Välsignelse av hem

Välsignelsen av vårt nya hem avlöpte väl! Vi började med en psalm (508) med ord av Natanael Beskow. Läs gärna mer om namnet Natanael. "Nu kommer kväll med vilans bud, och bördan lägges av. Nu vill jag tacka dig, min Gud, för allt vad du mig gav: för hus och hem och dagligt bröd, för jordelivets id, för tröst i nöd, för liv i död, för himmelrikets frid"...

Bibeltexter lästes, bl.a. 5 Mos. 8:12-14: "När du äter dig mätt och bygger fina hus att bo i, när dina kor och får förökar sig, när du får mer av silver och guld och allt vad du äger förmeras, akta dig då för att i högmod glömma Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret..." Även Heb. 13:2: "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar som gäster utan att veta om det..."

I förbönen användes bland annat ett avsnitt ur Huub Oosterhuis lilla bönbok, Ropa efter frid (utgiven 1970), förbönen heter För staden där vi bor. " Låt oss be - för denna stad där vi bor, för alla dess invånare, att det skall bli möjligt för var och en av oss att leva i gemenskap och frid.

Låt oss be - för alla som bor tätt inpå oss, för våra grannar och bekanta, för våra vänner, men också för var och en som inte tycker om oss; för alla som omger oss med tillgivenhet, men också för var och en som är besvärlig för oss.

Låt oss be - för alla som måste vänta på bostad, för alla som har dåliga bostä
der, för främlingar, att de skall möta gästfrihet, och för alla ensamstående människor. Vi ber dig också för var och en som bor i lyx, att de håller sina hus öppna för dem som är i nöd..."

Vår präst gick runt med vigvatten och välsignade de olika rummen. Och på vår ytterdörr skrevs 20+C+M+B+25! Därefter blev det plockmat och mingel. Så fint och roligt att många ville dela detta tillfälle med oss, på plats eller i andanom!

Trons framtid är bön i hemmen

Hemmet var en av de viktigaste platserna för att leva i sin tro. Själv är jag uppväxt med bordsbön och under helgerna bibelläsning. Därtill var helgsmålsbönen i radio, lördagar klockan 18, en tid då hela familjen samlades lyssnade och bad. Söndag morgon blev det sedan först söndagsskola och sedan gudstjänst i Visby Metodistkyrka.

Aftonbönen var viktig som ett avslut på dagen. Föräldrarna bad med oss pojkar tills vi blev förmögna att be själva. Men nog försökte vi förlänga den vakna tiden genom att räkna upp många vänner och bekanta i bönen.

Ibland tror jag att trons framtid i Sverige hänger ihop med om samfund och församlingar förmår befästa bön och bibelläsning i hemmen och uppmuntra till undervisning och gudstjänstfirande. Ett folk som inte kan eller förmår be går lätt vilse i en av makt och lögn förvirrad värd där var och en tycks göra som den vill och uppfinna sin egen sanning och värdeskala. Och firas inte gudstjänst hur ska Ordet och mötet med Gud i gemenskapen kunna befästas i våra hjärtan?

I vårt nya hem blir det snart en välsignelse över hemmet med bön för grannar, för staden där vi bor och för alla dem som saknar det vi har i överflöd. På dörrposten kommer att skrivas 20+C+M+B+25. Om denna sed har stillsam skrivit den 12 januari 1924: Krita din dörr - Chalking the door. Varför inte? Hög tid att leta fram vita kritor, sådana som användes för den svarta tavlan (om någon ännu minns)...

Lika fin och vänlig som vården är bra!

Nu har det snart gått tre veckor sedan (den 6/3) kirurgen Malin med en unik operation stoppade in coils i min bukspottkörtel för att täta den. )Här en artikel på engelska om coils använda på lungor) Läckaget har hållit på sedan i september 2021! Än så länge fungerar det och jag slipper en slang in i buken. Dessutom slipper Maggan att ständigt spola dränaget (3 gånger om dagen) och hålla ordning på mängder av sjukvårdsmaterial. Härligt. Vad ska vi göra med all tid? När hålet läkt ihop kan vi till och med åka och simma tillsammans, om andan faller på.

Många har bett för mig under den här långa perioden och Ni ska veta att det verkligen känns att vara lyft, höjd, och buren! Då har även min regelbundna dialys funnits med i tankar och böner. Stor tacksamhet! Och nog finns det uppmuntran och stöd även i Skriften även om bukspottkörteln och dess uppgift inte var upptäckt och klarlagd då. Mig har den Finska kyrkans ordning för
Förbön för sjuka hjälpt. Där finns böner och bibelord att ta fasta på! Både för den sjuke, för vänner och omgivning. 

Visst förstår jag att det kan gå fel även i svensk sjukvård med så många olika sjukhus och en otrolig massa människor som ska leverera hela tiden trots knappa resurser och ansträngande arbetsvillkor. Men jag som är storkonsument av sjukvård har en bild av god omsorg, hög effektivitet, otroligt vänligt bemötande och en ständig inbjudan att vara deltagande och aktiv som patient. Vi kanske skulle bilda en fanclub?! Den uthålliga personalen på USÖ är värd alla eloger jag kan komma på. Personalen i alla olika kategorier har varit lika fin och vänlig som vården varit bra! Högklassig! 

Kirurgen som på en konferens hörde hur denna nya metod prövats i Indien på 7 pancreaspatienter och som då satte sig upp i stolen och sa: Lars! Tala om engagemang i sina patienter. Sedan tillfrågades jag om jag kunde tänka mig vara med och försöka få stopp på mitt bukspottkörtelproblem. Absolut! Självklart!

Mariamusik på Spotify

Hej, 

Här nedan är en nästan komplett serie Mariamusik sammanställd utifrån de verk som framfördes vid Olaus Petri Vocalis konsert den 23 mars i Örebro. Listan är hämtad från Spotify. Hoppas det fungerar, och i så fall håll till godo! (även om ni missade Vocalis utmärkta framförande!) 

https://open.spotify.com/playlist/6XZOb87bSl8IUEPxwgVhAt?si=6bd6a9f5ee404303

Ave Maria!

I afton blir det en konsert med Mariamusik i vår kyrka. Det är passande på Jungfru Marie bebådelsedag. Maria som delvis hamnade på undantag efter den svenska reformationen. Skulpturer städas undan, men altaruppsatser och dopfuntar kunde inte på samma sätt undertryckas. På bilden en dopfunt från Gotland.

På nätet finns hur mycket som helst, bl.a. en liten reflektion om Maria i kult och konst. Anglikanska kyrkan har en särskild liturgi för The Annunciation of Our Lord som firas den 25 mars.

Svenska kyrkan hemsida är synnerligen kortfattad när bebådelsedagen ska presenteras. Läsaren får dra sina egna slutsatser! Själv säger jag: Ave Maria!

Det vete fåglarna hur förra inlägget blev...

Gårdagens något svårlästa drapa var en testballong fylld med idiom. En lek med idiomatiska uttryck. En enkel språklig lek, helt enkelt. Här förtydligat:

Ibland känns det som om man måste armbåga sig fram för att få plats på sjukhuset. Denna gång drog jag det längsta strået. Men det stod klart som korvspad att jag behövde en plats efter min operation. Så hatten av för alla som ordnade biffen. Lite var det förstås som att ha is i magen eller att köpa grisen i säcken eftersom operationen för att täta bukspottkörteln aldrig utförts här tidigare. Men jag gav mig vind för våg in i det hela. Det var bara att löpa linan ut!

Möjligen pratade jag en smula i nattmössan på uppvaket. Men den effekten fick snart stryka på foten och jag svävade inte längre på målet. Jag kunde tala precist och inte på måfå. Väl tillbaka på avdelningen spydde jag som en katt i 3 timmar. Då var jag sannerligen beredd att kasta yxan i sjön. Men i sakta mak hämtade jag mig. Och förstod att jag genom operationen ändå inte hade hoppat i galen tunna.

Trots att komplikationer uppstod tänkte jag inte duka under. Visserligen drog det ut på tiden nästan en vecka innan jag fick åka hem igen. Att vara hemma är en helt annan femma än att häcka på sjukhus. Jag vill verkligen att mitt inre läckage skulle vara löst en gång för alla! Den som väntar får se. På måndag ska ridån gå upp för resultatet, tror jag. Då slipper jag gå i väntans tider och får jag skåda given häst i munnen eftersom ett röntgenresultat ska redovisas. Tills dess vill jag inte måla fan på väggen.

Dessutom får jag hålla mig i skinnet och inte balla ur. Blir jag för otålig vet jag att jag går någon på nerverna. Jag vill inte hamna i blåsväder, så jag håller tand för tunga. Inte heller vill jag behöva göra en pudel för att jag alltför påtagligt går upp i limningen. Istället gör vi slag i saken och åker till en antik- och loppisaffär. Vi behöver en tamburmajor och en del annat och vet att den som söker han finner till slut, eller möjligen sist.

Det är absolut bättre att ha häcken full när man väntar otåligt på ett besked. Eller att ha många bollar i luften! Det är ingen ide att hänga läpp eller bli irriterad. Har vi tur får vi lägga rabarber på en tamburmajor. Det vore mumma!

På måndag lunch ska kirurgipersonalen lägga korten på bordet och lyfta på förlåten. Hoppas att jag inte går på pumpen. Tänk om det går troll i det hela så att inget klart besked kommer. Går det åt pipan kommer jag med alla säkerhet att tänka att det blev pannkaka av allt ihop. Den som lever får se. Handen på hjärtat - håll tummarna för mig!

Handen på hjärtat - håll tummarna!

Ibland känns det som om man måste armbåga sig fram för att få plats på sjukhuset. Denna gång drog jag det längsta strået. Men det stod klart som korvspad att jag behövde en plats efter min operation. Så hatten av för alla som ordnade biffen. Lite var det förstås som att ha is i magen eller att köpa grisen i säcken eftersom operationen för att täta bukspottkörteln aldrig utförts här tidigare. Men jag gav mig vind för våg in i det hela. Det var bara att löpa linan ut!

Möjligen pratade jag en smula i nattmössan på uppvaket. Men den effekten fick snart stryka på foten och jag svävade inte längre på målet. Jag kunde tala precist och inte på måfå. Väl tillbaka på avdelningen spydde jag som en katt i 3 timmar. Då var jag sannerligen beredd att kasta yxan i sjön. Men i sakta mak hämtade jag mig. Och förstod att jag genom operationen ändå inte hade hoppat i galen tunna.

Trots att komplikationer uppstod tänkte jag inte duka under. Visserligen drog det ut på tiden nästan en vecka innan jag fick åka hem igen. Att vara hemma är en helt annan femma än att häcka på sjukhus. Jag vill verkligen att mitt inre läckage skulle vara löst en gång för alla! Den som väntar får se. På måndag ska ridån gå upp för resultatet, tror jag. Då slipper jag gå i väntans tider och får jag skåda given häst i munnen eftersom ett röntgenresultat ska redovisas. Tills dess vill jag inte måla fan på väggen.

Dessutom får jag hålla mig i skinnet och inte balla ur. Blir jag för otålig vet jag att jag går någon på nerverna. Jag vill inte hamna i blåsväder, så jag håller tand för tunga. Inte heller vill jag behöva göra en pudel för att jag alltför påtagligt går upp i limningen. Istället gör vi slag i saken och åker till en antik- och loppisaffär. Vi behöver en tamburmajor och en del annat och vet att den som söker han finner till slut, eller möjligen sist.

Det är absolut bättre att ha häcken full när man väntar otåligt på ett besked. Eller att ha många bollar i luften! Det är ingen ide att hänga läpp eller bli irriterad. Har vi tur får vi lägga rabarber på en tamburmajor. Det vore mumma!

På måndag lunch ska kirurgipersonalen lägga korten på bordet och lyfta på förlåten. Hoppas att jag inte går på pumpen. Tänk om det går troll i det hela så att inget klart besked kommer. Går det åt pipan kommer jag med alla säkerhet att gå upp i limningen. Den som lever får se. Handen på hjärtat - håll tummarna för mig!