Symbolanalfabeter och bortförklaringstolkar

I SvD är Lotta Lundberg rädd för symbolanalfabeterna. Hon skriver: Jag är rädd. Men inte i första hand för jihadister och psykopater. Var sak har sin tid. Utan för symbolanalfabeterna. De som inte kan tyda en metafor, de som inte kan tolka en text. De som tror att Muhammed stod i rondellen eller att Jungfru Maria aldrig har legat. De som hävdar att eftersom ingen levande varelse kan gå på vatten, tänker de inte befatta sig med sån skitlitteratur. Eller med oss som läser den.

Visst finns det anledning att frukta dem som inte förmår se att det finns fler lager av betydelse i texter, traditioner eller hos symboler. De som hävdar att de inte behöver tolka eller brottas med en text utan nöjer sig med att läsa som det står. Det blir en endimensionell bokstavstro som bortser från textens eller symbolen kontext, dess sitz im leben, dess världsbild och grundläggande värderingar. Det finns dock sekter och fanatism som i kombination ger förfärande resultat. Då försvinner det mänskliga och det medmänskliga bakom ett förblindande tunnelseende där illusionen att förfoga över sanningen skadar tankeförmågan och perceptionen. Den egna gruppen mot alla andra och världen...

Lotta Lundberg berättar vidare: Jag är bekännande kristen. Det betyder inte att jag tror på helvetet, att Gud skulle ha hittat på något så infamt som ett kosmiskt koncentrationsläger.

Man skulle ju kunna tro att en person som genomskådat symbolanalfabeter också skulle kunna tänka att helvetet betyder något viktigt utan att kanske vara just ett kosmiskt koncentrationsläger. Att skiljandet av får och getter är ett bejakande av människors möjlighet att själva välja något som påverkar bortom livet som vi känner det.

Självklart behöver text tolkas, särskilt om den ingår i en religiös urkund som är skriven på andra språk för mycket länge sedan. Texten ska färdas genom tid och rum, bryta upp från en världsbild och landa i en annan, göras rimligt begriplig i en tid då vetenskap och forskning påverkat det mesta och bli brukad som rättesnöre och uppenbarelse i liv och gudstjänst.

Men vad ska man kalla den läsning eller det studium av bibeltexter som enbart tror att verklig förståelse handlar om att man utforskar texten som allergorisk, symbolisk och så gott som aldrig betydande det den säger på berättar- och sakplanet? Angreppssättet tar Bibeln på så pass stort allvar att man lägger massor av kraft, energi och kunskap på att genom finurliga och komplicerade resonemang söka bortförklara vad texten tycks handla om och säga. Risken är betydande att resultatet blir synnerligen godtyckligt.

Det som händer i nästa steg är intressant. Det är då man till och med inom kyrkan och bland teologer bryter upp från bibelstudiet och börjar använda analogislut eller förmenta logiska resonemang för att slå fast teologiska sanningar. Då kan det heta att Gud är kärlek. Därför… och så följer något påstående som man menar bestyrks av att Gud är kärlek.  

Då vittrar respekten för Skriften och Ordet efterhand bort och det blir allt enklare att bara tillämpa allmänna resonemang om sådant som har med kärlek, medmänsklighet och aktiviteter, verksamhet och goda gärningar att göra. Olika ideologier blir ledande vilket får somliga att tro att deras sammanslutningar och grupperingar har viktiga läxor att lära kyrkan. De menar sig ha en uppgift att ingjuta sina egna och bättre idéer i kyrkan.

Lotta Lundberg avslutar sin krönika i SvD med att nagelfara naiv bokstavstro: Denna bottenlösa dumhet finns i alla läger. De bokstavstrogna, symbolanalfabetikerna, fundamentalisterna och sekteristerna möts i en gemensam himmel (Nota bene igen, för den som har svårt med symboler: med himmel menar jag en imaginär plats, det är en abstraktion, inte ett cocktailparty intill en flygplansvinge). De vill strypa det utrymme som gör det möjligt att sätta sig in i en annan människas situation. Undertext är fantasi och fantasi är förutsättningen för empati. Religion är som vädret. Det åstadkommer en rad olika saker.

Jag känner sympati för Lundbergs försvar för religion och tro. Men hon drar alldeles för långtgående slutsatser av tro som är bokstavlig. Det är inte sant att alla dem som kan kallas fundamentalister skulle sakna förmåga till empati och medmänsklighet. Även de som tror att Bibeln är Guds uppenbarade ord behöver inte ha låst in förnuftet i ett kassaskåp och svalt nyckeln. Särskilt som de som tolkar ibland sätter på frihjulet och drar iväg, Gud vet vart…

Om synd inte är synd och ondska inte ondska, om helvete inte är helvete och dom inte dom. Ja om dessutom himmel bara en dröm och mirakel och under bara sinnrika sätt att förgylla något naturligt så finns det väl knappast någon anledning att tro att korsfästelse är lidande och död och uppståndelse något annat än en mörk och tom grav.

Med domens dag för ögonen

Kristus är kyrkans huvud. Varje kyrkomöte och samfundsstyrelse behöver hålla denna insikt levande. Varje församling, varje anställd och varje medlem behöver bejaka denna hållning. Annars är det lätt hänt att man tror sig ha rätt att själv styra och ställa efter eget förstånd, som om kyrkan vore en organisation vilken som helst.

Vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner är inte heller en fråga om tillfälliga kast i opinioner eller trender. Så länge Svenska kyrkan vill vara en kristen kyrka med en apostolisk tro behöver det man tror, lär och bekänner stå i samklang med vad apostlarna trodde, lärde och bekände.

Med små justeringar här och där blir förändringarna tagna var och en för sig inte så omvälvande. Men när man försöker se hela bilden, höja sig över de enskilda träden, det är då man kan se skogen. Då märks det om det finns kalhuggna ytor.

Rädslan att tala om synden gör sig ofta påmind. I predikningar, i undervisning och samtal tonas synden ner. Den verkar så frånstötande och stämmer illa med hur människor brukar uppfatta sig själva, Den goda viljan anses ganska ofta räcka långt. Syndabekännelse och bön om förlåtelse blir då mindre viktigt. Och om den egna belägenheten inte alls är så allvarlig, om de egna gärningar när man gör så gott man kan är tillfyllest, då blir det allt svårare, rent obegripligt, att tala om hur Jesus måste lida och dö för våra synder.

Domsöndagen ger tillfälle att tala om det yttersta tingen, om Kristi återkomst som Herre och Domare. Men om Gud förlåter allt oavsett hur vi levt blir ju också det kristna livet med bön, lovsång och gemensam eukaristi inte heller något en människa behöver ägna sig åt. Om Domens dag enbart framställs som återställelsens dag, som en helandets och upprättandets dag, försvinner den personliga utmaningen att leva som lärjunge, kärleksfullt och ansvarstagande. Ty inget ansvar kommer att utkrävas. Guds nåd drar ett streck över allt. Det blir allmän frälsning. Det spelar ingen roll om man sagt sitt ja eller sitt nej till Gud. Även de mest monstruösa brott som har begåtts, ta terroristiska dåd eller folkmord, skulle då intet betyda? När predikanter låtsas att de redan vet att allt sådant förlåts och glöms bort behöver de utmanas och ifrågasättas.

Om det vore så att domens dag innebär att ingenting under livet egentligen spelade någon roll, varför finns det då flera texter som är mycket tydliga om domen och om en evig åtskillnad? Varför talas det alls om att bli dömd eller bortvisad? Ansåg Jesus att hans lärjungar behövde skrämmas upp rejält för att de skulle skärpa sig och förstå allvaret?

Kristi Konungens dag, domsöndagens texter talar tydligt om att alla slags avsteg från ett kärleksfullt liv kommer att prövas och dömas. De som anser sig vara rättfärdiga och berömmer sig av sin fromhet ska inte vara så säkra de heller, om man ska tro flera Jesusord om vilka som går före i Guds rike.

Det går inte an att använda domstexterna som skrämsel eller hot. Det är inte upp till människor eller ens till kyrkan att avgöra hur Kristus domaren kommer att döma. Men kyrkan ska predika omvändelse, förkunna att Guds rike är nära och är kallad att oupphörligen tala om räddningen genom Jesus Kristus.

Effekten, är den verklig?

I Örebro spelas Lucy Prebbles EFFEKTEN på Nya China. En föreställning om några frivilliga försökskaniner som ska pröva antidepressiva medel, s k lyckopiller. Doserna ökas efterhand och det som sker mellan försökspersonerna blir till en fråga om det de känner är verkligt. Eller är det kemikalierna i dem som fabricerar upplevelserna?

Parallellt utspelar sig ett speglande relationsdrama mellan chefen för försöken och doktorn som handhar själva experimentet. Hur långt kan man åsidosätta vad man tänker och känner för att leverera resultat? Går det verkligen att stänga av samvete och moral? Det blir till en fråga om förpliktelser och lojalitet och om att vara sann mot andra och sig själv. Doktorn levererar en nyckelreplik när hon yttrar att hon nog är död, det är bara kroppen som inte har fattat det än.

Föreställningen är rolig och rapp, men även tragisk och sällsynt allvarlig. Det blir en hel del skratt men även passager där man drabbas och känner medlidande. Några ögonblick blir det andlöst tyst, människor håller andan, gripna av det som utspelar sig så hudlöst nära.

Den som får chansen att se EFFEKTEN har all anledning att göra det!

Skådespelare är: Frida Beckman, Peter Eggers, Isabelle Moreau och Per Burell, Regi: Andreas Kundler. Föreställningen ges av Riksteatern och Örebro Länsteater.

Kyrkomötesmerit att missförstå och misstolka

Den som är ovan vid Svenska kyrkans beslutsapparat och dess sätt att fatta beslut blir förmodligen rejält konfunderad om personen råkat betrakta webbsändningen av kyrkomötets debatt. Det är som att befinna sig i riksdagen. På samma sätt som där talar människor formellt och upprepar ofta redan intagna positioner.

Det är som om det vore en merit att medvetet vilja missförstå sina motståndare. Viljan att begränsa och mota bort de grupper och personer som vill hålla fast en mera klassisk, traditionsenlig eller ursprunglig tolkning av tro, lära och bekännelse demonstreras tydligt. Hur länge kan någon tåla att gång på gång möta försök att bygga avgränsande hinder.

Här lägger mötesordning och modeller hinder i vägen. De samtal där människor kan mötas över åsiktsgränserna får ju åskådaren aldrig se. Här skönmålas det egna och annat misstänkliggörs. Antingen därför att de förtroliga mötena aldrig äger rum eller därför att de sker bakom lyckta dörrar och enbart fungerar där. Men ska Svenska kyrkan undvika att falla sönder krävs betydligt mera av ömsesidighet och vilja att hålla samman kyrkan. Då går det inte att ständigt attackera dem som inte är beredda att förändra bekännelsen utifrån någon hänvisning till folks åsikter eller tyckanden. Det är så man gifter sig med tidsandan och har man börjat rutscha i den kanan är det svårt att sätta stopp.

Olle Burell, s-gruppens talesman, antydde i ett inlägg till förmån för vigselplikt för nyvigda präster (dvs innefattande samkönade vigslar) att det fanns gott om andra samfund man kunde söka sig till om det inte passade att vara med i en på så vid reformerad Svensk kyrka. Man undrar vilka förbindelser han kan ha med vilka samfund där det vore möjligt som evangelisk luthersk präst att verka?

Sådana erbjudanden, hot och önskningar, att somliga präster faktiskt borde och ska ge sig av, får sällan mothugg. Sällan säger någon biskop ifrån så man förstår att de blir upprörda och förtörnade över sådant trams. Deras tolerans för sådana utstötningsförsök är ibland ganska plågsam.Kanske borde de som vill mota ut somliga av kyrkans tjänare börja fundera på med vilken rätt och i vems namn de arbetar för en sådan utstötning. Skulle man tillämpa den gyllene regeln i detta sammanhang borde man väl på samma vis önska dessa ständigt missnöjda och restlöst förändringsbenägna glädjen att hitta ett sammanhang där de för en gångs skulle fick och kunde trivas utan att behöva rensa ut och bort dem de icke kan tåla.

Oskuldens tid och minnet

Efter attentaten och massmorden i Paris är stämningsläget annorlunda. Normaliteten har bytts mot förtvivlan och sorg och på längre avstånd av upprördhet, oro och vaksamhet. Uttalanden görs av statschefer och politiska ledare om hur man sluter upp på Frankrikes sida och om hur man vänder sig mot terroristerna. Tidningar fylls av tänkvärda artiklar om hur terroristerna öppnat krig mot vanligt folk, mot alla. och om att nu behövs det andra insatser än deklarationer om storskaligt krig mot fundamentalistiska och extrema islamister. Läs gärna Jenny Nordbergs artikel i SvD.

I väst har nästan alla glömt sin historia och de övergrepp och skoningslösa plundrings- och erövringståg som historien är fylld av. Den historien spelar roll i den obegränsade barbarism som terroristerna anammat. Men det gör även västs bombningar och drönarattacker, särskilt när de orsakat många civila offer.

Ondskan i det övervägda, medvetna och kalkylerade mördandet bygger på en låtsad rationalitet. Man rättfärdigar sitt handlande med förenklad och svartvit retorik. Det sker genom att bortse från all slags moraliska förpliktelser som humanitet och medmänsklighet ålägger varje människa. Kristendom och islam är fyllda med sådana förpliktelser mot främlingen och gästen, av bistånd och allmosor till den behövande, av solidaritet med medmänniskan. Likgiltighet och förakt inför det liv Gud skapat hör samman med djävulskap och ondska.

Oskuldens tid är nog förbi. Oskulden som låtsades att historien inte betyder något eller att den är glömd och borta. Det går inte längre att förtränga det som varit. Vi måste alla minnas. Så att inte vår egen historias allra mörkaste kapitel ska skrivas en gång till...

Samtidigt behöver vi gemensamt protestera mot försöken att rättfärdiga kallblodiga massmord i vår tid med händelser ur det förflutna. Om den retoriken får fortsätta kommer det inte att finnas någon ände på det myckna dödandet. Inte heller kan våra samhällen negligera de isolat och ghettoliknade förorter där frustration och hat ges näring. Platser som tycks inspirera till att unga människor i Europa väljer att bli terrorister och resa till Mellanöstern för att strida.

Ett sätt att möta framväxten av extrem islamism är ett arbete där många kan hjälpas åt. I arbetet att möta, mobilisera och inkludera särskilt unga människor, de som befinner sig i marginalen, i utanförskap, bör särskilt muslimer och kristna stå vid varandras sida.

Rättigheter för barn och unga

Varför får somliga alltid fördelar och bättre chanser än andra? Ska vi inte vara lika? Eleven ser på politikerna på podiet och verkar inte tro att det finns något svar. Hon har bara konstaterat hur det ligger till i den jämlika skolan. Hon har upplevt att olikheter och särbehandling kvarstår så att somliga får många fördelar samtidigt som andra kämpar i ständig motvind.

De tre politikerna på podiet i bibliotekets café Mummel och mums tittar på varandra och försöker så gott de kan besvara frågan. Alla ska behandlas lika, säger de. De hänvisar till Barnkonventionen och till läroplan, rektor och andra som ansvarar för hur det ser ut i skolan. De gör så gott de kan dessa unga men redan erfarna politiker. En av dem är redan kommunalråd och en annan regionpolitiker.  Trots att de redan fått sina törnar inom det politiska systemet tror de fullt och fast på att missförhållanden går att rätta till inom systemet. Deras uppmaning till flickan blir att vända sig till någon för att påtala missförhållanden.

Jag tänker att systemet inte rår på de osynliga band som finns mellan människor och som de knappast själva är medvetna om. Studiebakgrund, status, namn, ekonomi, vänskapsrelationer, favoritism, fördomar.

Flera elever frågar sedan om mobbing. Vad som görs för att ta tag i den, få den att upphöra. Åter hänvisar politikerna till att regler och normer dömer ut mobbing och de gör det uppmuntrande och inkännande. De talar om att internetmobbing ofta får allvarligare följder än den mobbing man möter mer direkt. Och så pekar de på stöd och hjälp som finns. De nämner apparatens tjänstemän och samarbetsorgan. Det är rektor och kuratorer, sjuksyster och lärare, det är elevråd och andra grupper. Ytterst är rektor ansvarig och det finns planer och strategier för hur man ska hantera mobbing.

Kan verkligen planer och åtgärdsprogram komma till rätta med mobbing? Måste inte skolan också räkna med eleverna som de viktigaste resurserna i arbetet mot mobbing? Där mobbarna tillåts dominera och rädsla griper eleverna så att de tystnar lär problemet bli ofattbart svårt att komma åt. Inte så att man kan vältra ansvaret från vuxenvärlden till ungdomarna och barnen själva. Men skolans elever, liksom varje anställd på en arbetsplats, är resurser i arbetet mot mobbing, utstötning och förföljelse.

Det sägs många fina ord om Barnkonventionen denna afton. Man betonar att barn har rättigheter och ska kunna ställa krav. Men rättigheterna kan inte bara tillgodoses av stat eller kommun. Rättigheter innehåller också en moralisk skyldighet att bidra till att rättigheterna blir rådande även för andra.

Många kloka frågor ställs av ungdomarna och politikerna visar att de vill arbeta med de problem ungdomarna påtalar. Varför lyssnar vuxna mest på vuxna? Varför har ungdomar så lite att säga till om? Ifrågasätt oss, gå på oss om det är något ni tycker och vill, sägs det från podiet.

Det man nästan glömmer bort är just att de ungdomar som är där av eget intresse behöver tänka kring frågor om relationen mellan grupp och individ. Grupperna ungdomar eller elever har sällan kollektiva rättigheter. Rättigheterna tillförsäkras först och främst varje person, ung som gammal oavsett kön, religion, sexuell läggning, etnicitet eller någon annan variabel som kan användas som diskrimineringsgrund.

Kristendomen betoning av kallelsen, det personliga ansvaret, att älska sin nästa som sig själv gör varje person till en aktör. Även de elever eller ungdomar som ser chanserna gå till andra har unika kallelser och gåvor som kan bidra till gemenskap och förändring. Det kanske kan ge nytt mod att förändra förhållanden man så lätt blir, eller uppfattar sig som, offer för.

Samlingen ägde rum i Örebro torsdag kväll under Veckan för mänskliga rättigheter. Den vecka som förr hette demokrati och toleransveckan. Arrangemanget har ägt rum i många år med stort engagemang både från föreningar och folkrörelser såväl som från kommunens olika verksamheter. Samtal om barns och ungas rättigheter hette samarrangemanget mellan Stadsbiblioteket och Rädda Barnen som involverade flera skolor i Örebro.

Bloggar du?

Bloggar du, undrade en vän jag mötte. Vi hade stött ihop vid lunchtid och satt och pratade över dagens rätt. Finns verkligen bloggar kvar? Jag läser aldrig någon och nu hör man bara om twitter och poddar. Snart kommer det väl ännu fler sådana där sociala medier?

Min första impuls var att ta till standardsvaret. Det man fick lära sig när man höll på med mediakunskap. Att nya medier kommer till men de som redan finns lever vidare. Man lägger liksom bara till de nya och slutar inte helt med de gamla.

Men så kom jag att tänka på tidningskrisen, den som drabbar papperstidningen. Yngre människor väljer i allt högre utsträckning bort det de man elakt kallar för gammelmedia. De väljer något digitalt som kan kollas på en padda, i en mobil eller någon annan apparat (t ex en så kallad datamaskin). Följde är att fler tidningar gör sina tidningar tillgängliga digitalt. Dessutom erbjuder numera radiostationer och televisionskaneler ett bredare utbud. Vid sidan om det talade radioordet erbjuds läsning på nätet med mer information, mer material. Televisionen erbjuder på likartat sätt artiklar och annat extramaterial via webben. Och papperstidningarna har numera egna televisionsredaktioner som producerar rörliga bilder både från fältet och i studio.

Så jag sa ungefär det. Fast smartare. Rappare. Kortare. Och tillfogade. Jo, jag bloggar ännu.

Är det många som läser det du skriver? 

Det varierar mellan 50-60 personer och upp till si så där en 4-500 personer. Hur många som sedan får materialet på annat sätt än genom att ta sig in på mina bloggsidor, det vet jag inte. Några år bloggade jag även i Finland. Kyrkpressen hade en bloggportal och där hade jag massor av läsare. Men när Kyrkpressen la ner bloggportalen för att det skrevs så mycket dumt och extremt så tappade jag bort dem allihop. Men är bloggen inget annat är den väl en tidsmarkör. En dagbok över sådant som engagerat och påverkat skribenten. Och möjligen någon mer. Så det blir mycket kyrka och tro. En del politik. Li8te böcker och någon film. Vardag. Och helg.

Jag kanske får ta och besöka din blogg.

Kanske, sa jag och tittade frågande på personen. Varför bara kanske? 

Får tron plats?

Många minns nog hur det har svängt åt olika håll när man diskuterat relationen föräldrar och barn. Det fanns en tid när föräldrar började känna sig låsta och bundna av relationen, En anledning kunde vara det moderna arbetslivets krav på engagemang och insatser. En annan kunde vara långa restider eller familjer som flyttat isär och delats upp och där föräldrar på en begränsad tid skulle försöka fylla sitt föräldraskaps alla åtaganden. Det var då begreppet kvalitetstid föddes. Det var inte längre frågan om hur mycket tid man tillbringade med varandra (kvantitet) utan vad man gjorde med den tid man hade till förfogande (kvalitet).

Samtidigt som tanken på kvalitetstid med barn ledde till att man på kort tid skulle göra mycket meningsfulla och roliga saker tillsammans försvann allt mer den del av relationen som byggs genom ett utsträckt liv tillsammans. Behovet av egen tid växte också. Somliga menade nu att de hade både behov och rätt att slippa ifrån sina barn för att få tid att ägna sig åt sig själv och sina egna intressen.

Hastigt, förenklat och ungefärligt kan en fas i synen på föräldrar och barn beskrivas så. Det moderna samhällets bristvara uppfattades vara tid. Den räckte inte till för allt man ville hålla på med. Upplevelsen av tidsbrist har naturligtvis flera yttre orsaker. Arbetsliv och boendesituation och kommunikationer är redan nämnda. Men man kan också se många fler faktorer: fritidssektorns tillväxt, krav på engagemang i det civila samhället, nöjesindustrin, ekonomiska möjligheter att konsumera och förverkliga önskemål. Mass- och sociala medier osv.

En parallell förändring som sällan, nästan aldrig, diskuteras är trons plats och roll i moderna människors liv. Tron som en gång fyllde hela människan och hennes liv, till ande, själ och kropp fick allt trängre utrymme. Alla de yttre faktorerna som påverkade relationen föräldrar och barn förändrade också trons roll i människors liv. Den fick allt större konkurrens av annat. Från mitten av 1800-talet fick den alltmer samsas med flera andra trosföreställningar som utmanade varandra och framväxande ideologier, politiska sådana.

Den kristna tron fungerande som en heltäckande livsåskådning blev alltmera ifrågasatt av vetenskap och av det moderna samhällets ideal och organisering. I takt med att omvärlden växte och förändrades med stor hastighet blev trons plats mindre. Den fann flera olika vägar att lösa konflikten. En var att intellektualisera och göra tron mera teoretisk. En annan väg blev trons allt starkare koppling till upplevelser och känslor. I bägge fallen förminskades tron. Den plats tron hade i en människas liv och den tid man kunde ägna åt tron minskade.

När samtidigt det regelbundna bedjandet avtog blev tron ytterligare försvagad. Dess andningsuppehåll blev längre. Bibelläsandet rasade samman och de bibelord trons människor fick sig till del kom allt mer ur andaktsböcker eller i gudstjänster. Den egna läsningen kollapsade under trycket av en aldrig sinande ström av tidningar, böcker och rörliga bilder.

Konkurrensen är förödande för tron som inte kan existera utan att blandas upp, ofta tunnas ut, av allt annat som en människa tvingas ta in. Förmågan att förena nytta med nöje eller arbete med tro är en konst satt på undantag. Många har använt tiden för köksgöromål eller skötsel av hemmet, t ex strykandet av kläder, för samtal med Gud och förbön. Men det är oändligt mycket lättare att få sin önskemusik spelad eller en favoritförfattares senaste bok uppläst ur olika apparater.

Denna trons utspädning och tillbakaträngning är värd att tänka på. Tänka över. Något kanske kan göras? 

Jag fattig, syndig människa duger än!

Olaus Petri syndabekännelse, den som infördes i den svenska mässan på 1530-talet, återkom ett par gånger i dagens predikan i den kyrka där jag deltog. Bekännelsen lär ha föregångare i och gå tillbaka på medeltida biktformulär.

Denna bekännelse har många belackare, profana och kristna, som menar att den är negativ och fylld av en ålderdomlig och förlegad människosyn. Tänk om det motsatta gäller? Att belackarna är de som har en gammal och förlegad uppfattning? Åtminstone lär de få svåra problem om de på allvar vill underkänna en syndabekännelse som så väl sammanfattar ett antal av den kristna kyrkans trosuppfattningar, dess dogmer.

Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.

Ordet fattig lär stöta dem som menar att man då skulle förneka Guds skapelse, den där allting var gott. Att berättelserna om syndafallet, människans förvisning ur paradiset och det tidiga brodermordet ger uttryck för människans fall i, och fallenhet för, synd glöms lägligt bort. Liksom man gärna bortser från den kamp och det hårda arbete som livsupphället kräver. Därtill kommer människans tidigt demonstrerade andliga fattigdom…

Det andra som invänts mot OP:s bekännelse är betoningen av människans synd, Syndig människa och dessutom född med synd. Arvsynden är sedan länge undanstuvad i dunkla skrymslen för att inte skrämma eller förtörna människor. Det ska vara varmt, gott och välkomnande blir som en överideologi som generöst tillåtits och använts för att sudda i trosläran.

Ordet brutit blir i nyare ”syndabekännelser” med dagens blomstrigare språk förvandlat mera till brustenhet och brister än medvetna handlingar (dit även överlagd utebliven handling kan räknas). Hos OP finns insikter om syndaskadan som skiljer människan från Gud, den ärvda och den förvärvade.

Jag har inte älskat dig över allting
och inte min nästa som mig själv.
Mot dig och dina bud har jag syndat
med tankar, ord och gärningar.
Jag är värd att förkastats från ditt ansikte,

om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat.

Lagen sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. I syndabekännelsen erkänner och medger människan att hon inte levt i enlighet med det dubbla kärleksbudet. Synden visar sig både gälla förhållandet till Gud och till medmänniskan. Synden har genomsyrat tankar, ord och gärningar, dvs hela människan. Nästa rad understryker att inga förtjänster räcker till, inga egna insatser kan uppväga syndaskulden. Realistiskt understryks att ”jag är värd att förkastas” om jag skulle dömas efter mina synder.

Komna så långt i bekännelsen har somliga människor redan bestämt sig. Här är det nedklassning och svartmålning av människan och hennes egenskaper och förmågor som gäller. Det är mest bara synd, synd, synd. De menar sig rent av ha blivit skadade och vingklippta av sådana ord. Det har reagerat starkt negativt. Så där tycker inte vi. Aldrig! Det är omodernt och fel. Men likafullt är det en insiktsfull och teologiskt sund syndabekännelse.

Men du, käre himmelske Fader, har lovat

att med mildhet och nåd ta emot alla

som vänder sig till dig.

Du förlåter dem

allt vad de har brutit och försummat

och tänker inte mer på deras synder.

Detta förlitar jag mig på när jag nu ber om förlåtelse

för min frälsares Jesu Kristi skull.

När dessa rader har kommit över läpparna inser förhoppningsvis en och annan att det var för tidigt att döma ut OP:s syndabekännelse som svartmålande och mörk. Här kommer Guds mildhet och nåd till uttryck. Här möter förlåtelsens ord som utplånar och glömmer synden. Detta litar bedjaren på när det avslutningsvis bes om förlåtelse för ”min frälsares” skull, för Jesu Kristi skull.

Människan belägenhet är svår men inte omöjlig. Guds förlåtande kärlek möter henne. Människan är fattig och syndig men samtidigt oändligt värdefull eftersom Gud faktiskt visar mildhet och nåd, förlåter och glömmer.

Väntande dagstidning med begränsat innehåll

Tidig morgon. Dagstidningen har landat på hallmattan. Snart ska den lyftas upp på köksbordet. Där avlämnande en mångfald budskap. Med stor säkerhet vet man att där kommer att finnas flera sidor om fonder och aktier. Lika säkert är att flera artiklar försöker hålla liv i redan genomförda idrotts- och sportevenemang. En gnutta utrikesrapporter från världens oroshärdar liksom några speglingar från inrikespolitiska sammanhang lär finnas. Särskilt kommer valet i Turkiet att uppmärksammas just idag.

Med stor säkerhet vet man att nästan ingenting handlar om livsåskådning, kyrka, tro eller religion. Likaså vet man att nöjen och underhållning får större utrymme än konst, litteratur och klassisk musik. Så gott som inget utrymme alls kommer att ha avsatts för tillbakablickande och analyserande artiklar som kan sätta in aktuella händelser i ett större sammanhang. Dessutom vet man att bilderna kommer att få ett stort utrymme och ofta på textens bekostnad. Man litar liksom inte på ordet. Hur det nu kan komma sig.

Snart ska jag läsa. Och försöka förstå varför det blivit så...

Ge oss vår dagliga tidning

Har Du en daglig tidning hemma?

Nu har jag prenumererat på en dagstidning i ganska många år. Det trivs jag med. Den är fin att ha. 

Tror jag det! Vad tycker du om den? 

Den är snygg och ganska tung. Och fina bilder finns på framsidan. På ett par veckor blir högen där jag lägger tidningen mer än en decimeter tjock. Jättemycket papper blir det. Som  måste bäras bort ibland. Men det kan det vara värt. Bara för att ha en dagstidning.

Ja men… vad tycker Du om det Du läser i tidningen? Är den välskriven? 

Det är tryggt när den kommer. Min prenumeration bygger på att den kan vara bra att ha om jag skulle behöva läsa den någon gång! Det vet man ju inte i förväg, eller hur? En dag kanske jag får lust att läsa. Sanningen att säga så läser jag inte tidningen. Nästan aldrig. Det som tilltalar mig är tryggheten. I att ha den. Det dunsar så hemvant när den kommer på morgonen. Då vet jag ju att världen inte gått under. Än. Jag har ju hört att dagstidningen gör nytta. Kan vara bra för andra. Och det vill jag absolut stödja.

Prenumererar du på en tidning som du inte läser?

Ett par gånger i december bläddrar jag lite i den och läser lite här och lite där. Då tycker jag verkligen om det jag läser. Jättefina texter och härliga bilder! Det blir liksom högtidligt. För jag vet att vid helgen är det många som öppnar sin tidning. Det är en gemensam grej. I vårt samhälle liksom. Vår dagstidning.

Men något mer måste den väl ändå betyda?

Jo det kan väl hända att jag öppnar den om någon har dött. Man vill ju se dödsannonsen så man kan minnas sina gamla vänner. Men annars är jag mest glad över att jag kan säga att jag har en tidning. När andra frågar.

Berättar du om att du har en tidning som du sällan eller aldrig läser?

Jo, man vet ju aldrig om det kommer en dag då man ändå vill läsa en liten notis eller annons. Kanske en hel artikel. Om det blir kris, eller så.

Men varför i all världen håller du dig då med en tidning?

Många andra har tidning. I mitt föräldrahem fanns alltid en tidning. De läste väl inte varje dag. Men nog såg jag att de ibland, nästan i smyg, satt försjunkna i sidorna. Alltså, ingen i familjen har någonsin varit riktiga tidningsläsare. Vi tror liksom inte på papperstidningen som informationskälla. Inte på samma sätt som journalister och andra tidningsarbetare. Inte på deras sätt. Deras tidning. Jag tror på mitt sätt. Att någonstans finns en text som nog kan ha betydelse. En dag. Kanske. Det räcker för mig.

Blir det inte ett problem att välja vilken tidning du inte ska läsa?

Njä, jag tar den största, den som fanns hemma när jag var liten. Den är högtidlig och bra. Fädernas tidning i vårat land, så att säga. Och mödrarnas. Äsch, den var till för alla. Det vet man ju. Man vet ju i förväg vad det står ändå. När jag håller i den slumrar jag så gott. Förresten, egentligen var det väl tidningen som valde mig. Och på den vägen är det.

Åt Gud allena äran

Jublets kategorier hålls vid liv. Ibland även i kyrkans rum. Det är inte bara de stora konserthusen eller Operorna som ger de musikaliska storverken. Det finns platser där man fortfarande jobbar hårt för att de sakrala verken med solister, kör och orkester ska klinga under valven och framför ett altare.

Det finns inget ont i att kulturinstitutionerna regelbundet återvänder till de stora mästerverken av kompositörer som Bach, Händel,Verdi eller Mozart, för att alls nämna några. På så sätt går de inte förlorade för vår tid. Fortfarande finns då möjligheter för nya generationer att få träda in i för dem nya och klingande universa. Den som vågar språnget kan få sitt liv förändrat i mötet med sådan musik.

Men de allra flesta av dessa verk berättar och förkunnar det kyrkan lär och tror. När Matteuspassionen ljuder i Stilla veckan blir samspelet med kyrkorummet till ytterligare en dimension som de andra institutionerna saknar. Och när Juloratoriet understryker julens inkarnatoriska glädje sker det i ett rum där Gloria och Laudamus håller den jublande änglahärens, ja hela den himmelska härskarans, lovsång vid liv.

Är då detta segregerande finkultur? Är detta elitmusik för en liten exklusiv grädda? Det finns sådana åsikter. Att de som vill beskära och tysta den klassiska musiken till förmån för enklare dagsaktuell schlager- och popmusik därmed stöder en annan musikelit tycks inte bekymra. Inte heller bekommer det dem att professionell konst utövas på de flesta andra områden av en utvald och upphöjd skara. Till exempel att varje dagstidning fylls av elitidrottens höga visa bekommer dem inte. Sådant går tydligen an, men att det är en viktig uppgift för en kyrka att låta det musikaliska och sakrala arvet klinga i sin egen miljö blir av någon anledning till anstöt. Men så blir det väl när känslor snarare än tankar tillåts styra.

Denna långa harang stiger ur oron för att även den omåttligt rika Svenska kyrkan allt mera sällan ger utrymme för de stora och kostsamma verken. Dels för att man misstror själva musiken och klassar ner den och dels för att den kostar mer än man vill betala. Om kyrkan slutar att uppföra de stora sakrala verken blir det svårt att skylla på andra om de en dag tynar och tystnar.

En möjlighet att höra ett av dessa verk. Bachs Juloratoriet, blir när det uppförs i sin helhet två dagar i rad, nämligen i Olaus Petri kyrka Lördagen den 19 och Söndagen den 20 december. Båda dagarna med början klockan 16. Biljetter kan köpas via Ticnet. Det blir vardera dagen cirka två och en halv timmes musik och med en paus på 20 minuter. Det är värt att understryka att det finns en tradition i Örebro att satsa pengar, tid och kraft på att även de stora verken ska få bo kvar i kyrkans rum! En vilja och inriktning som inte på något sätt fått församlingar att inskränka eller begränsa sitt diakonala arbete. Heder åt sådant.

Blir uppförandet uppmärksammat? Nerikes Allehanda måste nog för skams skull masa sig iväg för att skriva en recension. Det brukar vara svårt för tidningen att hålla koll på och recensera kyrkans musikaliska erbjudanden. Än mindre lär väl musikradion, televisionen eller de stora rikstidningarna vara intresserade. Detta händer ju utanför tullarna i Stockholm och därtill i en kyrka. I storstaden är man ju bortskämda med storverken och förstår nog inte magnituden av en sådan satsning ute i landsorten.

Att klassen på sång och musik är väl så god i Örebro beror vid detta tillfälle delvis på att Drottningholms Barockensemble spelar, men även på att körerna i Örebro och Olaus Petri församling i synnherhet håller en sådan osedvanligt hög klass. Därtill möter internationella solister upp. Vad sägs om: Marcel Beekman som evangelist/tenor, Berit Solset, soparan, Clare Wilkinson, alt och Benjamin Appl, bas?! Dirigent är församlingens eminente körledare och organist Mats Bertilsson.

Bach slutar sina verk med en tillägnan, värd att minnas i vår tid: Soli Deo Gloria! Åt Gud allena äran!

Bröd och vin i en väldoftande gryta

Ibland tar det tid innan en bok blir läst. Gårdagens bröd heter boken, utgiven på Artos förlag, som en god vän rekommenderade. Jag la den på nattduksbordet. Där blev den liggande. Efter ett tag hamnade andra olästa böcker ovanpå den. Uppskjuten. Eller förskjuten. Bortglömd. Men så en dag kom jag ihåg den och tänkte att den var så tunn att den borde ha varit läst för länge sedan. Jag letade fram den, öppnade den, och läste Peter Halldorfs förord. Sedan gick det av bara farten

Författaren är Enzo Bianchi grundare till klostret Bose. Han har blivit en uppmärksammad och efterfrågad kristen ledare. Boken Gårdagens bröd innehåller en tillbakablick. I korta kapitel berättar Bianchi om sin uppväxt i Monferrato. Där lärde han sig enkla ordspråksliknande livsregler som t ex Gör din plikt, bryt ihop men fortsätt framåt. En annan inskärpt regel var Överdriv inte. Ytterligare en var Det gäller att inte ta åt sig!

Det liv och det samhälle han skildrar har på ett sätt upphört. Moderniseringen, tekniken och nya tänkesätt har förändrat livsstil och levnadssätt. Ingen lämnar längre kvar klasar på vinrankorna för att de fattiga eller mindre bemedlade också skulle få del av skörden. Då stod kyrkan inte bara geografiskt mitt i byn utan var ett centrum för kampen mot hagel, torka eller regn. Man kan riktigt se kyrkoherden i sin fladdrande violetta skrud marschera rakt in i det värsta ovädret understödd av sin korgosse. Åkallande Guds makt. Det var en tid då den kristna tron ännu var befäst i de flestas sinne.

Bokens titel underbyggs i ett kapitel om Brödet på bordet. Det bröd som dukades fram om morgonen tillsammans med en karaff vin och lite olja. Det var ett bröd som blev bättre dag för dag. Som bjöds husfolk, vänner och främlingar lika. Bianchi tänker inte bara konventionellt så from han är. Han kan till exempel få läsaren att dra efter andan när han skriver om att bordsbönen inte är någon magisk formel utan en tid för eftertanke så att, för att, vi människor inte ska kasta oss över maten som djur.

Några avsnitt handlar också om vinet och allt arbete med att plantera, beskära, skydda och skörda och jäsa som tillhör. Men mest av allt om vinet som ger färg och glädje tillsammans med brödet som ger kraft. Inte att förundras över så lyfter Bianchi också fram nattvardens börd och vin utifrån barndomens hågkomster och många egna insikter därtill.

Gårdagens bröd är som en väldoftande gryta som tillagats under lång tid med stor respekt för råvarorna och dem som skall njuta anrättningen. Här vimlar av mat, färgstarka människor och vardagliga relationer. Här möter födelse och död samt tankar om åldrande. Sammanfattningsvis är detta en liten pärla till bok. Passar både som födelsedagspresent och för egen njutningsfull läsning!

Kyrkans bredband är för smalt

Allt mer av en persons eller en församlings kommunikationer och relationer till omvärlden är beroende av teknik. All datatrafik är till exempel beroende av vilken bandbredd som tillhandahålls. Ofta ges uppgifter om att bandbredd har med hastigheten att göra.  Bandbredden skulle då vara allt högre ju fler bits som ledningar eller kablar kan sända eller ta emot under en viss tid.

Den som letar efter enkla och begripliga förklaringar på nätet kan t ex få följande förklaring: Bandbredden anger hur stort frekvensutrymme en signal tar upp, det vill säga bredden på dess spektrum, bandbredden mäts i hertz (Hz). För kablar anger bandbredden hur bredbandiga signaler som kan överföras utan att de förvrängs. Vid datakommunikation sätter bandbredden en absolut gräns på överföringshastigheten och begreppet har därför även kommit att användas för att ange hastighet i datornät och liknande.

En nyckelmening är den som berättar att bandbredden ger förutsättningar att ta emot bredbandiga signaler utan att de förvrängs. Om bredbandet är för ”smalt” riskeras själva kommunikationen, dess innehåll påverkas och kan bli förvrängt! Visst är det intressant!

Svenska kyrkan behöver ett breddat bredband. Ett band som kan sända och ta emot kommunikation med stor bandbredd. Sådan som har både hög och låg frekvens. Ingen vill väl att kommunikationen ska bli förvrängd?

Det går ju inte an att ha ett bredband som enbart nöjer sig med en ganska begränsad frekvens. Som inte förmår sända eller ta emot signaler med stort omfång. Svenska kyrkan som så gladeligt håller öppen dörr, t ex för en stor och brokig frikyrklighet, kan samtidigt begränsa sitt omfång, sitt spektrum, genom ovilja och oförmåga att vårda relationerna till de frekvenser där det egna gammalkyrkliga och särskilt det omistliga allmänkyrkliga och katolska arvet.

Särskilt viktigt blir det i ljuset av den utveckling som innebär att bandbredden ska anpassas till, ta in och själv förmedla, alltmer av den omgivande världens signaler. Om då en del av den egna kommunikationens frekvensomfång begränsats riskerar man att budskapet förvrängs. Om det allmänkyrkliga får allt svårare att få plats och det modernistiska och partikulära breder ut sig är bandbredden för begränsad, bredbandet för smalt. Svenska kyrkan behöver den bandbredd som kan översättas med syskonkärlek i den egna familjen!

En fullständigt otrolig sax

Det finns en särskild sax som används flitigt. Den är större än vanliga kökssaxar. Tyngre och mera ergonomisk. Den ligger i handen som vore den gjuten för just detta grepp med sina slipade öglor där fingrarna snabbt blir bekvämt hemmastadda. Saxen är inte olik min morfars gamla skräddarsax. Den som nog kunde klippa grovt och fint med precision, både taggtråd och finaste engelska yllet. Papper såväl som senor och pergament. Den stora saxen med mässingsöglor som han hanterade sittandes med korslagda ben uppflugen på ett stort bord.

Det finns en sax som används flitigt. Tack vare dess utsökta formgivning och breda funktionalitet kan den hanteras oavsett om brukaren är ovan amatör eller ett fullfjädrat proffs. Trots att den verkar tung är den inte svårmanövrerad. Den kan med lätthet användas för att nå föremål som tycks ligga utom räckhåll. Verktyget kan fungera som linjal med vilken man gör bättre bedömningar om hur djupt och långt man bör klippa.

Denna utomordentliga sax är spridd långt längre än någon egentligen vill veta eller tro. De som har en sådan använder den hellre i smyg än fullt synligt i dagsljus. Sällan blir det taggiga kanter kvar när man klippt. Nästan aldrig fastnar saxen i materialet eftersom eggen är skarpslipad.

Saxens brukare blir tillvand och beroende. Som vore bruket förgiftande toxiskt. Det är frestande att klippa till mer och mer. Det känns som om man har makt. Utan att behöva ta ansvar för resultatet. Eftersom man klipper bäst i skymundan. Då kittlar det liksom av hemlig kunskap. Om vad denna sax kan göra. Utöver vad den lyckas göra med sin brukare.

Denna sax kan med fördel användas för att korta ambitioner. Halvera glädje och lust. Strimla hopp och förväntan. Göra ark av god vilja till konfetti, minimala och ohanterliga lappar. Klippa av tro och mer därtill.

Hur kan någon veta allt detta? Och vad är det för slags instrument, denna sax? Den kallas VL, Vingklipparen Lucifer. Den som försökt flyga men fått sina vingpennor avkortade eller helt avklippta anar och vet vad som hänt. Den används med fördel flitigt bakom ryggen på andra. Ibland är det många som klipper till. Gemensamt eller var för sig. Först när skären gjort sitt, ibland långt senare, inser den drabbade vad som hänt. Det som hade förutsättningar och kunde ha blivit en elegant flygning med imponerande vingbredd blev till ett den vingklipptes patetiska flaxande.

Det finns en särskild sax som används flitigt...

Han reste sig och slog näven i tröskeln

Vad ska man kalla dem som aldrig ger svar på tal? De som tiger ihjäl invändningar och kritik, De som låtsas som om det regnar? De som går visslande genom kriser och vägrar att låta sina planer störas i någon högre grad.

Varje läsare får till uppgift att hitta några sådana personer, instanser eller grupperingar som så gott som alltid struntar i att diskutera. Hitta sedan motsvarande krafter som egentligen håller med kritikerna men är för lata, loja eller för insyltade för att våga yttra sig. De som hellre orerar om vikten av debatt men som aldrig för den offentligt. De som vet berätta om hur den eller den personen egentligen är, men som aldrig någonsin skulle försöka få en rad publicerad. Än mindre ge sig till att försöka få en ändring till stånd genom att öppet skapa opinion. Som därmed slipper undan obehaget att visa var de står och eventuellt få en och annan ovän på köpet. Någonstans bland alla skuggorna skymtar de.

Genom att ignorera kritik faller den liksom invändningarna till marken och glöms snart bort då nästa dag lagt ett avstånd till kritiken. Varje dag som man låter saken vara så trängs den alltmer undan. I sådana fall är medierna en hävstång. De kan väcka liv i en fråga och tvinga fram respons. Men gäller det kyrkliga frågor blir det för invecklat. Till och med om det skulle gälla något så principiellt glasklart som frågor om styrning av ett trossamfund.

I ett politiskt forum skulle tekniken kallas för en utstuderad härskarteknik. I det offentliga samtalet saknar samma företeelse passande namn. Mig påminner beteendet om den numera bortglömda och försvunna dansen Limbo. Där man så långt man bara kunde krökte och gjorde sig så liten och platt som möjligt för att rytmiskt krypa under en ribba. Limbosvaren är de som aldrig skrevs ner, tankarna som inte kommer kritiker eller ens allmänhet till del. De som aldrig syns eftersom de passerar under ribban.

Vad hjälper det då att enstaka skribenter gång efter annan initierar debatt? Föga! De som borde svara och förklara viftar bort invändningar. De bläddrar förbi dem, till och med i Kyrkans tidning, som vore de formulerade av en insekt. Myggan som försöker sticka kan lämna irriterande märken, men kliar man inte går det snabbt över. Så tänker en som försökt att låta orden tala. Och som många gånger fann att han bara reste sig upp och slog näven i tröskeln. Till vad nytta?

Förebildligt, rent av? Hoppingivande? För bevarande av självrespekt? För att några måste gå före...

Tystnadsplikten, Storkyrkan och rädslan för islam

Prästers tystnadsplikt ska vara total. Den går inte ens att bända upp i rättegångar. Dock kan minsta lilla insmugglade och dolda kamera öppna upp samtalen för världen. Några påföljder för detta intrång som åstadkoms i TV blev det visst aldrig. Så det är endast en part som är bunden. Konfidenten, den som samtalar med själavårdaren, är oförhindrad att yppa vad som har sagts. Å andra sidan kan den personen påstå vad som helst eftersom prästen då är förhindrad att gå i svaromål. Den traditionella förståelsen av själavårdens insegel innebar att prästen inte ens kunde medge eller förneka om ett samtal alls ägt rum.

Om någon t ex sa att den där prästen har berättat för andra vad vi talat om. Tänk att  prästen då inför andra hade svarat - det har jag inte. Redan där hade tystnadsplikten allvarligt urholkats eftersom förnekelsen i sig innebar en bekräftelse av att ett möte och ett samtal ägt rum. Det gäller alltså att hålla tand för tunga, dvs inte öppna munnen.

När Storkyrkan i Stockholm fått påskrivet för att man undervisar om islam och Koranen i en kurs om kristen tro kommer det svar från en av prästerna som tål att fundera över. Den som i tidningen Dagen intervjuats är domkyrkokomminister Ulf Lindgren.

Varför uppehåller ni er så mycket vid islam i Stockholms domkyrkoförsamling?
– Därför att så många kristna ringer varje natt till jourhavande präst och pratar om sin rädsla för islam. Då är det vår uppgift att ta denna oro på allvar och därför bjuder vi in dess företrädare. Det finns två alternativ: antingen pratar vi med varandra, eller så vänder vi ryggen till. Samtal är enda vägen till att motverka rädsla.

Samtalen som förekommer i Jourhavande präst måste rimligen betecknas som enskilda och själavårdande samtal. Nu kan man kanske hävda att sådan samtal är anonyma så att inte ens jourhavande präst vet vem hon eller han talar med. Skulle därmed tystnadsplikten bli upphävd så att man kan berätta om vilka ämnen man diskuterar? Så kan det knappast vara. Personen som ringer kan uppge sitt namn. För några år sedan diskuterades dessutom att möjligheten till avlyssning och kontroll av telefontrafik hotade tystnadsplikten som då riskerade att komprometteras.

Domkyrkokomministern kunde ha sagt att det finns en stark oro och rädsla för islam som flera av oss kommit i kontakt med. Då hade ingen vetat om källan till denna insikt var jourhavande prästs samtal. Ingen uppringande hade heller kunnat påstå att vad man talat om spritts vidare eftersom rädsla för Islam finns på olika håll.

Men att rädslan för islam som yppas i själavårdande samtal blir till en Storkyrkans kurs i kristen tro där man studerar Koranen tycks mer än måttligt krokot. Ingenting borde vara egendomligt i att en församling vill veta mer om en annan religions urkund och trostradition. Det udda blir ju att detta studium placeras i en kurs om den kristna tron. Upprörda frågor inför fenomenet har naturligtvis kopplingar till den dåligt underbyggda artikel som prästerskapet i Storkyrkan har publicerat. Diskussionen blev inte mindre av att biskop Brunne nyligen sagt något om ett kapell där man kunde städa undan de kristna symbolerna och markörerna för att erbjuda andaktsrummet åt besökande och därmed "hemlösa" muslimer. Enklare hade väl varit att ta dem vid handen och leda dem till någon av Stockholms moskéer...

Jourhavande präst måste, liksom alla präster, hädanefter ta sig en funderare över om man alls kan offentligt nämna och diskutera ämnena för samtal i telefon. Det kan väl inte vara så illa att man dessutom för bok över vilka frågor som allas tas upp? Det vore illa om man av det tystnadspliktsomgärdade gjorde tabeller över om människor diskuterat suicidaltankar, drogproblem eller rädsla för islam.

Ur Kyrkoordningen 7 avd, 31 kap, § 9
Den som är eller har varit behörig att utöva uppdraget som präst har tystnadsplikt i fråga om
uppgifter som han eller hon därvid har fått veta under bikt eller enskild själavård.

Panta rei

Herakleitos är obekant för många. För man honom på tal börjar man söka i minnet efter snarlika namn och det enda som dyker tycks vara Herkules. Även om Herakleitos är avförd från de flestas komihåg-lista, så är hans idéer fortfarande i svang.

Dunkel och gåtfull har han enrollerats i alla möjliga sentida idéströmningar som inspiratör och dialektisk föregångare. I händelsernas ström såg han mer än andra. Bakom och bortom strid, motsättning och konflikt såg han enhet. Berömd har han också blivit för tanken att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger eftersom allt förändras, allt flyter. Panta rei. Frågan om vad som ingår i ord och begrepp, vad som grundlägger och avgör identitetsfrågorna, träder då fram. Är inte definitionen av flod just detta att vattnet som fyller flodfåran flyter? Nog kan man stiga ner i samma flod, men knappast i exakt samma vatten...

Tanken på alltings förändring har blivit till en övertygelse om att allting kan göras och kan bli bättre. Kvalitetssäkringssystem återspeglar sådana tankegångar och handlar om att ständigt utveckla och förbättra genom att lära sig undvika redan gjorda misstag. Då utvecklar man lätt arbetsformer som visserligen slipar av det man gör men som också befäster den väg man redan valt. Kanhända är detta en strömning som blir auktoritär och ser en inriktning som den sanna. De som inte omfattar förutsättningarna att det vi gör nu ska förädlas och förbättras blir då till hinder och bromsklossar. Att det kan finnas alternativa sätt att forma systemen faller liksom bort. Majoritetens  övertygelse och målsättningar styr arbetsinriktningen och driver förändringarna

Här kanske man kan finna drivkraften till utstötning av dem som inte velat gå med på de kursändringar som kyrkan gjort när den för att tillfredsställa kunderna och efterfrågan mera anpassat sitt arbete och försökt strömlinjeforma det. Men om själva saken, uppdraget, inte går ut på att tillfredsställa efterfrågan och kunders upplevda behov? Om det istället är så att uppgiften är att erbjuda ett annat perspektiv, ett synsätt, en tro. Att räcka fram den övertygelse som är kyrkan given?!
Även om det verkar som att allt flyter finns det någon som håller världen och mitt liv i sin hand.

Tjugo enkla svar

Beskriv en ambo.

Det är en pulpet för textläsningarna i gudstjänsten oftast i trä och med enkelt utförande. Kan även användas som predikstol.

Till vad används en paten (pateen)?

Paten är fatet som oblaterna läggs på och som används vid utdelandet av brödet i kommunionen.

Vad är ett kontrakt?
Ett stift är uppdelat i kontrakt. Varje kontrakt leds av en av biskopen utsedd kontraktsprost som hjälper biskopen med främjande och tillsyn.

Vad är ett pastorat? 
Flera församlingar kan sluta sig samman i ett pastorat där man samverkar under ledning av en kyrkoherde. Ett pastorat styrs av ett gemensamt kyrkofullmäktige och ett kyrkoråd.

Vad innebär den nyligen genomförda pastoratsreformen?

Att församlingar som tidigare samverkade ekonomiskt i en samfällighet (men var självständiga med egna kyrkoråd och kyrkoherdar) slogs samman till en enhet under en enda kyrkoherdes ledning. Många av församlingarnas beslutsbefogenheter flyttades uppåt i organisationen till pastoratets kyrkofullmäktige och kyrkoråd. I församlingarna finns en styrelse, församlingsrådet, med begränsat mandat.

Nämn några av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.
Den Augsburgska bekännelsen, De Schmalkaldiska artiklarna, Luthers katekeser, Om påvens makt och överhöghet samt och Konkordieformeln…

Nämn några valbarhetskriterier för förtroendevalda i Svenska kyrkan?

Den som vill bli förtroendevald i kyrkans beslutande organ ska tillhöra Svenska kyrkan, vara döpt och ha fyllt 18 år senast på valdagen. Man ska dessutom ha nominerats och satts på valsedel av en registrerad nomineringsgrupp.

Vilka uppgifter har ett domkapitel?

Varje stift har ett domkapitel som bland annat ska hantera frågor om kyrkans lära, utöva tillsyn över kyrkans vigningstjänst, dvs präster och diakoner. Domkapitlet kan besluta om disciplinära åtgärder och bestämma att någon inte längre får utöva vigningstjänsten. DK utfärdar även församlingsinstruktioner och beslutar i vissa delar om gudstjänstlivet i stiftet mm.

Vilka är de största grupperingarna i kyrkomötet?
Kyrkomötets 251 ledamöter fördelas på 12 nomineringsgrupper. De fyra största grupperna är under innevarande period (2014 - 2017):

Arbetarepartiet – Socialdemokraterna (S), 73 ledamöter

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), 38 ledamöter

Borgerligt alternativ (BA), 31 ledamöter

Centerpartiet (C), 30 ledamöter

Varför har Svenska kyrkan fler biskopar än stift?

Därför att i ett av de 13 stiften, Uppsala stift, har man två biskopar, ärkebiskopen och biskopen i Uppsala stift.

Vad skiljer Påskveckan från Stilla veckan?

Stilla veckan är den vecka då påsken infaller. Påskveckan är veckan efter påsk.

Vilken lokal beslutsinstans avgör hur stor kyrkoavgiften ska vara?

Kyrkofullmäktige.

Vad kallas de två trosbekännelser man använder i Svenska kyrkans högmässa?

Den apostoliska och den nicaenska.

Den romersk katolska kyrkan har 7 sakrament - hur många och vilka har Svenskakyrkan?

Dopet och Nattvarden är de två sakramenten i Svenska kyrkan.

Säg något Olaus Petris yngre bror Laurentius Petri är känd för.
Han var ansvarig för den första översättningen och utgåvan av hela Bibeln på svenska. Han var Sveriges förste evangeliske ärkebiskop och medverkande i rättegången där Olaus Petri dömdes till döden.

Vad heter Svenska kyrkans biskop i det stift där Du bor?
I Strängnäs stift heter biskopen Johan Dahlman.

Kan man tillhöra ett annat trossamfund och samtidigt vara med i Svenskakyrkan?
Märkligt nog kan man det. Det kan till och med vara så att någon firar sin gudstjänst i någon av EFK:s eller Equmeniakyrkans församlingar men sitter i ett kyrkofullmäktige eller ett kyrkoråd i Svenska kyrkan.

Fadern, Sonen och den Helige Ande utgör en enhet som kallas vad då?

Treenig Gud eller Den heliga Treenigheten.

Vad är Svenska kyrkans läronämnd?
En nämnd inom kyrkomötet där biskoparna samt ytterligare några valda ledamöter gemensamt ska granska motioner och förslag i förhållande till Svenska kyrkans lära.

Vad är tidegärden?

Kyrkans tideböner, böner som äger rum vid särskilda tider varje dag, t ex laudes, vesper och kompletorium. Ordet används även om den bönbok som brukas vid tidebönerna.

Tjugo frågor till vilken reporter som helst

Kyrkor, folkrörelser och politiska partier är obegripligt medieberoende. Man förlitar sig i allt mindre utsträckning på verkliga och personliga möten för att föra fram sina tankar och idéer. Fokus har flyttat från tanken att varje parti- eller kyrkomedlem är en ambassadör för sitt sammanhang och sin övertygelse. Istället sätter man sin tillit till pressmeddelanden och designade nyheter släppta vid rätt tidpunkt för att få så stort genomslag som möjligt i medierna.

Visst finns det förkunnelse och undervisning i en kyrka. I folkrörelser och politiska partier finns det möten med anföranden och diskussion samt inte så sällan en hyfsad studieverksamhet. Men mötet med omvärlden i arbetet att finna och vinna nya anhängare tycks allt mer handla om att sätta informatörer i arbete för att designa och paketera vad det nu är man faktiskt vill nå ut med.

Man kunde tro att med den ideologiska kallbrand som terrorismen sprider ute i världen där humanism och medmänsklighet fullständigt satts ur spel skulle få medieutbildningarna att fokusera något mer på förståelse av de stora religionerna och olika grenar och trossamfund. Dessvärre är bristen på insikt så spridd att medierna knappast förmår analysera fenomenen eller bidra till perspektiv och att sätta in händelser och fenomen i större sammanhang.

Inte ens den något enklare kyrkliga världen i vårt eget land har journalister och reportrar koll på. En enkel lek med 20 kyrkliga frågor skulle avslöja bristerna (eller kunskaperna mot förmodan) hos vilken reporter som helst.

Beskriv en ambo.

Till vad används en paten (pateen)?

Vad är ett kontrakt?

Vad är ett pastorat?

Vad innebär den nyligen genomförda pastoratsreformen?

Nämn några av Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Nämn några valbarhetskriterium för förtroendevalda i Svenska kyrkan?

Vilka uppgifter har ett domkapitel?

Vilka är de största grupperingarna i kyrkomötet?

Varför har Svenska kyrkan fler biskopar än stift?

Vad skiljer Påskveckan från Stilla veckan?

Vilken lokal beslutsinstans avgör hur stor kyrkoavgiften ska vara?

Vad kallas de två trosbekännelser man använder i Svenska kyrkans högmässa?

Den romersk katolska kyrkan har 7 sakrament - hur många och vilka har Svenska kyrkan?

Säg något Olaus Petris yngre bror Laurentius Petri är känd för.

Vad heter Svenska kyrkans biskop i det stift där Du bor?

Kan man tillhöra ett annat trossamfund och samtidigt vara med i Svenska kyrkan?

Fadern, Sonen och den Helige Ande utgör en enhet som kallas vad då?

Vad är Svenska kyrkans läronämnd?

Vad är tidegärden?

De flesta av dess frågor är enkla att besvara om man har viss kyrkvana och intresse för Svenska kyrkan. Om journalistutbildningarna t ex testade detta enkla frågebatteri på sina studenter kanske övertygelsen om att här finns mycket att undersöka och ta in skulle växa. Vi är säkert många som gärna skulle bidra till att vidga deras synfält till att omfatta även Svenska kyrkan...