Skogens stora skafferi står vidöppet. Läckerheterna väntar på att bli plockade, rensade och hemforslade. Men något har hänt. Den svarta trumpetsvampen infann sig inte i år. Ihålig och skrynklig som multnande löv brukar den i grupper spela sin tysta fanfar. Men nu, inte ett spår av svampen. Skuggorna tätnar och skymmer den gamla växtplatsen. Kanske är det just det som är orsaken.

Av de gula kantarellerna syns enbart små knappar. Men spåren av stövlar avslöjar att andra trampat denna undanskymda mark. Insikten kommer direkt: vi är inte längre ensamma om våra svampställen. Hur osannolikt det än verkar så har andra hittat just denna glänta vid den lilla rännilen vatten mellan kullblåsta nedfallna granar. Också detta är en övning i att dela med sig. Vår besvikelse har redan blivit andras glädje.

Vildsvinen härjar i trakten. Som jordfräsar har de plöjt upp flera av våra andra säkra fyndplatser. Alla timmar i skogen av nästan planlöst irrande med ögonen spejande som radar över nejden är bortkastade. Inte har vi använt hundar som sniffar upp svamp. Inte heller har vi programmerat GPS:en för att enkelt kunna återvända till exakt samma svampställe. Vi har inte ens ritat en karta, utan mödosamt sökt oss tillbaka med hjälp av kännetecken som mossöverlupna stenar, moras, sällsynta buskar, ormbunkar och viltstigar. Till slut blev mödan till svampfynd. Men där är ödeläggelse och kaos.

Smakade svampsoppan? Så trevligt! Den har vi plockat själva. Vi har mödosamt sökt oss fram i det föränderliga landskapet och till sist efter många strapatser fann vi det vi sökte. I hyllan i tredje gången till vänster mellan fyndplatserna för stekpannor och kaffe. Men på hemvägen höll vi helt på att gå vilse mellan lösgodis och tvål.

Faster Hildur, en rekorderlig faster

Faster Hildur var en rekorderlig gammal faster. Hon dog för
ett antal år sedan mer än 90 år gammal. Som åtskilliga
genarationskamrater var hon from på djupet. De yttre åthävorna
var få och sparsmakade. Hon behövde ingen gymnastisk
hopptro med lovsånger i mantraform. Övertygelsen om
Guds omsorg var solid och stark.

Ibland tror sekulariserade personer att de fromma måste
leva med skygglappar, insvepta i andliga dimmor. Faster
Hildur var inga dimmornas dam utan en bastant och påtagligt
närvarande tant. De kroppsliga krafterna avtog med stigande
ålder men andligt och mentalt var faster Hildur kraftfull.

Faster Hildur var mer än en aktiv förbedjare. Hon bad för
människor, men inte förstrött som vore de personnummer i en
lång lista som ska rabblas inför Gud. Faster Hildur bad med
besked.

Mina släktingarna märkte att hon under vissa perioder sov
dåligt. Sömnstörningen var svår att förstå. Hon hade inte haft
sådana besvär tidigare. Till slut upptäckte man att hennes
nattvakor sammanföll med mina resor. Förklaringen kom snart.
Faster Hildur ville inte gå och lägga sig utan att ha talat med
Gud om den unge prästen.

Att resa uppfattade hon som förenat med fara. Då hjälpte
bara Guds beskydd. Hon talade med Gud under många och långa
timmar men berättade aldrig för sitt förbönsämne om sitt
bönestöd.

Någon som kände till hennes idoga bedjande frågade mig en
dag hur det kändes att få så mycket omsorg. Då kom insikten
till mig. Jag förstod att jag var ett böneämne. Vilken förmån
att veta sig buren, att vara lyft i bön mot ljuset för att
genomströmmas och omslutas!

Faster Hildur bad så intensivt att släktingarna fick sluta
berätta om mina resor. Hennes förböner och omtanke upphörde
ändå inte. Hon fortsatte sin livstid uthålligt att bedja.

Faster Hildur har tack och lov många medbedjare. Uthålligt
talar de sina goda ord med Gud om sina medmänniskor, om den
kyrka de älskar och om den värld som så bekymrar dem.

Klockan ringer - upp och stå
kasta på sig kläder
Sedan kommer moment två
slänga i sig maten
Bort till jobbet längtar du
göra mycket nytta
Skynda dit är roligt ju
aldrig vill du flytta

Arbetslivets tempo är
häftigt högt uppdrivet
Långa dagen svettgalär
schemat fullt tättskrivet
Ekorrhjulet snurrar på
Jaga, spring, bli slut, hu!
Knappt en stund till vila få:
arbetsdagen, svär du.

Ligga länge pensionär
välja smakfullt kläder
Tänka fritt - grå visionär
laga gourmetmaten
Bort från jobbet hålla sig
endast drömmar göra
Sällan skynda – ta den stig:
vara mer, glöm böra

Dragspel, tårta, stort samkväm
lyssna, stilla sitta
Vem kan vara helt bekväm
slött på andra titta
Pantern i dig vaknar upp
morrar, vässar klorna
Språnget tar, en tant gör kupp
drar till jobbet forna!

Har du hört vad påven sagt?

Vad har han sagt? Ryktet flyger över världen. Påven har citerat en gammal kejsare. Att det var i Regensburg på det gamla universitetet vet knappast någon. Och om påven har citerat något så har han ju själv också sagt det! Och låter man det stanna vid vad som kommit ur påvens mun kan man naturligtvis citera ohöljt partiskt. Så gjorde också en och annan nyhetsförmedling som lät hälsa: Påven kritiserar profeten Muhammed och kallar honom ond.

Be om ursäkt, ljuder mantrat. Och de flesta, världen kring om man ska ta media på allvar, verkar tro att påven sagt något förgripligt elakt och illasinnat för vilket han bör be om ursäkt. Förlåt att kejsaren sade så, att någon skrev ner det och att dialogerna publicerats. Ursäkta. Nästa gång skall jag bara kritisera kristendomen. Som om påven inte vet att det finns förfärliga exempel från kyrkohistorien när vapen och våld använts i försöken att utbreda makten och den kristna tron.

Sakligt har påven en poäng i det han genom gamla citat avvisar alla försök att med våld sprida tro och religion. På så sätt blir föreläsningen i Regensburg ett inlägg i tiden. Våldet är oförnuftigt och strider mot Guds natur. Är det den insikten världens muslimer påstås protestera? Nej – man reducerar det till att gälla kejsarens/påvens synpunkt om Muhammeds bidrag.

Den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologos förde på 1300-talet en dialog med en perser och rörde då vid ämnet om det heliga kriget. Påven inleder med kejsarens mycket bryska avfärdande av det nya Muhammed kommit med. Kejsaren ser detta såsom bara varande onda och inhumana ting. Benediktus XVI fortsatte i sitt långa tal sedan att berätta att kejsaren påstod att det var oförnuftigt att sprida religionen med hjälp av våld, eftersom användandet av våld är oförnuftigt och sprider mot Guds och själens natur. Där låg tyngdpunkt och poäng.

I Sverige bryr man sig inte heller om vad påven egentligen har sagt – utan man nöjer sig med kejsarcitatet. Fenomenet är intressantare än sammanhanget. Förenkla istället för att problematisera, illustrera istället för att förklara. Bilder på protesterande och dockbrännande muslimer är knappast relevanta eller representativa. Så förblir vi trots nyheter oupplysta och om möjligt ännu mer inskränkta. Har Du hört vad påven sagt? Nej, för ingen vill göra sig omaket att faktiskt ta reda på det.

Jag kan icke räkna de gånger
man flög över Perssons hus
Med klagande låt som i sånger
hörs upprepat avundsjuksbrus:
en låda kan räcka, känn ånger!
Herr Gård, har ett hus, sus och dus…

Tjenare! Hörru, jag har försökt maila, men servern var nere och intranäten har man ju höjt säkerheten på - så nu ringer jag istället. IT phone home!

Du, jag har fått en lysande idé. Svenska kyrkan! Jag säger bara: Svenska kyrkan. Jag fixar lite kurser och brainstorming åt er i kyrkan och konsulting och sånt, vilken marknad! Så jag erbjuder er vårt know how. Vi i Team Inside Out, vi utvecklar er verksamhetsidé och kopplar vårt branschkunnande med Er andlighet. Bra idé, eller hur! Vill ni så fräschar jag upp det där med Luther å sånt - för ni är väl inte katolska?

Coolt! Tänk om vi skulle ordna lite new structure. Lokalkontoren, församlingar eller vad de heter, måste vara fed up på staten efter hundratals år och behöver väl ha lite fräscha strukturer. Vi hottar upp stället, bolagiserar hela alltet och låter biskoparna bli vedear, schysst?!

Jag har inte varit i kyrkan sedan morsan såg till att jag gick konfirmationen. Så jag tror väl inte så där som ni, men nåt måste ju finnas. Nåt högre. Ödesmättat. Men ni ska va toleranta. Kan man måla altartavlor utan att va inskriven kan man väl utveckla lite, eller hur. Men du, ni måste bli roligare, det vet ju alla. Lite musik, rök och scenkostymer å sånt. Jaha, det kanske ni redan har, men låt inte det slå ner er! Nåt kan vi säkert hitta på.

Allsång? Nåt rituellt? Ljuständning? Körsång? Korta föredrag? Högtalare? Meditation? Nattöppet, vid midnatt? Fritidsaktiviteter? Fika? Samtalsgrupper, studiecirklar, insamlingar?

Hm. Har ni det där? Jaja, jag visste ju att kyrkan har ett mixat och strongt varusortiment. Men ska jag vara med så bör allt sorgligt med kyrkogårdar, död och sånt bort, det får gå. Så blir sånt med bra vibbar kvar. Välkommen till lilla livet och Nu blir det livat. Dop och bröllop. Nästan er bästa grej. Protestera inte utan hör på.

Marknaden fixar vi. Konkurrensen är jätteöverskattad. Vi köper upp ett par småskaliga projekt, vad heter de där…livets pingst och mission impossible, det där provisoriet... Och drar igång med en hejdundrande Kick off. Avspark alltså. Vi låter nån från börsen snacka företagsekonomi, några minglare och kändisar får bli salespromotare och så kör vi på med lite mässor. Nej, inte högmässor. Religionsmässor med kristaller, fjädrar, horoskop, meditationsmassage och tji gång du vet... Sånt säljer!

Min kusin är frireligiös. Hon i alla fall påstår att i Närke blir det trögt att ta nya marknadsandelar. Så vi kan väl flytta det där ni har, stiftet eller vad det heter, till Sörmland. Så vi får nära till Stockholm. Hur mycket hedningar det finns i Stockholm vet alla. Så där kan man produktutveckla. Vore det inte en lysande idé att lägga huvudkontoret i nån liten by, Kjula eller Strängnäs eller så! Ligger det redan där? Åh min själ det hade jag ingen aaaning om. Har de haft det länge?

Men Du, vad gör vi då? Ska vi nischa oss i Närke i alla fall? Tror Du jag kan ringa Karlstad eller Västerås och fråga? De kanske är beredda att sätta in några tusen papp och satsa som mission, eller så. Vilken grej - de tar över Närke när alla andra håller på därborta i Stockholmstrakten.

Är du inte intresserad? Varför sa du inte det från början. Nu har jag ju outlineat hela dealen och lagt framtiden i dina händer och så nobbar du. Hur det ska gå för er bryr du dig ju inte ett dugg om! Typiskt, din inskränkta ….(ohörbart)!

Fusk, fiffel och båg fyller rapporteringen om valet. Fartblindhet kallas det när man inte längre riktigt kan bedöma hastighet och faror. Den politiska fartblindheten har i år drabbat allt fler. De kör inte bara fort utan vårdslöst och allmänfarligt. Dikeskörningarna har blivit allt värre. Där gick en röd bil av vägen! Och där en ljusblå! Och titta där en…

Handlingar som är klandervärda, som strider mot vårt allmänna medvetande om vad man skall och får göra har flera högt uppsatta partiföreträdare gjort sig skyldiga till. Hur kommer det sig att folkpartister tog sig in i socialdemokraternas interna nät? Hur kommer det att en socialdemokrat sprider falska rykten om moderaternas ledare? Är striden om den politiska makten så viktig att man skär hörn och är beredd att infiltrera och spionera? Uppenbart. Hur resonerar man då – när det finns så mycket att förlora av tillit, förtroende, anseende och moral.

Här och där i organisationerna tycks man ha vetat vad som pågått. Detta till trots har ingen tillräckligt klart sagt stopp och belägg. Från att ha ansett att handlingen är det klandervärda tyder beteendet på att det är än värre att bli ertappad och upptäckt. Först när oegentligheterna upptäcks (offentligt) åker botgöringsdräkten på. Men mitt i de ursäkterna kan höras anklagelsen mot att andra minsann också gjort allvarliga fel. Egna dåliga handlingar rättfärdigas genom andras brister.

Etiska riktlinjer kan vara hur stolta som helst – det är först när de efterlevs som de får betydelse. Fusk, fiffel och båg kopplas starkare till partierna och politikerna. Förtroendekapitalet som redan var ansträngt lågt har minskat. Vilken otjänst mot allt det osjälviska politiska arbetet! Vilket frontalangrepp på alla lojala förtroendevalda som satsar kraft och möda på att göra Sverige till ett gott land att leva i.

Men så till besinning. Förkastelsedomarna duggar alldeles för tätt. Dags att försvara politiker och partier. Utan dessa redskap stod demokratin sig slätt. Men redskapen ska skötas och vårdas. Till det hör verkligen att inskärpa och gång på gång återupprätta respekten för det som är rätt, gott och sant.

Jesus glömmer vi lätt. Nu är tid att påminna om ett jesusord av stor betydelse. Det lyder inte: vi tycker synd om någon – alltså kastar vi sten. Inte heller är meningen: den som det är synd om ska kasta första stenen. Jesus säger: den som är utan synd…

Valrörelsen är här. Åtminstone om man får tro den dagliga tidningen. Även i radio och televisionen pågår utfrågningar och debatter. Där framträder Göran och Göran, Lars och Lars och Fredrik och Maud. Lyssnar man noga säger de ganska ofta jag och mitt om partiets politik. Men det händer att vi och vårt fortfarande får plats. Det händer vid enstaka tillfällen att andra lokala förmågor skymtar fram som när en skugga drar förbi.

Förr var det inte alltid bättre – men ofta kom det ordentliga lass med politiska broschyrer som den intresserade kunde läsa för att bilda sig en uppfattning. Där utvecklades den egna politiska filosofin. Partierna trodde sina väljare om att vara intresserade, kunna läsa och ta in fyllig information. Hjälp hade de av att de ideologiska skillnaderna då var betydligt klarare än idag när de flesta vill trängas i mittfåran. Mittåt, ljuder fältropet.

Gatubild får i valtider en ny innebörd. Gatubilden i dessa dagar består av ett ansikte med en partilogga. Valaffischerna visar anleten, gärna i närbild, och mera sällan får politiska deviser plats. Ett skäl kan vara att alla får hjälp av reklambyråer vars tänkande är så stereotypiskt att ansiktsdragen skiljer mera än politiska budskap. Så länge vi håller oss på den politiska ytan.

Vad vill Ert parti göra åt problemet med att det inte finns tillräckligt med platser på särskilt boende för äldre? Svaret tycks vara: Staffan. Ska människor kunna erbjuda sina barn så kallade religiösa friskolor? Svaret blir: Yvonne. Vad skall landstinget prioritera under kommande mandatperiod? Marie-Louise!

Personer ersätter program och ideologi. Politik reduceras till motsättningar. När Göran skäller på Fredriks åsikter eller tvärt om får det symbolisera partiernas olika lösningar vad gäller fastighetsskatt, bostadsbidrag eller vård. Och det hela går ut på att framställa sin motståndare i ofördelaktig dager för att själv vinna fördelar.

Politiker i alla läger kliver fram, längst fram och hyllar sig själva och sitt eget sammanhang. Där finns den goda viljan, de bästa idéerna, mest kunskap. Jag har förstått allt de andra inte begripit. Våra politiker tycks njuta av att slippa vara så inskränkta och korkade som de där andra. Spegel, spegel på väggen där…

Att gå på museum är något som skiljer människan från djuren. Att det är segrarens sätt att stoltsera med sina bedrifter är ingen hemlighet. Krigsbytet ska visas upp och beundrande beskådas.

Att den djurälskande människan satt djur i bur är logiskt. Vill man se på något får man se till att det håller sig där man tittar. Och då är det bra om åskådarna inte blir extra föda. Inte för att pingviner i första taget skulle nafsa på överviktiga glasskonsumenter. Men en björn här och en tiger där skulle kunna få för sig att människorna var där för deras skull och bete sig därefter.

På djurmuséer, det vill säga djurparker, glor vi storögt på instängda djur och föreställer oss hur de lever i frihet. Många djur har det förfärligt. Instängt, tråkigt och trångt.

Men även andra museer har svårt att i sin speciella miljö livfullt återge något som hör hemma i ett eget och annat sammanhang. Lösryckta får föremålen annan betydelse och alla pedagogiska texter till trots lyckas man sällan återskapa sammanhanget. Vilket väl är museivärldens uppgift bortsett från att i största allmänhet vårda och förvalta kulturarvet.

Även Svenska kyrkan och dess romersk katolska förhistoria har hamnat på museum. Där travas helgonstatyer och liturgiska kläder. Och de blandas med medeltida kalkar, konstfyllt smidda kyrkportar och processionskrucifix. De flesta har det instängt, tråkigt och trångt. De längtar hem. De vill tillbaks till bönerna och mässan. Så att de kan leva upp igen.

Om föremålen inte kan komma till kyrkan borde kanske riten och gudstjänsten gå på museum? Vid ett panelsamtal på ett museum föreslog jag just det. Den samlade museieliten chokades över att deras föremål skulle användas för sitt ändamål, på museerna. De är ju satta i karantän. Tagna ur bruk. Passifiviserade och passificerade. Men - gudstjänsten har alltid öppnat dörrar till en större verklighet. Inte ens ett museum skulle kunna hindra det. Släpp fångarna loss det är gudstjänst.

I en smakfullt sammansatt och nyligen invigd kyrksal på ett museum kan man beskåda en genomtänkt blandning kyrkliga föremål. Det är estetiskt och rent. I videohörnan visas några av traktens medeltida kyrkor. Kyrkorna är tomma. I bakgrunden sjunges obegripligt, gregorianskt, latinskt och entonigt. Den bilden känner människor igen. Alla vet ju hur det är i kyrkan.

Inga människor syns till på videobandet. Allt är öde och tomt. Vill man visa hur avfolkningen härjande gått fram på landsbygden kanske? Se, nu visas kyrkan vid torget i storstaden. Där syns människor på gatan utanför. Men vad gör de? De skyndar förbi. På väg till ett museum där de i en videohörna kan beskåda kyrkan.