Adventskalender -24, kort 23

Redan idag, dan före dopparedagen, låter jag Juldagens profettext ur Gamla testamentet lyfta fram och tydliggöra fortsättningen av citatet på julkortet. Kortet sändes 1947 till Odensbacken.

Jesaja 9:2-7

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,

som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,

stången på deras axlar,

förtryckarens piska

bryter du sönder,

som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,

fredens välsignelser utan gräns

för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt

med rätt och rättfärdighet

nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse

skall göra detta.

Adventskalender -24, kort 22

Ett av mina mera udda julkort får komma med idag. Förmodligen är det få människor i Sverige som kan utreda och  förklara motivet. Blommorna och videungskransen kan vi väl lämna därhän som fin dekoration. Betydelsebäraren är lammet med gloria och ett standar med kors på. Lammet vilar på en bok med en massa sigill, sju för att vara exakt.

Här handlar det om de yttersta tiderna och apokalyps. Att ens tänka sig tidens slut kan ta emot, så här i advent...

Julkortet anspelar på en text i Uppenbarelsebokens 5 kapitel där inledningen lyder: "Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill". Hela kapitlet är kryptiskt och svårtolkat, vilket inte hindrat att lammet och boken med de sju sigillen finns som altaruppsats. Här intill en altartavlan från 1830 i min sommarkyrka, Gothem kyrka på Gotland. Förmodligen är Uppenbarelseboken av de mest apokalyptiska, profetiska  och udda syner som blivit spridd över hela världen.

Enkelt uttryckt understryker kortet att julen handlar om Jesus, han som också kallas Guds lamm, han som i den yttersta tiden är den som kan öppna boken! När lammet tar bokrullen faller alla ner inför lammet och först nu kan de sjunga en sång som ingen förmått förut, en ny sång! Här intill ett gammalt landskapsvapen från Gotland där lammet med gloria bär ett standar med kors.

Vilket märkligt julkort! Avsänt från USA 11/12 1914 till Nykroppa.

Merry Christmas!

Adventskalender -24, kort 21

I varje affär där det säljs julkort brukar jag stanna framför bord och ställningar där korten exponeras (visas upp). Den kristna julen lyser med sin frånvaro. Inga krubbilder, inga vise män och inga herdar i julnatten. Ibland några änglar, men utan koppling till den kristna julen. Överallt tomtar, tomtar, naturbilder och tomtar!

Redan Jenny Nyström var på det sättet modern genom att ge tomtarna stor plats på sina julbilder. Men hon målade också en hel del bilder av krubban, av det nyfödda barnet i Marias famn, herdar och vise män liksom änglar som sjöng i julnatten. Vilket idag säkert skulle ses som omodernt av julkortsbranschen. Vi får se om den nu uppmärksammade renässansen för kyrkan och tron återspeglas i valet av motiv?! 

En präst i Örebrotrakten brukade säga nej till Luciatåg i kyrkan därför att det nästan alltid var en massa tomtar med i tågen. Tomtar ingår inte i vår religion eller tro, brukade han säga när upprördhetens vågor svallade höga. Synvinkeln avgör. Tänker man sig tomtar som "di sma undar jordi" eller som sentida efterföljare till helgonet Nikolaus kan slusatserna bli olika. Det är inte heller alla som vill ha en skäggig gubbe in i sitt hem för att under en kort stund dela ut paket, som andra har skaffat, och skratta så högt att barnen kan bli skrämda. Undrar vad som kommer istället? En AI-genererad figur på TV?

Dagens julkort visar bakom ett plank tomtefar, som saknar en tand, med fyra -nissar. Röda luvor, gran och julklappar. För en gångs skull ingår det i bilden en slags förklaring till hur det kommer sig att det står God Jul på julkorten. Den nästan obligatoriska snön faller i bakgrunden. Glöm inte bort att trycka på kortet om du vill studera bilden närmare.

Kortet blev aldrig postbefordrat utan är handlevererat med en uppmaning att gissa vem som lämnat kortet någon stans i Glanshammar.

 

Adventskalender -24, kort 20

En av de hemlösa gubbarna i Stockholm på1960-70-talen bodde i ett träd. Emil i eken kallades han. Av illustrationerna i Nalle Puh ser det ut som om han också hade sitt hem vid eller i foten av ett stort träd. Christoffer Robin bodde i alla fall i ett träd bakom en grön dörr. I ett annat träd bodde dessutom Ugglan. Och Disneys Piff och Puff hade sitt hem i ett träd.

Pippi Långstrump höll sig med ett annat märkligt träd. I Villa Villekullas trädgård låg sockerdricksträdet.  Nissarna på dagens julkort står vid dörren till ett trädhus. Den ena verkar hemma där, den andre kommer med julgåvor. Av all snö på kortet råder det ingen tvivel om att det är vinter.

Kojor i träd är nog en längtan efter att komma upp i och nära ett träd. En urtida reflex sedan vi bodde däruppe och svingade oss i lianer möjligen?

På kortet en ryggsäck full med presenter. Seden att ha med sig en gåva när man hälsar på hos någon är vacklande. Det är inget krav att ha med sig något så värdfolket ska inte heller förvänta sig blommor eller andra gåvor vid besök eller bjudningar. En bok, en chokladask, servetter eller någon annan ganska symbolisk gåva uppskattas så gott som alltid.

Presenter överlämnas ofta vid mottagningar, högtider, avtackningar och liknande tillfällen. En gång var det en mottagningsgudstjänst för en pastor i Betaniakyrkan i Örebro. Vid samkvämet efteråt överlämnades en hel del gåvor. När det blev min tur överräckte jag en paket mjölk och en burk honung. Flera skakade på huvudet och undrade om han var lite eljest, den där prosten. I talet önskade jag pastorn att tiden i Betania skulle "flöda av mjölk och honung" som det förlovade landet skulle göra för israelerna närde flydde från Egypten...

Julklappar var för sekler sedan ett upptåg. Man klappade hårt på någons dörr och slängde sedan in ett vedträd med något enkelt budskap på. Berömd är S:t Nikolaus av Myra som var känd för sin givmildhet. I Wikipedias artikel finns berättelser om hans givmildhet som kan ha inspirerat till ett generöst givande. Till och med vid Jesu födelse blev det gåvor från de långväga gästerna: guld, rökelse och myrra. De vise männens gåvor var överdådiga. Presenter behöver inte vara det. De ges för att betyga sin uppskattning, visa tillgivenhet, vänlighet, att förära någon något... Något vi kan och får öva i de stundande helgerna!

Kortet målat av Aina Stenberg, som målat hur många kort som helst, sändes den 24/12 1954 från Österfärnebo till Årsunda.

Adventskalender -24, kort 19

Nu går det fort. Dagarna rusar fram, det är min subjektiva upplevelse. Inte för att julbestyren får så mycket tid, nej det är rensning av papper och böcker som tar tid. Det blir som på dagens kort. Man läser en text och plötsligt öppnar sig landskapet och det som läses blir till, som på nytt. Bibelordet öppnar sig och vi ser förbi ljuset och den blommande julstjärnan. Momentant är vi där bland herdar och vise män. Tillsammans med dem hisnar vi över den lysande stjärnan.

Bland våra papper låg ett gammalt anonymt brev från 1980-talet och läsningen blev som att åka tidsmaskin. Upplevelserna kom tillbaka. Brevet lät meddela att många inte vill ha mig som präst och att jag som var en så sällsynt dålig kristen borde sluta omedelbart. Frågan var om jag alls var kristen. Allt detta trodde jag var avklarat, undanstädat och glömt. Nu vällde minnena fram. När jag skulle läsa brevet för vänner var det omöjligt att hitta. I upprördheten hade det råkat slängas, tror jag. Tur var väl det. Nu får dessa händelser läggas till handlingarna och glömmas helt.

De flesta av oss kan ganska snabbt och utan eftertanke bli ogina och avvisande mot dem vi inte spontant gillar eller förstår. Vi vill inte ha med dem att göra? Samtidigt blir samma tendens synlig när Sverige blir ett alltmer slutet och ovälkomnande land. Murarna och hindren byggs allt högre. Det finns inte plats i härbärget. Ett enda stycke ur Bibeln ger ett annat perspektiv. I början av Jeremia 22 står det: "Så säger Herren: Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld. Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem. Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats!" 

För att det inte automatiskt ska gå så att vi fastnar i schablonernas snabba omdömen och förutfattade meningar har jag fått lära mig att dem vi ber för kan vi plötsligt se på ett nytt sätt och med mer förståelse. Inlevelse och medkänsla väcks. Då påminns jag också om att somligt ska bara inte överses med utan behandlas för vad det är. Övergrepp, utnyttjande och sådant som gör medmänniskan illa och skada ska bekämpas och förhindras! 

Inte ens den tillvaro som julkortet visar var utan elände. Palestina var ockuperat av Rom. Makthavarna kom snart att tvinga Jesu familj på flykten. Ett mönster som förföljde de kristna i århundraden och har kommit tillbaka genom seklerna. Än idag lever många kristna som förföljda minoriteter.

Ibland har det hävdats att kristna i vårt land inte kan välja att ge stöd åt andra kristna ute i världen som förtrycks och lider förföljelser eftersom vi måste vara till för alla medmänniskor oavsett tro och bekännelse. Som så ofta förr ställs det generella mot det speciella och partikulära. För min del anser jag att det är omöjligt att stå upp för alla. Det riskerar att betyda att vi står upp för ingen. I det konkreta och lokala prövas medkänsla och solidaritet. Några korta associationer utifrån ett enkelt kort, avsänt 1950.

Adventskalender -4, Kort 18

Storasyster tar hand om lillebror ( eller syster) strax före jul och har varit och handlat. En korg med juläpplen, jul- eller smällkarameller och en inslagen, snörad och lackad, julklapp.

Båda verkar aningen trötta. Förmodligen är det dåligt före. Hälsningen är inte så pigg de heller. Man har inte ens kostat på sig ett utropstecken. En lakonisk punkt står efter God Jul! Kortet är tilltalande eftersom realismen finns där. Och eftersom det är en skicklig konstnär, vet inte vem, som gjort bilden.

I all sin enkelhet kan julkortet påminna oss om människor som tvingats fly sina hem med knappa ägodelar. Vart är dom på väg? Knappast till Sverige. Det är lättare för en rik än för en fattig att ta sig igenom nålsögat...

Tröttkörd är det lätt att bli den bråda tiden före jul. Allt ska fixas så att när julhelgen bryter in kan den firas i "lugn och ro". Undrar om julstress tillhör den goda eller dåliga formen av stress? Själv röstar jag för den goda, förutsatt att det skapats utrymme för avslappning och vila fler gånger under tiden före dopparedagen. Förberedelser behöver inte vara extremt betungande om målen är realistiska och de inblandade hjälps åt. Nu blir det dags för självrannsakan och eftertanke, eller hur?

Kortet är tryckt av Axel Eliassons Konstförlag i Stockholm. Bland vykortssamlare ett välkänt företagsnamn. De hade Jenny Nyström och Anna Palm i sitt "stall" av målare och tecknare. Idag trycker företaget, som efter många turer finns kvar, inte längre vykort. Den lite extra intresserade av förlag i vykortsbranschen kan läsa en artikel på Södertörns Vykortsförening.

Kortet är aldrig avsänt, utan i överförd bemärkelse postfriskt.

Adventskalender -24, Kort 17

 

Ytterligare ett gammalt julkort. Titta på de pälsbrämade kläderna som verkar äldre än det som hittas i dagens vintagebutiker. Damen med fågeln (gås) under armen bär en turban värdig en forntida sultan. Åtminstone enligt våra och filmens stereotyper. Andra jämförelse landar i att huvudbonaden ser ut som en smärre gräddtårta, för att uttrycka sig vanvördigt. 

Redan har jag sett och hört att granar är både införskaffade och klädda. ad jag minns från de tidigaste jularna så kom granen möjligen in dagen före julafton, men oftast kom den in och kläddes den 24 december! Granen på kortet är snöig och nätt och lätt, eftersom barnet får bära (kan själv). Emancipatoriskt viktigt: damerna ordnar granen själva..

För ett antal år sedan blev det några år med plastgran. Varför? Jo, det blev så dyrt med alla förstörda handskar och vantar där kådan satt som fastvuxen. Plastgranen blev attackerad av Sixten, the cat som dessutom satte i sig glitter. Inte bra. Så nu blir det som mest enbart några väl- och skogsdoftande tallkvistar i en prydnadsurna. Några små hängande dekorationer, flugsvampar, tomtar och ljus, får plats i denna minimalistiska lösning.

Barndomens jular var i alla fall efterlängtade och fyllda av upplevelser. Traditionen satte spår. Julbocken stod under granen och vi 3 bröder betraktade granen med tindrande ögon. Där hängde julkarameller med krusade band och på bordet en fin julduk där en kavat tomte står alldeles självklar. Så verkar det i alla fall på en av de bilder som togs när vi var små barn.

På radion berättades nyligen att Kungsgran (Abies Nordmannia) har fått namn av att hovet försågs med dylika träd. Valet av gran står mellan Rödgran, Blågran, Silvergran och Kungsgran. Granar får naturligtvis inte huggas på andras marker, såvida man inte har fått tillstånd. Granstölder är lika illa som andra stöder. 

Nåväl, till sist kan beslutet inte skjutas upp. Då är det bara att bestämma sig.... Men, kom ihåg, det går lika bra med tallris!