19 februari 2009

En matmässa

Det ska vara en matmässa, säger damen i telefon. Jag hinner tänka att det finns ingen hejd på vilken sorts mässor man ordnar nu för tiden. Men varje mässa innehåller ju en måltid, så varför inte? - Där kan man faktiskt få ha en tombola för Svenska kyrkans internationella arbete om Ni vill förstås, konstaterar hon sakligt. -Ni vill väl ge mat åt svältande? Och det är väl Ni som vill avskaffa hungern? Jo, tänker jag det vore något. Om folk inte blev hungriga. Det är egentligen svälten vi vill göra världen kvitt. Men vi enas om att det kanske kunde vara något som församlingen hade möjlighet att ställa upp på.

Matmässan kunde ha varit en gudstjänst. Mitt misstag speglar en förväntan på nya mässor. Det komponeras och skrivs mycket nytt för gudstjänsten. I olika musikaliska skepnader är mässan ändå en och den samma.

Bach och Mozart har skrivit mässor. Ingemar Olsson också. En
Skrikmässa som en hoppets protest mot våld, förtryck och död. En mässa för fred och rättvisa. Jag minns när den Skrikmässan firades i en närbelägen kyrka. Unga dansare och sångare gav allt. Gudstjänsten inleds med spädbarnsskrik i en alldeles tyst kyrka. "Skriket är vårt sätt att presentera oss för omvärlden; här är jag, räkna med mej. Skriket gör oss till människor. Men skriket är också en protest."

Men just den mässan fick för länge sedan nobben i musikradion. För religiös. Radions ideologiska måttstock bejakar det mesta utom fascism och kristen tro. Nej till Gud, nej till relevant tro. Men Di Leva kunde sjunga att "
Everyone is Jesus" eftersom ingen fattade det religiösa budskapet. Radion funderade nog: Everyone is Jesus, hm...tänk den där Di Leva...kul typ och fullständigt visionär. Lajbans. Vi kör plattorna.

Än värre. Radiostationer gillar engelska. Rena hädelsetexter går an bara språket inte är lätt svenska. På engelska sväljs ohämmad sexualitet och flum. Trots att radion inte var uppfunnen på Jesu tid hade man namn på dubbelmoralen: att sila mygg och svälja kameler. Sätt i halsen ni som censurerar.

Tänk om den klassiska musiken gick an enbart om man filtrerade bort allt sakralt. Då blev det ganska tyst. Ett musikhistoriskt samtal utan religion kan knappast föras. Ni har väl hört den mässan? Ni känner till gregoriansk sång? Te Deum? Och den v
espern, du vet av Sergej Rachmaninov? Och Stabat Mater, Juloratoriet? Bach? Motetter? Mozart? Kröningsmässan? Purcell? Hallelujakören? Är det OK att man i olika versioner driver med text och musik? Händel? Monteverdi?

Alf Svensson kastar sig in i debatten

När väl debatten kommit igång på allvar om samkönade äktenskap inom kyrkor och samfund blir det till sist ogörligt att ha överblick över alla inlägg. Därför kommer det nu att bli betydligt glesare med kommentarer på den här bloggen. Men för dagen kan det vara motiverat med en diskussionsuppdatering eftersom Alf Svensson kastat sig in i debatten med ny frejdighet.

Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.

Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.

Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.

Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.