Skyltar vid vägen

Alldeles nyligen åkte jag bil i norra Tyskland. Det blev som så ofta en resa i kyrkoarkitektur och liturgiska rum. Vilket betyder att många kyrkor besöktes och skärskådades. Onekligen är det intressant att läsa vägskyltar i ett annat land. Utanför många små byar eller städer informeras man om hur många "bumps" man håller sig med. Vägbulorna annonseras redan vi infarten.

Än mer intressant är att det dyker upp en hel del skyltar vid samhällenas infart med information om när gudstjänst firas om söndagar! Det är inte det kulturhistoriska arvet man till nöds håller fram, utan kyrkans levande funktion. Både evangeliska och katolska gudstjänster kan vara framlyfta.

Vägbulorna i Sverige är ibland så dåligt skyltade att det kan ses som en förhoppning att några fartsyndare, androm till varnagel, ska förstöra sina bilars framvagnar. Att några gudstjänsttider skulle framhållas i vårt land är uteslutet. Enbart skylten skulle uppfattas som förargelseväckande och otillbörligt missionerande. En provokation som inkräktar på det offentliga rummet. Där kyrka och religion numera blir alltmera bannlyst.

Samtidigt ska "svenska värderingar" alltmera tydliggöras för flyktingar och invandrare så att de vet hur man ska vara och uppföra sig på våra breddgrader. Man ska inpränta en slags mental skylt i var och en så att integrationen ska bli smidig och bra. Som om svenska värderingar en dag bara dök upp ur intet som ett sammanhållande band och förenade folkhemmets lyckliga innevånare. Att värderingar har historia och ideologiskt ursprung glöms lätt bort. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fantiserades inte fram inom FN, utan grundar sig i olika kulturer, livsåskådningar och samhällens levda erfarenhet. En kompilation av de bästa normer och etiska regler som går att härleda ur flera livsåskådningar, alldeles uppenbart kan man se tydliga spår från Bibel och kristen tro.

Kanske borde det börja vid gränserna med skyltar som berättar att här gäller "svenska värderingar"? Så har man fått det sagt. I informationsblad kunde myndigheterna informera om att här håller vi oss med en folkkyrka, men den hör hemma i det privata. Just därför engagerar sig somliga politiska partier extra mycket för att se till att folket inte tar skada av en alltför ivrigt religionsutövning. Värderingar och annat viktigt tar stat och kommun hand om.

Dock, den som tror att värderingar som är någorlunda allmänt omfattade står fria från kristendom har en och annan kurs i idéhistoria att traggla sig igenom. 

Bokbidrag

Bidrag till elcykel är inte inom räckhåll för alla. Än mindre bidrag till elmotor för båtar. Om sådana subventioner går an kan man undra varför Rutavdraget får sådan otrolig kritik?

Efter Svenska akademins offentliga praktvurpor behöver nog den breda litteraturen få en extra dusör. Ropen skalla - ett bokbidrag till ALLA.

18 "biskopar" i en litterär kyrka

Kärast bland samfund på jorden är den litterära kyrkan. Den är inte likgiltig för någon. Minsta församlingsblad diskuterar dess väl eller ve. Till och med utomrikes föreslår man att den ska reformeras. I sällskapets "biskopsmöte", som ofta samlas under högtidliga former, sitter 18 utvalda som svurit (!) på att inte röja och yppa vad som sig förevarit haver.

Intressant nog har man funnit vägar att kringgå sin tystnadsplikt. De andra har varit dumma, säger än en minoritet, än en majoritet. Vad får dessa upphöjd säga? Tydligen får man hävda att "ärkebiskopen", ständigt denna ärkebiskop, är den sämsta sedan slutet av 1700-talet. Sämst lär väl sagda "ärkebiskop" ha varit i de slutna rummen. Där det som sker är hemligt. Fördolt. Illa sedd därför att "ärkebiskopen" håller med den minoritet som inte vet sig något råd annat än att retirera offentligt. Den som förlorar ett slag gör ofta klokt i att dra sig tillbaka och omgruppera sig, har jag läst i en gammal militärstrategisk lunta. Taktik, ropar majoriteten och ett antal kommentatorer som ser sig som experter på det hemliga som försiggår. Men i krig och litterära sammanhang är allting tillåtet. Även det mest förbjudna, tydligen.

Det handlar väl om att läcka som ett såll. Att berätta det som inte kan sägas. Och hävda att det är ett mindre problem än att vara dålig krishanterare. Men det ska parnassens gudar veta att littterärkyrkans "biskopar" har så ömma tår att det värker av minsta lilla drag. Eller också är det ännu mera förbjudet att inse sin brist, sin stora brist. Därför gäller det att ihärdigt försöka få sina motståndare att skämmas. Eller framstå som utskämda redan innan någon vet vad det handlar om. De andra är, liksom i politiken, alltid värst. Sämst alltså. Bedrövligt urkassa.

Några teologiska fredskonferenser för att hitta blocköverskridande överenskommelser lär inte förekomma och har i praktiken redan förkastats. Meningsbyggnad är med andra ord redan omöjliggjord. Dagen är kommen för sällskapet att återgå till litteraturens ABC! Då kanske de upptäcker visdomen i orden: älska era fiender och bed för dem som förföljer er. Idag uttolkas det: hata era vänner och skvallra om dem som har en annan åsikt.

Förresten... Vi kommentatorer kan alltid hota med att sluta läsa och bara titta på TV. Det ska väl sätta press på aktörerna i inbördeskriget...

Håll fast vid liturgins evangeliska katolicitet

Att få till en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan är ingen lätt sak. Särskilt inte som man minimerat inflytandet för den liturgiska förnyelsen i kyrkan som har högkyrkligheten som ursprung och främsta hemvist. Dag Sandahl har liksom andra påpekat att den främsta liturgiska expertisen hållits borta från kyrkohandboksarbetet, erkannerligen docenten i kyrkovetenskap Christer Pahlmblad. Tacknämligt nog gav han ändå ett bidrag genom skriften Mässa för enhetens skull. Den som ännu inte läst uppmuntras att avsätta tid för ett studium. Det är mödan värt!

Tongångarna har skärpts under resans gång. När kyrkohandboken till slut blir klar och upphovsrättsfrågorna lösta kvarstår frågan om handbokens status. Förutan Noterias och Artos missalen hade den liturgiska medvetenheten och förnyelsen, den som många omfamnar och uppskattar, knappast ha nått framgång. Nu ryktas det att det är kyrkohandboken och endast kyrkohandbokens liturgier i sin helhet som kommer att tillåtas i framtiden. Det är att oreformatoriskt upphöja en form och kräva lydnad för en form framför bekännelse.

Saken har tidigare påpekats av Tomas Appelqvist i Kyrkans tidning (12 april 2017). Då handlade det om möjligheten att även ha den tidigare handboken parallellt med den nya. Jag citerar: Kyrkans enhet ligger för Luther definitivt inte i att man följer en gemensamt antagen liturgi. Tvärtom, i den Augsburgska bekännelsen (art. 7) fastslås med emfas att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika”.

Om kyrkomötet och/eller biskopsmötet gör vad de kan för att förhindra liturgiskt nyttjande av den värlsvida kristna kyrkans liturgiska arv lär det bli många domkapitelsärenden i framtiden. Då lär de inte heller ensidigt kunna rikta bannet mot det katolska arvet som även en evangelisk kyrka har del i. Att jaga sådan brokyrkopraxis men låta modernistiska och hemknåpade varianter, al la Katarina, få finnas lär inte bli möjligt.

Tiden är förbi när man kunde åberopa biskoplig eller synodal auktoritet för att förhindra en av kyrkans mest vitala uttryck. Formell auktoritet och organisatoriska beslut är alltid underordnade bekännelsen. Om lärofrågorna behandlas lättvindigt och summariskt urholkas både legitimitet och auktoritet.

Den spiritualitet som finns i den liturgiska rörelsen är omistlig för kyrkan och kan inte pressas in i en färdigstöpt och delvis tveksam liturgi. Och den som tror att valmöjlighet inom ramen löser problemet är mer än lovligt naiv. Det rimliga är att välkomna och se värdet av kompletterande missalen som i Noterias och Artos efterföljd håller fast vid Svenska kyrkans allmänkyrkliga rötter och evangeliska katolicitet!