24 januari 2017

Svagheter i beslutsfattandet?

Ord trollbinder tänkandet. Säg demokrati och jag får för mig att det handlar om att alla ska ha chansen att bidra till beslutsfattandet. Folkstyret förutsätter ju att många har inflytande. Tanken är att malten utgår från helheter som medlemmarna i en medlemsorganisation eller medborgarna i en nation.

Själv sitter jag i ett stiftsfullmäktige. Vid flera sammanträden har jag haft förhinder och inte kunnat delta. Men det spelar liksom ingen roll om några uteblir. Apparatens tickar på ändå. När man är där är intrycket att besluten inte fattas i  fullmäktigesalen utan redan är uppstyrda och cementerade i processer som föregår själva sammanträdet. I de processerna deltar en mycket liten del av fullmäktigegrupperna. Där är deras företrädare så gott som suveräna att bestämma å sin grupps vägnar.

I debatten i fullmäktige kan man naturligtvis ha möjlighet att se till att den mening man har hamnar i protokollet. Om inte annat så bevars till eftervärlden att någon tyckte något, ibland något helt annat än det som blev beslutat.

Jag minns ett fullmäktige då stiftet berättade om alla de kurser man skulle ha i barnkonvention och barnkonsekvensanalyser för stiftet. Då påpekades att ingen sådan barnkonsekvensanalys var gjord för det man skulle besluta i detta fullmäktigemöte så blev bortförklaringarna genomskinliga. Egendomsnämnden hade däremot skött sig och kunde berätta i detalj om hur man gått till väga och vad analysen betytt. Av stiftsstyrelsens uteblivna barnkonsekvensanalysen syntes om jag minns rätt ingenting i det protokoll som så småningom såg dagens ljus. Året därefter hade man mycket nogsamt genomfört och redovisat en sådan analys...

Det finns en hel del svagheter i beslutsapparatens sätt att fungera. Grupperna gör upp bakom lyckta dörrar. Inte alla informeras om sådana uppgörelser och kan därför tro att det verkligen är ett riktigt beslutsfattande som pågår när fullmäktige möts.

Dessutom känns fullmäktigemöten ibland som något nödvändigt ont där processen kan göras kort och koncis. Allt är ju i princip och därtill faktiskt redan klart oavsett vad som sägs. Då är det naturligtvis bra att man fyller ut mötena med olika föredrag, paneler och informationer så att fullmäktigeledamöterna blir välinformerade om sådant de borde veta och känna till. Så har det varit i många andra och olika sammanhang, i årsmöten och i arbetarkommuner.

Många förtroendevalda i stora möten underordnar sig apparaten och de oskrivna reglerna som styr. Därför revolterar nästan aldrig fullmäktigeförsamlingar i Svenska kyrkan trots att de ibland nog borde göra det. Inte för revoltens skull utan för kyrkans och trons skull. Så att tiden och energin hamnar på kyrkans huvuduppgift och inte på det väloljade maskineriets funktion...

De valda ledamöterna kan utöva sin makt om de väljer att göra så. De kan iklä sig den makt de genom val egentligen utrustats med. Eller de kan vid varje möte välja att låta bli och underordna sig och uppfattas som om de föredrar att låta några få bestämma och själva riskera att fladdra för vinden... Just så som jag upplevt mig och min situation i ganska många sammanträden.