Att köpa ikoner

Letar ibland efter ikoner på nätet. Söker efter enklare sådana som inte är målade eller "skrivna" på riktigt utan sådana ikoner som är tryckta på papper eller duk som sedan klistrats på träskivor. Många sidor finns det. Visste ni att till och med Amazon tillhandahåller ett antal sådana enklare ikoner? Den som vill söka på bokhandeln Arken möter bara meddelandom att deras sidor ligger nere efter strul. 

För min det blev jag förtjust i Klosterikoner där man både kan beställa riktiga handmålade ikoner och sådana tryckta på duk och monterade på en pannå. Heliga Philotei kloster ligger utanför Enköping och är en filial till ett grekiskt kloster. Klostret och de 2 systrarna lever på att tillverka och sälja ikoner. 

Även i Svenska kyrkan förekommer det att det i processionen bärs fram ikoner till altaret, inte sällan av barn. Ibland får ikonerna i större kyrkor även följa med och markera olika nattvardsstationer. Så varför inte skaffa något från de ortodoxa nunnornas kloster?! Till hemmet och husaltaret eller till församlingen...

Paradigmskifte och dekonstruktion, dvs att flytta

Ett betydelsetungt och -tätt ord har länge fängslat mig. Svårt till en början innan det införlivades i min vokabulär. Snart kändes det som en fröjd att bara uttala det. En kittlande upplevelse av att vara modern, insatt och intellektuell. Ordet är paradigm. Det svänger sig forskare med särskilt när forskningen eller verkligheten genomgått ett skifte eller en förnyelse, ett s.k. paradigmskifte. Paradigm har med alla de böjningsformer som ett ord kan ha. Men det kan också syfta på ett nytt sätt att uppfatta tingen, ett tänkesätt, ett mönster, som strukturerar ett område eller ämne.

Varför lyfta paradigm en vanlig lördag i januari? Det är synnerligen aktuellt eftersom vi står inför ett uppbrott, ett rejält paradigmskifte. Vi skall byta lägenhet. Nu får vi en helt ny grundplan med andra rum, där det mesta blir annorlunda. Köket hänger ihop med vardagsrummet. Man kan lämna lägenheten men ändå vara kvar. Hur ska det gå till? Jo, det är bara att gå ut på balkongen så är man utanför lägenheten. En balkong har vi saknat i 11 år! Det stora lägenhetskomplexet, där vi om en vecka ska bo, är byggt längs med en kurva på en gata/väg. Denna böjning gör så att alla vinklar inte längre är alldeles räta. Ett nytt strukturerande mönster, ett nytt paradigm, en ny lägenhet ska ge nya möjligheter för vårt hem framgent

Inför flytten har vi snubblat in på ett annat forskningsord: dekonstruktion. Innehållet i vår lägenhet har behövt delas upp i sina beståndsdelar. Kategori för kategori. Först togs alla blommor bort. Sedan blev det tid för våra prydnadssakerna. Frysens innehåll lyftes ut. Skafferiet, dvs alla möjliga livsmedel, samlades också ihop i lådor. Kylskåpet blir bland det sista som töms. Samtliga tavlor är en annan kategori som ska plockas ner i ett svep. Normalt ingår alla dessa beståndsdelar naturligt i ett hem. Nu blir de behandlade efter grupptillhörighet och tas succesivt bort. Vi skall inte glömma viktiga textilier, som gardiner. När allt detta är gjort kommer flyttfirman och monterar ner det som återstår av vårt hem.

Sedan ska det uppstå på nytt, några kilometer bort. Från stort kaos till ny ordning och systematik. Dessutom närmare till både sjukhus och kyrka. Paradigmskifte, dvs. lägenhetsbyte, är nog inte så dumt i alla fall. Vi tvingas liksom att börja fundera över ett och annat...

Flytt på gång!

Det är nu vi lever, utropade jag i min första predikan i Almby kyrka efter prästvigningen. Det var i en julotta och överfullt i kyrkan. Påståendet var det sista som sas från predikstolen eftersom direkt mitt utrop segnade en man ner och såg ut att dö. Det blev en nästan 10 minuter lång paus innan ambulansen kom för att hämta personen. Efteråt fick jag höra att allt gick bra, det var ett tillfälligt blodtrycksfall.

Sådant kan hända. Nu på äldre dagar har jag själv segnat ner i bänken under en högmässa i Olaus Petri. Fullt av folk skyndade till för att hjälp mig. Där fanns läkare och mångas andra har det sagts mig. De fick aldrig ett tack från mig eftersom jag var så borta att jag knappt noterade vilka som omringade mig. Så även om de där personerna inte läser stillsam får de här mitt stora TACK!

I detta hem, Kungsgatan i Örebro, har vi sedan länge rensat i källare och bokhyllor för att förbereda vår flytt till norr i Örebro om en dryg vecka. Då vill det till att hålla sig någorlunda frisk och alert. En av oss har ryggvärk och jag håller mig med ostadighet och viss yrsel. Bra kombo, eller hur? Sammantaget blir vi riktigt bra. Dessutom blommor och vissa föremål ska vi flytta själva, liksom alla matvaror i frys, kyl och skafferi. Det ska gå, det kommer att ordna sig. Många har sagt sig vilja hjälpa till. Vänligt, men än så länge verkar det enklare att ha koll på vad vi tar med och hur det ska organiseras på nya adressen. Tack i alla fall, alla vänliga människor! Tur ni finns om vi skulle hamna i beråd. Som tur var har vi långa släktingar som ryckte in och hängde upp en taklampa, vilket är aningen komplicerat om man har en smula yrsel, eller ont i ryggen. 

Bara att flytta krukväxterna visar sig vara ett äventyr. Vi köpte som hjälpmedel en pirra, kombikärra tror jag var Biltemas namn på den kinesiska stålkonstruktionen. Den visade sig knappast fungera på snö och isunderlag. Inomhus var den prima. Hur många krukväxter finns det egentligen? Man kunde tro vi är i färd med att öppna ett växthus. Men fint värre är det när det lyser av blommor, högt och lågt. En juvelorkidé har just nu fått blomsterfnatt och sänder sina vita blomsterbeströdda stänglar åt alla håll och kanter. Hibiskusar, en dadelpalmsplanta, rosmarin, en bordsgran, clivia (mönjelilja), doktor Westerlunds rosengeranium  och allt möjligt annat tillhör vår flora.

Att byta miljö är inte så lätt. Tänk bara på hur man automatiskt förflyttar sig i en känd miljö ska plötsligt bli något helt annat och okänt. Hur tar man sig till köket? Åt vilket håll måste man gå för att hitta badrummet, som för övrigt bara innehåller en dusch, mitt i natten? Vi tycker vi har varit duktiga när vi halverat innehållet i vårt källarförråd. Tills vi insåg att det som är kvar inte kommer att få rum i vår nya källare. Hoppsan!

Denna morgon ska resten av våra växter "planeras om" i ny miljö, med förhoppning att de ska trivas lika bra som vi. Bara vi lär oss parkera i vårt nya parkeringshus, så ska det väl gå bra...

Behöver kyrkans vuxna undervisning och fördjupning?

Idag kan vi se treårsdagens påminnelsehälsning om den söndagsskola som startar för barn i fyraårsåldern. Jesus hålles sin välsignande hand över barnet. Detta är det tredje söndagsskolkort som visas här och är återigen målat av Helge Artelius. Notera att småbarnsklassen i söndagsskolan har en lärarinna!

I gymnasieåldern tillhörde jag Frikyrkliga gymnasiströrelsen (FKG). Då slog det mig att sällan eller aldrig fanns det motsvarande träffpunkter utanför församlingen för vuxna. På senare tid har det uppstått vissa söndagsskolor för vuxna, efter amerikansk förebild, där undervisning i Bibel och tro riktat sig direkt till vuxna.

Konfirmandundervisningen ansågs däremot alltid som en prioriterad verksamhet. Där fanns resurser för inköp av böcker, Biblar och psalmböcker. Därtill skulle konfirmanderna åka på läger och i vår tid har utlandsresor blivit mer än vanliga.  Märkligt är dock att konfirmandundervisningen är slutet på genomarbetad undervisning i församlingars regi. Som om söndagens gudstjänst fyllde alla behov vad gäller fördjupning och undervisning. 

Själv har jag har haft ett antal studiegrupper under tiden som präst och har varje gång slagits av att det som präster och anställda tror är allmän kunskap, beträffande den kristna tron, inte alls är det. I Olaus Petri församling har länge funnits viss tid avsatt för andlig fördjupning, en Uppbyggelsehelg eller -dag.

Trosbekännelsernas punkter är dåligt förankrade. Synen på skapelsen, Guds allmakt, Marias roll, korsfästelsen och uppståndelsen, Andens plats, kyrkan, församlingen som de heligas gemenskap och det eviga livet samtals det så gott som aldrig om. Nattvarden som de troende och döptas måltid råder det förvirring om, nattvardens betydelse och inverkan på deltagarna är också en fråga där ingen riktigt vet. Är vii sända i världen? För att göra och vara vad?  Blir synderna förlåtna genom nattvarden och inte bara vid syndabekännelsen? Spelar det någon roll om det är vin och bröd och inte saft och kex, och i så fall varför? Vad händer i nattvardsfirandet med bröd och vin, förändras de och till vad? Vad innebär det att vara en enda kropp i Kristus? Och så vidare. Behoven är stora, men vuxenundervisning och trosfördjupning har inte organiserats så som vi gjort för barn och unga.

Som stiftsadjunkt ppå 1980-talet fick jag försöka hålla kontakt med olika företags kristna grupper, som t.ex. på Oxelösunds Järnverk.  Dels fanns det endast undantagsvis fungerande grupper och det var svårt att inspirera till att bilda nya. Arbetslivet som sådant var tungt nog och det gick sällan att hitta vare sig tid eller plats för att mötas. I skolorna däremot hjälpte skolledningar länge till att ordna mötesplatser, ofta en egen lokal, för grupper som KGF och FKG. Under många är var SKS tillskyndare av gruppstudier för vuxna där många cirklar handlade om centrala trosfrågor. Numera verkar den vägen vara mindre väl fungerande?

Trots utredningar och förslag om församlingarnas uppdrag att undervisa och missionera saknas samma driv och vilja vad gäller vuxna och äldre i jämförelse med det engagemang som finns för att undervisa barn och ungdomar. Här och där har Alphakurser fungerat bra. Trots att konceptet har varit riktigt lockande och samlat många har det fått kritik för att vara ganska låst till form och genomförande. Fler organiserade försök i den riktningen borde, skulle och måste vara en väg framåt. Men om sådant hörs sällan något. Anders Kristoffersson har förstås skrivit flera inlägg i Kyrkans tidning om utbildning, fortbildning och undervisning. När skall det äntligen hända något mer målmedvetet?

Söndagsskolan är idag av tillfällighetskaraktär

Ännu en påminnelse om söndagsskolan som sändes ut vid 2-årsdagen. När du blir fyra år är du välkommen! Kortet skulle undertecknas av söndagskolföreståndaren! Så försökte man hålla förväntan uppe  tills åldern var inne för att bli elev i söndagsskolan.

De söndagsskolor av idag som jag känner till är mer av tillfällighetskaraktär. De barn som råkar befinna sig i kyrkan vid gudstjänsttid inbjuds att samlas i grupp i sällskap med någon vuxen som förberett läsning och lekar, ofta med koppling till evangeliebokens texter. Brukligt är att barnen samlas under den tidigare delen av högmässan och slipper på så sätt att sitta av en predikan som sällan vare sig riktar sig även till barn eller lyckas fånga barnens uppmärksamhet.

Min barndoms söndagsskola samlade barn tidigt på söndagens morgon och var över innan det var dags för huvudgudstjänsten. Många föräldrar sände dit sina barn, men stannade hemma själva och fick därmed någorlunda barnfritt några timmar. Men för flerbarnsföräldrar blev det inte alltid så, de riktigt små barnen fick ju inte delta. Många av barnens vuxna gick i alla fall inte till kyrkans gudstjänst eter söndagsskolan...

Det var och är en hedersam uppgift att lotsa barnen in i Bibelns och kyrkans värld. Pedagogiskt är det ansvarsfullt och betydelsefullt. Något för dig eller någon du känner, kanske?

Kortet nålades av Helge Artelius.

En fungerande söndagsskola i varje församling!

 

Under 1900-talet var söndagsskolrörelsen ekumenisk och stor. Samfunden förstod att låta de bibliska berättelserna tidigt bli viktiga mönster som kunde befästa både tro och värderingar. I min söndagsskola i Visby metodistkyrka användes en sandlåda där små figurer kunde åskådliggöra t.ex. en liknelse som den Barmhärtige Samariten (som det hette då). Spännande och visuellt. Därtill fanns det en flanellograf med bibelfigurer som "fastnade" på tygduken och som hjälpte oss att se berättelserna. Det blev jubel när en Josef eller en Goliat singlade ner på golvet förstås. Vi hörde, såg och lärde oss viktiga avsnitt i Bibeln.

På våra födelsedagar, alla som fyllt år under veckan, innebar att vi fick lära oss att dela med oss. För varje år vi fyllt fick vi lägga tioöringar i en stor sparbössa. DE slantarna sändes sedan vidare till missionsarbetet och til de fattiga, t.ex. i Mozambique. Vi räknade åren högt förstås. När alla som fyllt fått ge, de som inte hade pengar fick av föreståndaren, så sjöng vi: Vi har en Gud som oss skydda förmår, söndag och måndag och veckan som går. Vi har en Gud som oss skydda förmår, 52 veckor per år!

Söndagsskolan var ordentligt organiserad med inskrivna barn som var uppdela i olika klasser, småbarn, medelstora barn och barn i skolåldern. Varje söndag fick man en bibelbild att klistra in i sin egen söndagsskolbok. Det fanns söndagsskoltidningar som alla barnen fick för att stärka samhörigheten, ge fördjupning och ge anpassat material att läsa. 1951 fyllde Söndagsskolan i Sverige 100 år. 1926 är söndagsskolrörelsen i våt land 175 år! Vi får göra vad vi kan för att hjälpa till att bygga en fungerande söndagsskola i varje församling!

Nyårsönskan

Även i orostider firar människor ibland för att glömma, ibland för att inte gå sönder och för att få balans i det som är så obalanserat och illa i den värld vi alla är en del av.

Inga mer allvarsord just nu, istället en uppriktig önskan och bön om

att det skall bli

ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!