Annat tar plats i sinne och hjärta

Vi borde tala med varandra. Så har det hetat. Enbart så kan man återfinna det som man tror gått förlorat. En grundläggande kristen samhörighet. Öppna kanaler för utbyte av tankar. Gemenskap. Rent av vänskap. Som ofta tvingas jag erkänna att någon gång ibland har jag tänkt i samma banor. Vilket inte betyder att det blir mera rätt. Sådana möten kan också gå överstyr och ställa till det.

Det är klart att uppriktiga samtal och diskussioner kan gynnas av att man träffas. Diskussioner och argumentation via artiklar och sociala medier blir gärna både distanserat och opersonligt. Samtidigt har de senaste månaderna visat att den debatten märkligt nog snabbt riskerar att spåra in på person. I den meningen kan det bli oförsonligt personligt.

Katarinastiftelsen kan möjligen vara ett undantag där man vågar låta olika meningar mötas. Men den som flitigt läser tidningar, predikoturer och kyrkliga blad lär ha svårt att hitta mötesplatser där olika meningar tillåts möta varandra och brytas. Lokalt är det oerhört svårt att hitta debatter om teologi, diskussioner om tro, seminarier över åsiktsgränser och en förmåga att föra dialog. Det är som om det är mycket lättare att möta dem som tillhör andra religioner än oliktänkande inom samma kristna kyrka.

Kan det vara så att i en kyrka tror man sig veta precis hur andra kristna tänker och argumenterar? Och man vill inte veta mer vilket förklarar varför man här och där avfärdar meningsmotståndarna och de argument man tror sig känna till. Somliga har gett upp, några för att de inser att de aldrig kommer att bli hörda utan upplever sig alltmera avfärdade och utdefinierade. Andra har lagt av för att de ändå inte vill veta av de där andra vars förhatliga uppfattningar man gör säkrast i att avvisa som kritiska, grälsjuka och konservativa.

Det blir svårt att ta tillropen om att mötas på fullt allvar när den förhärskande normen är att man håller sig till dem vars åsikter man delar. Min personliga erfarenhet från flera olika sammanhang är att det gärna sägs finnas vilja till samtal för att hitta gemensamma lösningar. Det har gällt både församlingen och personligt. Facit har flera gånger blivit total överkörning och noll lyssnande. Det är sådana erfarenheter som gör att förhoppningarna om samtal är svåra att ta på fullt allvar. Tilliten och det förtroende man förväntas ha har fått sig en knäck.

Om sådana erfarenheter gör det svårare att lita på dem som har det yttersta ansvaret, är det så konstigt? Är det illojalt? Är det kärlekslöst? Sådant fyller somliga dagar mina tankar. Men så händer det något fint i lokalförsamlingen och mässa firas. Då får annat ta plats i sinne och hjärta! Äntligen!