Vem älskar Svenska kyrkan?

Vem älskar Svenska kyrkan, frågar Göran Lundstedt i Svensk kyrkotidning den 20 februari. Han eget svar är att det är alldeles för få. Till och med biskopar, präster och förtroendevalda ”spyr galla över den egna organisationen så snart de får chansen”. Många väljer att ständigt ”låta negativismen och svartmålningen ta överhand när det gäller det dagliga samtalet om den egna kyrkan.” Och detta trots att ”de står bakom folkkyrkans budskap”.

Vad är då denna folkkyrka och vilket är dess budskap, undrar jag under läsning av denna artikel som förutsätter att alla vet vad som avses. Att ta det för givet är bara för mycket. Man behöver till exempel bara läsa Jan Eckerdals Folkkyrkans kropp för att inse att folkkyrkobegreppet alls inte är ecklesiologiskt entydigt.

Enligt Göran Lundstedt är folkkyrkan något annat än den ”konservativa flanken”. Den står inte bakom folkkyrkan, men utgör inget bekymmer eftersom de som hör hemma där ändå är ”relativt få”. Deras uppfattning sammanfattas med att de anser att allt ont kommer från Kyrkokansliet i Uppsala och att ”vi snarare bör vända oss till Rom för all inspiration”.

Lundstedts oprecisa sparkar mot denna grupp stämmer väl med den grova karikatyr han presterat av den konservativa flanken. Inte bara Bibeltrogna vänner, laestadianer, gammalkyrkliga grupper och en hel del fosterlandsstiftelsefolk lär skaka på huvudet åt beskrivningen av den konservativa flanken. Även många som står i en evangelisk katolsk tradition lär stå frågande inför beskrivningen. Särskilt som många av dem är ståndigt verksamma för att vittna och förkunna i ord och handling, i att bygga kyrkan lokalt och nerifrån.

Kritik som är berättigad och befogad, både vad gäller organisation och mera djupgående teologiska frågor ”ska naturligtvis välkomnas”, skriver Lundstedt. Men den kritik som han karikerar och avfärdar hör alltså inte hemma där. Vi har väl helt enkelt olika tankar om vad som är berättigat och befogat.

Låt mig nämna några aktuella punkter där kritik är befogad: sekulära politiska partiers makt i beslutsförsamlingar på kyrkans alla nivåer, politiska beredningsmöten, storpastoratsreformen som berövat många levande församlingar sitt självstyre, koncentration på organisation, underlåtenhet att göra utvärderingar t ex av kyrka-statreformen, oförmåga eller ointresse att formulera kyrkans bekännelse och tro, större betoning av kyrkan som tjänsteleverantör än som Kristi kropp, tal om mångfald och tolerans som inte tillämpas inom kyrkan, en kyrkosyn där kyrkan som nationellt varumärke överskuggar och nedmonterar lokal församlingsgemenskap, ett illa förankrat handboksarbete etc. etc. etc.

Det hindrar inte mig från att älska Svenska kyrkan, en kyrka jag tjänat i mer än fyrtio år. Jag kan även känna stolthet för diakoni, ungdomsarbete, musikverksamhet och mycket annat. Men kärleken bygger, vilket jag ofta betonat, på kritisk solidaritet. Det handlar inte om baktaleri eller skvaller utan jag har agerat genom öppna och offentligt framförda resonemang. Jag har funnit att det i mitt fall ofta varit det bästa sättet att ”våga stå upp för Svenska kyrkan som kyrka”!