Adventskalender 10

Nobeldagen flaggas det överallt i landet. Städernas flaggstänger är fyllda med hissade flaggor. Bussarna har vimplar. I nationell yra, så är det väl tänkt, ska dagen firas. Den dag då många sbnällt sitter klistrade framför sina televisionsapparater för att betrakta när andra roar sig och smörjer kråset.

Så generösa är vi att ett och annat väl bekomme undslipper oss trots att snålvattnet rinner. På seniorboenden och dagis äts egna högtidliga måltider, dagen till ära. Och gamla såväl som barn behängs med alla möjliga slags medaljer som ska återspegla glansen från den stora världen.

Julkortet är avsänt den 20 december 1917 till Berga i Hardemo. Ett flygplan med den svenska tretungade örlogsflaggan antyder att det råder förhöjd beredskap i Sverige. Ute i världen är det krig. Även ett oskyldigt vykort med en nyårshälsning kan då signalera att landets försvar står berett. Motivet är så konstruerat att det verkar som om flaggan speglar sig i skogslandskapets nedan.

Adventskalender 9

Vad skriver lokaltidningen om just nu? Jo, om barn. Inte för att det ska bli jul och de förväntar sig många och fina julklappar. Inte om barn därför att de sjunger fint i sina körer. Inte om barn som snart får sommarlov. Inte om barn som väntar på jullovet och ska ha en riktigt härlig ledighet.

Detta är vad Nerikes Allehanda skriver om på nätet:

31 ensamkommande flyktingbarn är just nu anmälda försvunna i Örebro län, det uppger na.se.

Under 2015 har 41 ensamkommande barn under 18 år anmälts saknade hos polisen i länet.
Det är främst ungdomar i åldern 15-17 år som har försvunnit från antingen familjehem eller HVB-hem. Tio av dem har kommit tillbaka, men fortfarande saknas 31 ungdomar uppger na.se
– Det är inget brott att försvinna och de flesta sticker frivilligt, säger Jonas Rydén, chef för polisens utredningsenhet i Örebro till na.se. Kanske har man tagit sig till en annan stad eller ett annat land. Vissa kan hamna i kriminalitet.

Så betryggande för alla föräldrar, för skola och barnomsorg. OM några barn får för sig att ge sig av är det inget att särskilt bry sig om. Det är inget brott. Men skulle ett barn från ett dagis eller en "vanlig" svensk familj vandra iväg lär det inte bli några lakoniska halvslappa kommentarer om att det inte är något brott att försvinna. Då skulle sökapparaten sätta igång. Polisen skulle leta. Militär och hemvärn skulle hjälpa till. Missing people skulle gå skallgång!

Men nu handlar det om ensamkomna barn. Om vi tappar bort ett eller två gör inget särskilt. Inte heller tre eller fyra. Eller fem eller sex. Nej de kan bli tolv eller sexton och det kan kvitta lika.  Arton eller nitton är inte heller något att särskilt bry sig om. Eller tjugotvå, vad är väl det. Inte ens tjugofem eller tjugosju gör så mycket. Låt oss ta i rejält och säga trettioen! Då skulle väl alarmen ljuda, skallgången sätta fart och media bli tokiga. Socialtjänsten skulle protestera, hem och skola göra revolt och politiken skulle inte hålla käft. 31 barn försvunna. En hel skolklass och mer därtill!

Peter Pan i landet Ingenstans har ett gäng, de borttappade barnen. Det är barnen som trillat ur vagnen när barnsköterskan tittat åt något annat håll. Om de inte efterfrågas eller saknas efter sju dagar sänds de till landet Ingenstans. Så är det i sagans värld. Som dessvärre verkar stämma väl med verkligheten, bortsett från det där med vagnen och barnsköterskorna. Om 31 barn inte är här där de borde vara och ingen vet ar de befinner sig - då är de väl ingenstans (som någon känner till).

De försvann tyst och osynligt. De slog inte blygsamt på triangel eller dundrade på med en trumma. Nej, de bara försvann. Good riddens! Ajöken. Ajö, ajö på er. Nu blir det lediga platser på våra HVB-hem. Så slipper vi starta så många nya. HJÄLP! HJÄLP!  Ingen vet ju om de blivit hotade. Kidnappade, Värvade till terrorism. Nyttjade för trafficking. Hålls som slavar. Fångar.

Vad var det Zola skrev i samband med Dreyfusaffären? Jag anklagar! J´accuse! Vem ska man anklaga? Det måste bli alla myndigheter med ansvar för barns välbefinnande i vårt land. De som därtill har som uppgift att ta emot ensamma hitkomna barn, En skam är det att man inte lever upp till sina skyldigheter att se till barns bästa. Utan lyfter på mössa och hatt när de en dag bara är borta. Tänk att det enbart i Örebro just nu har försvunnit 31 barn utan att himmel och jord rivits ner. Skandal!

Och kyrkan...? Vad gör den?

Adventskalender 8

Som en historisk tillbakablick, ungefär som i årets julkalender, kan man se detta märkliga julkort. Av kläderna att döma, med huva, rosetter och band är det inte nutid. Men nallebjörnens närvaro är en tidsmarkör. Vid sekelskiftet mellan 18- och 1900-talet började björnar tillverkas som dockor och kramdjur. Då bör detta kort vara tillkommet någon gång under början av 1900-talet.

Dockan har nog som var vanligt då porslinshuvud och kanske porslinsarmar och -ben, men kroppen i övrigt har trasdockans något lealösa hängighet. Utrustad med fina kläder, nallebjörn och exklusiv dock är detta inget fattigdomens barn. Egentligen ser även barnet ut som en docka... 

 

Kombinationen mjukdjur och barn ger anledning att påminna om att IKEA varje år har en mjukdjurskampanj då man för varje sålt mjukisdjur ger 10 kronor till Rädda Barnen eller UNICEF för barns utbildning. Några överlägset rynkade näsor över välgörenhet göre sig icke besvär. IKEA gör en berömlig insats som hjälper barn. Och att skylla på dem som ställer upp när stater och samhällen misslyckas leverera är  inskränkt och en form av stats- och offentlighetsfundamentalism.

Heja IKEA! Mera mjukisdjur att krama till barnen som verkligen behöver!



Adventskalender 7

En skräckblandad färd ser det ut som. En tomte vars bistra min och vassa träskor får dragdjuren att springa frenetiskt. Kanske för att undkomma den otrevlige och till tomte förklädde kusken. Vilket kan leda tankarna in på politik och förklädnader. Tomtekläderna kan inte dölja en annan och bistrare verklighet. Ett auktoritärt drag med rötter i brun politik, överdragskläderna till trots. I paketen kan vad som helst ligga gömt. Fördomsfull nationalism, antidemokratiska strävanden, främlingsfientlighet. Kanske språkliga ticks och reflexmässiga uttryck. Vill jag påstå. Kanske. Så smått...

I paketen finns naturligtvis ämnen att fylla adventskalendern med. Man granskar och nagelfar ju politikers språkbruk.Per T Ohlsson och Björn Ranelid har varit i farten. Vilket är helt okej!! Det tillhör yttrandefriheten att påstå saker om vad politiker säger, hävdar och påstår. Bestämde mig därför att citera Jimmie Åkessons lördagsintervju där han utfrågas av Johar Bendjelloul. Jimmie Åkesson som har så många efterföljare och sympatisörer borde också få sina uttryckssätt undersökta och kommenterade. Här ett utdrag förstärkningsord och utfyllnad, ett slags språkligt amalgam, de oprecisa gummibandsuttrycken som får det att låta som om man faktiskt sagt något. Istället för att ange fakta klämmer man i med på olika sätt eller i lägger till ett i hög grad. Orden kan spännas eller krympas efter lust och fallenhet.

”…egentligen…såklart…jag vill ju påstå…så smått…på olika sätt…nånstans…om man ska uttrycka sig på ett sådant språk…så klart…ganska så rejält…det är klart att…på något sätt…jag vet inte om jag använt det begreppet…kanske…det är klart att…i någon mening…vi får väl se…jag tror…på riktigt…vi får väl se…på sikt…jag menar…självklart så är det så…det är klart att…i det korta perspektivet…i väldigt hög grad…jag vet inte…jag vet inte…i någon mening…på lite olika sätt skulle jag vilja säga…så klart…på olika sätt…om jag får börja i den änden…jag menar så här…jag tror att…om vi börjar i den änden…relativt sätt…jag förstår ju att…så att säga…i det här fallet…tror jag…jag är alldeles övertygad…någonstans…naturligtvis ska vi…så klart…som jag sa…naturligtvis…naturligtvis…och vad det nu är…i högre grad…framför allt…det har vi sett…och liknande…det är klart att i högre grad…jag vill på olika sätt…utan att generalisera för mycket…naturligtvis…jag är inte närmare insatt…rent känslomässigt…i ganska hög grad…någonstans…som man kallar det…egentligen…vi får väl återkomma…ja, alltså…i väldigt hög grad…ganska utbrett…ganska svårt…det är på det viset…vilket jag alltså inte tror…jag vet inte om jag håller med…om det är så…det är så det fungerar…i det här läget…det vill säga att…jag har ju inte…i det avseendet…mer eller mindre…som det ser ut just nu…på något sätt…”

Adventskalender 6

Ombudsman är en institution och titel som exporterats från Sverige. Titeln är könsneutral. Både män och kvinnor kan vara en ombudsman. Att det till exempel finns barnombudsman och diskrimineringsombudsman i vårt land är ett hälsotecken. Ombudsmannen har möjlighet att hävda rättigheter och intressen så att medborgarna får ett extra skydd, så att deras intresse tas till vara. Justitieombudsmannen har uppgifter som beskrivs på följande vis: Utgångspunkten för JO:s verksamhet är den enskildes intresse av att bli föremål för en lagenlig och även i övrigt korrekt behandling från myndigheternas sida. JO-ämbetet är en del av det konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. 

Mindre vanligt är att blanda in änglar i ombudsmannasystemet. Änglar är ur mänsklig synvinkel tillfälligt uppdykande och undflyende varelser. Som vore de ljusfenomen med substans. Titulärt får de nöja sig med att vara budbärare. Vilket inte är dåligt det. De är utsända att ge himmelsk information och att leverera nyheter, att bära bud från Gud.

Änglar förknippas gärna med barn. Trots det vrider sig många kyrkligt anställda den tid på året när man ska fira den Helige Mikaels dag. Då är det stridsänglar som utkämpar sin kosmiska kamp mot det onda. Då blir det svårt att upprätthålla bilden av snällänglarna som nöjer sig med girlanger, ljus och blommor. Därför har många församlingar slutat att ha Familjegudstjänster, gudstjänst för stora och små eller familjemässa just den dagen. Vilket man sällan diskuterar eller berättar om. Det bara blir så!

Tänk hur svårt det är att ha flera bilder i huvudet samtidigt. Antingen ska det vara gulligt och snällt eller också blir det stridens änglar som bekämpar det onda med all till buds stående medel. Svårigheten för änglarna som strider är nog att vi som kunde förstå vilken uppgift de har så enkelt har avdemoniserat ondskan. Som vore ondskan ett missförstånd eller en tillfällig sinnesförvirring. När man sjukskriver ondskan, förklarar den som ett utslag av sjukdom, görs stridsänglarna på något sätt arbetslösa. Därför ligger nog den gode och helige Mikael och hans dag illa till. Trots att de strider som Guds utsända och därför också som våra förkämpar, eller ombudsmän, om man så vill.

Men ännu kan man med en bön i Evangelieboken be:
Himlarnas Gud, 
som sänder dina heliga änglar 
till vår hjälp 
mot ondskans alla makter, 
ge oss glädje och uthållighet 
i den goda kampen...

Adventskalender 5

Här har jag gått omkring och ansett att en av kyrkans uppgifter är att väcka tro. Inte så att man kan installera tro ungefär som ett program i en dator. Jag har förstått att många i kyrkan låter bli dessa frågor eftersom det är programvarans tillverkare, skapare och ägare som avgör om programmet kan installeras gratis, fritt och för intet. Men kyrkan kan åtminstone bereda vägen, ge förutsättningar och redskap för tro. Berätta vad som händer om man kör programmet tro. Om nu denna min haltande liknelse tillåts passera.

Döm om min förvåning när man i Finland i en andakt försöker få närvarande barn och ungdomar att inte tro. Ett slags överförd Gud-är-död-teologi. Ett av skälen för denna förkunnelse ingick också i undervisningen som gavs. Många har inte så bra ekonomi och kan därför ha svårt att ge julgåvor. Vilket verkligen är sant. Därför kan det vara bra att tona ner sina förväntningar. Det blir med andra ord inget guld, ingen rökelse eller myrra. I alla fall inte så särskilt mycket.

För predikanter och förkunnar är problemet ofta att övertyga skeptiker och tvivlare om det en som de inte tror på ändå kan finnas på riktigt. Är ingen sagofigur eller fantasi. Det som hände i Finland, om man får tro pressen (vilket man inte oreserverat kan göra) var nästan det motsatta. Det var tomten det gällde och det var tomten som förkunnaren avslöjade inte finns!

För ett antal år sedan var det en kyrkoherde i en församling som avböjde medverkan av tomtar vid en andakt, möjligen i samband med Lucia. Det blev ett väldigt rabalder om tomten som blev bannlyst av kyrkan. Det blev radioreportage och annat kring händelsen. Då intervjuades imamen Abd al Haqq Kielan som torrt konstaterade att tomtar inte ingick i deras religion. 

Resultatet i Finland blev upprört och ilsket. Kyrkan ska inte avslöja sådana troshemligheter för barnen. Ta ifrån dem tron. En reaktion det är lätt att stämma in i. Det där med att sanningen ska göra er fria har sina sidor. Här innebar friheten stor förstämning och upprörda reaktioner. Men å andra sidan, om det snart finns fler barn som tror på tomten än på Gud kan det förklara varför man gav sig på vad som ansågs vara den rödklädda och välnärda oppositionen, motkandidaten som tycks ha outtömliga resurser att producera leksaker och julklappar...

Nu är julen förstörd, sa några föräldrar. Så tänker nog ganska många i kyrkorna också, men om den ofattbara köpfest som man har förvandlat Jesu födelse till.

Här kan man läsa mer: Och här:

Dagens julkort tillhör den trevliga variant som kan tillverkas i hemmet. En silhuett klippt i svart fint papper klistras på en liten fyrkantig pappbit.
Motivet sägs gälla en person som inte finns, inte som en viktig person i kristen tro. Han lär dock ha haft en förebild som blev helgon, den generöse biskopen S:t Nikolaus. Men det visste man kanske inte vid det där omskrivna tillfället i Finland?

Adventskalender 4

Dagens adventskalender skulle handlat mest om kortet ovan. Men en debatt i DN mellan Heberlein och Sturmark kastade den tanken över ända.

Same, same, but different, sägs ibland när något är förvillande likt något annat, men ändå inte. Sekulär etik låter som om det vore något mycket preciserat och bestämt, när det i själva verket inte är något särskilt. Mest är det nog en alldeles vanlig trosutsaga. Christer Sturmark skriver i DN att högre principer behövs, men  "de bör formas genom den sekulära etik som människan formulerat genom moralfilosofisk reflektion under årtusenden. Men när vi tillskriver källan till dessa principer någon abstrakt agent med intentionalitet, en klassisk gudsbild, riskerar det att bli farligt".

Varför en gudsbild är farligare än sekulär etik vill Sturmark inte diskutera. Det är hans blinda fläck. Han inser inte att sekulär etik är lika motsägelsefull och omstridd som andra trosuppfattningar.

Sturmark fortsätter sin fördomsfulla plädering: "Att underkasta sig religiösa föreställningar som motivation och drivkraft är att ge upp sin frihet och autonomi." Mot bättre vetande upprepar Sturmark sin vanföreställning om religion eller tro som en förnuftets kapitulation. Det är som åkte han pulka efter en bångstyrig ren. Det svänger hit och dit! 

Christer Sturmark anser att "krigsresor till Syrien inte kan förklaras med utanförskap och misslyckad integration. Drivkraften är istället en eskatologisk teologi och drömmen om en ren teokrati. I kärnan av detta finns föreställningen om att det existerar en Gud som vill något och förmår ingripa i människors liv. Guds ord är lag, och inga rationella argument erkänns. Under sådana premisser tystnar det rationella samtalet". En Gud som vill något och som griper in måste inte stå i motsats till intellektuell redbarhet och klarsynt och rationellt tänkande! Att det kan vara så i undantagsfall i sammanhang där man inte värderar forskning och kunskap betyder inte att det blir en sådan generell sanning som Sturmark hävdar och tror. Möjligen kan det vara en sådan förblindelse som kombinerad med hämndlystnad och ofattbara maktanspråk drabbar islamistiska fanatiker.

Sturmark kan inte skilja på religionsutövning och tro och vad som bör kallas missbruk av religion. Det sista är nämligen inte ett dugg vanligare än missbruk av politiska ideologier (några av de mest omfattande folkmorden är begångna av religionslösa "sekulära" politiska system) vilka uppräkningar man än gör. Tvärt om har religioner trots historiska avvikelser åstadkommit oerhört mycket gott. Men det tar nog emot för en troshumanist att nyansera sig så.

Kortet är avsänt 1911 till Bollnäs. Några år före första världskrigets utbrott. Ett krig som inte kan härledas till någon religionskonflikt eller förklaras med någon religions skadliga inflytande över världen och historien.

Adventskalender 3

Änglar av alla de slag kan ännu sägas ha plats i människors liv. Lite sämre är det med julkortsproduktionen. Man behöver ingen statistik för att bli övertygad om att änglar gjort sitt. Några enstaka små exempel kan man finna, om man letar. Men ljus och julprydnader tävlar med tomtar och snöiga landskap om plats på julkortsmotiven.

Den som vill sända en hälsning som har något att göra med julens skäl att finnas till (raison détre) får jobba hårt. Julkorten med Betlehems stjärna, de vise männen/stjärntydarna, krubban, stallet, Jesusbarnet, den heliga familjen har nästan upphört. Möjligen kan det gå att få tag i ett kort med en kyrka i vinterlandskap, men julottekorten med slädfärder eller psalmsjungande människor är puts väck.

Tillgång och efterfrågan lär vara orsaksbundna till varandra. Man hör ännu idag ekonomer använda dessa gamla termer. Tillgången är över vad gäller julmotiv från den kristna julen. Säger man sådant kommer det nöjda kommentarer från enstaka personer som med eftertryck påstår att de kristna ändå stulit julen från ännu äldre religioner och traditioner. Tidsperspektivet som visas upp är av maskhålsmodell, den som viker tiden och gör att tidsepoker blir till ingenting. De senaste millennierna och den kristna kyrkans historia bara en övergående suck. Varmluft av obetydligaste slag. Allt sett som lurendrejeri, bluff och båg.

Om det är efterfrågan som minskat kan det ju bero på att några med inflytande strypt tillgången. Man ska inte ha kort med kristna budskap, ja, inte ens religiöst färgade. Om de inte finns att köpa så stillas snart efterfrågan och alla sänder sina mera neutrala och tillrättalagda pyntade kort.

Dagens ängel är en skyddsängel. Som håller sin beskyddande hand över barnet. Ängel har en stjärna som diadem. Kortet är svart-vitt vilket förtar en del av gullighetsprägeln dylika kort belastas av. Även om gestaltningen är teatralisk och gestiken poserande finns där en nerv. Barnet går på en hyvlad stock lagd över en klyfta. Det skyddande staketet har sedan länge förstörts och det som finns kvar är i spillror. Livet är fyllt av faror och ibland är det verkligen ett under att så många av oss överlever alla möjliga slags tillbud. Så, var rädda om Er i advent!

Här kan man ta del av förra årets kalender nummer tre.

Adventskalender 2

Det har varit storm i landet. Inte en sådan som får politiker att svaja inför trycket vid gränserna. Inte en sådan som uppstår när någon utmanar en ärkebiskop eller politiska partier i kyrkan. En fysisk storm som gormat och stått i. Elektriciteten övergav många hem som blev mörka och utkylda. En påminnelse om de villkor de flesta flyktingarna har mött, några till och med i ett av världens rikaste länder.

Otidsenligt är dagens kort. Hela fyra barn måste samsas på en gammal träkälke. Så roligt de har. Vinter och snö. Och de är ute och leker. Kan det bli bättre? Av ansiktsuttrycken att döma är de inte alltför nöjda. De kanske föredrog varsin snöskoter? Att vara fyra om en kälke är som att bilda en bilpool. För att orka med delandet behöver man träna. Öva sig i att avstå något. I att inte omedelbart få det man vill ha. I att bli glad när andra får göra något roligt.

Bilden kan också visa hur det går utför med advent. Det är som om julen ätit upp adventstidens fasta, detta att man måste avstå något en tid för att sedan kunna få. Genom att begränsa konsumtionen för en tid kunde man bygga upp ett litet förråd nödvändigt för att kunna fira jul med det där lilla extra.

Festen 1 advent byts mot fastan. Fast festa är trevligt är fasta fasligt fint. Ungefär så...

Här kan man ta del av förra årets kalender dag 2.

Adventskalender 1

Blinka lilla stjärna där... i nästan varje fönster. Adventsstjärnan har tänts och adventstiden är inne. Stjärnan som ska leda kungar och stjärntydare från fjärran länder, de vise männen, till Betlehems stall skimrar nu i varje väderstreck. Som vittnesbörd måste man nog konstatera har stjärnan i fönstren förlorat sin betydelse. Tänk om alla prydde sina fönster med Betlehems stjärna, hur skulle det bli då? Under alla omständigheter en enkel påminnelse om vad vi förbereder oss inför och vilken ankomst vi väntar på och längtar efter.

Det är, som en daglig bloggare konstaterade, inte julen som ska komma. Inte ens stjärnan, utan den som stjärnan leder alla oss troende såväl som tveksamma sökare till. Den som är julens under. Jesus.

Men hoppsan. Där gick vi händelserna i förväg. I de gamla adventskalendrarna fann man Jesusbarnet först underlucka 24.

På dagens julkort håller en miniängel ett stycke ljus. Det får bli det första adventsljuset. Framför stjärnprydda skärmar bland molnen står den vita ljusbäraren. I valvet ovanför är stjärnan tänd. Den stjärna som gav oss ordet ledstjärna!   Det känns bra och uppmuntrande i en tid där stjärnorna mest lyser för sig själva. Betlehems stjärna gav sitt ljus som gåva till ett barn!

God och glad advent! Härlig och trevlig advent. Gott nytt kyrkoår!

Besök gärna lucka 1 i förra årets kalender.

Att se det man behöver och vill

Utdrag ur ny predikan på ordrik:

Vi ser olika beroende på vad vi behöver

var vi befinner oss i livet

och vad vi är intresserade av

De sjuka såg nog läkaren och helaren

De uppgivna och trötta

såg kraft och hopp

Tvivlarna, de tveksamma, såg övertygelse och tro

och andra såg bara firande och fest

Vad intåget betydde kunde man

inte veta och förstå fullt ut

Inte förrän efter det att Jesus

hade fängslats, lidit, dött och uppstått

Då kastades nytt ljus över intåget.

Det som hänt var något annat, något mer

än det man trodde sig ha sett

Många såg bara nederlag och lidande

De vände sig bort från honom

De som vill revolution och egen makt

De hade ordet i sin makt

Kunde styra opinioner så att

andra följde efter och bytte åsikt

Den där Jesus, han var nog inte den vi väntat

Han förtjänade nog att plågas av spik och hammarslag

När dramat var över började lärjungarna

och kvinnorna i Jesu sällskap

se och förstå det hopp han tänt

Han som förebådat och satt igång

en förändring större än

krig, världslig makt och politik

Jesus liv och gärning pekade på Guds rike

genom och bortom tid och rum

Ett annat slags rike, inte av denna världen

Tankens förtvivlan bröts

känslor av vanmakt blev tillförsikt och tro

Jesus från Nasaret som red in i Jerusalem

hade samtidigt påbörjat sitt intåg

i människors hjärtan och sinnen

ty Gud och Guds rike var nära

Porten blev trång och vägen till Sverige smal

Just nu värnar Sverige asylrätten genom att göra det svårt att på rim liga villkor få asyl och permanent uppehållstillstånd. När regeringen i vårt land inför tidsbegränsade uppehållstillstånd för barn och barnfamiljer går man på tvärs mot Barnkonventionen. Den konvention som ska skydda barnens rätt och som samma regering påstås önska se som lag.

Utan att känna till de fakta regeringen bygger sitt beslut på kan man förstå att det finns myndigheter som går på knäna. Och att det finns utmattade flyktingmottagare och poliser. Dessutom inser även vi som saknar detaljkunskap att regelverken är gjorda för andra situationer än den som nu råder.

MEN, Sverige har länge starkt och eftertryckligt agerat för humanitet och människovärde. De nya undantagstillstånden solkar denna tradition. Människor som redan är här blir drabbade av snabbt införda regeländringar. När de gav sig av på de mödosamma resorna till norra Europa tillämpade Sverige andra regler. Att ändra dem så att det går ut över dem vi redan släppt in i landet för att söka asyl är illa. Skulle familjeåterföreningar nu inte bli möjliga? Skulle människor nu behöva förtjäna sitt permanenta uppehållstillstånd genom att försöka tränga sig in på den redan underdimensionerade och begränsade arbetsmarknaden?

Innan man gjorde porten trång och vägen smal till Sverige hade det varit på sin plats att man på allvar inventerat vilka möjligheter det sk civila Sverige har. Det finns många som skulle kunna bidra, men aldrig fått frågan. Och det finns möjligheter att skapa undantag i byråkratins Sverige. Humanitet och medmänsklighet bör i kriser gå före paragrafrytteri!

Nog måste lagens och reglernas syfte tillåtas övertrumfa bokstaven! Det vore inte bara en lösning för stunden. Hela landet kunde ha nytta av att man nu hittade mera framkomliga och mindre administrativt krångliga och kostsamma metoder. Människor på flykt behöver en fristad, en trygg plats att lägga till vid. Sverige har varit en sådan hamn. Låt det så förbli!

Symbolanalfabeter och bortförklaringstolkar

I SvD är Lotta Lundberg rädd för symbolanalfabeterna. Hon skriver: Jag är rädd. Men inte i första hand för jihadister och psykopater. Var sak har sin tid. Utan för symbolanalfabeterna. De som inte kan tyda en metafor, de som inte kan tolka en text. De som tror att Muhammed stod i rondellen eller att Jungfru Maria aldrig har legat. De som hävdar att eftersom ingen levande varelse kan gå på vatten, tänker de inte befatta sig med sån skitlitteratur. Eller med oss som läser den.

Visst finns det anledning att frukta dem som inte förmår se att det finns fler lager av betydelse i texter, traditioner eller hos symboler. De som hävdar att de inte behöver tolka eller brottas med en text utan nöjer sig med att läsa som det står. Det blir en endimensionell bokstavstro som bortser från textens eller symbolen kontext, dess sitz im leben, dess världsbild och grundläggande värderingar. Det finns dock sekter och fanatism som i kombination ger förfärande resultat. Då försvinner det mänskliga och det medmänskliga bakom ett förblindande tunnelseende där illusionen att förfoga över sanningen skadar tankeförmågan och perceptionen. Den egna gruppen mot alla andra och världen...

Lotta Lundberg berättar vidare: Jag är bekännande kristen. Det betyder inte att jag tror på helvetet, att Gud skulle ha hittat på något så infamt som ett kosmiskt koncentrationsläger.

Man skulle ju kunna tro att en person som genomskådat symbolanalfabeter också skulle kunna tänka att helvetet betyder något viktigt utan att kanske vara just ett kosmiskt koncentrationsläger. Att skiljandet av får och getter är ett bejakande av människors möjlighet att själva välja något som påverkar bortom livet som vi känner det.

Självklart behöver text tolkas, särskilt om den ingår i en religiös urkund som är skriven på andra språk för mycket länge sedan. Texten ska färdas genom tid och rum, bryta upp från en världsbild och landa i en annan, göras rimligt begriplig i en tid då vetenskap och forskning påverkat det mesta och bli brukad som rättesnöre och uppenbarelse i liv och gudstjänst.

Men vad ska man kalla den läsning eller det studium av bibeltexter som enbart tror att verklig förståelse handlar om att man utforskar texten som allergorisk, symbolisk och så gott som aldrig betydande det den säger på berättar- och sakplanet? Angreppssättet tar Bibeln på så pass stort allvar att man lägger massor av kraft, energi och kunskap på att genom finurliga och komplicerade resonemang söka bortförklara vad texten tycks handla om och säga. Risken är betydande att resultatet blir synnerligen godtyckligt.

Det som händer i nästa steg är intressant. Det är då man till och med inom kyrkan och bland teologer bryter upp från bibelstudiet och börjar använda analogislut eller förmenta logiska resonemang för att slå fast teologiska sanningar. Då kan det heta att Gud är kärlek. Därför… och så följer något påstående som man menar bestyrks av att Gud är kärlek.  

Då vittrar respekten för Skriften och Ordet efterhand bort och det blir allt enklare att bara tillämpa allmänna resonemang om sådant som har med kärlek, medmänsklighet och aktiviteter, verksamhet och goda gärningar att göra. Olika ideologier blir ledande vilket får somliga att tro att deras sammanslutningar och grupperingar har viktiga läxor att lära kyrkan. De menar sig ha en uppgift att ingjuta sina egna och bättre idéer i kyrkan.

Lotta Lundberg avslutar sin krönika i SvD med att nagelfara naiv bokstavstro: Denna bottenlösa dumhet finns i alla läger. De bokstavstrogna, symbolanalfabetikerna, fundamentalisterna och sekteristerna möts i en gemensam himmel (Nota bene igen, för den som har svårt med symboler: med himmel menar jag en imaginär plats, det är en abstraktion, inte ett cocktailparty intill en flygplansvinge). De vill strypa det utrymme som gör det möjligt att sätta sig in i en annan människas situation. Undertext är fantasi och fantasi är förutsättningen för empati. Religion är som vädret. Det åstadkommer en rad olika saker.

Jag känner sympati för Lundbergs försvar för religion och tro. Men hon drar alldeles för långtgående slutsatser av tro som är bokstavlig. Det är inte sant att alla dem som kan kallas fundamentalister skulle sakna förmåga till empati och medmänsklighet. Även de som tror att Bibeln är Guds uppenbarade ord behöver inte ha låst in förnuftet i ett kassaskåp och svalt nyckeln. Särskilt som de som tolkar ibland sätter på frihjulet och drar iväg, Gud vet vart…

Om synd inte är synd och ondska inte ondska, om helvete inte är helvete och dom inte dom. Ja om dessutom himmel bara en dröm och mirakel och under bara sinnrika sätt att förgylla något naturligt så finns det väl knappast någon anledning att tro att korsfästelse är lidande och död och uppståndelse något annat än en mörk och tom grav.

Med domens dag för ögonen

Kristus är kyrkans huvud. Varje kyrkomöte och samfundsstyrelse behöver hålla denna insikt levande. Varje församling, varje anställd och varje medlem behöver bejaka denna hållning. Annars är det lätt hänt att man tror sig ha rätt att själv styra och ställa efter eget förstånd, som om kyrkan vore en organisation vilken som helst.

Vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner är inte heller en fråga om tillfälliga kast i opinioner eller trender. Så länge Svenska kyrkan vill vara en kristen kyrka med en apostolisk tro behöver det man tror, lär och bekänner stå i samklang med vad apostlarna trodde, lärde och bekände.

Med små justeringar här och där blir förändringarna tagna var och en för sig inte så omvälvande. Men när man försöker se hela bilden, höja sig över de enskilda träden, det är då man kan se skogen. Då märks det om det finns kalhuggna ytor.

Rädslan att tala om synden gör sig ofta påmind. I predikningar, i undervisning och samtal tonas synden ner. Den verkar så frånstötande och stämmer illa med hur människor brukar uppfatta sig själva, Den goda viljan anses ganska ofta räcka långt. Syndabekännelse och bön om förlåtelse blir då mindre viktigt. Och om den egna belägenheten inte alls är så allvarlig, om de egna gärningar när man gör så gott man kan är tillfyllest, då blir det allt svårare, rent obegripligt, att tala om hur Jesus måste lida och dö för våra synder.

Domsöndagen ger tillfälle att tala om det yttersta tingen, om Kristi återkomst som Herre och Domare. Men om Gud förlåter allt oavsett hur vi levt blir ju också det kristna livet med bön, lovsång och gemensam eukaristi inte heller något en människa behöver ägna sig åt. Om Domens dag enbart framställs som återställelsens dag, som en helandets och upprättandets dag, försvinner den personliga utmaningen att leva som lärjunge, kärleksfullt och ansvarstagande. Ty inget ansvar kommer att utkrävas. Guds nåd drar ett streck över allt. Det blir allmän frälsning. Det spelar ingen roll om man sagt sitt ja eller sitt nej till Gud. Även de mest monstruösa brott som har begåtts, ta terroristiska dåd eller folkmord, skulle då intet betyda? När predikanter låtsas att de redan vet att allt sådant förlåts och glöms bort behöver de utmanas och ifrågasättas.

Om det vore så att domens dag innebär att ingenting under livet egentligen spelade någon roll, varför finns det då flera texter som är mycket tydliga om domen och om en evig åtskillnad? Varför talas det alls om att bli dömd eller bortvisad? Ansåg Jesus att hans lärjungar behövde skrämmas upp rejält för att de skulle skärpa sig och förstå allvaret?

Kristi Konungens dag, domsöndagens texter talar tydligt om att alla slags avsteg från ett kärleksfullt liv kommer att prövas och dömas. De som anser sig vara rättfärdiga och berömmer sig av sin fromhet ska inte vara så säkra de heller, om man ska tro flera Jesusord om vilka som går före i Guds rike.

Det går inte an att använda domstexterna som skrämsel eller hot. Det är inte upp till människor eller ens till kyrkan att avgöra hur Kristus domaren kommer att döma. Men kyrkan ska predika omvändelse, förkunna att Guds rike är nära och är kallad att oupphörligen tala om räddningen genom Jesus Kristus.

Effekten, är den verklig?

I Örebro spelas Lucy Prebbles EFFEKTEN på Nya China. En föreställning om några frivilliga försökskaniner som ska pröva antidepressiva medel, s k lyckopiller. Doserna ökas efterhand och det som sker mellan försökspersonerna blir till en fråga om det de känner är verkligt. Eller är det kemikalierna i dem som fabricerar upplevelserna?

Parallellt utspelar sig ett speglande relationsdrama mellan chefen för försöken och doktorn som handhar själva experimentet. Hur långt kan man åsidosätta vad man tänker och känner för att leverera resultat? Går det verkligen att stänga av samvete och moral? Det blir till en fråga om förpliktelser och lojalitet och om att vara sann mot andra och sig själv. Doktorn levererar en nyckelreplik när hon yttrar att hon nog är död, det är bara kroppen som inte har fattat det än.

Föreställningen är rolig och rapp, men även tragisk och sällsynt allvarlig. Det blir en hel del skratt men även passager där man drabbas och känner medlidande. Några ögonblick blir det andlöst tyst, människor håller andan, gripna av det som utspelar sig så hudlöst nära.

Den som får chansen att se EFFEKTEN har all anledning att göra det!

Skådespelare är: Frida Beckman, Peter Eggers, Isabelle Moreau och Per Burell, Regi: Andreas Kundler. Föreställningen ges av Riksteatern och Örebro Länsteater.

Kyrkomötesmerit att missförstå och misstolka

Den som är ovan vid Svenska kyrkans beslutsapparat och dess sätt att fatta beslut blir förmodligen rejält konfunderad om personen råkat betrakta webbsändningen av kyrkomötets debatt. Det är som att befinna sig i riksdagen. På samma sätt som där talar människor formellt och upprepar ofta redan intagna positioner.

Det är som om det vore en merit att medvetet vilja missförstå sina motståndare. Viljan att begränsa och mota bort de grupper och personer som vill hålla fast en mera klassisk, traditionsenlig eller ursprunglig tolkning av tro, lära och bekännelse demonstreras tydligt. Hur länge kan någon tåla att gång på gång möta försök att bygga avgränsande hinder.

Här lägger mötesordning och modeller hinder i vägen. De samtal där människor kan mötas över åsiktsgränserna får ju åskådaren aldrig se. Här skönmålas det egna och annat misstänkliggörs. Antingen därför att de förtroliga mötena aldrig äger rum eller därför att de sker bakom lyckta dörrar och enbart fungerar där. Men ska Svenska kyrkan undvika att falla sönder krävs betydligt mera av ömsesidighet och vilja att hålla samman kyrkan. Då går det inte att ständigt attackera dem som inte är beredda att förändra bekännelsen utifrån någon hänvisning till folks åsikter eller tyckanden. Det är så man gifter sig med tidsandan och har man börjat rutscha i den kanan är det svårt att sätta stopp.

Olle Burell, s-gruppens talesman, antydde i ett inlägg till förmån för vigselplikt för nyvigda präster (dvs innefattande samkönade vigslar) att det fanns gott om andra samfund man kunde söka sig till om det inte passade att vara med i en på så vid reformerad Svensk kyrka. Man undrar vilka förbindelser han kan ha med vilka samfund där det vore möjligt som evangelisk luthersk präst att verka?

Sådana erbjudanden, hot och önskningar, att somliga präster faktiskt borde och ska ge sig av, får sällan mothugg. Sällan säger någon biskop ifrån så man förstår att de blir upprörda och förtörnade över sådant trams. Deras tolerans för sådana utstötningsförsök är ibland ganska plågsam.Kanske borde de som vill mota ut somliga av kyrkans tjänare börja fundera på med vilken rätt och i vems namn de arbetar för en sådan utstötning. Skulle man tillämpa den gyllene regeln i detta sammanhang borde man väl på samma vis önska dessa ständigt missnöjda och restlöst förändringsbenägna glädjen att hitta ett sammanhang där de för en gångs skulle fick och kunde trivas utan att behöva rensa ut och bort dem de icke kan tåla.

Oskuldens tid och minnet

Efter attentaten och massmorden i Paris är stämningsläget annorlunda. Normaliteten har bytts mot förtvivlan och sorg och på längre avstånd av upprördhet, oro och vaksamhet. Uttalanden görs av statschefer och politiska ledare om hur man sluter upp på Frankrikes sida och om hur man vänder sig mot terroristerna. Tidningar fylls av tänkvärda artiklar om hur terroristerna öppnat krig mot vanligt folk, mot alla. och om att nu behövs det andra insatser än deklarationer om storskaligt krig mot fundamentalistiska och extrema islamister. Läs gärna Jenny Nordbergs artikel i SvD.

I väst har nästan alla glömt sin historia och de övergrepp och skoningslösa plundrings- och erövringståg som historien är fylld av. Den historien spelar roll i den obegränsade barbarism som terroristerna anammat. Men det gör även västs bombningar och drönarattacker, särskilt när de orsakat många civila offer.

Ondskan i det övervägda, medvetna och kalkylerade mördandet bygger på en låtsad rationalitet. Man rättfärdigar sitt handlande med förenklad och svartvit retorik. Det sker genom att bortse från all slags moraliska förpliktelser som humanitet och medmänsklighet ålägger varje människa. Kristendom och islam är fyllda med sådana förpliktelser mot främlingen och gästen, av bistånd och allmosor till den behövande, av solidaritet med medmänniskan. Likgiltighet och förakt inför det liv Gud skapat hör samman med djävulskap och ondska.

Oskuldens tid är nog förbi. Oskulden som låtsades att historien inte betyder något eller att den är glömd och borta. Det går inte längre att förtränga det som varit. Vi måste alla minnas. Så att inte vår egen historias allra mörkaste kapitel ska skrivas en gång till...

Samtidigt behöver vi gemensamt protestera mot försöken att rättfärdiga kallblodiga massmord i vår tid med händelser ur det förflutna. Om den retoriken får fortsätta kommer det inte att finnas någon ände på det myckna dödandet. Inte heller kan våra samhällen negligera de isolat och ghettoliknade förorter där frustration och hat ges näring. Platser som tycks inspirera till att unga människor i Europa väljer att bli terrorister och resa till Mellanöstern för att strida.

Ett sätt att möta framväxten av extrem islamism är ett arbete där många kan hjälpas åt. I arbetet att möta, mobilisera och inkludera särskilt unga människor, de som befinner sig i marginalen, i utanförskap, bör särskilt muslimer och kristna stå vid varandras sida.

Rättigheter för barn och unga

Varför får somliga alltid fördelar och bättre chanser än andra? Ska vi inte vara lika? Eleven ser på politikerna på podiet och verkar inte tro att det finns något svar. Hon har bara konstaterat hur det ligger till i den jämlika skolan. Hon har upplevt att olikheter och särbehandling kvarstår så att somliga får många fördelar samtidigt som andra kämpar i ständig motvind.

De tre politikerna på podiet i bibliotekets café Mummel och mums tittar på varandra och försöker så gott de kan besvara frågan. Alla ska behandlas lika, säger de. De hänvisar till Barnkonventionen och till läroplan, rektor och andra som ansvarar för hur det ser ut i skolan. De gör så gott de kan dessa unga men redan erfarna politiker. En av dem är redan kommunalråd och en annan regionpolitiker.  Trots att de redan fått sina törnar inom det politiska systemet tror de fullt och fast på att missförhållanden går att rätta till inom systemet. Deras uppmaning till flickan blir att vända sig till någon för att påtala missförhållanden.

Jag tänker att systemet inte rår på de osynliga band som finns mellan människor och som de knappast själva är medvetna om. Studiebakgrund, status, namn, ekonomi, vänskapsrelationer, favoritism, fördomar.

Flera elever frågar sedan om mobbing. Vad som görs för att ta tag i den, få den att upphöra. Åter hänvisar politikerna till att regler och normer dömer ut mobbing och de gör det uppmuntrande och inkännande. De talar om att internetmobbing ofta får allvarligare följder än den mobbing man möter mer direkt. Och så pekar de på stöd och hjälp som finns. De nämner apparatens tjänstemän och samarbetsorgan. Det är rektor och kuratorer, sjuksyster och lärare, det är elevråd och andra grupper. Ytterst är rektor ansvarig och det finns planer och strategier för hur man ska hantera mobbing.

Kan verkligen planer och åtgärdsprogram komma till rätta med mobbing? Måste inte skolan också räkna med eleverna som de viktigaste resurserna i arbetet mot mobbing? Där mobbarna tillåts dominera och rädsla griper eleverna så att de tystnar lär problemet bli ofattbart svårt att komma åt. Inte så att man kan vältra ansvaret från vuxenvärlden till ungdomarna och barnen själva. Men skolans elever, liksom varje anställd på en arbetsplats, är resurser i arbetet mot mobbing, utstötning och förföljelse.

Det sägs många fina ord om Barnkonventionen denna afton. Man betonar att barn har rättigheter och ska kunna ställa krav. Men rättigheterna kan inte bara tillgodoses av stat eller kommun. Rättigheter innehåller också en moralisk skyldighet att bidra till att rättigheterna blir rådande även för andra.

Många kloka frågor ställs av ungdomarna och politikerna visar att de vill arbeta med de problem ungdomarna påtalar. Varför lyssnar vuxna mest på vuxna? Varför har ungdomar så lite att säga till om? Ifrågasätt oss, gå på oss om det är något ni tycker och vill, sägs det från podiet.

Det man nästan glömmer bort är just att de ungdomar som är där av eget intresse behöver tänka kring frågor om relationen mellan grupp och individ. Grupperna ungdomar eller elever har sällan kollektiva rättigheter. Rättigheterna tillförsäkras först och främst varje person, ung som gammal oavsett kön, religion, sexuell läggning, etnicitet eller någon annan variabel som kan användas som diskrimineringsgrund.

Kristendomen betoning av kallelsen, det personliga ansvaret, att älska sin nästa som sig själv gör varje person till en aktör. Även de elever eller ungdomar som ser chanserna gå till andra har unika kallelser och gåvor som kan bidra till gemenskap och förändring. Det kanske kan ge nytt mod att förändra förhållanden man så lätt blir, eller uppfattar sig som, offer för.

Samlingen ägde rum i Örebro torsdag kväll under Veckan för mänskliga rättigheter. Den vecka som förr hette demokrati och toleransveckan. Arrangemanget har ägt rum i många år med stort engagemang både från föreningar och folkrörelser såväl som från kommunens olika verksamheter. Samtal om barns och ungas rättigheter hette samarrangemanget mellan Stadsbiblioteket och Rädda Barnen som involverade flera skolor i Örebro.

Bloggar du?

Bloggar du, undrade en vän jag mötte. Vi hade stött ihop vid lunchtid och satt och pratade över dagens rätt. Finns verkligen bloggar kvar? Jag läser aldrig någon och nu hör man bara om twitter och poddar. Snart kommer det väl ännu fler sådana där sociala medier?

Min första impuls var att ta till standardsvaret. Det man fick lära sig när man höll på med mediakunskap. Att nya medier kommer till men de som redan finns lever vidare. Man lägger liksom bara till de nya och slutar inte helt med de gamla.

Men så kom jag att tänka på tidningskrisen, den som drabbar papperstidningen. Yngre människor väljer i allt högre utsträckning bort det de man elakt kallar för gammelmedia. De väljer något digitalt som kan kollas på en padda, i en mobil eller någon annan apparat (t ex en så kallad datamaskin). Följde är att fler tidningar gör sina tidningar tillgängliga digitalt. Dessutom erbjuder numera radiostationer och televisionskaneler ett bredare utbud. Vid sidan om det talade radioordet erbjuds läsning på nätet med mer information, mer material. Televisionen erbjuder på likartat sätt artiklar och annat extramaterial via webben. Och papperstidningarna har numera egna televisionsredaktioner som producerar rörliga bilder både från fältet och i studio.

Så jag sa ungefär det. Fast smartare. Rappare. Kortare. Och tillfogade. Jo, jag bloggar ännu.

Är det många som läser det du skriver? 

Det varierar mellan 50-60 personer och upp till si så där en 4-500 personer. Hur många som sedan får materialet på annat sätt än genom att ta sig in på mina bloggsidor, det vet jag inte. Några år bloggade jag även i Finland. Kyrkpressen hade en bloggportal och där hade jag massor av läsare. Men när Kyrkpressen la ner bloggportalen för att det skrevs så mycket dumt och extremt så tappade jag bort dem allihop. Men är bloggen inget annat är den väl en tidsmarkör. En dagbok över sådant som engagerat och påverkat skribenten. Och möjligen någon mer. Så det blir mycket kyrka och tro. En del politik. Li8te böcker och någon film. Vardag. Och helg.

Jag kanske får ta och besöka din blogg.

Kanske, sa jag och tittade frågande på personen. Varför bara kanske? 

Får tron plats?

Många minns nog hur det har svängt åt olika håll när man diskuterat relationen föräldrar och barn. Det fanns en tid när föräldrar började känna sig låsta och bundna av relationen, En anledning kunde vara det moderna arbetslivets krav på engagemang och insatser. En annan kunde vara långa restider eller familjer som flyttat isär och delats upp och där föräldrar på en begränsad tid skulle försöka fylla sitt föräldraskaps alla åtaganden. Det var då begreppet kvalitetstid föddes. Det var inte längre frågan om hur mycket tid man tillbringade med varandra (kvantitet) utan vad man gjorde med den tid man hade till förfogande (kvalitet).

Samtidigt som tanken på kvalitetstid med barn ledde till att man på kort tid skulle göra mycket meningsfulla och roliga saker tillsammans försvann allt mer den del av relationen som byggs genom ett utsträckt liv tillsammans. Behovet av egen tid växte också. Somliga menade nu att de hade både behov och rätt att slippa ifrån sina barn för att få tid att ägna sig åt sig själv och sina egna intressen.

Hastigt, förenklat och ungefärligt kan en fas i synen på föräldrar och barn beskrivas så. Det moderna samhällets bristvara uppfattades vara tid. Den räckte inte till för allt man ville hålla på med. Upplevelsen av tidsbrist har naturligtvis flera yttre orsaker. Arbetsliv och boendesituation och kommunikationer är redan nämnda. Men man kan också se många fler faktorer: fritidssektorns tillväxt, krav på engagemang i det civila samhället, nöjesindustrin, ekonomiska möjligheter att konsumera och förverkliga önskemål. Mass- och sociala medier osv.

En parallell förändring som sällan, nästan aldrig, diskuteras är trons plats och roll i moderna människors liv. Tron som en gång fyllde hela människan och hennes liv, till ande, själ och kropp fick allt trängre utrymme. Alla de yttre faktorerna som påverkade relationen föräldrar och barn förändrade också trons roll i människors liv. Den fick allt större konkurrens av annat. Från mitten av 1800-talet fick den alltmer samsas med flera andra trosföreställningar som utmanade varandra och framväxande ideologier, politiska sådana.

Den kristna tron fungerande som en heltäckande livsåskådning blev alltmera ifrågasatt av vetenskap och av det moderna samhällets ideal och organisering. I takt med att omvärlden växte och förändrades med stor hastighet blev trons plats mindre. Den fann flera olika vägar att lösa konflikten. En var att intellektualisera och göra tron mera teoretisk. En annan väg blev trons allt starkare koppling till upplevelser och känslor. I bägge fallen förminskades tron. Den plats tron hade i en människas liv och den tid man kunde ägna åt tron minskade.

När samtidigt det regelbundna bedjandet avtog blev tron ytterligare försvagad. Dess andningsuppehåll blev längre. Bibelläsandet rasade samman och de bibelord trons människor fick sig till del kom allt mer ur andaktsböcker eller i gudstjänster. Den egna läsningen kollapsade under trycket av en aldrig sinande ström av tidningar, böcker och rörliga bilder.

Konkurrensen är förödande för tron som inte kan existera utan att blandas upp, ofta tunnas ut, av allt annat som en människa tvingas ta in. Förmågan att förena nytta med nöje eller arbete med tro är en konst satt på undantag. Många har använt tiden för köksgöromål eller skötsel av hemmet, t ex strykandet av kläder, för samtal med Gud och förbön. Men det är oändligt mycket lättare att få sin önskemusik spelad eller en favoritförfattares senaste bok uppläst ur olika apparater.

Denna trons utspädning och tillbakaträngning är värd att tänka på. Tänka över. Något kanske kan göras?