Profilerad och genuin tro

Reformationsjubileet lär vara på gång lite här och där i Svenska kyrkan. Samtidigt ställs lite yrvaket frågor som: är det ett reformationsfirande? Borde vi inte göra något? Ska vi snöa in på historien? Skulle vi inte tänka på hur vi kan öppna för ständiga förändring och nya reformer?

De ständiga förändringarna har av erfarenhet inte varit särskilt lyckosamt. Det finns en hel del gjort som hade varit bättre ogjort. Särskilt som förändring alldeles för lättvindigt kopplas till utvecklingsoptimism - bättre och bättre år för år eller varje reform är till det bättre.

Stordriftsfördelarna har länge överdrivits både i kyrka och samhälle. En förändring som drivs av ekonomiska motiv och övertro på rationalisering. Det blir billigare och effektivare tror de som ivrar. Att det riskerar att i kyrkan bli större avstånd mellan medlemmar och beslutsfattare erkänns sällan, inte heller att gudstjänsterna blir färre och gudstjänstfirarnas led allt glesare. Och trots att mission är en av de fyra grundpelarna i kyrkan så missioneras sällan. Det räcker liksom att ha breda kontaktytor och mera öppen verksamhet och färre profilerade grupper därför att i en obestämd framtid kan det löna sig...

En kyrka kan inte fungera som kyrka om den inte bärs av människors tro. Man kan inte leva av kyrkans tro och liksom åka med av bara farten, Det är den personliga tron som från den första församlingens tid byggt kyrkan och det räcker inte att samla på kontaktytor och mötesplatser, hur fint det än är. Om mötesplatser ska fungera måste människor få möta en profilerad och genuin tro på Jesus Kristus och löftet om rättfärdiggörelse och frälsning.