Ideologisk rensning genom nytt vigningsvillkor

Ett trossamfund, en kyrka, är inte en förening vilken som helst. Dessvärre har kyrkosynen glidit iväg och liknar nu mera ett politiskt parti än en apostolisk gemenskap som till lära och tradition är fast knuten till en världsvid gemenskap: Kristi kyrka på jorden.

Befängd tanke, detta att kyrkan skulle ha blivit som en förening eller ett parti. Men åtminstone om man betraktar viljan att förändra kyrkans sätt att vara och verka är det inte så avlägset att se det så. Någon kommer på en idé och vill vips få den infogad i Svenska kyrkan. Förslag dyker upp i föreningar och partier och vinner så småningom kanske anklang. En kyrka är däremot bunden av en lång rad beslut i vår kyrkas historia. Kyrkan har bejakat de urgamla trosbekännelserna och därmed deras teologi. Vi har därtill lagt den heliga Skrift som en särskild instans i avgörandet av vad som ska tros och bekännas.

Nu dyker förslag upp om att införa nya prästvigningsvillkor som dels kommer att begränsa biskoparnas prövning och därtill binda kyrkans vigning till en bestämd hållning för den relativt nya företeelsen enkönade äktenskap. En ordningsfråga kommer det att heta. Men infogas det i vigningsvillkoren blir det något som kyrkan ska tro och bekänna. 

En ny äktenskapssyn måste omfattas och ska enligt somligas förslag bli ett villkor för att kunna få Guds kallelse bekräftad av Svenska kyrkan. Ett utstuderat och klurigt sätt att göra sig av med de präster som inte fullt ut och med munnens bekännelse omfattar övertygelsen om att kyrkan genom sekler missförstått skapelseordning och äktenskapets instiftelse och att sortera bort alla som kan tänkas ha minsta lilla tveksamhet eller avvikelse just i fråga om äktenskap! Inte om synd och frälsning, om Guds löften och den apostoliska traditionen. De som tänker ”fel” ska rensas bort, så uppfattar jag förslaget. Ideologisk rensning är med andra ord tanken och idén. Och de som driver denna förändring tillhör sammanhang där mångfald och tanke- och yttrandefrihet tidigare hållits som vore de heliga. Så icke mer?

Slår Svenska kyrkan in på denna tvångets väg med nya vigningsvillkor viker den än mer av från sin samhörighet med den världsvida kristenheten. Det vore mer än olyckligt.

Tron flyttar från förgrund till bakgrunden

Kristen tro kan inte tvingas fram. Konversion under svärdsegg är också en sedan århundraden bortlagd missionsmetod. Även om man ibland får läsa hårresande exempel på hur människor ställts inför att byta religion eller att dö. Terrorism kallas och är sådant.

För en tid användes kolportörernas pamflett- och bokspridning som ett sätt att väcka och nära tro. Predikan har under vissa tider använts för att väcka tro. Så till den grad att kyrkotroget folk något tröttnat över de ständiga maningarna till omvändelse, som om de helt saknade tro. Att predika för de frånvarande verkar mindre välbetänkt. Men vad ska man göra när de öppna verksamheterna nästan per definition nödgats och tillåtits tiga om evangeliet och dess glada nyheter.

Möjligen kan det vara en följd av att man tänkt att tro åstadkommer människan inte av sig själv utan får som gåva av den helige Ande. Då gör ju de mänskliga ansträngningarna vare sig till eller ifrån har många av oss tänkt. Åtminstone ibland. Följaktligen har vi avstått från att ta tag i frågan om hur det går till att bli en kristen och hur tron kan födas.

Mig förvånar det att en reformatorisk luthersk kyrka där tron stått i förgrunden så lyckats skjuta den åt sidan, till bakgrunden. Från tron allena till en kyrkans tro som man kan ha eller mista. Ty kyrkan har en bekännelse så att enskilda inte behöver? Eller har jag alldeles missförstått saken?

Tiden går och kalendern verkar fulltecknad.

Tiden går åt. Så mycket fritid det skulle bli när pensionen kom. Lediga dagar att flanera i skogen, rsor att planera och genomföra, böcker att läsa och ämnen att studera. Vart tar tiden vägen? Istället har det blivit alla möjliga små uppdrag här och där. Men så är det hål i Svenska kyrkans organisation och gamlingarna behövs som ett slags kyrkligt plastic padding för att täta läckor och fylla vakanser.

Någon kallade mig härom dagen för den evige vikarien. Så evigt lär det inte bli men någorlunda ständigt, en kort period. Tillförordnad församlingsherde har jag blivit och universitetspräst fick jag vara och dessutom har jag prövat uppgiften som mentor för en nybliven chef och ledare. Dessutom har jag blivit anlitad för att hålla en del föredrag. De flesta om en katt, Min katt: Sixten, the cat, som har blivit känd lite här och där. Han är annorlunda. Brister ut i sång rätt var det är. Med versmått hämtade från psalmboken. Katten fick jag av församlingens arbetslag, mina arbetskamrater, när jag fyllde sextio. Sedan dess åldras katten för varje år, ja varje dag. Men på ett behagligt livsnjutande sätt. Men även Olaus Petri har blivit allt mera intressant. Honom vill man höra om. Så kantarellerna jag tänkt plocka finner jag på det bästa stället: Stora torget. Och lingon därtill. Lättplockade.

Min uppgift har ibland varit att i kyrkliga öron viska: kom ihåg att du är dödlig, att vårt sammanhang också är det. Men sällan uppskattas slaven på triumfvagnen. Och skulle något brista i kyrkans organisation och struktur så är det ofta någon annans fel. Särskilt slavar och budbärare blir då belönade. Med munkavle. Ombedda att hålla tyst och inte oroa och ställa till besvär med sin negativism och brist på tillit.... När det istället faktiskt kan handla om hopp och tro om ett annat sakernas tillstånd!

 Det är då det lokala arbetet i församlingen med gudstjänster, möten och samtal blir så uppfriskande. Ty det är lokalt som kyrkas hälsa prövas och det är där det ännu lever. På många håll. Om än deltagarna ibland blivit färre. Men vi bekänner vår synd och skuld och tar emot förlåtelsens ord oavsett vilka vi är. Där lämnas rollerna, som Sverigedemokrater eller rödaste röda eller var vi nu menar oss höra hemma i världens sammanhang, för en stund åt sidan i mötet med kyrkans Herre!

Så går varje dag sin gilla gång. Kalendern har fulltecknats. Bloggen fått vänta. Tills en dag andan åter faller på. Vilket nog är en okänd sida av den helige Andes sätt att puffa igång oss igen? När orken trutit. Kanske?

Profilerad och genuin tro

Reformationsjubileet lär vara på gång lite här och där i Svenska kyrkan. Samtidigt ställs lite yrvaket frågor som: är det ett reformationsfirande? Borde vi inte göra något? Ska vi snöa in på historien? Skulle vi inte tänka på hur vi kan öppna för ständiga förändring och nya reformer?

De ständiga förändringarna har av erfarenhet inte varit särskilt lyckosamt. Det finns en hel del gjort som hade varit bättre ogjort. Särskilt som förändring alldeles för lättvindigt kopplas till utvecklingsoptimism - bättre och bättre år för år eller varje reform är till det bättre.

Stordriftsfördelarna har länge överdrivits både i kyrka och samhälle. En förändring som drivs av ekonomiska motiv och övertro på rationalisering. Det blir billigare och effektivare tror de som ivrar. Att det riskerar att i kyrkan bli större avstånd mellan medlemmar och beslutsfattare erkänns sällan, inte heller att gudstjänsterna blir färre och gudstjänstfirarnas led allt glesare. Och trots att mission är en av de fyra grundpelarna i kyrkan så missioneras sällan. Det räcker liksom att ha breda kontaktytor och mera öppen verksamhet och färre profilerade grupper därför att i en obestämd framtid kan det löna sig...

En kyrka kan inte fungera som kyrka om den inte bärs av människors tro. Man kan inte leva av kyrkans tro och liksom åka med av bara farten, Det är den personliga tron som från den första församlingens tid byggt kyrkan och det räcker inte att samla på kontaktytor och mötesplatser, hur fint det än är. Om mötesplatser ska fungera måste människor få möta en profilerad och genuin tro på Jesus Kristus och löftet om rättfärdiggörelse och frälsning.

Annat tar plats i sinne och hjärta

Vi borde tala med varandra. Så har det hetat. Enbart så kan man återfinna det som man tror gått förlorat. En grundläggande kristen samhörighet. Öppna kanaler för utbyte av tankar. Gemenskap. Rent av vänskap. Som ofta tvingas jag erkänna att någon gång ibland har jag tänkt i samma banor. Vilket inte betyder att det blir mera rätt. Sådana möten kan också gå överstyr och ställa till det.

Det är klart att uppriktiga samtal och diskussioner kan gynnas av att man träffas. Diskussioner och argumentation via artiklar och sociala medier blir gärna både distanserat och opersonligt. Samtidigt har de senaste månaderna visat att den debatten märkligt nog snabbt riskerar att spåra in på person. I den meningen kan det bli oförsonligt personligt.

Katarinastiftelsen kan möjligen vara ett undantag där man vågar låta olika meningar mötas. Men den som flitigt läser tidningar, predikoturer och kyrkliga blad lär ha svårt att hitta mötesplatser där olika meningar tillåts möta varandra och brytas. Lokalt är det oerhört svårt att hitta debatter om teologi, diskussioner om tro, seminarier över åsiktsgränser och en förmåga att föra dialog. Det är som om det är mycket lättare att möta dem som tillhör andra religioner än oliktänkande inom samma kristna kyrka.

Kan det vara så att i en kyrka tror man sig veta precis hur andra kristna tänker och argumenterar? Och man vill inte veta mer vilket förklarar varför man här och där avfärdar meningsmotståndarna och de argument man tror sig känna till. Somliga har gett upp, några för att de inser att de aldrig kommer att bli hörda utan upplever sig alltmera avfärdade och utdefinierade. Andra har lagt av för att de ändå inte vill veta av de där andra vars förhatliga uppfattningar man gör säkrast i att avvisa som kritiska, grälsjuka och konservativa.

Det blir svårt att ta tillropen om att mötas på fullt allvar när den förhärskande normen är att man håller sig till dem vars åsikter man delar. Min personliga erfarenhet från flera olika sammanhang är att det gärna sägs finnas vilja till samtal för att hitta gemensamma lösningar. Det har gällt både församlingen och personligt. Facit har flera gånger blivit total överkörning och noll lyssnande. Det är sådana erfarenheter som gör att förhoppningarna om samtal är svåra att ta på fullt allvar. Tilliten och det förtroende man förväntas ha har fått sig en knäck.

Om sådana erfarenheter gör det svårare att lita på dem som har det yttersta ansvaret, är det så konstigt? Är det illojalt? Är det kärlekslöst? Sådant fyller somliga dagar mina tankar. Men så händer det något fint i lokalförsamlingen och mässa firas. Då får annat ta plats i sinne och hjärta! Äntligen!