Orientera efter kyrktorn

Kyrkoåret närmar sig sitt slut. Minnen av det som varit tumlar runt mer än vanligt. Somrarna på Gotland ett helt långt liv är lätta att erinra sig. Besöken blir inte bara till månader, utan till år. Så gott som en månad varje sedan jag var i 20-årsåldern samt besök vid storhelger och föräldrarnas högtidsdagar. Så gott som hela tiden har Sammantaget har besöken säkert blivit både fem och sex år, om inte ännu mer...

Till åren med sommarställe i Gothem hör kortare tjänstgöring först i Gothems pastorat sedan i Gotlands Norra pastorat. Den märkliga upplevelsen av att fira gudstjänst i ett kyrkorum som fungerat sedan 1200-talet. Att få sälla sig till den långa raden av århundradens gudstjänstfirare blir gripande och mäktigt. På 1200-talet fanns åtminstone kyrkans kor med absid och sakristia.

Kyrkans höga torn anses ha blivit till vid 1300-talets mitt och då av byggnadshyttan "Egypticus". Detta resliga torn som genom seklerna fungerat som orienteringspunkt och navigeringsmärke för sjöfart och fiskare. 

Linné reste runt i Sverige. Han besökte Öland och Gotland på ständernas i riksdagen uppdrag. Han beledsagas av sex unga herrar på sin tre veckor långa visit på Gotland. År 1741 den 2:a juli besöker sällskape Gothem. I sin Gotländska resa skriver han bl.a. om Gothum: "Kyrkan var vacker. Manfolken och kvinnfolken sjungde var sin vers av psalmerna, under vilket det andra könet höllt alldeles tyst. En stor runsten låg i koret med mycken skrift". Kyrkans skönhet var uppskattad även då. Tydligen var växelsång i kyrkan vid den tiden så ovanligt att Linné noterade det särskilt.

Vi köpte vårt baptistkapell i Gothem 1997.Vi var med på avslutningsgudstjänsten 1997 då kapellet skulle tas ur bruk. Man bar ut träkorset som hängt i fonden på podiet, men efter gudstjänsten kom några damer tillbaka med korset och sa att "vi bär inte ut Kristus, han får stanna!" Fast vi fick förstås lova att aldrig någonsin dansa i den forna kapellsalen, ett löfte som vi gärna höll. Dessutom satt på kapellet det kopparkors som tidigare hängt på Metodistkyrkan i Slite, numera riven. Korset hade istället satts på på baptisternas kapell i Gothem.

En höst/vinter var det en stöldturné i bygden. Husen före kapellet och husen efter drabbades. Av någon anledning hoppade bovarna över vårt kapell. Förmodligen fungerade korset, respektingivande eller avskräckande. Vi var förstås lyckligt lottade.

Vid ett tillfälle då jag celebrerade högmässan noterade man särskilt att vaktmästaren, kantorn och prästen alla hette Stenström i efternamn, fast ingen av dem var släkt med de andra. Jag tror till och med att man fotograferade detta tillfälle, även om jag inte har den bilden.

Stadsbor ojar sig ibland över landsbygdens många kyrkor som underhålls fast så få är aktiva i kyrkan. Flera gånger när jag fått tjänstgöra har 20- 30 personer firat gudstjänst tillsammans. Det är strax under 10 procent av befolkningen i socknen! Skull stadsförsamlingarna nå upp till sådana siffror finge man bygga ut och bygga nytt. Fromheten på landsbygden är med andra ord ett föredöme! 

En helg, ljus av saknad

Vi är omgivna av många vänner. Av dem är inte alla levande.
Somliga är döda, andra är påhittade. Jag tänker ofta på en litterär vän 

som Astrid Lindgren hittat på. Rövarhövding Mattis i Ronja
rövardotter har skaffat sig en plats i mitt liv.
Hans tafatta försök att visa närhet är rörande. Han berör
mig också för att vi numera delar en upplevelse.

Den gamle Skalle-Per har alltid funnits i Mattis liv.
Så blir Skalle-Per sjuk och dör. Mattis blir utom sig av sorg.
Mattis ropar ut sin förtvivlan. "Han fattas mig" skriker han
och man kan riktigt känna hans förlust. Han vet vad han
talar om. Och de orden har letat sig in i många runor och minnestal.

Patricio, att av våra barn, blev sjutton år gammal. 1992 avled
han hastigt i en tumörsjukdom. När han dog blev tomrummet i
vår familj så påtagligt att det framstod som en närvaro.
Där hans handduk skulle ha hängt ropade frånvaron
hans namn. Hans rum, vanligtvis fyllt av musik och skratt,
blev så tyst att själva tystnaden protesterade.

Platsen vid frukostbordet stod tom och stolen påminde dag efter
dag om att han borde suttit där. Här skulle han vara, här. Varje dag
när han inte kom hem från skolan, när han inte dök upp på kvällen,
när han inte ringde till jobbet… Hans frånvaro skakade oss. Det var
som om varje ögonblick berättade för oss, gång på gång, att han var död.

Dagar då familjens traditioner kullkastades blev extra svåra. 

Födelsedagen då ingen fanns att uppvakta på sängkanten, 

då kalaset inte gick av stapeln, blev vi mera
vilsna och trasiga. Ingenting stämde. 

När släkten möttes saknades han.
Vid andras födelsedagar ekade hans frånvaro.

Första julfirandet försökte vi genomföra som vanligt. Men

när en i kretsen saknas haltar traditionen och vanorna. De fåtal
julklappar vi skaffat varandra blev nästan kvar under
granen. Vi förstod inte hur vi skulle kunna dela ut
julklapparna när inte han var där. Det var många tårar,
vänners omtanke och närhet till varandra som till slut tog
oss igenom den julen.

Glädjen över det barn som föddes i Betlehem fick just då ge
plats för sorgen efter en ung människa. Änglasången i
julnatten skorrade och profettexten om sonen som blir oss
given kändes nära nog som en plåga. Är det så de har det, alla föräldrar
som sörjer sina barn? Här, i Ukraina, i Gaza, i Israel, i Libanon...?

Sorgen får efterhand sprickor där ljus och glädje letar sig in. Bara att besöka en grav kan göra sitt till.

 

Våra ljus lyser upp gravplatser och kyrkogårdar,

Ja, hela allhelgonahelgen med helgon, martyrer

och hela den himmelska härskaran tycks ljusna. 

Själv mumlar jag sakta, när jag tänder ett ljus,

orden som Jesus sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Allhelgonahelgen sjungs requiem

 Allhelgonahelgen närmar sig. En av kyrkoårets mer aktiva helger eftersom människor numera vallfärdar till sina anhörigas gravar på kyrkogårdarna. Minnesgudstjänster och flerfaldiga konserter genomförs. I de av levande ljus upplysta kyrkogårdarna vandrar människor till långt in på natten.

Ofta sjungs denna långhelg i kyrkorna olika requeim med dess fasta fixerade skriftliga form. Jämför man t ex Mozarts och Verdis requiem har vi med kyrkans gudstjänst som bas en textens samstämmighet.

Först en bön om evigt ljus, vila och frid. Ljuset förknippas med Gud. Glorian runt Jesus och guldet på ikonerna är det himmelska ljuset. Gud är ljusets källa, är ljuset. Att komma in i vilan, eller friden som svenska översättningar föredragit, är att vara nära Gud.

Därefter Kyriet, människans bön om förbarmande, som hörs i Nya testamentet från en blind som tillber sig uppmärksamhet och får sin syn. Och som hörs i var mässa. Herre förbarma Dig. Kriste förbarma dig.

Guds vrede – den som många tagit avstånd från eftersom den upplevts skrämmande och hotfull. I Gamla testamentet vördas Gud som så upphöjd och helig att glöden från hans vrede hade kraft att förgöra dem som trotsade honom. Vredens dag, då räkenskapen görs upp, då konfronteras ondskan, orätten, det destruktiva och gudsfrånvända. Då får människan ta ansvar för sina gärningar. Men vredens andra sida är nåden och upprättelsen, återställelsen. Alla som har ropat – finns det då ingen rättvisa – ska den dagen se rätten flyta fram som vatten.

Domens dag, Dies ire, då ljuder basunen, Tuba mirum, och de döda uppstår: Paulus skriver: Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas.

Sedan återblickar texten mot Konungen, den man fruktar, och Jesu offerdöd lyfts fram. Som en påminnelse till Gud. Glöm inte bort den kamp Jesus kämpade. Ta från mig skulden, du som faktiskt benådar rövaren och synderskan. Ställ mig bland fåren, de benådade. Bakgrunden är Jesus i Matteusevangeliet som visar att den som handlat barmhärtigt mot medmänniskan själv ska möta barmhärtighet. Och den obarmhärtige skördar sin egen obarmhärtighet bland getterna. Livet levs på kanten mot ett bråddjup, som för att visa oss vikten av hur vi lever i tanke och handling.

Till sist slutet: finns det då någon räddning undan domen, vreden och fördömelsen? Även om många devalverat domen och förnekat vreden och detroniserat Gud - blir vår bön i alla fall: O Jesus Kristus, full av nåd, giv dem din frid.

Pie Jesu Domine

Dona eis requiem

Gör inte detta hemma...

Förr (dåtid) förskönar många av oss gärna eller omedvetet. Att det blivit bättre på många sätt vet de flesta av oss, även om vi inte deklarerar det högt och ljudligt När vi någon gång jämför gamla skrifter med vår egen nutid märks det skakande tydligt. Husmoderns hemkurer och goda råd är en guldgruva för dylika aha-upplevelser! Själv har jag enbart den 8:e upplagan tryckt 1933, så ett och annat äldre råd har säkert lurat sig med.

Först handlar det om sjukdomsfall och krämpor. Andas genom näsan, diskuteras. "Vanan att anas endast genom munnen framkallar sjukdomar av många slag i svalg och näsa samt ger obehindrat tillträde för skadliga bakterier, som fästa sig i munhålans och angränsande slemhinnor. Kronisk snuva blir ofta följden och ansiktsuttrycket blir slött." Om barn inte kan andas genom näsan är botemedlet ofta att läkaren gör en lindrig bortklippning av det som täpper till näsan...

Råden står i bokstavsordning och snart dyker därför rubriken Apelsinkuren upp. Ett råd som tros ska hjälps mot "allmän svaghet, blodbrist och dålig matsmältning"! Försök gärna, den som vågar. Men var medveten om att du, den sista veckan i denna kur, behöver äta 151 apelsiner. Och veckan därpå under nedtrappningen konsumera ytterligare nästan lika många apelsiner. Kanske är det bäst att ta rådet som ofta ges i televisionsprogram när man där genomför något experiment med osäker utgång: Gör inte detta hemma!

Misär på vårdboende

En gammal och god vän har hamnat på ett vårdboende efter ett en svår fallolycka i sin lägenhet. Hon har det extra svårt just nu. Artros i axlar och nacke hindrar henne från att ens kunna dricka själv. Muggen med sugrör når inte fram till munnen, ens när hon gör sitt yttersta. Hon kan vrida huvudet bara några centimetrar åt vart håll. Än mindre kan hon justera hörapparaten. För henne att nå dit vore som om en pensionär fixade att hoppa högre än Mondo. Omöjligt med andra ord.

När vi hälsade på hade hon just ringt för att få sin medicin så att hon skulle orka med besöket. När vi gick efter 2 timmar bad hon oss att säga till personalen eftersom ingen kommit med den behövliga medicindosen. Svaret var att de inte ville störa när hon hade besök! Redan innan hade vår vän kommenterat att när hon ber om något kan det helt glömmas bort eller dröja timmar innan det sker. 

En anställd som inte hanterar medicin kom under vårt besök in med något att dricka till vår vän och hjälpte henne genom att hålla muggen så att sugröret landade i munnen. Vi försökte samtala med vårdbiträdet under tiden men kunde inte förstå hennes ansträngningar att tala svenska. Och vi hade inga hörapparater för att alls höra något.

På nätterna sätter hennes värk av en annan sjukdom in. Den medicin som ges är otillräcklig så de långa vakna nattliga timmarna tillbringas med ofattbar smärta. Ett besök på sjukhuset i grannstaden ledde till en röntgenundersökning varefter hon blev hemskickad utan några svar och inte heller någon vårdplan. Det verkar som om sjukvården och vårdboendet finner det godtagbart och tillfredsställande att hon ska leva under dessa villkor! Misär var vårt intryck. Vem vågar bli gammal och sjuk om det är så här det ska bli?!

Politisk populism växer obehindrat

Hur kan någon tänka positivt, än mindre rösta för, reaktionära och populistiska idéer och personer? För mig är det obegripligt. Jag förstår nämligen inte lockelsen i förenklade och förljugna svar på politiska, ekonomiska och existentiella problem och frågor. Trumpfebern i USA är en sådan gåta. Det starka stödet för SD i Sverige en annan eller FPÖ:s seger i Österrike ytterligare en. De skapar sin egen berättelse och sin egen sanning som motstånd och uppror mot rådande politiska praktiker med drömmen att själva ta över överallt.

Förnuftiga och rationella argument verkar inte bita på anhängare till dessa politiska rörelser. I USA där moral, livshållning och sanning stått högt i kurs har andra överväganden vuxit sig starka. Eller är det känslor av vanmakt som bara ser en lösning hos den eller dom som framställer sig starka och ger de enkla och svart-vita svaren? En utspridd otillfredsställelse och frustration där drömmen om att allt ska gå att återställas tycks ingjuta hopp? Det var bättre förr innan världen blev stor och konkurrensen mellan lokal tätort och omgivande landsbygd förbytts i internationella hot, ofta sammanfattade i globalisering, där jobben flyr och utsattheten känns i familj och plånbok.

Motkrafterna kan inte gärna öppet fråga vad det är för fel på folk eftersom det kunde locka ännu fler att stötta extremt reaktionära krafter. Psykologer, sociologer och statsvetare borde vara intresserade av att lära sig mer om det finns mekanismer som stärker disruptiva politiker och partier. Är det så att demokratier har svaga punkter som kallsinnigt utnyttjas. Frågorna är oändligt många, svaren försvinnande få.

Trump som i sin presidentkampanj hotar att jaga vänstermänniskor, som han dessutom kallar galna, med nationalgardet och armén hotar därmed demokratins grundval där yttrandefrihet är ett omistligt värde. Han utnyttjar sin yttrandefrihet för att hota andras! Därtill har han en majoritet av landets mer evangelistiska kyrkor och rörelser på sin sida. Även bland katoliker finns ett utbrett stöd för Trump. Hur kan det komma sig?

Döstäda och flyttstäda

Döstäda, med eller utan d, har blivit ett begrepp. Låter en aning desperat. Som något ofattbart angeläget. Den ena innebörden är att städa och avyttra en död persons hem. 

Ordet kan i sin andra betydelse handla om att efterlevande ska slippa ta hand om alltför mycket efterlämnat. Ägodelar ska röjas och rensas med tanke på den egna döden. Att ha hjälpt till i förväg kan ses som framsynt och välvilligt. Denna trend har till och med exporterats och blivit till en TV-serie: "The Gentle Art of Swedish Deathcleaning". Den ska finnas på SVT Play.

Begreppet städa har med andra ord en ganska omfattande innebörd. Den som säger sig ha hjälp med städningen menar normalt bara med vården av hemmet genom damma, dammsuga, torka av ytor och lister, skaka mattor (gör någon det idag förutom vi?) och eventuellt putsa fönster. Den som bistår med städning packar inte ner och bär bort tavlor, möbler, böcker, mattor m.m. Inte ens ordet storstädning inrymmer bortforslandet av möblemang och inventarier. 

Att ämnet dyker upp här beror på en planerad flytt om några månader. Därav även utrensningen av böcker som stillsam nyligen berättat om. Det glesnar sakta bland bokbeståndet. Idag påbörjades besiktningen av vaser, ljusstakar och dricksglas för att inte behöva släpa med allt som förvärvats under  lång tid. Till och med Ture Berglunds glasföremål ska rensas! Förtjusningen över åtskilliga estetiska och tilltalande föremål (sådana är väl de enda vi håller oss med?) måste vika om inte vår nya lya ska bli överbelamrad redan från början.

Så, i överförd betydelse, ägnar vi oss redan åt att flyttstäda. Livet är föränderligt. Den som slänger en del tillhörigheter blir, otroligt nog, själv ganska lättad. Vilket ska ske en gång till när rensning och röjning är avslutad och när alla pryttlarna och vi till slut har givit oss av. Mot nya äventyr...