29 augusti 2014

Det kallas valrörelse

Det regnar ord! Stora ord står som spön i backen. Det är debatter och intervjuer. Partiledare, språkrör och talespersoner på område efter område sprutar ord över det svenska folket. Företrädarna skönmålar sig och sitt och nedvärderar och underkänner medtävlare och motståndare. Det händer att partiet blir till partiledaren själv när det gemensamma vi förvandlas till jag! Om hälften av det som sägs om de andra och deras politik vore sant kunde ordregnet kanske hjälpa nya möjligheter att spira. Men istället översköljs folket av överdrifter och nidbilder. Det kallas valrörelse.

Skattesänkare! Skattehöjare. Vi tar ansvar! Ni är oansvariga! Det är ert fel! Ni river ner! Ni säljer ut! Vi bygger upp!

Detta utdragna anställningsförfarande av parlament och statsminister vore omöjligt om det handlade om andra jobb. Vid intervjuerna skulle den som sökt ett arbete ägna en betydande del av tiden till att svärta ner andra som sökt. Anställ inte honom, han förstör mer än han bygger upp, jag däremot... Hon arbetar inte för företagets bästa, det gör däremot jag...

Några veckor kvar till valet. Nu har politikerna chansen att visa sig som värdiga ledare. Genom att tala sanning! Genom att ta väljare på allvar och erbjuda något mer än det man lyckas prångla ut via medierna. Men partierna tror inte längre på folkets förmåga att göra informerade val. Därför matas valrörelsens karikerade verklighet ut i parti och minut genom högtalare, skärmar och på tidningssidor. Om väljarna bara har debatternas förenklade ordregn att utgå ifrån blir valet knappast ett val värt namnet. Vad hände med skrifter och broschyrer som erbjuder en grundlig genomgång av partiernas grundhållning, en utförlig berättelse om vad de vill och hur de tänker sig framtiden?

Löfteskarusellen snurrar i år fortare än på länge. Det blir smått larvigt med denna överbudstävlan. Jag får svårt att ta skådespelet på allvar. Trots att diskussionen och valet egentligen handlar om viktiga vägval.

Slutligen vore det ofattbart befriande om politikerna kunde sluta jämföra den egna politikens bästa sidor med andras sämsta. Mera substans och mindre yta!