Som ett hopp och en tröst

Klockan halv sex en morgon vaknar jag alldeles tvärt. När jag ser ut i trädgården är den höljd i gråvita slöjor. Dimman ligger tät och sikten är kanske tjugo meter. Längre än så förmår man inte se. Bortom är mest en självlysande gråhet. Ty solen berättar att den gått upp.

Vandrar bortåt kyrkan. Dimman får det att verka mjukt ödsligt. Alla hårda konturer har någon suddat på. Där ser jag silhuetten av kyrkan med tornet som har hjälpt så många sjöfarare att hitta rätt. Idag kan ingen orientera sig med hjälp av kyrkan. Och dess torn. Man bara anar att den finns där. Smått odefinierbar. Halvsynlig. Som ett hopp och en tröst för den som trots allt skönjer den.

Denna morgon ser ingen annan kyrkan. Det är som om den inte finns. Eller som om den är till enbart för mig. För min skull. Eller skuld. Tornet bekräftar att det finns mer. Mer än vad jag kan se just nu. Om bara det jag kunde se fanns levde jag som fjättrad i en bubbla. Mer, tänker jag. Det finns något mer. Där bestämmer jag mig för att inte ge upp. Utan för att fortsätta berätta. Om det de flesta aldrig erfarit. Eller om de har varit med om det, inte kunnat tolka. Inte kunnat ta till sig som en vidare mening. Inte fullt ut förstått.