Är du tom och övertalig, kära kyrka?

Människor och tro har haft ett telefonväkteri. Lyssnare fick ringa in och föreslå vad ”alla tomma kyrkor” kan användas till. De brydde sig inte om att sådana förslag betyder noll och intet när frågorna om eventuellt ”övertaliga kyrkor” ska avgöras. Vilka som bestämmer blev aldrig klarlagt och utredningen om övertaliga kyrkor aldrig presenterad.

Förslagen var lika gamla som gatan: låt andra religioner ta över dem, gör dem till kulturhus för alla, eller till centrum eller tankesmedjor för framtiden, sätt upp solceller och sälj elström…

Man sa något om teologer som nu ska förvalta hus. Typiskt nog hade man ingen husförvaltande teolog närvarande utan en historieprofessor och en kulturarvsmänniska från Kyrkans hus. Han sa hela tiden vi om Svenska kyrkan, som om det inte längre fanns andra nivåer inom kyrkan med rätt att besluta eller som om något lokalt självstyre inte existerade. Och på ett sätt är det sant att det inte länge är vad det varit. Fler och fler frågor lyfts högre upp i den religiösa koncernen vars varumärke tycks viktigare än uppdraget att vara kyrka, dvs förkunna evangelium om syndernas förlåtelse och frälsning! Och då behöver man ju i kalla Norden åtminstone vissa årstider ha väggar omkring sig och centralvärme.

Som av en händelse passerar vi just nu en kyrka från medeltiden som står här vis vägkanten och ser ovanligt tom ut.

Hej, här står du och ser tom ut. Hur kommer det sig?

Varen hälsad, svarade kyrkan med ett ålderdomligt tonfall. Låt inte de yttre vitmenade murarna lura dig. Innanför portar och murverk öppnar sig världen förunderligt. Inne i mig är det fullt av generationers böner och lovsång.

Jag har hört på radio att kyrkorna är tomma, att inga människor besöker kyrkan för gudstjänst, och eftersom du är en kyrka är väl du också tom?

Vid alla de tillfällen då människor INTE är här, är jag ganska tom. Ungefär som när en uppskattad restaurant har stängt för dagen. Annars är det en strid ström av besökare.

Men statistiken avslöjar att det är ett väldigt tapp av gudstjänstbesökare…

Förvisso. Många väljer att göra annat. Allt fler, det är sant. Men inte överallt. Men när pastoratet drog in ett antal högmässor i vår socken så blev liksom tillfällen att samlas också betydligt färre. Det blev rörigt att hålla rätt på när det var dags. Med regelbundenheten försvinner också gemenskapsbyggandet. Nu kommer det någon artist ibland för att kompensera.

Så då är du ganska tom för det mesta?

Det minskar. Med besöken. Deltagandet. Ett skäl är att innehållet också tunnas ut. En gudstjänst är inte längre en gudstjänst utan ofta biografiska notiser över prästers eget eventuella själsliv och deras livs historia. Som teologi håller det knappast.

Vad menar du?

Det ska vara kortare. Snabbare. Modernare. Klämmigare. Som om rättfärdiggörelsen går att glättifiera och hoppa över. Synden måste bekännas, förlåtas och bekämpas. För att frälsning och befrielse genom Jesus Kristus alls ska vara möjlig. Tron att vi redan av oss själva är gudomliga och gyllene gåvor till en Gud som är urskillningslöst kramgod får det att rista i mina hörnstenar.

Nu tar du då i. Bibeltolkning och budskapet måste väl anpassas?

Det ska förkunnas på nytt i var tid. Men om beståndsdelarna som lades fast redan i de gamla ekumeniska trosbekännelserna görs om utan argumentation eller studium, utan mer för att man tycker det ”passar sig bättre” för moderna människor, då… Här tappade kyrkan för ett ögonblick sin andedräkt. Fick lugna sig och fortsatte: mina golv och väggar talar ty människor har blivit så försagda och förkortade i sin förkunnelse att alla mina gamla utsmyckningar protesterar och pelare och valv ropar. Troget ringer jag för att samla ett alltmera tondövt folk.

Men säg nu, är du tom eller inte?

Nej här ar det fullt. Varje människa följs hit av sina skyddsänglar. Här sluter den himmelska härskaran upp vare sig det finns tolv eller etthundrafemtiosju personer vid nattvardsbordet. Himmel och jord möts och de härvarande får en föraning av det som ska komma. Därför står jag troget kvar. Fylld av generationers fromhet och tro. Som en teologi av trä och sten. En Guds kupade hand över jorden, som biskopen sa. Men ändå tom i mig själv för att fyllas av tacksägelse och lovsång och av Guds eget ansikte i Jesus Kristus.

Trumpismen förför

Förförelsekonsterna inom politiken har ibland nått megalomaniska höjder. Särskilt när en ledare tror sig vara svaret på alla frågor. Många har låtit sig bedåras och föras bakom ljuset av sådana ”starka” personer. Förtrollade av locktonerna om att nu ska allting bli bättre. Exempel finns inte bara inom politiken. Det händer ibland att religiösa ledare träder fram med orimliga anspråk på att vara utvalda budbärare och profeter. De låter gärna anhängarna tro att de äger svar på alla livets frågor.

Ingen känner problemen bättre än jag gör, därför ar det endast jag som kan lösa dem. I alone, sa Donald Trump. Längtan efter svart-vita lösningar och förenklade budskap håller på att förstöra den sammanhållning som behövs för att ett samhälle ska fungera. Att han lyckades slå ut hela kopplet av traditionella republikanska politiker med sin populism och sitt förakt för sanning. Han tror sig kunna fixa alla problem i USA bara man förbjuder invandring, bygger en mur mot Mexiko och ser till att det blir lag och ordning. Allt eftersom har respekten för motståndare totalt försvunnit. Förakt och nedsättande omdömen är receptet att nå framgång.

 

New York Times och WashingtonPost har de senaste månaderna skrivit spaltmil om detta. Donald Trump har ändå kommit undan. Han har sluppit förklara hur det han säger ska omsättas i praktisk politik. Han har ju inte svarat på sådan frågor. Han redovisar inte med vilka metoder, lagar och förordningar som han ska kunna ordna upp intrikata och komplexa samhällsproblem.

Det är som en råttfångare från Hammeln blivit presidentkandidat och bedårar republikanska väljare med sina konster. Trumpismen kan komma att föröda tilltron till USA som världens ledande demokrati. Var ska detta sluta?

Kristen tro är en värderingsmotor

När Ingmar Bergman i ett sommarprogram frågade: varifrån kommer musiken, väckte det stort gensvar. Människor funderade och diskuterade. Samtal uppstod på arbetsplatser och i hem. Musik tycktes inte behöva förklaras eller definieras. Alla visste vad som menades. Och hade egna upplevelser av musik som vidunderlig och hänryckande.

Det finns enstaka röster som för närvarande bär drag av Ingmar Bergman. De frågar inte varifrån musiken kommer. De ifrågasätter alla de förnumstiga påståenden som regnat från politiska scener och anföranden under sommaren. Svenska värderingar och demokratiska värderingar. Hm!

 

Var finns alla de som forskar på normer och värderingar? Varför tiger de i stort sett still? Nästan som vore de teologer av facket. De borde ju kunna ställa den retoriska frågan: varifrån kommer värderingarna? Men ingen är nyfiken. Ingen verkar vilja veta.

Värderingar är föränderliga påstås det som vore det ett slags ny insikt. Men sådana kommentarer kastar inte ljus över vad en värdering egentligen är till skillnad från tillfälligt tyckande eller snabbt övergående åsiktstrender. Hur och var uppstår en värdering? Vari består den?

 Inom livåskådningsforskningen har man ägnat frågan om värderingar viss uppmärksamhet. Genom Anders Jeffners definition av livsåskådning blir frågan om värderingar en synlig del av något större: En livsåskådning är de teoretiska och värderingsmässiga antaganden som utgör eller har avgörande betydelse för en övergripande bild av människan och världen och som bildar ett centralt värderingssystem och som ger uttryck till en grundhållning.

Även om definitionen har kritiserats och nyanserats pekar den på värderingar som något centralt i olika världsuppfattningar och livsåskådningar. Det kan rent av vara så att värderingar formas och upprätthålls av idéer och uppfattningar som ingår i olika tanke- och trossystem. Så är kristen tro med sina urkunder, bekännelser och traditioner en värderingsmotor. Den inte bara är med och formar värderingsmässiga insikter och övertygelser, utan upprätthåller och förstärker dem genom mönsterberättelser (t ex genom bibliska berättelser och liknelser) som på nytt aktualiserar sådan grundhållningar: medmänsklighet, nästankärlek, lyhördhet för medmänniskans situation, gästfrihet, att ge och ta emot förlåtelse, känsla för rättvisa, frihet, glädje över skapelsen, ansvarsfullt förvaltarskap, livets helighet, kritik av förtryck… för att nämna några.

Dessa värden och värderingar kan inte monopoliseras av kristendomen, även andra övertygelser bär sådana grundvärderingar. Vilket antyder att det borde vara ännu svårare att geografiskt bestämma dem och liknande värderingar eller att göra anspråk på dem som typiskt svenska värderingar. Men det betyder inte att känslan för land och nation, för samhörighet inom en eller flera kulturer kan eller ska avvisas.

 

Nationalism får ofta en så snäv uttolkning som möjligt just för att den ska kunna avvisas. Stolthet och glädje över det vi åstadkommer i vårt land välfärdsmässigt, sportsligt, industriellt, kulturellt och socialt borde kunna vara en källa till gemensam stolthet. Den stoltheten behöver inte vara utestängande och utdefinierande utan kan lika gärna vara inkluderande och välkomnande, vilket det finns många folkliga uttryck för och tecken på.

En stat kan inte enbart genom sin lag eller sina skolor upprätthålla värderingar. Det behövs idéburna (!) rörelser och organisationer där man har ideologiska eller religiösa övertygelser som föder och när värderingarna. De korta åsiktsspannen med tillfälliga trender räcker och duger inte för att säkerställa de värderingar som över tid håller ett samhälle samman. Då ökar risken för sönderfall och djup värderingsmässig splittring. Vilket är något annat än yttrande och åsiktsfrihet. Det är när de grundläggande värderingarna inte längre fungerar tillsammans i försvaret av det gemensamma och ett antal värderingar det finns stor samstämmighet omkring... 

Katten blir dagens ersättare

Sixten heter min katt. Sixten, the cat är en flitigare skribent än stillsam. Han funderar, diktar och står i. Det är honom jag uppmanas att tala om. När jag bjuds till kyrkliga samlingar. Kan du inte komma till oss, säger de och jag känner mig efterfrågad. Och berätta om katten, fortsätter de.

Inga teologiska önskamål där inte. Nej, Sixten är det som lockar. Även vid möten på stadens gator och torg. Ja, inte möten som i vittnesbörd och sång. Utan som i påråkade medmänniskor. Då brukar konsersationen inledas med ett vänligt frågande: Hur står det till? Jag ler vänligt och tänker svara. När fortsättningen följer:... med Sixten?

Så för dagen vilar stillsam och låter Sixten, the cat erbjuda några av de dagens funderingar han uttryckt i verserad form:

Vaknar trött, så kan det vara
drömt i natt om fåglars skara
vässat klor för bästa fästet,
dansat vals vid mössdjursnästet.

Människan är den som vårdar

päls och sår från strid på gårdar,
snart jag trycks till varma barmar,
kramas hårt av min väns armar.

Denna närhet är ren lycka
även om mitt ben kan rycka,
när jag sover ibland vänner,
jag blir lugn hos dem jag känner.

Solitär går ej i skara,
prosit, signe och bevara!
Att få för sig gilla alla
det en katt ej in kan falla.

Nu min diktning jag uppgiver,
det får bliva vad det bliver,
än det andra, än det ena
mjuka pälsar är all-lena…

Det blev så kyligt och kallt

Kan det verkligen vara så att någon enda på denna jord tycker det är berömligt att mörda oskyldiga och att meja ner barn? Kan någon verkligen tro sig utföra djärva och modiga handlingar när man med dödligt våld massakrerar oskyldiga familjer? Kan någon verkligen tro sig förtjäna himmelriket genom mord och övergrepp?

En dag som denna undrar många. För det skulle ju kunna vara så att det som hände i Nice i förväg bortförklarades och framställdes som något hedervärt och djärvt som skulle leda till martyrskap och evig belöning? Obegripligt och bestialiskt. Och om det är så, ett uttryck för en förvrängd religionsuppfattning som ingen av världsreligionerna försvarar eller godtar.

Det blev plötsligt så kyligt och kallt mitt i sommaren. Och det är inte vädrets fel...

Irriterande bifall?

Märker hur ilskna somliga blir när de lyssnar på politikerna i Almedalen. Mest på dem som hejar och står i för att backa upp den vars politik de gillar och sympatiserar med. Ty dessa anhängare applåderar sådant någon annan ogillar så djupt att blodtrycket stiger. Ungefär som de själva gör. Fast bifallet då gäller en helt annan politiker. Ett annat parti. En annan åsikt. Vars anhängare andra blir irriterade på. För att de står i och håller på.

Ingen har väl glömt det året då det största partiet möblerade scenen med gradänger där den egna bifallskören jublade och applåderade. Ungefär som i reklamprogram. I tron att det är smittsamt med andras understödstjoande. När det mest liknar cirkus. I år saknades den modellen. Tack och lov.

Om vi tror att samtal och dialog är en viktig väg till fred och samförstånd kunde det ju tänkas att det även har bäring på politisk oenighet i Sverige. Eller är det förmätet? Frågan är väl hur man ska kunna finna väg till och rum för ett utbyte över sådana gränser. Särskilt när få vill eller vågar lyssna till den andres bevekelsegrund och övertygelse. Utan att genast förkasta den. Men jag förstår att det är svårt. När man inte ens inom kyrkan kan komma till samtal. Kring handbok. Eller samexistens.

Sommar, sommar, sommar...

Sommar, sommar, sommar… lär det visst vara. Om man lyssnar till den långa programserien i Radio. Här kommer min inledning som aldrig lär hamna i någon radio. Men på bloggen får den finnas. Så det så!

Lika efterlängtad som omväxlande. Det regnar och solen lyser. Det blåser och är vindstilla. Man fryser och svettas. Det måste vara sommar. Evenemanget i Almedalen har vuxit över alla breddar. Även bäddarna har svårt att räcka till. Bekanta sover över hos andra bekanta för att under en vecka plocka hem hyresintäkter som räcker till ett par vanliga månadshyror. Eller mer. De som verkligen vill vara i Almedalen mår bäst av att vara stadda vid kassa.

Det talas från den politiska scenen med en intensitet som ger svensk politik ett uppsving mitt under den politiska lågsäsongen. Man hävdar och påstår. Föreslår och kräver. Kritiserar och tar avstånd. Beskriver och berättar. Presenterar problemen så att endast de egna idéerna tycks kunna lösa dem. Inkänning och lyssnande är en dyrbar bristvara.

Blott svenska politiker tycks omedvetna om deras hyllade svenska värderingar har varit i kyrkans påse innan den landade i den partipolitiska retoriken. Men värderingarna är så oprecist blomsterspråkigt framställda att gamla ärrade predikanter vissnar av avundsjuka. Tänk att säga så mycket med så stora anspråk om något så vanligt och universellt.

Är solidaritet en värdering? Man kan undra. Särskilt som det finns akademiker som menar att solidaritet handlar om den egna gruppens välbefinnande och inte andras och allas bästa. Alla ska möjligen med. Till att börja med. Men sedan blir det svårare. En mansdominerad arbetarrörelse som gång på gång berömmer sig av sin feminism har inte alldeles öppnat sig för sådant i praktiken. Liksom andra partier som vill att man ska tänka som de säger och inte handla som de själva gör. Man anar ett visst inflytande från alltför mänskliga predikanter som försökte hålla en flik av privatlivet privat.

Offentligheten tär på dem som står i rampljuset. De får utstå. Även sådant som ingen borde behöva tåla. Skyddas av en kontingent säkerhetsvakter och hemliga poliser. Utsättas för baktaleri och ryktesspridning. Möta förakt och få påhopp. När de borde berömmas för att de trots allt vill bära oket (korset sa visst Jesus att man skulle ta på sig, men det kanske gällde något annat?). De borde hyllas de som vill och vågar. Står ut och kämpar.

Nej, det här duger inte. Det är sommar och den södergånga vattenpumpen har just blivit lagad. Av flitiga rörmokare och vvs-skickliga ungdomar. Dags att ta en dusch. En kort en. Ty det råder visst brist på vatten. Rosévin finns dock i överflöd. Tack för att Ni har lyssnat. Eller läst. Eller låtit bli.

Säg som det är om stödet till trossamfunden!

Utredningsdirektiv är inga kioskvältare. De får inte människor att ivrigt söka finna dem på regeringens hemsida för att själva kunna bilda sig en uppfattning om vad som egentligen ska utredas. Tvärt om är det få medborgare som någonsin fäst ögonen på någon av dessa statsförvaltningens kremlologiska verbala konstruktioner.

Det borde egentligen finnas en manual för hur man läser utredningsdirektiv. Varför, kan man fråga. Vad ska det vara bra för? Är det inte bäst att låta saken bero? Skälet är att utredningsdirektiv ibland är spännande som vilken hyfsad detektivroman som helst. Sällan sägs där rent och rakt vad man egentligen vill åt. Författaren har vetat hela tiden. Läsaren (medborgaren) får reda på saken först sent omsider.

Ingen blir särskilt klok av den senaste verbala piruetten som gäller något så viktigt som statens stöd till trossamfunden. Själva ämnet borde väcka andarna. Borde få Tro och liv i Sveriges Radio att börja göra journalistik. Eller Kyrkans tidning att börja gräva. Men fler borde unna sig nöjet av denna sidmässigt ganska begränsade läsning. Den ger inblick i en värld många av oss knappt visste att den fanns. Av texten i Dir. 2016:62 framgår det att utredaren bland annat ska ”analysera det nuvarande stödets effekter för berörda trossamfund och samhället i stort” och ”föreslå ett förtydligat demokratikriterium som är i överensstämmelse med religionsfriheten”.

När man läser sådant vaknar de gamla samhällskritiska instinkterna. Vad är det man vill åt? Vad är det man inte säger? Det blir extra intressant när utredaren, professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, själv aktiv socialdemokrat och ledare för en av arbetarrörelsens fraktioner ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”, ska analysera stödets effekter för ”samhället i stort”. Hur nu något sådant låter sig göras – att med någon säkerhet alls säga något meningsfullt om de samhälleligt generella verkningarna av ett för trossamfunden partikulärt bidragssystem.  

Kulturminister Alice Bah Kuhnke kommenterar utredningen på följande vis: ”Det är hög tid för en översyn så att vi framöver kan kombinera religionsfriheten med samhällets krav på grundläggande demokratiska värderingar om jämställdhet, demokrati och alla människors lika värde”.

Försåtlig formulering, eller hur?! Det är inte stödet till trossamfund som ska kopplas till samhällets krav på ”grundläggande demokratiska värderingar” utan själva religionsfriheten! Att staten villkorar sitt stöd för att försöka uppnå mål som riksdag och regering kan enas om, det må vara hänt. Men att religionsfriheten lika lite som yttrandefriheten eller mötesfriheten bara gäller dem som står för ”samhällets krav” på demokratiska värderingar (vilka värderingar detta egentligen är) står klart. Att värna den vidare rätten är inte att bejaka antidemokratiska idéer, ojämlikhetssträvanden eller övermänskoideal, som man tankelojt skulle kunna få för sig, utan ett försvar för värden och principer som i allra bästa mening bör kallas för kännetecken för ett demokratiskt samhälle.

När de stora orden brukas behöver någon ta på sig ansvaret att försöka konkretisera vad som menas och avses. Där lär utredaren få ett styvt arbete, åtminstone om han inte bara ska ta för givet att det handlar om vanligt tyckande utan tillämpa mera strikt vetenskapliga kriterier vid diskussionen av vad som avses med ”demokratiska värderingar”, särskilt om de ska omsättas i praktiken, liksom frågan om människors lika värde och jämställdhet mellan könen. För det kan väl inte räcka att offentligt hävda sig stå för dessa idéer eller värderingar? Hur gör man med sammanhang där man säger ett och gör något annat? Eller där man säger en sak internt och en annan inför offentligheten?

Den som vill veta mer om hur stödet till trossamfund egentligen ser ut idag kan läsa SST:s Årsredovisning för år 2015. Intressant och upplysande.

I utredningsdirektiven står följande: ”Vid utformningen av demokratikriteriet ska således både religionsfriheten och sam-hällets grundläggande värderingar, inklusive alla människors lika värde och jämställdhet mellan könen, beaktas.

Om ett trossamfund eller en församling utvecklas i en negativ riktning och motverkar samhällets grundläggande värderingar, bör det övervägas om ett sådant trossamfund ska mista sin rätt att vara statsbidragsberättigat och att utbetalningar ska kunna krävas tillbaka. Detta innebär att ett demokratikriterium bör utformas på ett sätt som är så konkret att det möjliggör denna typ av uppföljning.”

Här vandrar texten på tunn is. Trossamfund som är för tydligt samhällskritiska riskerar alltså att bli av med det eventuella stöd man får. Som om inte även ett demokratiskt samhälles utformning behöver ifrågasättas och debatteras öppet? Att som en parallell se på kyrkokritiken är befogat. Svenska kyrkan är sällan förtjust i att bli mera grundligt ifrågasatt. Ytligare granskningar kan man tåla, särskilt om de sker mycket publikt.

 

Med den interna kyrkokritiken är det känsligare. Kritikerna kan ganska enkelt marginaliseras och isoleras. Detta trots att sådana röster är en viktig tillgång om och när man behöver återfinna sina rötter och kärnvärden. Vem eller vilka ska för samhällets räkning avgöra när utvecklingen i ett trossamfund är så negativ att stödet kan och ska upphöra? Kommer det att finnas möjlighet att överpröva sådana beslut?

Frågan om Svenska kyrkan är naturligtvis överhängande och brännande, men den får inte ens plats i utredningen. Det kyrkoantikvariska stödet och hjälpen med uppbörden av kyrkoavgiften är ett stöd som kom till vid regleringen av kyrka-stat. Men något annat stöd finns knappt för kyrkan. Trots att Svenska kyrkan är en av de allra största kulturproducenterna får man inte tillgång till bidrag för ändamålet med den genomskinliga teknikaliteten att eftersom kyrkan även sysslar med annat faller den utanför ramarna. Lustigt, sa Bill. Listigt, sa Bull.

 

Statskyrkan har inte upphört. Mentalt finns den kvar inom statsförvaltningen och i politiska partiers världsbild eftersom Svenska kyrkan behandlas annorlunda. Kravmässigt är det tydligt att den sekulära lagstiftaren fortfarande genom lagen om Svenska kyrkan reglerar vad kyrkan är och skall vara. Men den nöten måste man snart knäcka. Kanske krävs det att de politiska partierna kliver av kyrkopolitiken för att Svenska kyrkan ska bli vad man avsåg vid separationen kyrka – stat: ett trossamfund bland andra.

Slutligen: vad säger kulturministern och hennes medarbetare till Ulf Bjereld när de träffas. Vad är det man egentligen vill åt. Är det månne så att staten vill ha bättre kontroll och större makt över trossamfunden? Om så är fallet, när blev religionsfriheten en statens hävstång för att uppnå samhälleliga mål? Säg som det är!

Dagens ledare i tidningen Expressen är läsvärd och ger en tydlig tolkning av vad det hela egentligen skulle kunna handla om.

Elever önskar få allt serverat vet inte bättre

Genom åren har många elever tagit kontakt med någon i den lokala församlingen för att de har fått uppgifter i skolan som har med religionskunskap att göra. Stora och svepande linjer har märkts i de frågor man då fått, ofta via mail. Såvida inte eleverna varit tvungna att göra egna intervjuer på plats.

Något jag lagt märke till är att eleverna i högstadiet eller i gymnasiet knappast fått någon vägledning av sina lärare för hur man bör gå till väga. Det kan låta ungefär så här:

Hej, jag heter Tommy. Är du präst?

Hej! Jag heter Lasse Stenström.

Är du präst?

Ja, jag är präst.

I Svenska kyrkan?

Ja, i Svenska kyrkan.

Vi är tre stycken som vill fråga dig om tro och sån’t där.

Ja…?

När kan vi komma?

På fredag kan jag. Om tre dagar. Då passar det bra på förmiddagen.

Men… går det inte idag? Vi kan komma nu.

Hur lång tid behöver ni ha på er för frågorna?

Hur mycket tid behöver vi (mumlande samtal)? 45 minuter räcker nog.

Då kan jag först på fredag.

Men imorgon onsdag. Går det inte då…?

Visst är det viktigt att ställa upp direkt. Att ha tid för det oväntade. Men tiden blir snart inrutad genom gudstjänster och andakter. Genom möten och samtal. Allt tidsbestämt och inbokat. Den som fuskar med förberedelsetiden blir snart påkommen och avslöjad genom ett sämre utfört uppdrag. Så ungdomarna har blivit tvungna att vänta. Vilket ibland resulterat i att det inte blivit någon intervju.

Andra elever tog för givet att de inte behövde förbereda sig själva. De sände ett frågebatteri via e-post. Och bad om ett utförligt svar med detsamma. Då kunde frågorna bli synnerligen vidlyftiga. Mer översiktliga. Somliga lika omfattande som ämnen för doktorsavhandlingar.

När grundades kyrkan och vad har hänt sedan dess?

Vad tror Svenska kyrkan?

Hur skiljer det sig från Katolska kyrkan?

Hur styrs Er kyrka?

Går några i kyrkan?

Kommer man till himlen när man dör?

Vad anser Ni om kvinnor?

Tror Ni på allt i Bibeln och varför?

Att med några korta ord redogöra för Svenska kyrkan historia och väsentliga händelser är en utmaning värd mer än vad man kan komprimera i några korta meningar. Någon utförlig historik lär man sällan ha tid att formulera. Vad Svenska kyrkan tror och jämföra det med vad Romersk Katolska kyrkan tror kan naturligtvis reduceras till oigenkännlighet. Men vill man göra frågan minsta lilla rättvisa blir den omöjliga att besvara per mail. Särskilt som eleverna inte läst något själva om saken, utan räknar med att få ”fakta” levererade så att de kan redovisas i en kortare egen uppsats. Ibland har jag erbjudit svar genom att sända länkar till hemsidor som kan hjälpa eleverna att leta efter delar av svaren själva. Och föreslagit böcker där de kunnat läsa något mera om ämnena.

Ett samtal från lärare till församlingen kunde kanske klarat ut vad som alls vore möjligt och rimligt att få svar på. Men att avhandla tro och bekännelse och skillnaden mellan olika kyrkor på några meningar är knappast realistiskt. Då vore det bättre att inbjuda en representant till skolan för att på plats få försöka säga något meningsfullt om dessa avhandlingsstora ämnen. Men det faller väl på risken att beskyllas för att inte vara tillräckligt opartisk eller neutral. Genast måste man ju bjuda in alla möjliga företrädare för andra religioner. Och då blir det enklare att inte låta någon dyka upp. Syrefattigt blir det förstås. Men beröringsskräcken är inte bara ett fantasifoster. 

Att frågan om kvinnor speglar ämbetsfrågan är självklart. Men man kan också ana att skolan velat veta något om synen på jämlikhet mellan könen, ja rent av om samfundets människosyn. Det kan man gott tala om. Länge!

Så lärare, hör av Er innan Ni sänder ungdomar på en vild jakt efter att få färdigkokta och lättsmälta svar på komplexa och faktiskt oerhört intressanta grundfrågor. Det bästa är när man får direkt kontakt med eleverna. I samtalet kan man ofta upptäcka ett äkta intresse och stor vetgirighet. I mötet kan kontakt och kommunikation uppstå. 

  

Sanning och konsekvens

Förra blogginlägget gällde konsekvensanalys vid beslut i Svenska kyrkan. Där hävdade jag att andra dokument än Bibeln, många rent sekulära texter, har blivit viktigare att anknyta till än de egna böckerna och texterna. Saken kan förstås utifrån en kyrklig längtan och önskan att vara och verka relevant i sin samtid. Men det blir också ett exempel på att det egna undervärderas och hålls tillbaka.

Så vitt jag vet är det inga beslutsorgan inom Svenska kyrkan som regelbundet bedömer och analyserar sin beslut utifrån en av de mest centrala sändningstexter som finns: missions- och dopbefallningen i Matteusevangeliet. Hur förhåller sig de beslut som fattas inom kyrkan till detta uppdrag? Befrämjar de uppgiften? Motverkar de denna sändning? Eller saknar de alldeles betydelse kyrkans och de kristnas kallelse?

Församlinsinstruktionerna i kyrkan skrivs oftast utifrån de fyra uppgifter som kyrkoordningen beslutat om som centrala: gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Det vore rimligt att kyrkans anställda och beslutsfattare lät varje beslut speglas i det fyrdelade uppdraget. Om inte annat skulle det visa (avslöja?) hur pass mycket som aldrig berör, eller kan kopplas till, den grundläggande uppgiften utan handlar om annat. Kanske kunde sådana regelmässiga analyser och beslutsprövningar införas under konsekvensrubriken sanning och konsekvens.

Har Barnkonventionen ersatt Bibeln?

Svenska kyrkans beroende av den sekulära världens experter går långt utöver vad som kan anses rimligt. När man vill lära sig om ledarskap inbjuds ledare från alla möjliga slags sammanhang vars ledarskap knappast kan förmodas vila på ledarskapsidéer och ideal med rötter i kyrkans egen historia där traditionen, Bibeln och bekännelsedokumenten är de egentliga vägvisarna.

Kyrkan behöver visst lära av andra organisationer och rörelser. Därtill behövs kunskap som forskning förser oss med. Men kyrkligt liv och erfarenhet är svårt att matcha för dem som inte vet särskilt mycket om kyrkor och tro. Eller som är insatt i kyrkans teologi.

Ett annat exempel är de numera så omhuldade konsekvensanalyserna. Det är ett framsteg att kyrkan funderar över vilka följder olika åtgärder och beslut får för olika personer och grupper. Därför är de sju diskrimineringsgrunderna en bra utgångspunkt när man reflekterar över sina beslut. Dit räknas vanligtvis kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning och ålder. Därför bör kyrkan inte enbart fundera över beslutens inverkan och betydelse för barn utan faktiskt samtidigt överväga andra diskrimineringsgrunder.

Det som beslutas i en kristen församling lär knappast ha någon betydande inverkan för människor av annan tro eller ideologisk tillhörighet, men frågan kan likafullt ställas. Att tänka över saken betyder inte att genast anpassa beslut och insatser så att de passar för  den ena eller andra gruppen. Ibland är det både befogat och nödvändigt att göra sådant som kan stöta. Men då vet man åtminstone varför man gör det ena eller andra.

Men när man gör sina konsekvensanalyser, än så länge mest beträffande barn så sker de nästan enbart utifrån Barnkonventionens formuleringar. Inget ont i det. Barnkonventionen är ett oerhört viktigt redskap för barns rättigheter. Men kyrkan har egna texter som också tar upp frågan om hur man ska behandla barn, den som är hungrig och fattig eller vad man bör göra för sin nästa. Inte i någon enda konsekvensanalys som jag har sett finns kyrkans eget tänkande, hennes tradition eller Bibelmaterialet citerat eller brukat. Det är som om vi inte hade något eget att fundera över utan att allt vi tänker tror vi ryms inom Barnkonventionen. Så är det naturligtvis inte. Det finns mer att lägga till...

Så min fråga blir: har barnkonventionen ersatt Bibeln som rättesnöre vad gäller barn och unga istället för att vara ett komplement? Och i så fall varför?

Några meningar ur en predikan

Utdrag ur en ny predikan på ordrik...

...Poängerna återfinns i små förklaringar som följer

på varje liknelse. Det förlorade fårets liknelse slutar:

På samma sätt blir det större glädje i himlen

Över en enda syndare som omvänder sig än

över nittionio rättfärdiga som

inte behöver omvända sig

Liknelse om myntet avslutas: På samma sätt,

säger jag er, gläder sig Guds änglar över

en enda syndare som omvänder sig

Liknelsen om den förlorade sonen avslutas:

Men nu måste vi hålla fest och vara glada,

för din bror var död och lever igen

Han var förlorad och är återfunnen…

Till och med vi kan som den förlorade sonen

ibland inse att nu är läget så illa utsatt

att det bästa vore att söka sig hem

till fadershuset igen

Det är Gud som genom den Helige Ande

tar initiativet, manar oss

Vi vill inte gärna se oss som förlorade eller utsatta

vi som gör så gott vi kan! Men vi inser nog att

våra egna insatser inte förmår rädda oss

Gud gör omvändelsen, återfinnandet möjligt.

Det är Guds kärlek i Kristus Jesus som

genom Andens ingripande

finner, räddar och frälser...

Representera mera!

Tillbaka igen efter en tids uppehåll. Har varit på resa I västerled. Vid återkomsten till Sverige fick jag klart för mig att resor och en del annat inom Svenska kyrkans granskats. Det har farits åt alla möjliga håll. Ofta dessutom. De särskilt gynnade är organisationens anställda och de förtroendevalda.

Problemet med resorna är väl hur de genomförts och i vilket syfte. Man kan inte längre med fog hävda att det skulle vara konstigare att åka utomlands än att ta in på en stiftsgård. Kostnaden är jämförbar, ibland kan det rent av bli billigare att flyga iväg än att ta in på en kurs- eller stiftsgård. Men om resandet kombineras med vidlyftig konsumtion av exklusiva viner sticker det i ögonen. Vin kan man gott dricka, men kyrkan och församlingarna bör inte tillhandahålla det såvida det inte handlar om meningsfull extern representation.

Märkligt nog har man inte brytt sig om att granska hela resekontot för Svenska kyrkan. Mitt intryck är att de mest omfattande resandet numera ingår i konfirmandundervisningen för att som det heter ”vända trenden”. Erbjudanden om att flyga till Rom eller London, till Polen eller något annat land ingår allt oftare som dragplåster och lockbete. Så kan man börja tala om att man lyckats hejda nedgången.

Eller som det påstods i Kyrkans tidning: Trendbrott: Nedgången mindre än väntat. Ja, så kan man se det. Men, om det som lockar inte är undervisningen och möjligheten att lära känna kyrkan och hennes tro utan att resa ut i världen för att uppleva och se nya saker, hur viktiga de än kan vara, är det en egendomlig strategi.

Det hela påminner om den ironiskt-kritiska skämtteckningen i en kyrklig broschyr med en person framför ett flygplan. Bildtexten löd: Join the Church and see the World! Vore jag kritisk granskare skulle jag se på alla slags resor…

Det myckna resandet till Rom (församlingar, kurser för anställda konfirmander etc) kan man rikta andra frågor till. Är det verkligen studieresor där man lär sig om och av den romersk katolska kyrkan? Man kan undra särskilt som ganska utbredda attityder gentemot romersk katolska kyrkan på många håll enbart tycks rymma avståndstagande och kritik…

Å andra sidan – en kyrka som inte reser och håller kontakt med systerkyrkor och ekumeniska samarbetspartners riskerar att förstärka en viss och förfärlig fallenhet för att tycka att Svenska kyrkan är världsledande och klarar sig själv bäst, här behöver vi inte andra kyrkors råd och synpunkter! Så resor och utbyte behöver uppmuntras. Resor där vi tar intryck, möter människor med uppgifter och utmaningar som liknar våra och är beredda att lyssna, lära och dela erfarenheter.

Detsamma gäller representationen hemma. Svenska kyrkan och de som företräder kyrkan behöver möta alla möjliga slags myndigheter, institutioner, grupper och folkrörelser för att inleda och föra samtal kring aktuella frågor där kyrkans teologiska och trosmässiga perspektiv också får spela roll. Fler mötesplatser och mer representation är därför ingen dum idé alls. Det blir ju egendomligt om det mesta av representationen äger rum i biskopsgårdarna och inte ute i pastorat och församlingar! Vd man än äter och dricker så är det en smaksak. Och alla vet att vad som än väljs – så finns det goda alternativa sätt att lösa uppgiften på…

Ett uppehåll, en paus

Ett steg tillbaka lär vara en god övning för att få överblick och perspektiv. Ofta lovordat, sällan praktiserat. Därför tänker jag nu ta en paus en tio-tolv dagar. För att om möjligt återkomma. Och i så fall med något mera lust och en aning mindre trötthet på så mycket som händer och sker. Särskilt inom kyrkan. Jag får ofta anledning att för mig själv muttra och viska: vad var det jag sa!

Kärleken till kyrkan är ytterst en kärlek till honom som är kyrkans grund och esse. Den kan behöva pånyttfödas och återuppväckas. Så därför ett steg tillbaka. Ett uppehåll. En paus...

Brott mot religionsfriheten ska anmälas

Religionsfriheten sitter trångt till. Ett avskälen är att människor som kommer till vårt land bär med sig andra förhållningssätt där respekten för andras övertygelse inte alltid står högt i kurs. Det kan till och med vara så att man ser det som något föredömligt och gott att utsätta andra trosföreställningar för press. Förföljelse av oliktänkande är inte alldeles ovanligt.

Det finns bland flyktingarna som nyligen kommit till vårt land olika förhållningssätt. Att det på sina håll varit svårt för kristna flyktingar att tro att de kommit till ett land där religionsfriheten står högt i kurs har att göra med nyvunna och hårdhänta erfarenheter.

Svenska Missionsrådet har en bra introduktion till vad som faktiskt gäller i broschyren: What Freedom of Religion involves and when it can be limited. Den är värd att ladda ner och den skulle säkert göra nytta även vid flyktingförläggningars introduktioner till det svenska samhället.

Det är inte heller fel att kyrkor och församlingar har god kännedom om hur religionsfrihetenbeskrivs och motiveras. För de kristna är det naturligt att de rättigheter man själv förväntarsig också ska gälla andra. Samtídigt kan inte flatheten gälla så att man tolererar förföljelse och övergrepp. Där sådant förekommer ska det uppmärksammas och stävjas. Brott mot religionsfriheten, t ex i form av trakasserier mot kristna trosutövare, ska inte förbli opåtalade utan bör anmälas! Det samma gäller när särskilt stränga muslimska grupper nästan polisiärt och hårdhänt övervakar och spanar på andra muslimer.

I Sverige gäller följande:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargels

 

Artikel 18 i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter lyder (på engelska):

Article 18.
Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

 

 

 

 

En osynliggjord kulturinstitution: kyrkan!

Intressant DN-artikel av Björn Wiman om kyrkan och kulturen. Lätt att känna igen sig i det allmänna förnekande som fortfarande finns och syns vad beträffar Svenska kyrkans betydelse som institution och kulturbärare. Hennes betydelse beträffande språk, arkitektur, bildkonst, musik och normer och värderingar lär knappast kunna rättvist bedömas och uppskattas.

Samtidigt pågår en inre sekularisering av kyrkans teologi, tänkande och uttryckssätt där det omedelbart tilltalande och flörten med samtidens tyckanden och trender tar sig allt starkare uttryck. Spetsar man till det (och samtidigt i vissa fall alldeles underdriver) så får det inte längre vara svårt. Ingenting ska ta tid. Får inte kräva tankemöda eller längre reflektion. Kunskap underordnas känsla. Kortsiktigt vinner över långsiktigt. Snitsiga formuleringar slår förankring i historia och tradition. Det mondäna tar över. Tydligt märks det i en ofta uttalad inomkyrklig ovilja att delta i kyrkans traditionella högmässa och att värna liturgin.

Björn Wimans artikel kan kompletteras med ett påpekande om hur Svenska kyrkans än så länge utbredda kulturarbete negligeras och osynliggörs i de regionala kulturplanerna. Det är enkelt att undersöka vad som faktiskt står i dessa planer. I Örebroregionens plan står det bl a : Örebro län har en stark folkrörelsetradition genom arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelsen. Det finns drygt 3000
registrerade föreningar i Örebro län. Flest föreningar finns inom idrotts- och kulturområdet. Civilsamhället har en avgörande betydelse för att göra kulturen tillgänglig i hela länet. Ideella eldsjälar lägger ned ett viktigt arbete som ger ett varierat kulturliv. I länet finns teaterföreningar, hembygdsföreningar, dansföreningar, musikföreningar, konstföreningar, slöjd-
föreningar, litteratursällskap, filmklubbar, föreläsarföreningar med mera, som tillsammans spelar en viktig roll för länets kulturverksamhet. Trossamfund som Svenska kyrkan och länets frikyrkor bidrar också med kulturevenemang, inte minst inom musikområdet. Omkring 30 procent av länets kulturella mötesplatser har en tydlig koppling till civilsamhället. Jaha ja. Trossamfund som... bidrar också. Inte särskilt erkännande eller informativt. Svenska kyrkan har ju ett stort antal professionella kulturarbetare anställda, Mest noterbara är musikerna som håller igång levande körverksamhet i alla åldrar. Men det är liksom osynliggjort.

Dessutom står det i planen för Region Örebro län: stt det finns: ett stort antal hembygdsgårdar, kyrkor, lokala museer och andra kulturmiljöer. Här finns också bygdegårdar och andra samlingslokaler med Folkets hus, Bygdegårdarnas riksförbund och Våra gårdar som paraplyorganisationer. En viktig utmaning, vid sidan av att bevara, handlar om att använda, levandegöra och utveckla dessa. Att nå nya grupper är en del i det arbetet.
Viktiga aktörer är förutom Länsstyrelsen länets kommuner (samhällsförvaltningar och kulturförvaltningar), Örebro läns museum, hembygdsrörelsen, ArkivCentrum, Svenska kyrkan och Region Örebro län.

Das war alles! Magert och styvmoderligt!

Här en kommentar om kyrkan, kultur och stöd från år 2008 i bloggen stillsam

Gudstjänst enligt evangeliet

Många betraktar det möjligen som otidsenligt och konservativt att blicka tillbaka. Men efter diskussionen om förslaget till ny handbok för Svenska kyrkan blir det nödvändigt att påminna om något reformatorerna var alldeles på det klara med. Nämligen relationen mellan kyrkans gudstjänst och evangeliet.

I den Augsburgska Bekännelsens Apologi (som väl alla känner och är väl förtrogna med) står det i artikel VII-VIII.5 : Men kyrkan är icke blott en gemenskap i yttre ting och ordningar såsom andra världsliga samfund, utan den är i grunden en trons och den helige Andes gemenskap i våra hjärtan, men den har likväl yttre kännetecken, så att man kan känna igen den, nämligen den rena evangeliska läran och förvaltandet av sakramenten i överensstämmelse med Kristi evangelium. 

Om nu redan 1500-talets teologer visste detta, varför är det mera osäkert idag? Är det så att den evangeliska samstämmigheten om läran och sakramenten har fördunklats? I så fall borde all anständighet leda till att man först och främst reder ut vad denna olikhet i tolkning och uppfattning består av.

I sin nit att bevara handbokstrohet skapar man en veritabel plocklåda där alla kan kryssa förbi de kobbar och skär de för stunden tycker sig se och finna. Men om det blir modellen kan ingen bli förvånad över att någon större lojalitet med det "påbjudna" kommer att infinna sig. Variationerna är så många att ingen lär låta sig nöja med det som lyckats få plats innanför handbokens pärmar. Detta bidrar jag gärna med som en enkel förutsägelse. Kalla det profetia, om du vill. Ty jag mötte redan under innevarande handboks tid en biskop som undrade om jag var handboksfundamentalist, dvs det var berömligt att inte följa handboken utan göra lite som man ville. 

En rimliga början på ett bättre handboksarbete vore att aktualisera reformatorernas ståndpunkt!   

När kritiken avfärdas som nedsmutsande!

Med föraktfulla ord om ”den finkulturella elitens godkännande” och om ”frestelsen att söka kickar hos denna elit” avfärdar Helena Myrstener den kyrkohandbokskritik som levererats från akademiernas håll. Kyrkan ska istället lita på sin kontaktyta och sin egen ”teologiska och kontextuella tolkning av samtiden, menar Myrsten. Hon skriver som om det fanns en gemensam kontaktyta, likartad och uniform, över hela landet eller en enda kyrkans teologi och tolkning av samtiden. Diskussionen om kyrkohandboken och liturgin avslöjar att denna enhet och gemensamma syn inte är så enhetlig och gemensam.

Konflikterna kring kyrkohandboken har förtagit glädjen, skriver Helena Myrstener. Tröttheten har kommit istället och ”gudstjänstglädjen är borta”. Sedan fortsätter skribenten tycka att kampen mot förslaget ”riskerar att smutsa det finaste vi har”. Så enkelt kan man med några korta ord placera seriös och allvarligt menad kritik i skamvrån som något som smutsar ner! Frihet att diskutera och att försvara vissa gudstjänstens traditionella uttryck viftas bort som  smuts!

Helena Myrstener väljer den relationella aspekten när hon beskriver gudstjänsten. Men gudstjänstfirarna kommer samman för att söka Guds vilja i Ordet och förkunnelsen och för att förvalta sakramenten på Guds uppdrag och instiftelse. Då blir detta att i gudstjänsten experimentera med sin relation eller terapeutisk pröva sina egna tilltal något totalt underordnat. För Myrstener kan väl inte gärna vilja hävda att gudstjänsten är ett laboratorium för Guds fortgående utprovning av formuleringar och tilltal?

Myrstener menar att detta att "leva med det icke-perfekta" inte i sig behöver betyda att det på något sätt ska slarvas med musik, språk och formuleringar. Kritiken mot förslaget har på många håll handlat just om att det slarvats med musik, språk och formuleringar och därmed också med kyrkans tro, bekännelse och lära.

Att man haft svårt att lyssna och ta till sig kritiken avslöjar att det inte är så väl beställt med den berömda demokratin och kyrkliga mångfalden. Ville man se till att olika grupperingar och spirituella traditioner i kyrkan skulle ha plats att leva där borde man på ett annat sätt tillgodose dessa kritiska synpunkter.

Beroendet av samtidens värderingar, som Myrstener hyllar, kan säkert kännas befriande under vissa omständigheter. Men det är ganska oroande att vindkantringar kan komma fortare än man anar och då måste man kunna svara för vad samtidens värderingar egentligen är – tillfälliga opinioner som kan ändras. Striden gäller inte så mycket firandet av den "rätta" gudstjänsten, som Myrstener försöker hävda, utan rätten att få fira en gudstjänst i den apostoliska tron som hör samman med den världsvida kristna kyrkans liturgiska arv och tradition. När den möjligheten begränsas eller vattnas ur är det fara å färde. Då lämnar Svenska kyrkan sitt evangelisk lutherska arv som är grundat på uppenbarelsen i Guds ord med betoningen av gudstjänstens essens och betydelse: Ordet, förkunnelsen och sakramenten.

Dessutom ska alla tydligen känna glädje i uppbrottet från det invanda och igenkänning blir plötsligt något icke önskvärt, om man ska tro Myrstener. Därmed byter man grundidé för gudstjänsten som ju bygger på igenkänning av Evangeliets befriande budskap och på igenkänning av Kristus frälsande gärning och igenkännandet av syndabekännelse och förlåtelse som ges.

Läs Helena Myrsteners artikel i Kyrkans tidning.

Ordet har ersatts av en massa ord.

Kristendomen är en bokreligion. I sitt läromässiga centrum har kristendomen den Heliga Skrift, den som numera mera ses som en samling i och för sig intressanta böcker men allt mindre som uppenbarelse eller den förnämsta källan till kunskap om den treenige Guden och om Guds vilja. Orden, de många, tog över efter Ordet. Vältalighet som lärogrund. Formuleringarnas snärtiga makt över tanken. En förändring som smugit sig på genom åren. Ju längre tiden gått desto mera har man lämnat bakom sig att man tjänar det gudomliga Ordet. En ny modell ersatte den gamla utan att några beslut fattats och utan att saken egentligen diskuterats. Så förändrades den lutherska läran till att bli de eleganta, klatschiga och slagfärdiga formuleringarnas lydiga tjänare.

Den som till exempel vill göra kristen tro och islam till jämställda syskon vad gäller kunskapen om Gud och Guds vilja behöver inte längre bekväma sig med att anföra vad i existerande lära som ifrågasätts. Följaktligen slipper dagens nyskapande ”trosutvecklare” det mödosamma arbetet att ge skäl och argument som är så pass starka och förankrade i Bibel, bekännelse och tradition att man åtminstone borde kunna överväga saken.

Det finns i de senare årens aktuella religionsdebatt ett utmärkande drag där man mest argumenterar utifrån allmänna föreställningar. Det må gälla hur outgrundlig och oändligt kärleksfull Gud är och då ingen egentligen kan ”veta” något om Gud och kristendom är en religion bland andra så tycks det som om flera religioner är av Gud instiftade vägar till Guds kärlek och frälsning. Påståendena går stick i stäv med den kristna kyrkans övertygelse om Kristi unika frälsningsgärning.

Eftersom man numera i modern luthersk teologi av någon anledning är övertygad om att Gud fortsätter att uppenbara sin sanning, som om vi människor inte förmådde ta in hela vidden av Guds frälsande verk från början utan måste få den i småbitar, så kan man hävda vad man vill utan att behöva hänvisa till den heliga Skrift eller till urkyrkans teologi och tradition. Lutherdomen spinner loss från sina rötter och blir modern trendkänslig spanare.

Svenska kyrkan anser sig ha en betryggande metod för att avgöra lärofrågor genom att låta dem passera genom kyrkomötets läronämnd. Så är det dock inte. Det finns ingen egentlig fastställd ordning med nödvändiga studier, prövningar och breda samtal i hela kyrkan för att utveckla, förändra och utforma Svenska kyrkans lära.  Man kunde ha skäl att vänta av en evangelisk luthersk kyrka att den hade ett system för att ändra sin bekännelse och lära. Där skulle ingå studier av Bibeln och de avsnitt man grundar eventuell förändring på, man borde granska reformationstidens bekännelsetexter, de som ingår i Konkordieboken, för att klarlägga hur det som nu påstås förhåller sig till det man redan hållit för rätt och riktigt, samt man borde granska andra stora kyrkors lära på motsvarande område, liksom man borde genomföra ekumeniska och ömsesidiga samtal.

Att enkla skrivningar från läronämnden eller beslut i kyrkomötet likställs med Bibeln och reformationstidens bekännelsetexter gör att den läromässiga trohet mot sin tolkningstradition varje kyrka bör hävda, åtminstone så att man inte på en och samma gång tror på och upphöjer till lära motstridiga föreställningar där en del helt enkelt saknar förankring i Ordet. Vilket för en luthersk kyrka är innebär att man mer tenderar att bli protestantisk och reformert snarare än evangelisk luthersk!

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530, är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593, är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument. (min kursivering)

Vips försvinner brottet

Uppdrag Granskning ångar på med sina upplysande avslöjanden. Det visade sig vara näst intill omöjligt att få rätt mot en god man som, om uppgifterna stämmer, stulit och förskingrat många hundra tusen kronor. När förundersökningen läggs ner blir det som ett slags syndernas förlåtelse. Brott kan inte styrkas. Blir man inte dömd betraktas man som oskyldig.

Att det fanns falska namnunderskrifter och icke existerande personer som bevittnat något dokument och orimliga räkningar och betalningar för en mycket ålderstigen och dement person. Överförmyndare och tillsynsmyndigheter har låtit sakerna passera. Och polisen läser inte ens handlingarna så pass att de kan upptäcka skriande oegentligheter.

Om skälet är att det finns för få poliser kanske de kunde anställa ett antal civilister som kan läsa och har tankeförmågan i behåll? Även pensionärer skulle kunna bidra till att man inte bara lägger ner utan att ens ha ansträngt sig. Ty om brott inte beivras, där hundratusentals kronor tillåts försvinna ner i fickorna på ohederliga personer som utnyttjar sin förtroendeställning, så hotar det tilltron till polis och åklagare!

Fiffel och båg tycks löna sig. Myndigheterna har inte koll och låter saker bero. Panamadokumenten om skatteflykt och skalbolag blir ännu en påminnelse om ofattbara brister i systemen. It´s a rich mans world, kan man konstatera. Och det verkar även här gå att slippa ansvar för sina brott genom en enkel anmälan till Skatteverket? Vips försvinner brottet och har inte längre ägt rum. Det är så att man förstår att syndernas förlåtelse i kyrkan inte längre nyttjas eller efterfrågas...