större Kristuslikhet, att bli förlåten och ha en bönens dialog med Gud blir nya dimensioner i livet. Detta kan leda till solidariskt engagemang för rättfärdighet, rättvisa och fred som ett utflöde av att Gud först har älskat oss...

Förena vila med arbete

Pensionärslivet är fyllt av uppgifter. Särskilt i äppeltider. Vår koloni har dessvärre mycket bra jordmån så gräset hinner inte bli klippt innan det har växt en decimeter, igen! Vårt äppelträd har en stor diameter, en sex sju meter. Följden är att sedan vi plockade fallfrukt sist har ett veritabelt skyfall av gulröda äpplen dunsat ner på den mjuka gräsmattan.

Att plocka upp dem är ett äventyr. Särskilt för mig som inte klarar att böja mig ner gång på gång. Då måste jag genast gå och sätta mig. Har prövat att stående med räfsan maka ihop äpplena, men det gillar dom inte. Både äpplena och gräset håller emot, som handlade det om oskiljaktiga vänner. Först tänker jag uppfinna äppelgolf och putta frukterna med käppen min. Lösningen blev att försöka sparka äpplena i mindre högar. Därefter slår jag mig ner vid närmaste hög på en massproducerad plaststol. 

Då når jag att samla kasserbar fallfrukt i en stor korg och den frukt som ska sparas i en papperskasse. Så där sitter jag med räfsan, som kan behövas för äpplen i periferin, korg och kasse. Då visar det sig att äpplen är som nybadade. Det dryper om dem. Daggen hänger kvar i gräset trots flera timmars sol. Så nu behövs papper att torka med så botten inte går ur papperskassen där den goda frukten placerats. Så långt går det ändå rätt hyfsat. Sedan måste jag flytta några meter och släpa med denna omfattande utrustning.

Där sitter du bra, ropar grannarna. Och tycker att det var ett nydanande sätt att förena vila med en smula arbete. Blir du klar tills kvällen, ropas det uppmuntrande. Själv svettas så jag snart är lika blöt som gräs och äpplen. Så det får bli en paus för att äta lite och dricka en svalkande kylig dryck.

Efter åtskilliga förflyttningar runt och under det dignande äppelträdet har jag fått bort...det mesta. Under tiden har det retligt nog dunsat ner en del nya äpplen. Hoppas det gjorde ont, tänker jag som inte vet hur just äpplen har det med känsel och känslor. Blir det så här fler år får vi hyra några lamm.

Att ha koloni innebär med andra ord en del vedermödor. Sedan ska vi gå till parkeringsplatsen. Då blir det till att bära en kasse fallfrukt, en kylväska, ett par kilo nyupptagen potatis, en spagettipumpa och diverse annat. Som sagt, pensionärslivet är fyllt med uppgifter.