18 september 2016

Tiden går och kalendern verkar fulltecknad.

Tiden går åt. Så mycket fritid det skulle bli när pensionen kom. Lediga dagar att flanera i skogen, rsor att planera och genomföra, böcker att läsa och ämnen att studera. Vart tar tiden vägen? Istället har det blivit alla möjliga små uppdrag här och där. Men så är det hål i Svenska kyrkans organisation och gamlingarna behövs som ett slags kyrkligt plastic padding för att täta läckor och fylla vakanser.

Någon kallade mig härom dagen för den evige vikarien. Så evigt lär det inte bli men någorlunda ständigt, en kort period. Tillförordnad församlingsherde har jag blivit och universitetspräst fick jag vara och dessutom har jag prövat uppgiften som mentor för en nybliven chef och ledare. Dessutom har jag blivit anlitad för att hålla en del föredrag. De flesta om en katt, Min katt: Sixten, the cat, som har blivit känd lite här och där. Han är annorlunda. Brister ut i sång rätt var det är. Med versmått hämtade från psalmboken. Katten fick jag av församlingens arbetslag, mina arbetskamrater, när jag fyllde sextio. Sedan dess åldras katten för varje år, ja varje dag. Men på ett behagligt livsnjutande sätt. Men även Olaus Petri har blivit allt mera intressant. Honom vill man höra om. Så kantarellerna jag tänkt plocka finner jag på det bästa stället: Stora torget. Och lingon därtill. Lättplockade.

Min uppgift har ibland varit att i kyrkliga öron viska: kom ihåg att du är dödlig, att vårt sammanhang också är det. Men sällan uppskattas slaven på triumfvagnen. Och skulle något brista i kyrkans organisation och struktur så är det ofta någon annans fel. Särskilt slavar och budbärare blir då belönade. Med munkavle. Ombedda att hålla tyst och inte oroa och ställa till besvär med sin negativism och brist på tillit.... När det istället faktiskt kan handla om hopp och tro om ett annat sakernas tillstånd!

 Det är då det lokala arbetet i församlingen med gudstjänster, möten och samtal blir så uppfriskande. Ty det är lokalt som kyrkas hälsa prövas och det är där det ännu lever. På många håll. Om än deltagarna ibland blivit färre. Men vi bekänner vår synd och skuld och tar emot förlåtelsens ord oavsett vilka vi är. Där lämnas rollerna, som Sverigedemokrater eller rödaste röda eller var vi nu menar oss höra hemma i världens sammanhang, för en stund åt sidan i mötet med kyrkans Herre!

Så går varje dag sin gilla gång. Kalendern har fulltecknats. Bloggen fått vänta. Tills en dag andan åter faller på. Vilket nog är en okänd sida av den helige Andes sätt att puffa igång oss igen? När orken trutit. Kanske?