Magnus Collmar efterlämnade ett manuskript till den tredje delen av stiftets herdaminne. Det har kompletterats och färdigställs av Anne-Marie Lenander Fällström: Strängnäs
stifts herdaminne, del 3 – den yngre Vasatiden. Boken är utgiven år 2000 av Strängnäs
stifts herdaminneskommitté och Södermanlands hembygdsförbund.
Bild på omslaget: Biskop Johannes Matthiae, som var biskop åren 1643-1664.
Svenska
kyrkan och prästerskapet har under århundraden haft en central roll
i lokalsamhället och i nationens liv. Det är lätt att glömma i en
tid när kyrkans roll förändrats och människors livsåskådning
ter sig ovanligt diffus och otydlig. Samtidigt är det lätt att
idealisera en förgången tid. Då tillhörde astrologi och många
andra vidskepligheter med förankring i folkdjupet sin tids
religiositet.
Som
lokal ledare har prästen fyllt många roller. Som lantbrukare
behövde han och hans hushåll med pigor och drängar därtill
fungera tillsammans med alla andra som brukade jorden. Som den ibland
enda studerade och boklärde på orten betydde prästen mycket för bygden, för läsekonst och undervisning.
Nog
vore det spännande att bli förflyttad till tidigare sekler för att
få en inblick i hur man levde, hur man arbetade och hur man utövad
sin religion. Chansen finns att i detta biografiska verk se närmare på ett 1600-talsgalleri
av präster. Det är ett unikt historiskt titthål som erbjuds genom
Strängnäs stifts Herdaminne, del 3. Titeln är stramare än det
överflödande och myllrande liv som placerats mellan bokens pärmar.
Ingången kan tyckas smal eftersom det är genom prästernas öden
och äventyr man betraktar 1600-talets första hälft. Trots det är
denna omfångsrika bok (807 sidor) ett veritabelt fynd.
Ett
herdaminne är en samling biografier över gångna tiders
prästerskap. Med hjälp av historiska dokument bland annat från
domkapitlets arkiv, skattematerial, domböcker och privata arkiv har
prästerna levnad och personligheter genom idog forskning stigit fram
ur dunklet. Några enstaka personer är mer allmänt kända och andra
på sin höjd hågkomna i den egna släkten, om ens det.
Det stora flertalet har
fallit i glömska.
Bakom
forskningsbedriften ligger främst Magnus Collmar som när han avled
redan hade skrivit ett herdaminne från Vasatiden och därtill i
samarbete med Sven Ljung skrivit ett om medeltiden. Kvar fanns ett omfattande manuskript om den yngre Vasatiden – dvs Gustaf den II Adolfs
och drottning Kristinas regeringstid eller perioden 1611 till 1654.
Då manuskriptet var ofullbordat har docent Anne-Marie Lenander
Fällström förtjänstfullt bearbetat, kompletterat och skrivit till
ett antal biografier.
Biografierna
får en naturlig slagsida eftersom arkivmaterialet är begränsat.
Man kan få intrycket att prästerna oskäligt mycket återfinns i
domstolarna eller mest ägnar sig åt markfrågor och avkastning.
Samtidigt är det dagliga fromhetslivet osynligt. Hur kyrkan
fungerade andligt, socialt och kulturellt får inte sin belysning
här. En kort introduktion till kyrkan och församlingen i helg och
söcken hade låst upp bokens biografier och gjort dem mer
tillgängliga för en större läsekrets.
Vare
sig befordringsgångar eller tjänsteorganisation presenteras utan
förutsätts vara känt. Här finns dessutom många märkliga
förhållanden med direktkontakter i adel och kungahus, med
kvarboende änkor och utsträckta försörjningsplikter. Man skulle
inte behöva vara specialist för att få grepp om de udda och
egendomliga förhållanden under vilka många präster levde. Dessvärre
riskerar detta band att bli en biblioteksbok för
specialintresserade. Men det får inte avskräcka andra att ta del av
denna skattkammare. Trots invändningar är denna kyrkans unika
tradition av personhistoria en fröjd att ta del av. Så man får
hoppas att biblioteken försett sig.
Herdaminnet
inleds som sig bör med utförliga levnadsbeskrivningar för
biskoparna: Laurentius Paulini Gothus, Laurentius Olai Wallius (från
Valla by i Tysslinge socken), Jacobus Johanni Zebrozynthius, Johannes
Matthiae Gothus (Gothus kallades han efter sin härstamning från
Östergötland). Därefter följer domprostar och domkyrkosysslemän.
Sedan skildras stiftets prästerskap pastoratsvis med hospital och
skolor förtecknade i samband med respektive pastorat.
Berättelsen
om Laurentius Paulinus Gothus , biskop i Strängnäs, demonstrerar på
ett tydligt sätt att det tidiga 1600-talet speglar 1500-talets
kyrkokamp. Det är påtagligt hur striden om makten i Sverige har en
religiös dimension. För den blivande biskopen gick en tunn linje
mellan motgång och medgång.
Gothus
blev 1593 professor i logik i Uppsala. Det var samma år hans bror
Petrus Pauli stod som en av de anklagade i Uppsala möte för att ha
försvarat Johan III:s påbjudna liturgi. I två dagar slogs han för
sin sak mot hån och smädelser innan han föll till föga. Han
berövades prästämbetet.
1596
blev Gothus professor i matematik. I slutet av 1500-talet befann sig
Sverige i en prekär situation. Landets konung var katolsk
trosbekännare, Sigismund i Polen, och här regerade riksföreståndare
Hertig Karl. 1598 övergick spänningen i inbördeskrig. Trycket att
ta ställning för parterna ökade och det blev allt svårare att gå
neutralitetens balansgång.
Ärkebiskop
Angermannius hamnade i konflikt med hertig Karl efter en grym
upprensning i kyrkan där åtskilliga dödsstraff utfärdades för
sexuella brott. Kroppsstraff hämtade från Mose lag infördes i
svensk lag 1608. Angermannius började ge Sigismund sitt stöd trots
skillnaden mellan Sigismund katolska tro och ärkebiskopens
lutherdom. Professorerna var mer positiva till hertig Karl. Till slut
invaderade konung Sigismund Sverige och ärkebiskopen övertalade
professorerna att underteckna en skrivelse där de förklarade sin
lojalitet med Sigismund. Innan skrivelsen sändes avgjordes
maktkampen i slaget vid Stångebro 1598 där hertig Karl och hans
armé besegrade hertigens brorson Sigismund.
1606
fick kung Karl IX reda på att professorerna skrivit under en
lojalitetsförklaring till Sigismund. För Gothus del slutade det med
att han blev avsatt som professor och förflyttades till Näs, en
liten församling utanför Uppsala. Genom
en av tillvarons nycker, Guds nåd möjligen, fick Gothus möjlighet
till upprättelse redan år 1607. Då visade sig ett himlafenomen som
verkligen oroade Karl IX. Han hade låtit kampen för tronen kantas
av maktövergrepp och våld - kunde eldkvasten på himlen vara ett
tecken från Gud, ett uttryck för Guds vrede över det som varit och tecken för en förestående dom?
Kyrkoherden
i Näs, Paulinus Gothus, betrodd och skicklig astronom, fick
uppdraget att uttyda kometen, sedermera känd som Halley´s komet.
Han lyckades så överhövan bra med sin tolkning att han vid
ständermötet 1608 i Örebro valdes till biskop i Skara. Genom en
byteshandel med Strängnäs biskop Petrus Kenicius, tidigare biskop i
Skara som inte riktigt givit upp Skara, blev Gothus från 1609 biskop
i Strängnäs.
En
intressant reflektion i Gothus biografi handlar om prästerskapets
betydelse som massmedium. I en tid utan teknik eller fungerande
instrument för masskommunikation kunde uppgiften att förmedla
överhetens påbud till folket knappast överskattas. Från
predikstolarna nådde nyheterna snabbt ut och fram.
Ett
axplock ur bokens digra skafferi kan visa på intressanta livsöden.
I Glanshammar fanns bondsonen från Sköllersta och klockarprästen,
Gudmundus Laurentii Kalstadius. Han provpredikade i Sköllersta för
posten som sacellan. Kyrkoherde Bratt avgav i brev till domkapitlet
omdömet: ”Är lågmälter. Annan skuld gives honom icke”.
Tjänsten blev inte hans.
En
kyrkoherde som tog strid var Hardemos David Franciski. 1624 klagar
han vid häradstinget i Hardemo på att klockaren ”låtit stjäla
bort en sångbok, som låg på altaret”. Klockaren skulle skaffa
boken tillrätta och bli sams med kyrkoherden. 1637 klagar han åter
vid tinget på ett oskick i församlingen. När gudstjänsten var
slut så uppstod tumult i kyrkan ”med munbruk, att synd är åt”.
Det snackades helt enkelt för mycket. Han fick rätt och det blev
därefter böter på 40 mk för sådant beteende.
Benedictus
Olai Becchius blev herde i Kils Pastorat 1639 vilket väckte
”förtrytelse” hos ”mestadelen av församlingarna”. De
önskade få sin egen kaplan Modulaeus befordrad. Becchius fann
kyrkböckerna i ett ”miserabelt” skick. Han låter anteckna att
”Ett stort onyttigt altare undanrevs” och att det ersattes med
”sex sköna stolrum”. Kyrkan fick tre nya fönster eftersom de
gamla förstörts av en storm. Klockstapel byggdes, kyrkogården fick
en nymurad norrport och framför altaret lades ett björnskinn! En
fäll förhindrade nog golvdrag och gjorde det varmt om fötterna i
för övrigt riktigt kalla kyrkor.
Herdarnas
familjer noteras också. Bland barnen till kyrkoherde Johannes
Laurentii i Kumla nämns Margareta Johansdotter. Hon kallades också
för ”den predikande pigan i Kumla”. Hon fick visioner och syner
från jultid 1626. Gustav II Adolf skrev i brev till ståthållare
Carl Bonde att folket i Närke allvarligt skulle förbjudas ”löpa”
till Kumla för att höra Margaretas predikningar. Annars skulle han
”sätta henne uti kammar, väl aktat att hon icke far illa…till
dess Gud nådigast täckes henne av sin sjukdom och svaghet nådeligen
förlossa och hjälpa henne till sitt vett och förstånd igen”.
Predikandet rörde den yttersta tiden, uppjagat och svärmiskt –
men man får förmoda att en försvårande omständighet var att
förkunnaren var kvinna.
I
herdaminnets framvällande överflöd av uppgifter är det lätt att
drunkna. Men den som ger sig tid lär sig så småningom att i detta rika myller både simma
och njuta.