01 oktober 2013

Den kluvenhet Svenska kyrkan ger upphov till

Sorglig är den kluvenhet som Svenska kyrkan ger upphov till. Redan innan denna mening är färdigformulerad hör jag min gamle stiftsadjunktskollega inom mig, han som var den retoriska frågans mästare. Han säger: vad är det inom dig som får dig att uppleva en sådan kluvenhet. Så kunde det mesta reduceras till individuella psykologiska frågor.

Jag svarar lika envist nu som då att det kan vara kyrkan som äger problemet och inte enskilda personer. Men att reaktionen är stark och också har personliga rötter. Inom mig finns reaktionen mot talet om mångfaldens värde som ovillkorligen kolliderar med samtidiga och orimliga krav på konformitet och uniformitet med tidsandan. Alltså inte något personligt dilemma utan ett verkligt problem, teologiskt, organisatoriskt och socialt.

Kan man verkligen mena att firandet av gudstjänst är det mest centrala i kyrkan och samtidigt uppmuntra attityden att till gudstjänsten behöver man inte gå, den är i alla fall för gammalmodig, obegriplig och tråkig?

Kan man samtidigt anse att församlingen är kyrkans grundläggande enhet och att man inte behöver vara engagerad i församlingens liv för att fatta beslut om kyrkans gudstjänst och tro?

Kan man hävda Kristus som kyrkans hjärta och samtidigt mena att det viktigaste är att i kyrkans beslutsorgan representera dem som inte delar kyrkans tro?

Kan man hylla ekumeniken och den kristna kyrkans enhet och samtidigt ta avstånd från de stora kyrkotraditionerna i världen?