30 augusti 2015

Dominus Iesus

Som ett bidrag till den pågående debatten orsakad av Storkyrkoprästernas inlägg i DN återges här ett avsnitt ur Troskongregationens dokument Dominus Iesus (6/8 2000) som där och då behandlar kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Kyrkan lyfts fram som det universella sakramentet för alla människors frälsning. Det innebär att alla kulturers människor kallas att ta emot Kristi frälsningsverk genom kyrkans förmedling.

VI. Kyrkan och andra religioner i förhållande till frälsningen

20. Av det som framhållits ovan följer några punkter som är nödvändiga för den teologiska reflexionen då denna undersöker kyrkans och de övriga religionernas förhållande till frälsningen. Framför allt måste man bestämt hålla fast vid att “kyrkan under sin pilmgrimsfärd är nödvändig för frälsningen. Kristus är den ende förmedlaren och den enda vägen till frälsning. Han har själv uttryckligen inpräglat att tron och dopet är nödvändiga (jfr Mark 16:16; Joh 3:5). Därmed har han också bekräftat att kyrkan är nödvändig, eftersom människor träder in i henne genom dopet liksom genom en dörr.”[77] Denna lära får inte ställas i motsats till Guds universella frälsningsvilja (jfr 1 Tim 2:14): “Dessa två sanningar måste man hålla samman, nämligen alla människors möjlighet till frälsning i Kristgus och kyrkans nödvändighet för frälsningen.”[78]

Kyrkan är “det universella frälsningssakramentet”[79], eftersom hon som alltid på ett hemlighetsfullt sätt är förenad med Frälsaren Jesus Kristus, hennes huvud, och undeordnad honom, och därmed har en oersättlig relation till varje mänsklig varelses frälsning.[80] De som inte formellt och synligt är medlemmar av kyrkan “blir i Kristus frälsta genom nåd, även om den inte gör dem till formella medlemmar i kyrkan, men den upplyser dem på ett sätt som är anpassat till deras andliga och materiella livssituation. Denna nåd kommer från Kristus som en följd av hans offer och ges av den heliga Anden.”[81] Den har en relation till kyrkan: “Ty det är från Sonens och Andens sändning som hon leder sitt ursprung, i enlighet med Faderns rådslut.”[82]

21. Med avseende på det sätt på vilket Guds frälsande nåd - som alltid ges genom Kristus i Anden och har en hemlighetsfull relation till kyrkan - kommer de enskilda icke-kristna till del har Andra Vatikankonciliet inskränkt sig till att förklara att Gud skänker denna nåd “på vägar som endast han känner.”[83] Teologerna försöker mera ingående förstå denna fråga. Deras arbete skall uppmuntras, eftersom det säkert är till gagn  för att bättre kunna förstå Guds frälsningsplan och de vägar på vilka denna genomförs. Men i enlighet med vad som ovan har sagts om Jesu Kristi medlargärning och den “enastående och speciella relation”[84] som kyrkan har till Guds rike bland människor - som i grunden är Kristi, Frälsarens, allomfattande rike - ät det klart att det skulle strida mot tron att betrakta kyrkan som en frälsningsväg bredvid andra som finns i andra religioner, vilka anses komplettera kyrkans väg till frälsning eller till sitt väsen likvärdiga med den som erbjuds i henne, även om dessa andra frälsningsvägar påstås gå samman med kyrkan fram till Guds eskatologiska rike.

Säkert innehåller och erbjuder de olika religionerna element som kommer från Gud, [85] och som är delar av det som “Anden verkar i människors hjärtan, i folkens historia, kulturer och religioner.”[86]Ja, några böner och riter i andra religioner kan tjäna som förberedelse för evangeliet, så att de skapar möjlighet eller pedagogisk hjälp för människohjärtat att öppna sig för Guds handlande.[87]  Men man kan inte tillskriva dessa religioner ett gudomligt ursprung eller en frälsande verkan “ex opere operato” (i och med att själva den religiösa handlingen utförs), något som utmärker de kristna sakramenten.[88] Vidare kan det inte uteslutas att andra riter, i den mån de är avhängiga av vidskepelse eller andra misstag (jfr 1 Kor 10:20-21), kan vara ett hinder för frälsningen.[89]

22. I och med Frälsaren Jesu Kristi ankomst har Gud bestämt att kyrkan som grundats av honom skulle bli ett frälsningens instrument för hela mänskligheten (jfr Apg 17:30-31).[90]Denna trossanning minskar inte den uppriktiga respekt som kyrkan hyser för denna världens religioner, men samtidigt utesluter den den form för indifferentism, vilken “religion kännetecknas av en religiös relativism som utmynnar i uppfattningen att ‘en religion är lika god som en annan.’”[91] Om det är sant att andra religioners anhängare kan ta emot gudomlig nåd, så är det också sant att de objektivt sett befinner sig i en allvarlig bristsituation i jämförelse med dem som i kyrkan har tillgång till frälsningsmedlens fullhet.[92] “Alla kyrkans söner skall vara medvetna om att deras utomordentliga ställning inte beror av deras egna förtjänster utan av Kristi särskilda nåd. Om de inte motsvarar denna nåd i tanke, ord och gärning skall de i stället för räddning få en desto strängare dom.”[93] Man förstår då att kyrkan i lydnad för Herrens befallning (jfr Matt 28:18-20) och som ett krav av den kärlek hon hyser för alla folk “förkunnar och oupphörligt måste förkunna Kristus som är ‘vägen, sanningen och livet’ (Joh 14:6). I honom finner människorna det religiösa livets fullhet och i honom har Gud försonat allt med sig (jfr 2 Kor 5:18-19).[94] 

I den interreligiösa dialogen är sändningen till folken, missio ad gentes, “idag lika stark och nödvändig som alltid”[95]. “Gud ‘vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen’ (1 Tim 2:4)Gud vill att alla människor skall räddas genom att de lär känna sanningen. Räddningen finns i sanningen. De som rättar sig efter vad sanningens Ande driver dem till befinner sig redan på väg till frälsningen; men kyrkan som har fått sig denna sanning anförtrodd, måste gå deras önskan till mötes för att erbjuda dem sanningen. Det är därför att hon tror på Guds allomfattande rådslut att frälsa världen som hon måste vara missionerande.[96] 

Den interreligiösa dialogen är en del av kyrkans evangelisationsuppdrag och därför bara ett av kyrkans handlingssätt i hennes sändning till folken.[97] Jämlikhet, som är en förutsättning för den interreligiösa dialogen, har att göra med att deltagarna i en sådan dialog är jämlikar när det gäller deras personliga värdighet, inte med innehållet i läran, ännu mindre med Jesu Kristi ställning - som är Gud själv som blivit människa - i förhållande till andra religionsstiftare. Ja, kyrkan som styrs av kärlek och aktning för friheten,[98] måste i första hand vara förpliktad att för alla folk förkunna den sanning som definitivt uppenbarats av Herren och förkunna nödvändigheten av omvändelse till Jesus Kristus och inlemmande i kyrkan genom dopet och de andra sakramenten, för att fullt ut få del av gemenskapen med Gud, Fadern, Sonen och den heliga Anden. Därför minskas inte säkerheten om Guds allomfattande frälsningsvilja av plikten och nödvändigheten att förkunna frälsning och omvändelse till Herren Jesus Kristus - snarare får den ny styrka.


29 augusti 2015

Dialogbrevet betonade islams och kristendomens gemensamma uppdrag

11 september 2001, globalt kallad nine-eleven, då terrorattackerna i USA utförda av islamister ägde rum, kommer länge att finnas med som en störning i religionsmötet kristna och muslimer. Likaså de växande terrorgrupperna som i islams namn brutaliserat världen genom sitt mordiska hat. Detta trots att islam inte kan skyllas för de våldsfixerade extremisternas handlingar.

Påven Benedictus XVI föreläsning i Regensburg (12/9 2006) blev en annan sådan milsten som etsade sig fast som ett inslag i kommande religionsmöten. Då citerade påven en bysantinsk kejsare från medeltiden som var kritisk mot Islam. Det upprörde många i den muslimska världen.

Har Du hört vad påven sagt? Ryktet flyger över världen. Påven har citerat en gammal kejsare. Att det var i Regensburg på det gamla universitetet vet knappast någon. Och om påven har citerat något så har han ju själv också sagt det! Och låter man det stanna vid vad som kommit ur påvens mun kan man naturligtvis citera ohöljt partiskt. Så gjorde också en och annan nyhetsförmedling som lät hälsa: Påven kritiserar profeten Muhammed och kallar honom ond.

Be om ursäkt, ljöd mantrat. Och de flesta, världen kring om man ska ta media på allvar, verkar tro att påven sagt något förgripligt elakt och illasinnat för vilket han bör be om ursäkt. Förlåt att kejsaren sade så, att någon skrev ner det och att dialogerna publicerats. Ursäkta. Nästa gång skall han bara kritisera kristendomen. Det är som om man trodde att påven inte visste och vet att det finns förfärliga exempel från kyrkohistorien när vapen och våld använts i försöken att utbreda makten och den kristna tron.

Den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologos förde på 1300-talet en dialog med en perser och rörde då vid ämnet om det heliga kriget. Påven inleder med kejsarens mycket bryska avfärdande av det nya Muhammed kommit med. Kejsaren ser detta såsom onda och inhumana ting. Benediktus XVI fortsatte i sitt långa tal sedan att berätta att kejsaren påstod att det var oförnuftigt att sprida religionen med hjälp av våld, eftersom användandet av våld är oförnuftigt och sprider mot Guds och själens natur. Där låg tyngdpunkt och poäng.

I Signum citerade Felix Körner en stereotypisk reaktion som kom från ordföranden för den turkiska religionsmyndigheten (Diyanet Isleri Baskanligli): Om dessa (ord) uttrycker det hat, den fiendskap och antipati som påven bär på, då betyder det att vi räknar med ett oroväckande motstånd. Man kan kritisera anhängarna till en religion. Men att förolämpa det heliga i en religion, dess profeter och dess skrift, det är arrogans, det är ett uttryck för fiendskap, det är en olycka och det skapar strid mellan religioner.

I Sverige brydde man sig egentligen inte heller om vad påven egentligen sa – utan man nöjde sig lojt med kejsarcitatet. Fenomenet anses intressantare än sammanhanget. Förenkla istället för att problematisera, illustrera istället för att förklara, tyck istället för att undersöka. En sjuka som alltmer breder ut sig. Bilderna på protesterande och dockbrännande muslimer som i media följde på påvens tal är knappast relevanta eller representativa annat än som ett tecken på ryggmärgsreaktioner, oupplysta och oinitierade. Så förblir även vi i Sverige, trots nyheter och fria medier, oupplysta och om möjligt ännu mer inskränkta. Har Du hört vad påven sagt? Nej, för ingen vill göra sig omaket att faktiskt ta reda på det.


Lärda muslimer från islams alla riktningar och alla kontinenter samlade sig istället för en fortsatt militant ordväxling till en gemensam skrivning i ett brevsvar till påven. Men man gick snart vidare och utvecklade sitt budskap i dokumentet A Common Word Between Us and You (13 oktober 2007). Ett dokument som varje religionsintresserad person bör (dvs ska) ha läst! I dokumentet framhåller de lärde inte främst det som skiljer religionerna åt - utan tar fasta på att se vad som faktiskt binder muslimer och kristna samman! Se där en ny, annorlunda och god ansats.

Snart blir det uppenbart för de islamska lärde att kristna och muslimer förenas av sin monoteism, gestaltad som kärlek till och dyrkan av den ende Guden. Och man har ett gemensamt uppdrag att älska sin nästa, att visa gästfrihet och på alla de sätt tjäna sin medmänniska.

Författarna understryker att muslimerna utgör ungefär en tredjedel av jorden befolkning och de kristna något mer än hälften. Att religionernas folk håller fred med varandra är inte en intern eller begränsad fråga. Själva världsfreden och planetens framtid beror på det.

Den uppenbara öppenhet som texten visar upp bryter ett mönster av misstro och avstånd. Man lägger Koranen och Bibeln nästan sida vid sida (vilket måste förstås som ett uttryck för stor respekt för Bibeln som kristendomens källa) och lyfter ömsesidigt fram förpliktande och samstämmiga texter om Gudstro och medmänsklighet. Man försöker inte harmoniera religionerna och sudda ut olikheterna. Men tar fasta på att undersöka på vilka punkter det går att i Koranen och Bibeln se överensstämmelser och liknande perspektiv. 

Det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier har skrivit ett synnerligen uppskattande svar på texten. Men likaså har många av världens samfund och kyrkor lämnat sina reaktioner på texten och dess inbjudan till gemenskap i denna för världen viktiga tid och med många ödesfrågor. Så tar t ex Ärkebiskopen av Canterbury upp den för muslimer så laddade frågan om Treenigheten som tron på en enda Gud. Enskilda kristna såväl som kyrkosamfund har mycket att lära av den hållning av respekt och öppenhet som ursprungsbrevet och de många svaren visar. Den som vill kan på dokumentets hemsida visa sitt stöd och ställa sig bakom det. Även kristna inbjuds att göra så.

Muslimerna öppnar genom detta initiativ för samverkan, ömsesidighet och respektfull samexistens, men inte för utsuddade gränser eller sammanblandning. Kommer de kristna, ledarna, kyrkorna, församlingarna att visa sig mogna den inbjudan? Religionsdialogen blir helt enkelt alltmer nödvändig internationellt, nationellt och naturligtvis lokalt. Ska vi bygga en värld med fredlig samexistens behöver även de religiösa krafterna finna gemensamma vägar och beröringspunkter. Särskilt som krig och terror riskerar driva världsreligionernas företrädare och efterföljare allt längre isär… Dialog och samtal, möte och relation men inte otydlighet och sammanblandning!

26 augusti 2015

Regn, torka och vinkningar

Klagovisorna stäms upp. Snart är sommaren slut. Den som knappt hann börja. Och som det regnade. Blött ute och blött inne. Sägs det. Men de har fel, fel, fel. Ja, kanske inte fel. Där de höll till kunde det kanske ha varit så. Men på öarna långt ute i Östersjön var det torka.

Sommaren har helt enkelt varit outhärdligt torr. Inget regn att tala om. Gräset har gulnat i de flesta trädgårdar. Man vet att det är allvar när man samtidigt inför eldnings- och vattningsförbud. Sådan har sommaren varit. På större delen av Gotland. Undantaget några platser på södra delen. I Alva, har det berättats, rustades det till bröllop. Vigseln skulle äga rum klockan två i kyrkan och nästan på klockslaget öppnade sig himmelen. Ett regn föll mera som ett vattenfall än en fuktmättad dimma. Mottagningen som skulle hållas i en genompyntad och i veckor extra ansad och omskött trädgård fick hastigt flyttas in i en närbelägen lada utan pynt och prydning. Det regnade till klockan åtta på kvällen då det plötsligt upphörde, som om någon stängt en kran. 38 millimeter fyllde regnmätarna. Men norr om söder var det torrare än torrt.

En granne planterade rosor utanför sitt nymålade staket. Det såg smått chockerande och stiligt ut med kontrasten mellan åtta nya buskar i olika färger och det intensivt blå spjälorna. Blomstren skulle bli en utmärkt färgklick framför det illblåa trästaketets fond. Men grannen blev troligen upptagen med annat och åkte sin väg. Några dagar senare hämtade jag posten i brevlådan som hänger bortåt vägen och gick då förbi grannens tomt. Rosbuskarna hade redan gjort sitt. Torkat bort.

Senare samma dag skulle kusinerna i Katthammarsvik besökas. Hos dem kan man beskåda stolta örnar. Som spanar av Östergarnslandet. På något lägre höjd. Än det svenska flygvapnet. Den sista vägsnutten fram till släkingarnas boningshus var en vanlig landsbygdsväg utan asfalt. Vägbeläggningen består mest av finfördelad kalksten och grus. Vilket man oftast upptäcker på väg hem. Då bilens bakfönster är dolt under lager av kalkstenspulver och -damm. På den vägen mötte vi ett par cyklister. Damen som cyklade först vinkade så ivrigt och rart att vi i bilen genast besvarade hälsningen. Vilket fick henne att vinka ännu ivrigare. När vi körde förbi henne hörde vi att hon också skrek. Mindre trevliga ord. Tänk så det kan bli.

Senare träffade jag flera bilister som haft samma upplevelse av vinkningar. Och rop. De uppfattade att budskapet var att sakta ner eftersom det dammade så. Jag invände att hade man saktat ner ytterligare hade bilen kunnat få parkeringsböter. Men jag förstår damen. Nu, så här i efterhand. Det kan inte vara roligt att bli inbäddad i kalkdamm. Än mindre att inandas molnen. Att torkan varit länge förstod man på de tomter man passerade. Staket och häckar var vitmenade längs med vägen. En torr och dammig sommar som denna kan jag verkligen förstå varför Jesus valde att vandra fram genom världen.



24 augusti 2015

Förmågan att upptäcka brister

Fallenhet och förmåga kan redan i en syskonskara skilja sig drastiskt åt. Min äldre bror utvecklade fantastiska förmågor för teknik och elektronik. Han kunde redan i tonåren bygga apparater som ingen tidigare tänkt ut och laga radarutrustning. Men så blev området också hans yrkesval.

Min yngre bror blev musikant, målare, fotograf och vägrade ge upp. Så han utbildade sig till socionom. Själv blev jag en bokslukare som gillade sol och värme, men utvecklade bland annat genom läsintresset ett sinne för att se svagheter och brister i karaktärsskildring, miljö eller story. Det ledde till teologin och prästämbetet. Gemensamt för oss tre var rött hår, fräknar och viss livlighet. Som gått över med åren.

Kvar hos mig finna en dragning åt att snabbt fånga brister i ett resonemang (utom i mina egna förstås). Därför har jag genom åren haft svårt för omorganiseringar där man redan från början kunnat upptäcka stora risker och oönskade konsekvenser. I sådana uppgifter var det lätt att bli den som gick mot strömmen. Tjurskalligt och envist, skulle somliga komma att säga.

Det finns en risk att det kritiska sinnelaget blir till allmän gnällighet, vilket också ibland med rätta påpekas. Men all kyrkokritik kan inte förklaras som utslag av gnällighet och ett missnöjt avståndstagande. Det finns utvecklingslinjer och tendenser som behöver nagelfaras och diskuteras för kyrkans egen skull. Den kyrkliga diskussionen om framtiden tycks mig avskild från den kyrkliga vardagen och förs dessutom i de beslutande kretsarna. Någon stor delaktighet är svår att finna. Tvärtom är det oförsonligt tyst i församlingarna om Svenska kyrkans inriktning och form. Tanken att om en lem lider så lider hela kyrkan har aldrig fått fäste i vår kyrkoprovins annat än som en övertalande devis för internationellt engagemang.

Det finns hos alla kritiker utan undantag en utgångspunkt, en grundhållning, ett för, som resulterar i ett ifrågasättande, ett mot. Men erkännas ska att det är lätt att se och höra det jag, och andra med mig, är emot och möjligen svårare att se allt det jag (vi) är för, omfattar och tror på. Det är upplagt för påståenden om ständigt missnöje och konservativt avståndstagande. Men med ärlighet i argumentationen kan man inte koka ner kritiken till någon reaktiv och automatisk reflex av negativt avvisande.

Några av de fenomen som kräver öppenhet och manar till förändring kan avslutningsvis noteras:
Viljan att utdefiniera och stöta bort kyrkliga grupper och minoriteter som inte anses vara tillräckligt moderna eller progressiva.

En pågående marginalisering av församlingarna till förmån för storpastorat och rikskyrka.

En stadig kräftgång vad gäller deltagande i kyrkans gudstjänster och det successiva utmönstrandet av högmässan som Svenska kyrkans församlingars huvudgudstjänst.

Ett handboksarbete som redan förlorat allmän trovärdighet genom alla turer och brist på transparens.

Direktval till olika nivåer som klippt av den representativitet som bör finnas i en kristen kyrka och som faktiskt marginaliserat församlingarna. 

För att bara nämna några...

23 augusti 2015

Provtänker Storkyrkans präster?

Någon föreslog på nätet att man skulle kunna se artikeln som Storkyrkoprästerna skrivit som ett "provtänk" och inte som en lärotext. Så kan man se på saken. Om man menar att det handlar om ett tänk, om slutsatser dragna utifrån studier och argument som vägts. Hela artikeln är mindre välbetänkt. Särskilt som man missförstått eller omtolkat ett lärodokument från Vaticanum II,

Nog vore det dessutom förvånande om ledande präster i domkyrkan, belägen i Sveriges huvudstad, publicerar tankar i Sveriges största dagstidning som de enbart vill testa och pröva. Men jag kanske har för höga tankar om Storkyrkans prästerskap? Egentligen tvivlar jag inte alls på att de inte bara prövar en tanke utan de vill naturligtvis torgföra en uppfattning, driva en linje, även om det på några platser i artikeln sker just i frågeform. Påståenden formulerade som frågor är alltid lite knepigare att bemöta eftersom det tycks som om där finns en öppenhet för alternativ.

Frågorna är många som växer fram när man läser texten noga. Varför skulle Svenska kyrkans församlingar vilja öppna församlingshem för muslimska bönestunder? Finns det något gott skäl? En anledning till att en kristen kyrka erbjuder lokaler till en annan och medvetet missionerande religions sammankomster? Utifrån Nathan Söderbloms ursprungliga ekumeniska visioner vore det väl mera motiverat och behjärtansvärt att hjälpa kristna trossamfund att få lokaler för sin mötesverksamhet? Där lär det inte råda någon tveksamhet att man tillber och tror på samme Gud. Där finns det starka och gemensamma rötter som ligger närmare i tiden än Abraham.

Den gamle patriarken är en gemensam nämnare för de tre stora trossystemen som har sitt ursprung i Mellanöstern. De kristna trossamfunden delar mycket mera än de monoteistiska höggudsreligionerna gör. Kristna trossyskon är medlemmar i samma familj och öser ur samma uppenbarelsekälla, den Heliga Skrift. De delar tron på treenig Gud och på Jesus som frälsare och uppstånden.

I Jesu avskedstal, i den översteprästerliga förbönen, är kallelsen till kristen enhet given. Vilket också gav den ekumeniska rörelsen starka motiv för att både samverka vad gäller hela den bebodda världens ödesfrågor och att söka en mera organiserad kyrkogemenskap. Men någon kallelse till interreligiös enhet står inte på motsvarande sätt att finna i kyrkans grundbok Bibeln. Däremot hopp och tro på att en gång alla knän i himmel och på jord ska böjas i Jesu namn (Filipperbrevet 2).

Att godta Storkyrkoprästernas artikel som ett provtänk tycks mig som ett sätt att vilja lindra kritiken och ifrågasättandet. Provtänk låter som ett försök att pröva nya vägar. Som något vällovligt oavsett hur dumt det i övrigt verkar. Förhoppningsvis kan man med samma välvilja då också möta de många kritiska rösternas åsikter som ett provtänk, en argumetationsövning. Ett försök att behålla ett tydligt centrum i kristen tro och inte öka utsuddandet av Svenska kyrkans redan svaga trosidentitet och svårigheter att se sitt verkliga uppdrag.

20 augusti 2015

Storkyrkoprästerna abdikerar

Dokument kan läsas med olika glasögon. Det märker man i en uppmärksammad artikel i DN. Ibland läses dokument med en ideologisk förförståelse eller med egna idéer som både påverkar och än mer ändrar innehållet i ett dokument. Så läser dessvärre fem präster i Stockholm och Storkyrkan dokumentet Nostra Aetate från Andra Vatikankonciliet.
Artikeln i DN är skriven av Hans Ulfvebrand, domprost i Stockholms domkyrkoförsamling, Kristina Ljunggren, domkyrkokaplan, Sabina Koij, domkyrkolektor, Normunds Kamergrauzis, domkyrkokomminister och Ulf Lindgren, domkyrkokomminister. De börjar med att lovorda Nathan Söderblom som de hävdar erkände religionerna som olika vägar till samme Gud. De menar att denna uppfattning dessutom sedan övertogs av katolska kyrkan och Andra Vatikankonciliet. De destillerar dokumentet Nostra Aetates betydelse med orden: I vår tid, proklamerades att det finns många olika vägar till Gud, liksom att den Katolska kyrkan inte utgör den enda vägen. För att komma till den slutsatsen måste de göra våld på texten och förändra dess ord och andemening.
Att svenska teologer och präster så skrupellöst förenklar teologiskt avvägda texter bekräftar en utbredd sjuka. Hänvisa till böcker och skrifter och påstå vad de betyder och använd den påstådda betydelsen antingen som ett stöd eller som något att bekämpa och förkasta. I detta fall används konciliets text för att befästa en inställning som dokumentet faktiskt inte alls ger uttryck åt. 
Nostra Aetate (i engelsk översättning) hävdar inte alls att det finns många olika vägar till Gud.  I inledningen till dokumentets avsnitt om Hinduism och Buddhism kan man läsa följande: From ancient times down to the present, there is found among various peoples a certain perception of that hidden power which hovers over the course of things and over the events of human history; at times some indeed have come to the recognition of a Supreme Being, or even of a Father. This perception and recognition penetrates their lives with a profound religious sense.

Erkänna eller känna igen en Högsta varelse, eller till och med en Fader (obestämd form) Dokumentet slår fast att sådana erfarenheter genomsyrar deras liv med en djup religiös känsla. Men man kan sannerligen inte med fog påstå att detta innebär ett erkännande av flera vägar till Gud. Snarare är det erkännande av att det kan finnas inslag av sanning också i dessa religioner. I dialoglitteraturen ses detta igenkännande som ett verk av Anden.

Dokumentet Nostra Aetate fortsätter med att understryka att den katolska kyrkan inte förkastar det som är heligt och sant i dessa religioner. Och även om de i liv och i uppfattningar och lära på många sätt skiljer sig från det katolska kyrkan lär och framhåller så ” icke desto mindre kan de ofta reflektera en stråle av den sanning som upplyser alla människor”. Texten fortsätter och slår otvetydigt fast den katolska kyrkans hållning att Kristus är vägen, sanningen och livet. Ingen utbytbarhet eller synkretism där inte:  Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ "the way, the truth, and the life" (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.

Så här formulerar prästerna sig: Frågan är dock om Svenska kyrkan i dag, 90 år efter Stockholmsmötet, verkligen har insett vidden av Nathan Söderbloms ord om att det finns mer än en väg till Gud. Låter kyrkan hans budskap om olika vägar till Gud bli en inspirationskälla för samtal med just dem som kyrkan tidigare inte talat med?
Jag undrar var dessa präster har hållit hus de senaste decennierna. Har de inte märkt att det spirat av samtal i alla möjliga hörn av världen och även i den svenska myllan? Svenska kyrkan har ofta själv eller inom den ekumeniska rörelsen på många håll haft goda kontakter med muslimska församlingar och då har man samtalat och regelbundet besök varandra. Men de slänger samtidigt all reflektion överbord då de okritisk anammar föreställningen om olika men jämbördiga vägar till Gud. Att det finns ett slags tron släktskap betyder ju inte att var och en blir salig på sin fason.
Prästerna frågar i DN-artikeln: Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition? Frågan innehåller ett ställningstagande som överger tanken på Kristus som unik och den kristna trons sanningsanspråk. Om påståendet vore sant om "samme Gud, var och en på sin väg" vad funnes det då för skäl att stanna i sin ”egen religiösa tradition”? Då blir ju religionerna utbytbara och det kvittar liksom lika om vi är muslimer eller kristna. Häpnadsväckande!
Prästerna skriver: Om vi i Svenska kyrkan anser att andlighet och gudstjänstliv är viktiga för människor, är vi då beredda att öppna våra församlingshem på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där? Och varför skulle Svenska kyrkans lokaler förvandlas till andra religioners bönerum? Inte bara blir det ett slags kolonial andlig välgörenhet riktad från de rika till de fattiga. Det blir troligen också inledningen på en konturlös och naiv kristendoms upplösning som snart överflyglas av en hårt missionerande kärnstark och traditionsbunden religion som islam!    
Svenska kyrkan kan fortsatt bidra till att männi­skor möts trots sina olikheter om vi inleder nyfikna och prövande samtal med företrädare för andra religiösa traditioner mellan människor, skriver prästerna. Dialog är ju ingenting som förutsätter att kristna människor sätter likhetstecken mellan religionerna. Nyfikenhet och genuint intresse leder långt. Än längre leder inställningen att vi tillsammans med olika religioner och alla med god vilja arbetar för försoning och fred. Att då helt bortse från sanningsfrågan leder fel. Vägen framåt gäller inte religioners utbytbarhet, sammanblandning eller kompatibilitet – den går genom respekt och gemensam insats för liv och fred.
Nostra Aetate avslutas med ett intresse för att åtminstone de kristna (the Christian faithful) ska göra vad de är kallade till:  The Church reproves, as foreign to the mind of Christ, any discrimination against men or harassment of them because of their race, color, condition of life, or religion. On the contrary, following in the footsteps of the holy Apostles Peter and Paul, this sacred synod ardently implores the Christian faithful to "maintain good fellowship among the nations" (1 Peter 2:12), and, if possible, to live for their part in peace with all men, so that they may truly be sons of the Father who is in heaven.

I sin iver att möta andra religioners företrädare glömmer de prästerliga skribenterna att den dialog som är värd namnet är den som sker där människor möts och i sin vardag lever sida vid sida i vad som skulle kunna kallas en relationernas praktik. Dessutom har prästerna tappat orienteringen och fokus på sin uppgift att vara det Heliga Gudsordets tjänare, den uppgift de är vigda till att utföra. Vad vi bevittnar är en abdikation av idealistiskt och välmenande slag, men likafullt allvarligt eftersom Storkyrkans presbyterium istället tycks inrätta sig i nyspråkets tjänst.

16 augusti 2015

Skryta inför Gud

Dagens liknelse harmonierar med en annan
av Jesu liknelser
Berättelsen om den barmhärtige samariern
visar att människor vi missaktar eller föraktar
faktiskt kan vara goda förebilder
och överträffa oss i goda gärningar
och i självinsikt!!!

Den förträfflige bedjaren är självrättfärdig
kliver tryggt och självsäkert längst fram
för att skryta till och med
inför Guds ansikte
om sina stora förtjänster
till skillnad från de där andra
den där typen
som inte är som jag, som vi

Eget beröm luktar illa
sas det i min barndom
Nu för tiden ska man veta sitt stora värde
Det finns till och med kurser för hur man
på bästa sätt kan sälja sig själv
marknadsföra sig genom att
gömma och glömma felsteg och brister
Man ska multiplicera och föröka
bre på brett vad gäller egna fina egenskaper
och den vackra personligheten man har
Att tro på sig själv och sin förmåga
kan vara både gott och väl
så länge det paras med ödmjukhet
och med respekt för andra

Utdrag ur en ny predikan på ordrik.

15 augusti 2015

Predikoförberedelsernas vånda

Predikoförberedelser är en högst individuell sysselsättning. Genom åren har jag träffat på så många olika varianter av denna konstart. Stilarna är olika och har varierat från person till person. Det finns de som under vånda (och tårar) ägnat dagar åt att förbereda en predikan på tio minuter.

Andra har läst texten på väg till kyrkan (typ) och sedan börjat tala. Ibland med lysande resultat. Förutsatt att det funnits sedan länge inprogrammerat och välsmält material som kunnat sätta färg och ge substans åt det muntliga föredraget. Frågar man runt är det åtskilliga gudstjänstdeltagare som åhört långa extemporerade predikningar som varit så pratiga och förvirrade att man hissnat. Värre än då har varit de gånger en förkunnare följt sitt utkast och åhörarna hisnat av samma skäl. Om någon känner sig träffad är det en icke avsiktlig men smått lyckosam tillfällighet.

Förresten finns det tillfällen som går utöver dessa exempel. Som överglänser from rörighet, syftningsfel och haltande logik. Tro det eller ej. Men det har varit de tillfällen när en dylik predikan hållits en andra gång. Som om åhörare skulle ha kunnat hämta sig, glömma och förtränga sådana chockartade upplevelser. Men sådan kritik yppar man aldrig, än mindre sätter på pränt. Att låta sådant komma över läpparna vore att kasta skugga över hårt arbetande tjänare i vingården. Så därför tar jag genast tillbaka det som nyss stod här ovan. Och hävdar motsatsen. Bara för att dölja att detta har hänt. Vet dessutom att den som skriver här är en beprövad mästare i grenen fullkomliga brister.

Vad som verkligen sker under förberedelserna är också olika. Jag har träffat på dåsningsmetoden där personer satt sig i en bekväm stol och börjat tänka, bara för att genast dåsa bort och somna in. Andra har suttit vid, med bibelutgåvor och kommentarlitteratur belamrade, skrivbord och gjort grundlig exeges. Själv brukar det bli en genomläsning av texten veckan före predikan ska hållas. Sedan finns texten som klangbotten med under veckan. Dagen för blir det ett längre, eller måste jag tillstå, en kort litteraturgenomgång innan datorn tillåts surra igång.

Själva skrivandet brukar påbörjas sent lördag kväll, ibland natt. Söndag morgon kan det bli att skriva om allt, eller att justera och lägga till det som tycks fattas. Gudstjänsttiden sätter gränser för hur länge det går att ändra och justera. Väl framme vid predikan i liturgin kan det ändå hända att manuskriptet läggs åt sidan. Eller att nya utvikningar ges utrymme, nästan som vore de ingivna av Anden. När det kanske bara är mina egna hugskott som styr.

Bönens betydelse för en predikan ska inte underskattas. Många rop på hjälp och bistånd har riktats mot höjden. Klarsyn, ge mig klarsyn. Eller åtminstone EN GNUTTA FANTASI! Varför är det så svårt. ge mig en aning! Låt mig bli bara lite hängig så att jag slipper...

Men predikokonsten har devalverats. Jag läser gamla predikningar som kan täcka 10 till 15 boksidor. Mina får vara glada om det ens blir ett par sidor. Uthålligheten hos lyssnare har blivit sämre. Jag har sett tappade trådar redan efter det inledande meningarna. Gäspningar som börjat efter några minuter. Åhörare som tuppat av direkt. Då frestas jag! Att använd en beprövad metod. Att med bägge händerna greppa om predikstolens kant och luta mig ut över församling. För att med tordönsstämma ropa: ELLER HUR!? Då blir det uppståndelse och väckelse!

Men så besinnar jag mig. Försöker säga det som hjärtat och samvetet bjuder. Och som kan lända människor (och till och med mig själv om jag förmår lyssna till vad jag faktiskt säger) till omvändelse och uppbyggelse och andlig mognad och tillväxt.

12 augusti 2015

Getingar som brottas i lingonsylt

Restaurangbesök kan vara trevliga upplevelser. Men inte alltid. Häromdagen blev längtan efter en god fisksoppa alternativt nystekt strömming så stark att det blev en bilfärd till Katthammarsvik. Fiskrestaurangen där har omåttligt många gäster. Dels beroende på de många sommargästerna och turisterna, dels avhängigt av den goda maten som serverats (ett tempus som markerar förfluten tid).

Restaurangen är vackert belägen med utsikt över viken och med en ganska pittoresk pir. Det blev till att köa bara för att få beställa. När det var gjort letade vi upp ett ledigt bord utomhus. Där stod en tallrik med rester från en tidigare strömming. Tillbehöret lingonsylt visade sig ha fått liv. Där kryllade det av getingar. Tio eller flera randiga flygfän sög girigt i sig av det söta.

Bara tallriken kom bort skulle väl getingarna ge sig iväg. Gäster vid näraliggande bord reste sig lite nu och då och letade efter andra bord. Men getingarna stannade kvar. De fyllde luftrummet. De kom inflygande i formation gång på gång. När målet saknades gjorde de åtskilliga spanande överflygningar liksom för att ta in förändringarna. I vissa sammanhang kan det rent av vara uppmuntrande att vara omsvärmad. Men inte där och då. Servitrisen suckade bara när jag påpekade de många getingarna. Suck, jag vet. Suck! Ingen hjälp att få där alltså. Det blev till att byta bord.

Tre bord bort fanns en getingfri zon. Där gick det an att sitta. Men knappast hade soppan hamnat framför näsan så surrade den trådlösa kommunikationen igång. Soppa med aioli tre  ord bort, anfall! Getingarna skickade först fram några enstaka flygare som kunde sända koordinaterna vidare. Bordsgrannen som faktiskt beställt strömming med lingonsylt hade plötsligt åtta getingar kladdande direkt i sylten och ett antal som flög bevakningsrundor ovanför. Dags att byta bord.

Getingar var alltså förklaringen till att borden inomhus denna varma och njutbara sommardag var överfyllda. Utomhusborden däremot var mera glest besatta. När inte ens inomhusbordet visade sig vara getingfritt fick jag och mitt bordssällskap nog. Jag slevade raskt i mig det jag förmådde av soppan, halva strömmingen donerade min vän till de ivriga flygfäna. Resolut reste vi oss och gick.

Getingrestaurangen hade ingen enda synlig åtgärd mot de surrande vandalerna. Inga varningar utfärdades, ingen hjälp gavs. Så blir det förstås om man är så upptagen att ösa ut tallrikar och håva in pengar att man inte förmår ta in den miljö man tillhandahåller. Fisksoppa med getingar. Nej, tror inte jag ska ha det. Getingar som brottas i lingonsylt. Får nog vara. Bord belägna i inflygningszoner. Nej, det är för farligt. Så vi lyfte. Det lär dröja innan vi återvänder till getingboet för att äta!

11 augusti 2015

Ökenröster och talande tystnad

Debatten om statskyrkan var under åtskilliga decennier riktigt livlig. Det skrevs i tidningar och publicerades böcker. När väl reformen blev genomförd falnade intresset. Det kom några pliktskyldiga artiklar om vad som egentligen förändrats i och med relationsförändringen. Svaren blev olika. Några ansåg att förändringen var genomgripande, andra att resultatet var magert. Men ingen var särskilt intresserad av att försöka dokumentera mera systematiskt hur utfallet hade blivit. Verkliga och vetenskapliga utvärderingar uteblev.

Så här femton år efter skilsmässan har debatten och diskussionen om kyrklig organisation och politisk styrning tystnat helt. Ett antal ropande röster, varav somliga av oss tycks befinna sig isolerade i en öken, kan under extrem nyhetstorka höras som svaga ekon. Någon mer genomgripande och allmän debatt om vad en kyrka är och bör vara märks knappast. Enstaka insändare och debattartiklar i Kyrkans tidning i ämnet kan ses som bekräftande undantag.

Den lutherska reformationens tidiga kyrka var för sin självständighet starkt beroende av furstar och kungar. Det är som om detta beroende, som sedemera flyttades till staten i de nordiska folkyrkornas värld, aldrig riktigt upphört. Inte ens i Sverige där den formella relationsförändringen aldrig tilläts bli faktisk. Under några år stärktes istället den politiska styrningen av kyrkan. Furstemakten togs över av staten och landade till slut i partipolitiska sammanhang.

I de flesta av de politiska partierna har det sent omsider vaknat en insikt om att ett trossamfund vare sig kan eller ska styras av politiska partier vars sekulära religionsneutralitet hindrar lojalitet till kyrkans Herre. Enskilda partiföreträdare kan naturligtvis ha en sådan lojalitet - men partiet och partibokens specifika vikt är betydande och begränsande. I en kyrka är det Ordet och bekännelsen som borde vara riktningsgivande källor tvingas de tävla med  andra och ideologiska dokument med annan inspiration är kristen tro, bekännelse och lära.

Kritiken mot systemet med dominanta politiska partier har på ett sätt fått gehör eftersom de flesta partierna ganska nyligen tänkt om och tagit ett första steg tillbaka. Men de ihärdigaste, S, C och numera SD, vill inte släppa taget. De försöker istället utnyttja den politiska obalans som uppkommit genom att än mer stärka sitt eget inflytande. Centern och socialdemokraterna (samt SD) trampar så starkt de kan med sina politiska ben och de övriga har istället tonat ner och ibland helt avskaffat sitt respektive partis reella inflytande över kyrkan och kyrkopolitiken.

En kyrka där två (i kyrkan starka partier) på så sätt ökat sitt inflytande blir det orimliga i situationen alltmera uppenbart. Utom för dessa partier. Där växer visserligen oppositionen efterhand mot att partierna fortsätter sin styrning medelst grimma och selar på Svenska kyrkan, men det går mycket långsamt. Jag tror dessutom att storpastoratsreformen som just genomförts i ett slag flyttad Svenska kyrkans möjlighet till partipolitiskt oberoende flera decennier längre bort.

De ropande rösterna får sällan sina frågor uppmärksammade bland annat därför att medierna är religiöst tondöva och påtagligt kyrkoblinda. Där fattas numera insikt och kunskap som gör en granskning värd namnet möjlig.  När det paras med bristande förmåga, och värre ändå, obefintlig vilja så blir resultat en ekande tystnad! Inga specialreportrar hjälper längre medierna att se och förstå vilken roll, plats och betydelse en fri, självständig och oberoende kyrka bör ha i en sekulär stat. Tystnaden i media och oviljan från partipolitiskt håll att debattera frågorna om kyrkans styrning är synnerligen talande.

10 augusti 2015

Poängen är liv

Ur en ny predikan på ordrik

Bibeltexter är lika mångsidiga som hus
med öppna ytor, skrymslen och prång
Därför är det värt att gå på upptäcktsfärd!

Somliga människor har verkligen svårt för
det här huset, de tycker inte om det
De betraktat byggnaden och ser bara
oönskade egenskaper, frånstötande detaljer
Det är lätt att fastna vid trösklarna
där orden tycks bli oöverstigliga hinder
Fördömande och osympatiska ord
Varje gren i mig som inte bär frukt
Skär han bort
Om vi är grenarna, är det alltså vi som ska bort
blir den snabba slutsatsen

Snart tycks fler hinder blockera vägen
nu med följande uttryck
Den som inte är kvar i mig
blir som grenarna som kastas bort och vissnar;
De samlas ihop och läggs på elden
och bränns upp…

Man kan förstå om orden känns ogästvänliga
kalla och frånstötande, som ett utkylt rum
där ingenting verkar inbjudande
eller välkomnande

Resultatet blir människor vänder huset ryggen
De flyr bort därför att
kristen tro framstår som dömande och otäck
Detta är inte för mig
Här sätter jag aldrig mer min fot,
tänker de…

Kan Jesus verkligen ha velat få lärjungarna
att se sig själva som grenar
bara för att bli oroade över
om de ska klippas bort, slängas, brännas?
Är huset verkligen byggt
för att hålla folk borta?
Är det vad Jesus önskar?
Är det så tron fungerar,
är det så den ska förstås?
....
Livet utan Jesus liknas vid förtorkning, mörker
Den borttappade relationen
den förlorade tron
Men poängen är liv – inte död!

Textens bärande väggar
handlar så tydligt om något helt annat
Om förening och samhörighet
om gemenskap och hopp
Bli kvar i mig
Så blir jag kvar i er,
säger Jesus och berättar om grenarna
som inte lever av sig själva
för sig själva
utan får sitt liv genom att höra till
genom samhörighet och gemenskap

08 augusti 2015

Som ett hopp och en tröst

Klockan halv sex en morgon vaknar jag alldeles tvärt. När jag ser ut i trädgården är den höljd i gråvita slöjor. Dimman ligger tät och sikten är kanske tjugo meter. Längre än så förmår man inte se. Bortom är mest en självlysande gråhet. Ty solen berättar att den gått upp.

Vandrar bortåt kyrkan. Dimman får det att verka mjukt ödsligt. Alla hårda konturer har någon suddat på. Där ser jag silhuetten av kyrkan med tornet som har hjälpt så många sjöfarare att hitta rätt. Idag kan ingen orientera sig med hjälp av kyrkan. Och dess torn. Man bara anar att den finns där. Smått odefinierbar. Halvsynlig. Som ett hopp och en tröst för den som trots allt skönjer den.



Denna morgon ser ingen annan kyrkan. Det är som om den inte finns. Eller som om den är till enbart för mig. För min skull. Eller skuld. Tornet bekräftar att det finns mer. Mer än vad jag kan se just nu. Om bara det jag kunde se fanns levde jag som fjättrad i en bubbla. Mer, tänker jag. Det finns något mer. Där bestämmer jag mig för att inte ge upp. Utan för att fortsätta berätta. Om det de flesta aldrig erfarit. Eller om de har varit med om det, inte kunnat tolka. Inte kunnat ta till sig som en vidare mening. Inte fullt ut förstått.



05 augusti 2015

Yttrandefrihet på jobbet

TCO är föregångare i att försvara och undervisa om yttrandefriheten genom att ha publicerat en handbok. Denna handbok kan göra nytta både för förtroendevalda och anställda. Lät mig därför här rekommendera den handboken till studium!

Man skriver bland annat följande:
Företag och myndigheter
som saknar människor som framför saklig
kritik och kreativ vilja att ompröva interna sanningar
riskerar att stagnera. Att inte tolerera intern kritik
riskerar att göra verksamheter ineffektiva och myndigheter
maktfullkomliga. Det är viktigt att samhället
genom rättsregler skapar de rätta förutsättningarna
för att arbetstagare ska våga slå larm när det
är befogat, men samtidigt måste var och en av oss
på vår arbetsplats bidra till ett tillåtande klimat med
”högt i tak” där både yttrandefrihet och lojalitet
respekteras.

De som försöker tysta intern kritik och diskussion kan därigenom bidra till ett arbetsplatsklimat som inte befrämjar öppenhet och samtal. Ineffektivitet som förlamar verksamheter och maktfullkomlighet som skapar klyftor är inga bra alternativ. Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det kan vara att handla klokt så att atmosfären i en församling blir frisk och tillåtande samtidigt som man undviker konflikter som är alltför djupgående och svårlösta. Men den risken får man ta. Om tystnaden inträder, såsom omvittnas från en del kyrkliga arbetsplatser, därför att ingen vågar säga sin mening med risk för repressalier från arbetsledning eller styrelse så behöves bot, bättring och omvändelse.

På s 12-13 finner man följande synpunkter:
En arbetstagare som utnyttjat sin grundlagsfästa
yttrandefrihet genom att slå larm om oegentligheter
och som blir uppsagd eller avskedad på den
grunden kan idag bli utköpt av sin arbetsgivare,
även om en domstol slagit fast att det inte finns
saklig grund för uppsägning (se 39 § LAS). Det är
orimligt när det gäller arbetsgivare som stat, kommun
eller landsting. En offentlig arbetstagare bör i
en sådan situation ha en ovillkorlig rätt att återgå
i anställning. Inom den privata sektorn bör ett
förhöjt skadestånd kunna utdömas om en anställd
köps ut för att denne utövat sin yttrandefrihet och
kritikrätt.

Självklart bör även Svenska kyrkan motverka utköp av personer som haft civilkurage nog att vara kritiska och ifrågasättande. Det måste bli ett slut på utköp mest för att bli av med interna sanningssägare.

Så till ett avsnitt som numera skulle kunna vara bekymmersamt för anställda inom Svenska kyrkan:
Yttrandefriheten enligt regeringsformen gäller
gentemot det allmänna, och inte gentemot enskilda,
privata objekt. Detta gör att anställda inom offentlig
verksamhet har en relativt vidsträckt rätt att uttala
sig i media om förhållanden hos arbetsgivaren. Inom
den privata sektorn gäller inte denna grundläggande
rätt till yttrandefrihet. Möjligheten att tala offentligt
om sin arbetsgivare är tvärtom relativt begränsad.
En privatanställds skyldighet att inte sprida viss
information följer av en underliggande lojalitetsplikt
som är kopplad till anställningsavtalet. Men
det kan också ibland finnas ett särskilt avtal mellan
arbetsgivaren och den anställde i vilket han eller hon
förbinder sig att hålla vissa saker hemliga, så kallade
sekretessavtal eller sekretessklausuler. Sådana avtal
är förbjudna inom den offentliga sektorn, men i princip
tillåtna inom den privata.

Man bör än så länge betrakta Svenska kyrkans vilja (med flera exempel i Kyrkoordningen) att tillämpa samma regler som gäller inom offentlig förvaltning vad gäller öppenhet och transparens som giltiga även för anställdas rätt till yttrandefrihet. Därtill kommer den särskilda frihet som kristna människor bör förhålla sig till som handlar om hur sanningen gör fri och om lojalitet främst med kyrkans Herre och inte med dess tillfälliga styresmän.

Den som är intresserad av dess frågor bör alltså genast ladda ner TCO:s handbok Rätten att slå larm, En handbok om yttrandefrihet på jobbet - råd för whistleblowers.

04 augusti 2015

Kyrklig yttrandefrihet i fara

Nu skall munkavlen på igen! Den som tänker annorlunda ska tiga. Så kan man förstå den anmälan mot prästen Torbjörn Lindahl som ordföranden i Luleå domkyrkoförsamlings kyrkofullmäktige Maria Johansson-Berg (s) lämnat in till domkapitlet i Luleå. Läs handlingarna hos Kyrklig dokumentation!

I anmälan finns många utfall. Johansson-Berg skriver: ”Att välja att vara anställd av Svenska kyrkan gör att man ansvarar för Svenska kyrkans värderingar och förhållningssätt. Det är omöjligt att bygga församling på arbetsgivarens uppdrag om man inte delar dennes syn på uppgiften. Särskilt i värdegrundsfrågor”. Vilka dessa värdegrundsfrågor och förhållningssätt skulle vara redovisas inte. Förmodligen förutsätter anmälaren att detta är något självklart och enkelt. Vilket varje person som försökt sig på att diskutera Svenska kyrkans lära insätt är något både komplicerat och oklart.

Prästen TL anklagas dessutom bland annat för att ha förorsakat splittring i arbetslag och församling. Han beskylls för att medvetet ha skadat det allmänna förtroende präster åtnjuter och som gör det möjligt för dem att representera sin arbetsgivare. Detta sägs betyda att han medvetet skadat det anseende en präst enligt Kyrkoordningen bör ha. Vilket måste få arbetsgivaren att agera. Vilken arbetsgivare som avses verkar en aning oklart eftersom domkapitlet inte är TL:s arbetsgivare. TL anklagas vidare för att ha omöjliggjort samarbete ”med andra organisationer och verksamheter”.

Anklagelserna mot TL gör ingen skillnad mellan lära och ordningsfrågor utan väljer att framställa TL som omöjlig och illasinnad (en person som medvetet går in för att skada kyrkan och präster och det förtroende de åtnjuter).

Allt tycks ha sin upprinnelse i det som TL som bloggare publicerat. Där får han särskilt påskrivet eftersom ”personliga konflikter och samarbetsproblem inte ska bearbetas på offentliga arenor. I sociala medier är det särskilt viktigt att inte leva ett liv som präst eller diakon och ett helt annat liv på fritiden”. Nu lever man knappast någon sitt liv i sociala medier. Inte ens präster. Tvärt om är sociala medier för de allra flesta något man inte använder sin arbetstid till, utan de ägnar man sig åt på sin fritid.

Alldeles oavsett vilka åsikter och teologiska idéer TL påstås förfäkta äger också han den yttrandefrihet grundlagen tillförsäkrar medborgarna i Sverige. Därmed har han rätt att fritt uttrycka sig i tal och skrift. Arbetsgivaren har ingen överprövningsrätt som ger utrymme för att hindra någon från att utöva sin grundlagsskyddade rättighet. Yttrandefriheten har sina gränser. Förtal och diskriminering är till exempel inte tillåtet. Men det är inte något sådant TL anmälts för.

Glädjen över mångfalden i kyrkan, den som så ofta uttrycks, verkar inte vara särskilt långtgående eller allvarligt menad av denna anmälan att döma. Är tigande och tysta anställda att föredra framför diskussion och samtal? Är underdånighet och underkastelse under några odefinierade grundvärderingar det nya idealet? Särskilt som dessa grundvärderingar tydligen inte innefattar rätten att ge sin mening till känna…

Som bloggare med kritisk solidaritet som ledstjärna känner jag att det nu börjar blåsa snålt runt tangentbordet. Dag Sandahl, vars blogg jag både läser och ibland hänvisar till, blev illa åtgången och märkligt kritiserad av sitt domkapitel och överklagandenämnden. Även det ett fall där yttrandefrihetens gränser snävades in, och det rejält. Det kanske är dags att anmäla sig själv och sin stillsamma blogg till domkapitlet (Strängnäs i detta fall) och så förekomma eventuella skrivelser.

Utövandet av yttrandefriheten kan förstås kosta på. Man kan falla i onåd hos en högt uppsatt kyrkopolitiker och därmed riskera sin anställning. Ingen har väl glömt att utköpen av medarbetare i kyrkan har galopperat sedan bandet kyrka-stat löstes upp och präster blev lokalt anställda?

Jag plockar nu fram Biskop Thomas frihetsvisa och sjunger stillsamt för mig själv:

Frihet är det ädlaste ting
Som sökas må all verlden kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig sjelfvan vara huld,
Du älske frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.


En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så göra de vilda djur för visst,
Nu märk, hvad du bör göra!
Gud hafver gifvit dig hjerta och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!

03 augusti 2015

Att låta saker bero

Ur en ny predikan på ordrik:

Vi kan säkert enas om att detta att bara göra ingenting
inte är någon bra lösning om man ska vårda
och förvalta, om man ska ta ansvar och utveckla
Samtidigt ligger en god portion vishet i tanken
som vi gotlänningar är duktiga på
att låta saker och ting bero
Att låta dem mogna
så att vi hinner tänka efter och göra planer
Att bara rusa åstad är inte heller den bästa av lösningar

Dessutom behövs stunder av vila och eftertanke
det är nämligen totalt omöjligt att vara
högpresterande precis hela tiden
Återhämtning, förkovran och ställtid behövs
Men i det moderna samhället försöker många
skära bort återhämtning och tid för reflektion
även omställningstiden, ställtiden,
den tid som det tar att göra sig redo för nästa uppgift
är hotad