Sommaren är ostadig.

Än regnar det och så blir det kallt. Sedan kommer värme och mulna dagar. Solen tittar fram och lovar mera. Sådana stunder gömmer vi till vintern, de sparas och värnas i hjärtats djup. Så vandrar vi på sommarens stigar, och se där en gammal väg. Hoppfullt vindlar den i skugga såväl som i ljus vidare bort... Och där bortom, där vägen kröker sig väntar det som ska komma, det ännu okända, morgondagen, framtiden...

Ruiner för humanisterna
Almedalsveckan är slut. För min del deltog jag i ett seminarium om tron som privat eller en del av det offentliga. Maria Carlshamre och Lennart Sacrédeus deltog. Bland de frågor vi berörde var skolkyrkan på gymnasiet i Visby, hotellbiblarna på Scandic och de medborgerliga fri och rättigheterna i vårt samhälle med mera.

För min del välkomnar jag samhällets praktiska ateism. Det betyder ju att samhället förhåller sig neutralt och inte förespråkar någon enskild tro bland de otaliga religionerna. Men samtidigt måste man försvara kyrkors och samfunds rätt att ta plats - även i det offentliga. Kyrkor ska inte behöva bli något annat, och helt profillösa, bara för att de vill finnas med som frivilliga och entreprenörer inom skola, vård och omsorg.

Humanisterna fanns med i Visby och i detta seminarium. Klart att Visby kan verka lockande på ateisterna med tanke på alla gamla kyrkoruiner. En framtid de gärna ser frö kyrkan i Sverige? Men man behäver inte söka sig långt utanför murarna för att inse vilken växtplats detta varit och ibland fortfarande är för kristen tro. Över 90 medeltida kyrkor! För att inte nämna frikyror och andra mindre gudliga lokaler.

Humanisterna hade funderingar kring om kyrka-stat verkligen separerats från varandra. Vi är flera som undrar hur verksam uppdelningen blev. Humanisterna kunde fråga socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet om hur de, som vill vara religiöst neutrala, samtidigt kan omfatta och försvara den apostoliska, den niceanska och den athansianska trosbekännelsen, och hur de kan rättfärdiga att stå i den yttersta ledningen för ett kristet trossamfund. Detta är en fråga om hur djupgående skiljandet av kyrka och stat egentligen blivit. Man kan inte gärna hålla sig med en trosbekännelse på torsdagar för att sedan vara ett religionsneutralt parti de övriga dagarna. Kan man vara kristen i kyrkomötet och neutral i riksdagen? Kluven tunga kallades det i mina gamla indianböcker.

Kimbning eller skrammel?
Efter högmässa i Vallstena kyrka visas några av kyrkans inventarier. Birgitta Lerberg berättar om sitt arbete med dokumentation av kyrkoinventarier i ett omfattande projket. Många samverkande partyer har sett till att kartlägga kyrkoinventarier i de gotländska kyrkorna. Just i Vallstena har man bland många spännande föremål funnit tre stenar för kimbning.

Kimbning är ett sätt att få kyrkklockorna att ljuda genom att med handkraft slå stenar i en snabb rytm mot klockan. I Gothem lär man vid en kimbningskurs ha övat sig genom att slå på oljefat. Man har kimbat vid högtider som till exempel vid bröllop. Men det bör ha varit vanligt förekommande. I Västerhejde ska kyrkans gamla klocka finnas uppställd bakom altaret. Inskriften på den är sliten och nästan utnött genom kimbning. Man kan där uttyda orden: PAS: TOR SVEN.

Att kimbning är speciellt visar sig sig bland annat också genom att man gärna demonstrerat denna form av klockringning vid celebra besök. Bland annat vid kungligheters besök på Gotland:
Programmet för kronprinsen och prins Gustaf Adolf upptog efter mottagningen av visby-lottorna ett besök hos flottenheterna i Visby hamn. Därefter ställdes färden till Roma, där en orientering gavs rörande försvaret av flygfältet. Så gjordes ett besök vid Anga kyrka, där gästerna mottogos med högtidlig gammaldags "kimbning", varjämte tjänstgörande vice pastor, kyrkoherde C. J. Björkander, uppvaktade i spetsen för kyrkorådet och även gav en redogörelse för kyrkans byggnadshistoria och dess mera intressanta detaljer.

När frågan ställdes i Vallstena om någon av de närvarande hade kimbat blev det en tveksam tystnad. Jo förr... Men det finns många kyrkor där man fortfarande kimbar, så någon. En äldre dam tog till orda och berättade att en gång när en svensk kung besökte församlingen ville man högtidlighålla kungens avfärd genom att kimba. När kungen som just börjat åka hörde kimbningen lär han ha vänt sig om och frågat: Vad är det som skramlar?

Semestern räddas av korv med bröd
Semestertider på stadens turiststråk. Många är ilskna på varandra. Man träter och står i. Barnen står bredvid och ser de vuxnas brist på ork. Det är trängsel och folk överallt. Köer att stå i och väntetider att uthärda.

Semestern som skulle bli så skön, ser man att de tänker. Ett av de lintottiga barnen får en korv med senap och ketchup. Spänningen är långt borta - allt som finns är korv och sommar och lite spring i benen.

Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson

Var finns källan till allt ont?
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.

Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.

Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.

Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.

Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.

Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.

Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.

Kärleksbudskapet ansvarigt för hat och våld?
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.

Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...

Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!

Argument som måste dömas ut
Att inte döma var en frågeställning för Söndagen. Jesus slutar sitt samtal med en kvinna (i Joh 8:1-11) som gripits för äktenskapsbrott med orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.

Han sätter en gräns, men vill inte döma. Varje gräns kan upplevas som en dom, som ett underkännande, av den som har sina gränser på något annat håll. Som vill flytta gränsen eller inte alls veta av den. Det svåra är att värna en gräns som till exemple har med samlevnad att göra och upprätthålla den utan att bli moralistisk eller just dömande. Det är så snubblande lätt att man börjar ägna sig åt att värdera andras gränser och då bli mindre uppmärksam på sina egna.

Därför måste kyrkans tro, med de gränser man kan tycka sig finna i det sammanhanget, börja i det egna livet. Varje människa bör först och främst brottas med sitt eget förhållningssätt, med egen livsstil - inte med att genast ha synpunkter på hur andra förhåller sig eller förfasa sig över var de kan ha sina gränser.

Sedan finns det gränser som måste upprätthållas för att inte människors gemensamma liv och ytterst samhället ska ta skada. I ett radioprgram hörde jag någon berätta om hur han försvarat sin plats i en butikskö så till den grad att han blev indragen i ett slagsmål. Någon hänsynslös person hade bara trängt sig förbi. Han tillrättavisade och när det inte hjälpte ledde det till handgemäng och till slut blev de utslängda ur butiken. Han tänkte inte låta sig hunsas - för då brister den moraliska väv som håller samhället samman. Om man kan göra som man vill med köer eller annat som vi ordnar med hjälp av regler eller oskrivna lagar - då blir det anarki och den starkastes, marodörens, den buffliges rätt blir den som råder. Så kan vi inte ha det!

Vi måste själva respektera reglerna. Men å andra sidan är ingen enda av oss ofelbar. Egna eller en annan människas misslyckanden, eller medvetna felsteg, får inte bli en ursäkt för att struntra i regler. Då gör man misstaget att låta situationen avgöra. Eller så bryr man sig mer om andras sätt att förhålla sig. Men han gjorde ju... Eftersom dom bryter mot lagen tänker jag också göra det... Argument vi känner igen när taxeringar kommer på tal eller trafikregler och mycket annat. Och sådana argument måste vi med kraft döma ut. Apropå att inte döma.

Med nya vykort i bagageluckan, avhämtade några mil utanför Örebro, hamnar vi på auktion i Lindesberg. Vi gör några rundvandringar vid borden och mellan möblerna och bestämmer oss: här finns inget vi behöver eller åtrår. Alla saker som finns måste ju få plats någonstans - och denna gång är det inte i vårt hem.

Erikshjälpens loppmarknad i Lindesberg är trevlig med rena och snygga saker - prissättningen är också lagom. Om inte annat kan jag tänka mig betala en slant extra just för att intäkterna kommer andra till del. Hjälporganisationer, ofta med koppling till frikyrkan, gör storverk inom området. Bra och begagnat (tidigare har butikerna haft hjälporganisationen Bröd till bröders namn) med koppling till Evangeliska frikyrkan är mycket duktiga. Även Röda korset kan sin sak. Återbruk i mänsklighetens tjänst!

Några sommarböcker bärs ut till bilen. Men även här kan man avstå från impulsköp. Väl hemma börjar en närmare granskning av vykorten. Köper man album måste man vara noga med hörnen (eller hörnena som somliga säger). Vykortshörn är inte så sällan skadade genom att man plockat ur och satt in korten många gånger genom åren. De flesta korten är stämplade mellan 1904 och 1908. Ett 100-årigt album med historiska avlagringar: en namnsdag här, en sjukdom där, en födelsedag, en resa, ett barn får hjälp att sända en hälsning och en avlägsen släkting beklagar att han inte hinner skrifva bref.

Påminner mig Barbro Hörbergs lilla visa:
Där på en bänk har en gammal solstråle just somnat in, vinden smeker hans kind, som ingen har rört vid på länge..länge.. Gamla älskade barn, vad drömde din mamma om när du blev till? Gamla älskade barn, vilken dag upphör ett barn med att vara ett barn?

Titthålet in i människors liv som vykort tilhandahåller ger begränsad överblick - men man kan ana dramatiken, glädjen, vemodet och sorgen. Och förundras gör man över alla små hälsningar och ord av tillgivenhet som postverkat fraktat landet runt. Hälsa ofta!

Andra bloggar om: Vykort, Lindesberg, Örebro, Barbro Hörberg, Erikshjälpen, Postverket